OrdOdlaren

Visans Vänner i Östnyland grundades 1976, initiativtagare var en liten grupp entusiaster påhejade av Visans Vänner i Helsingfors som grundats 1945 med mönster från Stockholm, där Evert Taube var en av grundarna 1936. Mycket i en enda mening… Två av entusiasterna i det här hörnet av världen var bröderna Uffe och Bosse Andersson, som redan 1959 hade vunnit kulturtävlingen i hemkommunen Pernå. Och de är still going strong:

På scenen 14 mars 2026, Bosse (80-lite) och Uffe (80+lite). En stund efter att fotot tagits fick publiken höra Mosabackatango, ett av deras paradnummer från 1970-talet. Bosse har länge haft viscafé i sin trädgård i Ekenäs, Uffe har länge bott på Åland. Och båda har jobbat som journalister.

Fler gäster från Åland! Marianne Häggblom och Kim Hansson, den senare uppvuxen och skolgången i Lovisa (innan OO blev lärare i staden). De serverade något som OO aldrig hört förr, en sjömansvisa med rötter kanske i 1500-talet, en shanty. Den handlade om flickor som planterar kål, med många ”undertoner”, så att säga. Nonsensord som lyssnarens fantasi får tolka. Den sjömansarbetssången vill OO gärna, gärna höra på nytt! En trevlig, intressant visbekantskap!

Så tar vi en annan utflyttad trubadur – han bor i Stockholm men växte upp i Borgåtrakten och ”sångfostrades” av musikläraren Rolf som startade evenemanget BoGyshow, där alla som ville fick ställa sig på scenen.

Daniel Andersson, inte alls släktbefryndad med någon annan Andersson som nämnts här. En ung juristman med stark röst som gärna sjunger Olle Adolphson – med ett snarlikt gitarrackompanjemang. Han är ett exempel på musiklärares stora betydelse, och på att elever bör få sjunga på de få musiklektionerna i skolan. Och, förstås, på den stödjande effekt som Visans Vänner har, både vad gäller härliga visor och möjlighet att få sjunga dem. Mera sådant!

För att en stund återvända till Sibbirds, som sjöng jazz med knockout på publiken redan som unga flickor på 1980-talet. ”De vet inte hur de gör, de gör bara som jag säger”, sa deras musiklärare Sven Nygård, jazzsaxofonist, big band-musiker, som medverkat i åtminstone 6000 inspelade ”låtar” och arrangerat eller komponerat minst 1405 ”bitar”. Och nu vet OO en läsare som sträcker på sig så det knakar. Musikern Nygård är född och uppvuxen i Jakobstad… En gigant i finländskt musikliv, tänk att ha en sådan som musiklärare! Resultaten syns, hörs och märks i den dag som idag är.

Intresset för att musicera och sjunga går ju också i arv. OO lärde känna Carina för cirka 50 år sedan, kontakterna har inte varit många och intensiva under årens lopp, men snabbt insåg OO att Carinas mamma Märit var aktiv i musikkretsar, och småningom drabbades Carinas trevliga barn av OO som lärare. Sen fick hon höra att Kettil börjat ta sånglektioner när han studerade ”tillräckligt långt hemifrån”. Han sjunger mest country, hon tonsatte dikter och skrev själv redan på 1970-talet. Två skivor och ett vishäfte tillsammans med väninnan Benita har hon hittills hunnit med.

OO måste bara ta med två bilder. Mamma ser upp till sin son, och sen sjunger de. OO roades av Kettils kroppsspråk, när han sjöng en countrylåt märktes det att han är mera ”hemma” i den musiken. Han sjöng om livet i en barnfamilj, vilket roade publiken – dagen efter hade både han och dottern födelsedag. Hon blev fem år, och det finns också en lillebror (?) i familjen. De sjöng också en tonsättning av Jakob Tegengrens dikt ”Hur fattig vore världen” som fick OO att sträcka på sig, denna författare (med mera) bodde i Vörå, står staty i Vörå, och OO är medlem i J.T-sällskapet!

I ett skede klev de här tre upp på scenen: AmaGuHe.

Amanda, tidigare omnämnd och ny ordförande för Visans Vänner i Helsingfors, Gustav Klingstedt och den mest kända, Henrik Huldén, också bekant för många som signaturen Gromit som publicerar dagsaktuella verser då och då i Hufvudstadbladet. De framförde gamla goda ”Haderian hadera” (Snoddas). Texten började med suckande över att ingenting fungerar om man glömt laddaren – ladderian, laddera – och fortsatte som en gratulationsvisa, Gratterian, grattera! Den texten är guld värd, låt oss få höra den på nytt! Det är lite Stefan Demert över Henrik H – ansiktet är nollställt och de egna texterna sprudlar åt alla håll!

Allt och alla är inte nämnda. Men OO är fortfarande imponerad av hela tillställningen, hur den byggts upp och sammanställts. I kavalkaden i slutet kom också en av Argbiggornas hitlåtar med, Helena Palméns fantastiska dialekttext till Spiskroksvalsen: Saansuugarvalsn. ”Bara saand å saand, vi siir inga laand, tar ein tåår op tand köör op’ grånn ibland…”. Den handlar om sandskutorna från Vålax på Veselaande som skeppade sand till Helsingfors. Fortsätt sjunga på dialektvarianterna i Östra Nyland, dikta mer!

I morgon firar vi Minna Canth-dagen här i Finland. Jämställdhetens dag. Inlägget blir högst troligen försenat. Nu ska här översättas och förberedas andra skriverier!