Månad: september 2014

av

Dorin och de förrädiska rikena (7)

(En saga av Daniel Onaca)

Så gick dagarna och gummans get åt sig tjock och fet. När de tre veckorna kom till ända, blev häxan tvungen att visa Dorin vägen till Lyckolandet. Hon sade att hon skall göra det även om hon ville hålla kvar honom, för hon kunde uträtta mycket hushållarbete under tiden pojken var ute med geten. Hon behövde inte själv ta hand om sitt nyckfulla kreatur. Dock, innan Dorin tog farväl från gumman ville hon bjuda honom på en festlig måltid. Han sporrades att äta och dricka så mycket han ville för att återfå sina krafter. Dorin behövde inte trugas, utan han åt och drack av allt han blev bjuden på. Sedan tog han en välförtjänt tupplur.

När han vaknade, upptäckte Dorin att både trollgumman, geten och hennes fäbod var borta, som uppslukade av jorden. Även landskapet var förändrat. Den lilla ån fanns kvar, men i stället för den gröna granskogen, bredde en underbar gammal bokskog ut sig åt alla håll. Det var höst och trädens löv skiftade i färgskalans alla nyanser. Pojken tittade länge på allt som fanns runtomkring honom och väntade på att ett nytt odjur skulle dyka upp och göra livet surt för honom.

Det var då, han såg Dorina i sin långa vita klänning. Hon stod lite längre bort och tittade kärleksfullt på honom. Dorin förundrades över hennes skönhet, men vågade inte längre gå mot henne. Han var rädd att om han gjorde det kom flickan att försvinna igen. Då Dorina frågade honom, vart han var på väg, svarade Dorin så som han alltid gjorde:

— Det är Lyckolandet, jag söker.

Då svarade flickan att han inte behövde leta efter det längre eftersom han har hittat det han sökte. Dorin vågade inte tro att det var sant. Han var avvaktande och visste inte vad han skulle göra. Då sade flickan till honom:

— Var inte rädd. Du har kommit till målet på din färdväg.

Med trevande steg närmade sig Dorin flickan och tog henne i handen. Pojken kände, hur han sjönk i hennes gröna ögon. Sedan bara föll de i varandras armar. Och så höll de om varandra en lång stund. Nästa dag visade flickan honom runt. Hon kallade till sig skogens djur, himlens fåglar och underjordens varelser. Alla infann sig vid flickans anrop och fick göra sig bekanta med nykomlingen. Dorin och Dorina levde tillsammans många lyckliga år, där borta i Lyckolandet, bland blommiga träd och väldoftande blommor.

Jag vet att stället var oerhört vackert, för en gång fick jag ett vykort med hälsningar från det lyckliga paret. De avslutades med orden:

 Sluta aldrig tro på din livsdröm.

 

av

Dorin och de förrädiska rikena (6)

(En saga av Daniel Onaca)

Nästa morgon lade pojken en snara runt getens hals, tog med sig en näverlur för att skrämma bort björn och varg och gick ut till betesmarken. Dag efter dag gjorde han samma sak. På morgonen gick han ut med geten, på kvällen kom han tillbaka med henne och geten blev mätt och gumman var nöjd. Det verkade som allting gick bara, tills en dag när geten plötsligt försvann. Dorin letade överallt efter henne, men utan resultat. Han kunde inte hitta det minsta spår efter henne. Vad skulle han säga till trollgumman? Kvällen närmade sig och pojken fick panik. Det fanns ingen annan lösning än att vädja till ormens hjälp. Han vred på sin ring. Då ormen dök upp ur jorden, fick pojken lära sig en kort trollformel utantill. Sedan tillade ormen:

— Akta dig för att titta på, när en trollslända spinner, för då spinner hon ihop ögonen på dig. Men titta gärna på om du ser att den parar sig. Då kommer du att ha tur i kärlek.

Dorin lade ormens råd på minnet och uttalade följande ramsa: ”Libelula mare, capra unde sare?”

3. Capra 4

Fram på kvällen såg han gummans get krypa ner från trädens täta lövverk. Geten såg tilltufsad ut. Den var skrämd och andfådd för den blev bortjagad därifrån av en svärm ilskna trollsländor. Dorin satte snaran runt getens hals och gick med henne tillbaka till käringens hus. Häxan var i färd med bråkningen. Dorin såg på, hur hon frigjorde hampatågorna från skärvor genom att bulta dem med en klubba. Det gjorde honom fundersam under hela återstoden av kvällen.

Den andra veckan började och allt verkade gå sin gilla gång. Pojken och geten gick ut till vallandet varje dag, Gumman stannade hemma och beredde sina hampatågor. Dock en dag försvann geten igen. ”Hon har säkert hittat ett bättre ställe att gömma sig på”, tänkte Dorin. Han visste att utan ormens hjälp kunde han aldrig lista ut, var geten fanns. Han vred på sin ring igen. När ormen dök upp, lärde den pojken en ny trollformel och rådde honom:

— Om du har turen att se en grodas tunga, skynda dig då att plocka upp den, för om du sedan lägger den under en kvinnans kudde, avslöjar hon i sömnen sina hemligheter för dig.

Dorin tackade ormen för rådet han fick och rabblade upp den nya ramsan som lät så här: ”Broasca din poveste, capra unde este?” Efter en stund såg han gummans get komma upp ur skogens tjärn. Den såg eländig ut, med pälsen drypande av vatten. Geten jagades bort därifrån av ett myller av grodor som anföll henne. Dorin fångade geten och gick tillbaka med henne till käringens boning. Just de dagarna var hon sysselsatt med skäktningen. Hon satt och bankade på hampatågorna med sin skäktskniv. ”Så får man rå hampa sedan”, sade gumman förnöjd, när hon såg att pojken var intresserad av hennes arbete.

Även den tredje veckan verkade som om allting var i sin ordning, men Dorin visste att en av dagarna kommer geten att försvinna igen. Och det hände också. ”Denna gång har hon hittat ett ställe där ingen kunde hitta henne”, tänkte Dorin. Men han litade på sin medhjälpare och vred på sin ring. Ormen dök upp och lärde honom ytterligare en trollformel, med varningen:

— Akta dig så att du inte kommer för nära en blodigel, om du har ett öppet sår någonstans, för då fäster sig den svarte där och suger upp allt blod på dig.

Dorin tackade ormen även denna gång för hjälp och uttalade den nyinlärda formeln: ”Neagra neagra lipitoare, unde paste capra oare?”

3. Capra 3

Det dröjde inte länge förrän han såg trollkonans get dyka upp ur vattnet igen. Denna gång såg den bedrövlig ut. Pälsen på henne var smutsig, klibbig och full av illaluktande lera för geten gömde sig långt nere på gölens botten. Men även därifrån jagades den bort. Mängder av blodiglar attackerade geten och fäste sig på hennes hud, så att den inte stod ut med plågan. Dorin hade ingen svårighet att fånga geten och föra henne tillbaka till häxans hus. Den veckan var hon upptagen med häcklingen. Dorin stod och tittade länge på henne, hur hon drog hampatågorna genom en häckla. Häcklan hade långa ståltaggar och detta gjorde att tågorna ytterligare uppdelades och lades intill varandra ”Ur de rensade tågorna avskiljs de korta blånorna”, förklarade gumman och fortsatte: ”På det sättet får man ren hampa”. ”Man skall inte nöja sig med mindre”, tänkte Dorin, när han gick och lade sig.

(Fortsättning följer)