Rörliga bilder och tryckta ord – En blogg om filmer och böcker

X2: David Ärlemalm (2020 & 2021)

Jag plockade upp David Ärlemalm från bibliotekets ljudbokstjänst i tron att det skulle vara något i skräckgenren. Men debuten Lite död runt ögonen och den påföljande Som natten är främst psykologiska skildringar från mer eller mindre kriminella miljöer.

I fokus står föräldrar som egentligen bara försöker Göra Det Rätta för sina barn, men som hela tiden motarbetas av omständigheterna. Först Arto som är ensamstående med dottern Bodil efter att Bodils mamma Sofia dött av en överdos. Arto har själv en historik som gör sådant som anställningar till något chansartat samtidigt som han hela tiden har Socialtjänstens ögon på sig. Sedan Asynja som är inte ensamstående med fyramånadersbebisen Snäckan, men skulle nästan kunna vara det med tanke på hur mycket Eddie bryr sig om sin dotter. Och nu har Eddie och hans kompis Kevin satt sig i skiten med misslyckade knarkaffärer.

Som synes är ingen av böckerna några klackarna-i-taket-berättelser, men de har bägge nerv och känsla. Arto och Asynja är huvudpersoner som läsaren bryr sig om, även om särskilt Artos långsamma nedstigande i helvetet knappast kommer som en överraskning. I mina öron låter replikskiften och samtal föredömligt naturliga och Ärlemalm har överhuvudtaget ett sparsmakat språk som passar hans berättelser.

Orättvist eller inte är det lättare att känna sympati för pappa Arto. När vi träffar honom har han av allt att döma blivit en fin pappa till Bodil och därför svider det så mycket mer när vi förstår hur Samhället har ögonen på honom. Enbart utifrån hans risiga bakgrund ser sig skolan tvungen att läxa upp honom den dagen Bodil är lite för tunt klädd. Problemet blir framförallt att dottern slåss, inte klasskompisarna som kallar hennes föräldrar för knarkare.

Asynja är som sagt en mer komplicerad huvudperson, i alla fall när det kommer till sympatin. Absolut, hon har också en bakgrund att tampas med och det är lätt att förstå hur hon desperat klamrar sig fast vid Eddie eftersom han en gång var den enda trygga punkt hon upplevde att hon hade. Någon som brydde sig om och ville vara med henne. Men den Eddie som läsaren får träffa är verkligen ingen trevlig typ, vare sig mot Asynja eller sin egen dotter. Han domderar, kontrollerar och slår. Hon borde dra, men till vad?

Bägge berättelserna är inkännande skildringar av två personer som bara vill ta hand om sina barn och ha ett värdigt liv. Det är ingen av dem förunnat.

Lite död runt ögonen (2020)

Som natten (2021)

Legend (1985)

alt. titel: Legenden – Mörkrets härskare, Legenden – mørkets hersker

Det är så jäkla typiskt. Du är prinsessa, ung och kär. Din käresta är en snygg skogsmulletyp som gosar med rävungar och kan prata med djuren. Han visar dig något helt magiskt – enhörningar. Och så när du ska gå fram och bara hälsa på dem går allt åt helvete. Plötsligt är det vinter, din käresta håller nära på att drunkna och själv blir du kidnappad av goblins för ett tvångsäktenskap med Mörkrets härskare.

När jag drar igång denna 80-talsfantasyklassiker kastar sig namnen på mig från förtexterna. Jag hade faktiskt inget som helst minne av att det är självaste Ridley Scott som stod för regin och verkligen ingen koll på att manus kom från William Hjortsberg. Däremot är det ju svårt att glömma att detta var rollen som Tom Crusie gjorde direkt innan han breakade rejält i Top Gun. Något mer bortglömd är sannolikt Mia Sara i sin debutroll, även om jag tror att det finns många före detta tonårsgossar som minns Ferris flickvän Sloane, även den rollen året efter Legend.

Trots kombon Scott och Cruise blev mottagandet ljumt och 2015 utnämndes Legend till ett “extinction event” för fantasyfilm på 80-talet. Men jag vet inte, jag… Förvisso föregicks den av Excalibur och The Dark Crystal men sedan kom Ladyhawke samma år, Labyrinth året efter och Willow först 1988.

Däremot går det inte att komma undan att fantasyfilmer var rätt kostsamma. Förutom Excalibur gick alla ovan nämnda exempel loss på minst 25 miljoner dollar. I det här gänget filmer skulle dock jag utan tvekan vilja utnämna Legend till den visuella vinnaren. Sannolikt mycket tack vare dels Scotts öga kombinerat med Alex Thomsons foto, dels Rob Bottins effektmakeri.

Stämningen är av höggradig sagoart, med en överjordiskt vacker skog som synes hemsökt av effektfullt blåljus och guldgult solljus genom softade linser. Luften är konstant tjock av glitter, såpbubblor, maskrosfjun eller yrande snö som räcker de mer kortväxta rollfigurerna upp till bröstet. I kontrast till detta står det mörka slottet med sina underjordiska fängelsehålor, där det enda ledljuset kommer från enorma eldstäder. Även rollfigurernas utseende vittnar om inspirationen från såväl Arthur Rackham som Heath Robinson. Berättelsen är påhittad av Scott och Hjortsberg men lånar förstås en hel del från klassiska sagor som Peter Pan, Törnrosa och Snövit.

Men trots all kompetens framför och bakom kameran är det något som inte riktigt klaffar med Legend. Kanske är tempot lite off, kanske är Tompa inte riktigt rätt för rollen som skogsmulle-Jack, kanske är Mia Sara lite för oerfaren som skådis? Trots att den är ruggigt snygg och att Tompa drar på sig en rustning som knappt täcker rumpan hinner jag bli lite uttråkad innan det hela är över. Eventuellt ska jag i så fall skylla på att jag nu såg Director’s Cut-versionen som är 25 minuter längre än den amerikanska och 21 minuter längre än den internationella bioversionen?

Tesla (2020)

alt. titel: Tesla: O Homem Elétrico

Nikola Tesla är en av vetenskapshistoriens mer enigmatiska figurer. Född i vad som idag är Kroatien visade han tidigt prov på intelligens och påhittighet. Via Graz, Prag, Budapest och Paris kom han till USA och Edison Machine Works i mitten av 1880-talet. Efter blott ett halvår lämnade han dock Thomas Edisons skugga och, eftersom han ändå befann sig i USA, startade företaget Tesla Electric Light and Manufacturing Company tack vare sponsringen från affärsmännen Robert Lane och Benjamin Vail.

Tesla är ännu en biopic/BOATS-prestation från Ethan Hawke, iförd en respektabel mustasch för ändamålet. Med tanke på Nikola Teslas mer eller mindre geniala och/eller märkliga uppfinningar (1943 påstod han sig ha designat ett supervapen som skulle “end all wars”) är jag den första att räcka upp handen för en film som skulle kunna ge lite mer insikt i det ämnet. Och en huvudroll med Ethan Hawke tackar jag inte heller nej till.

Men då har jag inte räknat med regissör och manusförfattare Michael Almereyda samt att Hawke fortfarande inte är den som backar från knepiga indie-projekt. För jag får verkligen ingen rätsida på Tesla. Stundtals är filmen som vilken historisk biopic som helst: vi presenteras för avgörande ögonblick i mannens liv och överdrivet dramatiserade möten med konkurrenter som Thomas Edison. Miljöer och kostymer ser i mina ögon relativt 1800-talstrovärdiga ut. Vi får glimtar av den mördande konkurrensen inom den tekniska och vetenskapliga utvecklingen med patent och allt sådant där. För att inte tala om debatten huruvida lik- eller växelström var det mest livsfarliga, vilket bland annat kom att spela en viss roll i konstruktionen av den första elektriska stolen och dess första “kund”: yxmördaren William Kemmler.

Men allt för för ofta får Almereyda för sig att vika av från den upplogade biopic-fåran och varenda bonde kan berätta att det sällan funkar särskilt bra. Alltså har vi exempelvis Eve Hewson som rikemansdottern Anne Morgan, vilken inte bara förekommer i Teslas dåtid utan också ges rollen av en samtida berättare(röst). En sådan skapar som alltid lite distans till filmens huvudobjekt och i det här fallet vete tusan om den inte gör mer skada än nytta. Särskilt som det ger intrycket av att Anne Morgan var en långt viktigare person i Teslas liv än hon verkar ha varit.

Nikola Tesla verkar ha varit en speciell person på flera sätt, men Ethan Hawke går mest omkring och ser olycklig ut, samt är extremt fåordig. De som får tala för honom är istället journalisten Robert Underwood Johnson och Teslas assistent Anitai Szigeti (eventuellt en påhittad sådan eftersom namnet inte alls förekommer i Teslas Wikipedia-artikel). Möjligen ska fåordigheten tjäna syftet att få honom att framstå som ännu mer olik den glappkäftade Thomas Edison, spelad av ingen mindre än Kyle MacLachlan.

På det hela taget verkar Hawke inte ha någon större tur med sina biopic/BOATS-roller, förutom den tidiga 90-talsklassikern Alive (möjligen blir den spritt nya Blue Moon ett ytterligare undantag). Jag ville verkligen tycka mer om Tesla, men helheten blev för underlig, spretig och ointressant. Den gav mig ingen ny förståelse för Teslas verk eller betydelsen av dem.

Mephisto (1981)

Hamburg i mitten av 1920-talet. Skådespelaren Hendrik (d:et är mycket viktigt, han heter INTE vare sig Henrik eller Heinz) Höfgen är på väg uppåt i karriären men vill mer. Han är ohyggligt egenkär – det enda som betyder något för honom är skådespeleriet och teatern. Han är också fast besluten att bli så pass känd att ingen ska se honom som en ”landsortsskådespelare”.

I Hendriks ögon spelar Hamburger Künstlertheater borgerligt trams; österrikiska operetter och franska farser. Att det är otroligt populärt bland publiken spelar ingen roll: teatern har ett politiskt ansvar att vända sig till Tysklands arbetare. Tillsammans med kollegan Otto Ulrichs sätter han upp en revolutionär pjäs om fattiga bönder men det är tydligt att det är HANS vision som ska gälla. När han inte får som han vill blir han paranoid och anklagar alla för att medvetet försöka sabotera hans karriär.

Äktenskapet med Barbara Bruckner ger honom dock en fot in i dörrspringan till finrummet. Tack vare den nye svärfaderns kontakter lyckas Hendrik få engagemang i Berlin där han gör stor succé och liknas vid självaste Conrad Veidt. Kronan på verket blir hans enormt hyllade tolkning av Mephisto i Goethes Faust.

Att priset för denna framgång bland annat har varit att tydligt vända ryggen mot den i Berlin så avskydda ”kulturbolsjevismen”, trots hans tidigare ambitioner om att skapa arbetarteater, stör honom inte över hövan. Inte heller att NSDAP går som tåget och att SA-busar slår ner folk på öppen gata. “Jag är från Rehnlandet! Vad kan hända?!” Den enda friheten Hendrik behöver är friheten att spela Shakespeare.

Då kan jag klappa mig själv på axeln för att ha sett Ungerns två Oscars-vinnare: Saul fia och Mephisto. Dagens film bygger på en bok av tyske författaren Klaus Mann, Mephisto – Roman einer Karriere. Skriven 1936 inom ramen för Exilliteratur, alltså verk som skrevs av tyska författare på flykt undan NSDAP.

Hendrik Höfgen är ett så pass tunt förklätt porträtt av den verklige skådespelaren Gustaf Gründgens att romanen under en period var förbjuden för utgivning i Västtyskland. Man kan tänka sig att Mann inte enbart hade politiska motiv för att peka ut just Gründgens, även om denne stannade kvar i Tyskland under nazisternas styre. I mitten av 20-talet var Klaus och fästmön Pamela Wedekind involverade i vad som åtminstone utmynnade i en ganska trasslig fyrklöver med Klaus syster Erika och Gustaf Gründgens som då var gift med Erika. Gründgens acceptans av nazisternas politik blev alltså också ett personligt förräderi gentemot både Klaus och Erika.

Den övergripande ironin i Mephisto är inte så svår att få span på. Trots att Hendrik Höfgen spelar Mephisto på scen, den som förför den ambitiöse Faust till dennes förfång, är det ju egentligen han som är Faust. En man som är beredd att sälja ut alla möjliga principer till nazisterna för att kunna upprätthålla illusionen av att Konsten är apolitisk. Han är ju bara en skådespelare som vill förmedla något som är Rent och Sant. Äkta Konst är objektivt gott, oavsett vilka som styr landet.

Äran att porträttera Höfgen faller på Klaus Maria Brandauer som på ett trovärdigt sätt spelar en mästare på självbedrägeri. Ena stunden står han och pratar om att det är kulturarbetarens plikt att vara en andlig gränsvakt i den tyska kulturen, för att i nästa begå “rasbrott” tillsammans med sin mörka danslärare och älskarinna Juliette. Hans egen rationalisering är naturligtvis att ju högre han stiger i graderna, desto bättre möjligheter har han att skydda Juliette.

Mephisto är 144 minuter lång, men den är så pass fascinerande att titten går i ett huj. En smula teatralisk ibland (Höfgen har bland annat en tendens att tänka högt) men inget som stör (då störde tyvärr den taffliga dubbningen mer). Och har du någon gång funderat på hur Klaus Maria Brandauer skulle se ut i svarta benvärmare och hotpants – här har du chansen!

The Invitation (2015)

Kom igen så leker vi en sällskapslek! Ni vet den här “Never have I ever…”? Bra, fast det här är lite annorlunda. Istället säger man “I want…” och så gör man det man vill. Kul, va?! Vi är så jäkla hämmade av alla sociala regler. Tänk vad skönt det skulle vara att bara kunna skita i allt det där som gör att man kan stå ut med andra människor och bara vara ÄRLIGA för en gångs skull?!

Tja, jag vet inte hur ni läsare tänker men för min del låter detta som leken från helvetet. I min värld finns det en uppenbar poäng med att alla inte kör på enligt “Jag säger ju bara vad jag tycker” hela tiden. Ska man kunna existera bland sina medmänniskor måste man kunna ta lite jävla hänsyn.

Men så ser naturligtvis inte alla på saken. De som följer “Dr. Josephs” läror vill hävda att 100% ärlighet leder till en mer medveten och sammanhållen existens. Som exempelvis Eden och David som träffades i en “grief group” och därefter dragit till Mexico ett par år. Nu är de tillbaka och vill mer än gärna övertyga alla sina gamla vänner att se Ljuset med “The Invitation”. Till sin hjälp har de också de nya sektmedl…vännerna Sadie och Pruitt.

Detta skulle ha varit obekvämt nog, men i sällskapet ingår bland annat Edens ex-make Will. Vi förstår ganska snart att den där gruppterapin som Eden hade behov av berodde på att hon och Will förlorat sonen Ty. Så han tycker att det minst sagt är obehagligt när Eden lägger ut texten om hur man genom blotta viljan kan släppa alla trista känslor och skuldmedvetenhet. För det har ju Dr. Joseph sagt.

The Invitation är en riktigt bra kammarspels- (nästan i alla fall) -thriller, regisserad av Karyn Kusama och med manus av Phil Hay och Matt Manfredi. Den spelar högt på en groteskt nivå av social obekvämlighet, för vad skulle du säga till din bästa vän som glädjestrålande berättar att hon äntligen mår toppen? I det läget kanske man inte börjar med att hånskratta åt de uppenbara kultvibbarna? Samtidigt som man sitter och vrider sig av obehag när man tvingas se en video som ska visa hur fantastiskt det är att följa Dr. Joseph. Eller när David försöker påstå att “It’s just science, really” och berättar hur han var en deprimerad kliché men att han nu är en hel individ som utan ironi utropar “Dr. Joseph freed me!”. Samtidigt som han är totalt icke-klichéigt barfota och klädd i fladdrig linneskjorta…

Obehagsthrillern hålls igång på ett trovärdigt sätt eftersom Will är filmens huvudperson. Han kan ju både bli illa berörd av och tycka att det är något genuint skumt med Edens nyfunna lycka, samtidigt som hans illavarslande känslor lätt kan bortförklaras med att han är part i målet. Hur bra har Will själv egentligen bearbetat traumat från sin sons död?

Skulle jag klaga på något skulle det möjligen vara att Logan Marshall-Green och Tammy Blanchard i rollerna som Will och Eden absolut inte ser ut att vara tillräckligt gamla för att vara föräldrar i återblickssekvenserna. Kompisgänget känns också en smula stelt, men det kan förstås utan större problem bortförklaras med lille Tys bortgång. Tittaren får intryck av att detta kanske till och med är första gången de alla samlas sedan olyckan. Men det är blott petitesser i en riktigt tajt thriller.

Blaze (2007)

Clayton Blaisdell Jr., kallad Blaze, är ett roderlöst skepp på livets hav. Tidigare hade han yrkespartnern George Thomas Rackley till hjälp för att kunna hålla styrfart, men George lever numera bara Blazes huvud. Vilket yrke har Blaze och George, undrar ni? Tja, inget som tål dagsljuset om man ska uttrycka det milt. De har försörjt sig på enklare bilstölder och bedrägerier, tills den dag George bråkade med fel man.

Nu försöker Blaze så gott det går att fortsätta på egen hand, men den bistra sanningen är att han helt enkelt saknar Georges slughet. Av en hård och kallsinnig far fick Blaze en enda gåva: en hjärnskada som gjort honom vad man idag kanske skulle kalla “svagbegåvad”. Han behöver helt enkelt lite längre tid på sig för att förstå saker och glömmer en hel del. Konsekvenstänket finns inte riktigt på plats. Inget av detta är särskilt populärt, vare sig bland Blazes jämnåriga på barnhemmet Hetton House eller hans äldre brottsliga kumpaner. Den ende som på något sätt tar sig an Blaze är George.

Men nu är alltså George borta. För att hitta någon slags riktning i livet bestämmer sig Blaze olyckligtvis för att genomföra Den Stora Kuppen. Georges plan och livsverk som gick ut på att kidnappa Joseph Gerard IV, den späde sonen till rikisfamiljen Gerard. Som George framställde det är kidnappningen av ett spädbarn världens enklaste grej, men föga förvånande går det inte riktigt lika bra när Blaze ska genomföra hela eskapaden på egen hand.

I förordet till Blaze berättar Stephen King att detta var en femte (vid publiceringsåret var den dock en sjunde) Richard Bachman-roman som aldrig såg dagens ljus när det begav sig i början av 70-talet. Den hamnade i “the trunk” för att plockas upp och skrivas om efter en sisådär 30 år, varefter den publicerades som en Bachman-roman vars manus återfunnits på en gammal vind. Och det tycker jag var tur. På ett sätt skulle man kunna säga att Blaze är det bästa av två världar: Richard Bachmans obarmhärtighet och realism tillsammans med Kings förmåga till berättande som haft 30 år på sig att bli allt bättre.

Duon George och Blaze är som om Greg Stillson haft en senfärdig, men obrottsligt lojal, partner och aldrig slutat att lura stackars änkor på pengar med falska biblar. Som en äkta lärare i engelska har King hittat i stadig grund i John Steinbecks klassiker Of Mice and Men och sedan fortsatt att väva historien kring den olycksaliga kidnappningen. Jag tycker att Blazes tilltal är perfekt, tragikomiskt utifrån att romanens huvudperson inte har alla knivarna i lådan (vilket exempelvis kan leda till att han inte alltid tänker på sådant som förklädnader när han ska råna en närbutik) men samtidigt så att läsarens hjärta brister för den handfallne Blaze som bara försöker klara livhanken på det enda sätt han känner till.

På det sättet finns det också genuint spännande partier när man knappt törs läsa vidare eftersom man som läsare (till skillnad från Blaze själv) förstår att det här kommer att gå käpprätt åt helvete. Samtidigt som berättandet sitter som en smäck: galghumoristiskt, träffsäkert och medkännande. Jag tycker mig se paralleller till de tre romanerna som King publicerat via Hard Case Crime, men vill gärna tro att det är Bachman-inflytandet som gör Blaze till något ännu bättre.

Blaze är ett annat kreatur än de fyra första Bachman-romanerna – Rage, The Long Walk, Roadwork och The Running Man – främst när det gäller sin huvudperson. I det avseendet är den varmare, men därmed också något som nästlar sig in närmare hjärtat hos läsaren. King själv har liknat det hela med att läsa Dickens: det är så sorgligt att man måste ha ett hjärta av sten för att inte börja skratta åt eländet.*

* I en intervju med “vår egen” Hans-Åke Lilja och publicerad på Lilja’s Library påstod King felaktigt att citatet gällde H.C. Andersens Flickan med svavelstickorna. Det blev sedan korrigerat i romanens förord.

X2: Road House (1989 & 2024)

alt. titel: Il duro del Road House, El duro, De profesión: duro, Bar routier

En kultklassiker och en remake som ingen visste att de ville ha (det finns en Road House 2 också, från 2006, men den verkar faktiskt ingen vilja ha (VSB: 4,3 på IMDb)).

Original-Road House är en rätt typisk 80-talsfilm som tar sig själv på ett så obegripligt stort allvar att den per definition också blir obegripligt underhållande. Remake-Road House är kanske en lika typisk 20-talsfilm, om inte annat utifrån sina blinkningar till förlagan och på det hela taget lättsammare inställning. Road House anno 2024 är en film som vet om att den bygger mer på muskler och coola slagsmål än en intrikat historia eller djuplodande personporträtt och som därmed heller inte förväntar sig att publiken ska ta det hela på allt för stor allvar.

Bokhandelstjejen Charlie naglar förstås 2024 fast Road House-historien som en klassisk Western: den tyste och stoiske hjälten som kommer till stan för att Rensa Upp Bland Slöddret. Med den skillnaden att vår hjälte och huvudperson verkligen inte är namnlös. Istället är hela poängen att folk ska viska och dra efter andan när Elwood Daltons namn börjar sprida sig i lokalen.

1989-Dalton introduceras dock som herre på täppan i en osannolikt upplyst nattklubb med en ljudvolym som möjliggör inte allt för högljudda samtal när Dalton förklarar för oroselementen att de inte är välkomna. 2024-Dalton kontrasteras skarpt till detta – hans hemmaplan är en ruffig och skabbig (samt troligen illegal) bakgårds-MMA-ring där det räcker med att han visar sig för att motståndarna ska slinka iväg med svansen mellan benen. Gestalten med ansiktet som knappt skymtar i huvtröjans mörker påminner mest av allt om en Batman-skurk i rännstenen.

Och när vi ändå pratar om skurkar… Veteranen Ben Gazzara är 1989 en ganska rolig antagonist men också befängt överdriven. En sådan där rollfigur som man verkligen inte kan föreställa sig existera utanför filmens ramar och speltid. I det avseendet är Billy Magnussens bortskämda snorunge som försöker ta på sig pappas alldeles för stora skor 2024 aningens mer trovärdig. Så pass att den nyare filmen sett sig nödgad att plocka in ännu en elaking för att Jake Gyllenhaals Dalton ska få något rejält att bita i.

Irländaren Conor McGregor är en sådan där totalt vanvettig gangster som tyvärr tenderar att bli en smula tråkig om hen inte spelas på exakt rätt sätt (VSB: Fast X’s Dante Reyes). Med tanke på vad jag kan läsa mig till på Wikipedia vill jag också ifrågasätta valet av just McGregor, han tycks verkligen inte vara en särskilt trevlig person med trevliga åsikter. Alltså någon som inte gjort sig förtjänt av ännu en arena att visa upp sig på. Med det sagt måste jag erkänna att jag skrattade högt åt replikskiftet: “- Lookie here. Our own little octagon. – What? Who taught you shapes?”

2024 års Dalton presenteras förvisso som en superskurk, men tas efter det ned en smula på marken jämfört med sin föregångare. Patrick Swayze vet med sig hur obönhörligt cool han är och preppar för att kunna ta sig an vad som än månde komma. Han sveper in på Double Deuce i en sliten Buick med bakluckan full av reservdäck. Jake Gyllenhaal har i sin tur tagit bussen till Florida-kusten och kommer travandes med en liten rullväska. Praktiskt, men inte så coolt. Och medan Patrick tar emot läkaren Elizabeths omsorger utan att röra en min får Jake gny till när hans läkarbrutta Ellie sliter bort silvertejpen som han använt som plåster på en knivskada.

Nog för att bägge filmerna handlar om Män Som Slåss. Riktigt rejält dessutom, i rå närkamp. Men kameran 1989 gör trots det sin berättelse till en mycket mer kroppslig sådan jämfört med 20-talskameran. 1989 är det lustfyllt och svettigt ovanpå bonden Emmetts lada. I en klassisk scen genomför Patrick en långsam Tai Chi-rutin med bar överkropp. I en annan, men lika klassisk, scen är det ingen tvekan om att publiken ska tråna efter eller avundas de tajta nötknäpparskinkorna.

2024 är nästintill pryd i jämförelse, eller i alla fall mer…klinisk. Självklart är det meningen att publiken ska beundra Jakes kropp men dels är han aldrig direkt avklädd, dels är det svårt att inte reflektera över ett modernt kroppsideal som dikterar en sjuklig brist på underhudsfett. Patrick var såklart vältränad, men inte på det sättet. I det perspektivet understryker Jakes omöjliga kropp att det vi ser är rent hittepå och underhållning.

Och visst är filmerna underhållande, var och en på sitt sätt. Det är omöjligt att inte fröjdas över original-Road Houses omisskännliga 80-talsstämning. Remaken är i alla avseenden en mer välpolerad och medveten produkt, men Doug Liman är en tillräckligt kompetent regissör för att kunna göra underhållning av det också.

Road House (1989)

Road House (2024)

P.S. Prepare to get you minds blown! Kevin Tighe som spelar bar-ägaren Frank Tilghman i originalet är född 1944, exakt samma år som Sam Elliott. 1989 var bägge herrarna alltså 45 år gamla! D.S.

P.P.S. Fy fan vad Sam Elliott är charmig som Wade Garrett… Originalets halva stjärna mer än remaken är enbart hans. D.D.S

Solomon Kane (2009)

alt. titel: Cazador de demonios

Likt en forntida John Rambo har Solomon Kane dragit sig tillbaka i ett kloster för att sona sina synder. Men inte bara för att han vill bli en ärbar man som inte syndar, utan också för att hålla sig undan hin onde som är ute efter hans själ. Solomon har listat ut att om han aldrig mer syndar kommer Satan inte att hitta honom.

En ok plan tills dess att abboten kastar ut honom på landsbygden och där är det inte roligt. En ondsint trollkarl vid namn Malachai hemsöker trakten med sina besatta horder och även dem förutan finns här också helt vanliga skurkar som inte drar sig för att slå ned en enkel vandringsman.

Lyckligtvis för Solomon blir han upplockad av den puritanska familjen Crowthorne och helad av dottern Meredith som uppenbarligen tycker att det är spännande att träffa en annan man än sin far och sina bröder. Men det hinner aldrig flamma upp någon låga mellan Solomon och Meredith eftersom sällskapet blir attackerat och flickan kidnappad av Malachais trupper. Solomon bestämmer sig för att han måste överge sitt löfte till sig själv om ett synd-fritt liv, men tyvärr allt för sent för att rädda den övriga Crowthorne-familjens liv. Med sitt döende andetag lovar dock patriarken William att Solomons själ ska räddas om han räddar Meredith.

Jag tyckte att regissören M. J. Bassetts debutskräckis, skyttegravsrafflet Deathwatch, och den påföljande Wilderness var tillräckligt underhållande för att jag skulle vara nyfiken på den tredje filmen i ordningen: Solomon Kane. En originshistoria baserad på en Robert E. Howard-karaktär som var tänkt att bli den första delen i en trilogi. Men knappt hälften av budgeten tillbaka i biokassorna ger inte en fribiljett till att göra fler filmer av samma stuk.

Min minnesbild av snacket runt Solomon Kane när filmen hade premiär var så pass negativt att jag blev en smula förvånad över att se att filmen ändå har 67% hos Rotten Tomatoes. Efter titten kan jag tycka att det är väl generöst, men då har jag förvisso också väldigt många fler filmer av samma typ i ryggen under åren som hunnit gå sedan 2009.

Men jag skulle säga att man måste ha varit jäkligt svältfödd på fantasy-action för att ha uppfattat Solomon Kane som genuint bra. James Purefoy är stel och tråkig i huvudrollen, vilken för sig med en attityd som bara ligger snäppet under Howards surmulne och grubblande barbar. Miljöerna är generellt kylslagna, blöta och leriga, om än trovärdiga i allt detta. Det är åtminstone inte en film som är inspelad framför en green screen. Å andra sidan förekommer sådana här näbbförsedda pestdoktomasker många år för tidigt.

I mina ögon ligger filmens problem främst i manuset som inte håller ihop. Det är anmärkningsvärt lätt att hålla sig undan djävulen, även efter att han intecknat din själ. När Salomon träffar sin gamle far blir jag förvånad över att gubben inte redan är död, innan jag kommer ihåg att det bara gått ett år sedan den där upptakten när vår Tragiske Hjälte flydde från djävulens skördeman. Intrycket som ges med klostervistelsen och allt som händer därefter är snarare att det borde ha gått minst 10-15 år. Kopplingen mellan Solomon, Meredith och Malachai är svag, för att uttrycka det milt. Malachai påstår sig behöva Meredith för att hon är “innocent”, men det skulle han inte ha antagit om han sett hur hon gjorde ögon åt Solomon innan kidnappningen.

Men visst lider Solomon Kane också av att ha petat in ett enormt CGI-monster mot slutet. Riktigt så bra hade tyvärr inte tekniken hunnit bli och varelsen ser mest ut som en korsning mellan en transformer och en balrog.

Jag sörjer i alla fall inte att det inte blev fler delar med Solomon Kane. Inte ens denna första historia var mycket att hurra för. Skulle i så fall vara Pete Postlethwaite i rollen som William Crowthorne och Alice Krige som hans fru Katherine.

The Lost Weekend (1945)

alt. titel: Förspillda dagar, Forspildte dage, Forspilte dager, Le poison

“Another drink, another binge, another bender, another spree!”

Nej, för Don Birnam har nästa sup aldrig funnits särskilt långt borta de senaste tio åren. Egentligen inte sedan han lämnade college för att bli en riktig Författare i New York. Don har nämligen upptäckt den hårda vägen att det är en jäkla skillnad på att bli publicerad i skoltidningen och försörja sig som författare. Han kommer aldrig längre än det första kapitlet på sin roman, de första raderna på sina noveller. Är det kanske så konstigt att det låg nära till hands att ta en liten hutt för att liksom…smörja upp maskineriet? För att ta udden av skrivkrampsångesten?

Och ju oftare Don super istället för att skriva, desto oftare måste han supa ännu mer och så går det bara runt, runt (“One’s too many and a hundred’s not enough”). Först har han brorsan Wick som håller honom under armarna och (såvitt vi som tittar förstår) försörjer dem bägge. Sedan träffar han Helen St. John som också bestämt sig för att bekämpa sin kärestas missbruk med ren vilja.

Vilket går sådär, minst sagt. När vi stiftar bekantskap med Don, Wick och Helen ska Wick precis ta med sig sin bror på en långhelg hem till familjen. En helg fylld med frisk luft, solsken och kärnmjölk. Don påstår sig vara med på den planen men är egentligen fullkomligt uppslukad av att lista ut hur han ska kunna smuggla med sig kvartingen med rågwhiskey som för tillfället hänger i ett snöre ut genom fönstret. Ingen kan säga annat än att Don är ganska klurig på att hitta gömställen för sina flaskor.

Så det är kanske ingen större överraskning att Don inte kommer iväg på den där långhelgen, utan istället befinner sig i ensam storstaden med blott tio dollars på fickan (vilket i och för sig räcker osannolikt långt spritmässigt 1945).

Under många år hade jag en minnesbild av en superläskig film där typ en fågel attackerar en liten gullig mus mot en vägg, så att en rännil av blod skapar ett streck på den vita väggen. Lyckligtvis är det en så pass klassisk scen från en så pass klassisk film att jag till slut fattade att den där superläskiga skräckfilmen egentligen var ett högt respekterat Billy Wilder-drama om en suphelg som efter en torrlagd söndag inbegriper ett anfall av delirium tremens.

Förutom en återblick på när Don och Helen träffades utspelas The Lost Weekend bara under den här långhelgen och inom en ganska begränsad New York-radie eftersom Don snart är så pass illa däran att han inte kan ta sig särskilt långt. Det är alltså inte särskilt många tillfällen när Ray Milland inte befinner sig framför kameran och han bär verkligen filmen på sina axlar. Ett kvitto på det torde vara att rollen gav honom skådispris såväl i Cannes, som på Golden Globe och Oscars-galorna.

I mina ögon är han allra bäst i början, innan Don har börjat gå ned sig fullkomligt. Dels när han försöker slingra sig undan Wick och Helens (spelade av Phillip Terry och Jane Wyman) vakande blickar genom att spela sårad över att de inte litar på honom, dels gemytet och vältaligheten när han fått sina allra första supar. När han ska gå längre än så är det lätt att uppfatta skådespeleriet som en smula överdrivet. Å andra sidan har jag aldrig träffat någon i det skicket, så vad vet jag?

The Lost Weekend bygger på romanen med samma namn som kom bara året innan filmen hade premiär. En bok som fick stående kritikerovationer för sin realism och osminkade beskrivning av en alkis-vardag. Författaren Charles R. Jackson skrev mer eller mindre självbiografiskt och hade kämpat med alkoholism sedan åtminstone tidigt 1930-tal. En bidragande orsak tros vara att han länge dolde sin bisexualitet, men uttalat homosexuella scener förekommer dock i romanen.

Det var naturligtvis något som absolut inte kunde få förekomma på bioduken, även om sjukhusbiträdet på “Hangover Plaza” (där Don hamnar vid ett tillfälle) är uppenbart gay i mina ögon. Vad som också tvunget måste ändras var romanens hopplösa slut och där kan man ju ifrågasätta om det egentligen var så himla smart. Alltså slå ihop en hyfsat realistisk alkisvardag med ett slut som går ut på att om man bara har en God Kvinna vid sin sida och hittat sitt Driv så kommer allt att ordna sig. Det gjorde det exempelvis inte för Jackson, som aldrig kunde komma ur sitt missbruk och tog livet av sig 1968.

Jag har sett min beskärda del av alkismisärfilmer och också beklagat mig högljutt över detta faktum. Men The Lost Weekend blir något annat, tack vare rent jävla film- och skådishantverk och att det är en alkismisärbeskrivning får en fräschör tack vare sin ålder. Hur paradoxalt det än må låta.

The Iron Claw (2023)

alt. titel: The Warrior – The Iron Claw, Iron Claw

Man undrar ju vad som kom först för fribrottaren Jack Barton Adkisson Sr. Idéen att han skulle uppträda under namnet Fritz Von Erich eller hans signaturgrepp “The Iron Claw”, vars namn naturligtvis krävde ett passande sammanhang. Greppets finess förklaras inte närmare i filmen med samma namn, men det ser i alla fall ut som om någon med en extremt stor högerhand helt enkelt greppar motståndarens huvud som en basketboll.

Fribrottarkarriären går dock inte inte så spikrakt som Fritz Von Erich önskar och istället sätter han sina vinsthopp till sönerna Kevin, David, Kerry och Mike. Han har helt enkelt förflyttat sitt fribrottarjärngrepp till att gälla familjen istället. Hela deras tillvaro handlar om fribrottning, eftersom inkomsterna kommer från det lilla förbundet World Class Championship Wrestling som styrs av Fritz. Modern Doris, Dottie, sköter markservicen som en god Texas-hemmafru men lägger sig inte i hur maken uppfostrar sina gossar.

Bröderna har en nära relation men kan i slutänden inte skydda sig eller varandra från faderns krav.

Om jag hade hört något om händelseutvecklingen i denna BOATS hade jag hunnit glömma det i höjd med titten, varför det hela blev något chockartat. Och då har regissör och manusförfattare Sean Durkin ändå valt att inte inkludera alla de Von Erichska familjetradgedierna. På ett sätt kan man förstå hur det ligger nära till hands att prata om en familjeförbannelse.

Samtidigt är det svårt att inte läsa in hur bekvämt det i någon mening är för framförallt Fritz att hela tiden förlägga skulden för alla sina misslyckanden på någon annan. Han fick aldrig chans att spela amerikansk fotboll, varken i NFL eller den kanadensiska motsvarigheten CFL (“Pro football was taken from me”). Han fick aldrig chans att utmana diverse fribrottarmästare för deras titlar. Men nu ska det bli ändring på det! Och eftersom han uppfostrat sina gossar i herrans tukt och förmaning är de lydiga och säger “Yes, sir!”.

I centrum står Zac Efron som Kevin Von Erich och han gör en mycket bra rolltolkning. Eftersom karln är rippad på ett så pass omänskligt sätt att jag hela tiden sitter och letar efter CGI-missar tar det ett tag innan jag noterar att det mesta skådespeleriet sker i ögonkast och blickar. Lite bortkommet i relationen med Lily James Pam, där är det hon som får dra det tunga lasset. Lika delar hundlik tillgivenhet, frustration och hat när det kommer den hårda fadern.

För i Sean Durkins historieskrivning är det i alla fall ingen större tveksamhet vem som är skyldig till de riktiga familjetragedierna. Har man som Fritz byggt hela sitt liv på att en Man är stark och 100% självtillräcklig är det så klart inte särskilt enkelt att ta hand om sina söners psyken. Att räcka ut en hjälpande hand är otänkbart, att ta emot den ännu mer så. I det perspektivet blir brödernas otvetydiga framgångar i ringen inget mer än parenteser i sörjan av psykisk ohälsa, kroppsliga åkommor och den ständiga jakten på faderns gillande.

Med det sagt finns det förstås också en hel del fribrottarscener för de som gillar det. För min del är det fortfarande en “sport” jag inte på något sätt förstår mig på, men jag kan uppskatta filmens stuntkoreografi signerad Chavo Guerrero Jr. Han är själv fribrottare som ibland går under namnet Lieutenant Loco eller The Swagger Soaring Eagle. Det kan inte ha varit lätt att få alla fribrottar-ovana skådisar att fajtas på ett säkert sätt.

The Iron Claw är en ovanligt bra idrotts-BOATS som både ger en viss förståelse för “sporten” och dessutom sätter sig en smula i hjärtat.