Stort och smått, högt och lågt – livet är en väv med många trådar. Mitt i den förfärande rapporteringen från Norge når oss lokala nyheter av en helt annan dignitet. En av dem handlar också den om dubbla måttstockar.

Tre unga gäster blev utkastade från en krog i Göteborg. Orsak: En av dem hade inte ätit upp all mat på tallriken, trots att han lagt upp själv från en buffet! När han frågade efter den utlovade glassdesserten fick han och hans vänner i stället lämna krogen. Läs den spännande artikeln om detta här!

GP:s rapportering om händelsen utlöste en mindre storm i kommentarsfälten och delade läsarna i två läger. Det ena lägret menade att krogvärden handlat alldeles rätt, det andra att hans agerande var oförsvarligt. Läs om detta här!

Själv tänkte jag åter på de dubbla måttstockarna. Jag minns hur man som barn ofta fick höra: ”Ät nu upp allting på tallriken – annars får du ingen efterrätt!” Och jag vet hur man på sina håll tvingat skolbarn att äta upp innan de fått lämna matsalen. Så, tänkte jag, varför ska vuxna matlämnare behandlas på annat sätt? I dessa dagar med svält på Afrikas Horn och stort matsvinn i den rika världen!

När det gäller barn brukar jag tänka att det handlar om vem som lägger upp. Om föräldrar eller personal gör det tycker jag barn har all rätt i världen att äta så mycket de orkar. När de sedan själva börjar lägga upp på tallriken är det väl rimligt att de lär sig ta lite i sänder, så att de orkar med. Och sedan lite till, om de så vill. Men tvinga dem…? Sånt tror jag inte på.

För övrigt har jag besökt kulturer, där det anses ofint att äta upp allting. Man bör lämna lite på tallriken för att visa värdfolket att man verkligen ätit sig mätt.

Read Full Post »

Jag har nyss landat hemma i Lund efter nästan tre veckors resa med stopp i Norge, Västerbotten och Mälardalen. Hela tiden har jag befunnit mig bland vänner, och sällan har det känts så viktigt som under de senaste veckorna.

På tåget hem från Stockholm satt jag länge och funderade över det där med dubbla måttstockar. Efter Norgekatastrofens första dagar av chock och förvirring har så mycket hänt som också gett hopp. Och tidningarna har haft flera artiklar som stämt till eftertanke. Främst tänker jag på texterna av Anne Holt och Ola Larsmo. De handlar båda om den grogrund som godheten behöver för att växa sig stark – och om det ansvar vi alla har för den.

Men jag tänker också på de två frågor som en annan krönikör, vars namn jag tappat bort, ställde och som jag inte kunnat släppa:

Varför har inga journalister avkrävt våra ärkebiskopar besked och bett dem offentligt dementera att det korstågstänkande som finns med i gärningsmannens manifest också är en del av kyrkans lära?

Och om gärningsmannen vore muslim och islamist – skulle vi då kalla psykologer till TV-sofforna för att berätta vad barndomen kan ha betytt för att han blev som han blev?

Kort sagt: Varför dessa dubbla måttstockar? När är vi mogna att lägga den ena åt sidan?

Read Full Post »

Inför gårdagens tysta minut går vi upp till domkyrkan i Strängnäs, Elise, Linde och jag. Vi tänder ljus och försvinner in i den nordiska tystnaden. Efter klockringningen ber prästen för de som dödats, för alla deras anhöriga – och för förövaren. Att Guds kärlek måtte omfatta även honom. Själv ber jag för hans mamma.

Vi går ut i sensommarblåsten och vandrar över bron bort till det numera nedlagda Sundby sjukhus. Vi talar om sjukt och friskt. Om den övertygade tron på det rationella och vart den kan föra en ensam människa. Om vårt gemensamma ansvar för den grogrund vi skapar och de värden vi försvarar. Och om att sorgen måste följas av handling.

Eller som min yngsta dotter skriver: ”Nu tar vi och kastar… tro, hopp och kärlek i ansiktet på rädslan och hopplösheten. Eller hur?”

Ja, dags att mobilisera dem, alla tre. Fylla dem med innehåll och kraft. Tron och hoppet och kärleken.  Och störst bland dem är…

Read Full Post »

Igår kväll kom Dick Burvall tillbaka till Boliden. Dick är huvudpersonen i min senaste bok, Vemodet mitt i musiken. Han växte upp i Boliden. Här gick han i skolan och här lärde han sig spela orgel och piano av Alfons Sundkvist och Emanuel Stenlund. 1958 lämnade han Boliden för att femton år gammal börja på Fjellstedtska skolan i Uppsala. Dick Burvall, musikanten, teologen, läraren, filosofen, vännen, glädjespridaren – som 1983 valde att avsluta sitt liv. Det är om honom min bok handlar, och jag är så glad att jag skrev den.

Och nu är Dick tillbaka i Boliden och Strandudden. Tillsammans med Kristina Eriksson framför jag ett program byggt på texter och musik av Dick Burvall och en av av hans inspiratörer, Tore Littmarck. I publiken sitter många som kände Dick och hans familj. Och där är – Alfons Sundkvist, Dicks gamle lärare! En märklig upplevelse för mig. Som när en romangestalt stiger ut ur sin bok och blir verklig!

Jag har med mig inspelningar som Dick gjorde på 1970-talet, dels när han spelar orgel, dels när han framför judiska sånger tillsammans med sin vän Katarina Hellgren-Dahl. Inspelningar som fått tillbaka all sin lyster sedan Karol Machata trollat med dem i sin studio och fört över dem från gamla kassettband till CD-skivor.

Och det är det mest märkvärdiga med denna vackra sommarkväll i Västerbotten – att Dick till slut får komma hem och sjunga och spela för dem som han en gång kände och levde tillsammans med.

Ikväll gör Kristina och jag samma program på hembygdsgården i Bjurholm. Som avslutning sjunger vi Nu är jag nöjd och glader med text av Nils Frykman och med musik av – Dick Burvall. Videoklippet här nedan är från detta tillfälle!

Read Full Post »

Sedan många år har jag ett behov, starkare än många andra: att varje sommar få se fjällen. Jag har svårt att beskriva känslan som infinner sig då jag kommit upp en bit mot trädgränsen och vidderna öppnar sig.

Idag går vi upp från Ottsjö i Jämtland på en nyutmärkt och sedan i våras nyspångad led. Över Högåsen upp till Kläpphögarna med fri sikt åt alla håll.

Flera nya, lättgångna leder har kommit till med hjälp av lokala initiativ och EU-medel. För oss som kommit upp lite i åldrarna, eller som av andra skäl vill gå dagsturer utan alltför tunga strapatser, är det här perfekt!

Vi bor på Ottsjö fjällgård. Gården ägdes länge av Huddinge församling, som då byggde om härbret på bilden till vänster till ett fint litet kapell med utsikt mot Middagsvalen på andra sidan sjön. Gården köptes sedan av konsultföretaget Ottsjöakademin men är nu åter i privat ägo. En liten pärla, tycker vi. Fräscha rum, god mat och vänligt bemötande.

Imorgon åker vi vidare mot Västerbotten och Ljusåker.

Read Full Post »

Sommaren 1968 blev jag färdig läkare. Jag sökte en ledig provinsialläkartjänst i Hede i Härjedalen. När jag besökte samhället första gången för att få en uppfattning om vad jag skulle ge mig in på fick jag en genomgång i kommunhuset. En av kommunens chestjänstemän talade sig varm för Hede och önskade mig välkommen till bygden.

”Och det är ju inte långt till Stockholm!” försäkrade han mig. ”Du tar bilen över till Røros och sedan kan du flyga via Oslo!”

Som alla förstår blev det ett avgörande argument för mig! Och sedan dess har jag alltid haft en viss förkärlek för den här mycket speciella norska trästaden uppe få fjällsluttningen, uppbyggd kring kopparverket och kopparfyndigheterna. Jag har varit här flera gånger och alltid känt mig märkvärdigt hemma.

När jag kom till Hede 1968 var kopparverket i Røros fortfarande igång. Nu är det museum, och hela stan med sina omgivningar finns med på Unescos världsarvslista. När jag nu gör ännu ett återbesök här vandrar vi i den skönt ljumma sommarkvällen upp på slagghögarna. Härifrån är utsikten över stan och bort emot Hummelfjället värd varje steg.

Att sedan den utlovade orgelkonserten på kyrkans fina barockorgel plötsligen ställs in blir ett minus förstås. Men kanske ännu en anledning till att komma tillbaka. Svenskar är numera välkomna. Även om somliga ortsbor minns att svenskarna 1678 brände ner hela den gamla trästaden. Ja, vad har ví inte ställt till med.

Read Full Post »

Onsdag, i benådat sommarväder, strövar vi runt i statyparken på Rottneros. Bland allt som visas där fäster vi oss vid konstverken av Torbjörn Alström, installerade i ravinen. Överst fjärilen på bilden, lysande i motljuset. Nedanför en trollslända, fritt svävande. Och längs ner i sjökanten en magisk röd näckros. Naturen besjälad.

Klockan fyra börjar Västanåteaterns nära sex timmar långa föreställning om den avsatte prästen Gösta Berling och de andra kavaljererna på Ekeby. Och om kvinnorna i deras omgivning – för de får verkligen komma till tals.

Berättarladan är fullsatt, och det som spelas upp liknar ingenting annat. Det är musikteater men utan sång, förutom en underskön folkvisa i sista akten, känsligt framförd av Hanna Kulle. Det folkliga berättandet, folkmusiken och dansen är ryggraden i föreställningen. Men här finns också inslag av antikt ödesdrama – handlingen förs framåt genom kommenterande talkörer.

Musikerna har en central roll och är lika mycket aktörer som skådespelarna. Musiken finns överallt i ständig dialog med skådespelare och dansare. Jag vet mig inte ha sett en teaterföreställning där musiken haft en så viktig roll. Mot slutet av föreställningen slog det mig att det finns en annan association man kan göra. Som först kan tyckas långsökt men som alls inte är det – Bachs passioner! Också i dem berättas en historia genom återkommande recitativ, och Bach gör sedan djupdykningar i situationer och stämninglägen. Musiken bär fram det känslomässiga budskapet.

Många är värda mycket beröm för den här oförglömliga teaterupplevelsen i Sunne. Men personligen vill jag gärna överräcka en extra ros var till kompositören och kapellmästaren: Magnus och Sophia Stinnerbom.

Read Full Post »

I denna högteknologiska tid är är det välgörande att komma hit och se 1860-talets mekanik fortfarande i funktion med hjälp av unga medarbetare. Slow technology – allt tar tid, men tiden ger möjlighet till vila, samtal och att njuta av naturen.

Vi är vid akvedukten i Håverud. När vi väntar på att några båtar som just slussats upp ska köra vidare i själva akvedukten kommer tåget. Högt däruppe, som på väg till himmelrik.

När tåget kört förbi öppnas järnvägsbron så att också segelbåten med hög mast kan ta sig fram i kanalen. Slussvakten vandrar neråt igen för att öppna nästa slussport. Och det är lätt att hålla med om utropet på husväggen: Wow!

Välkomna att följa några sporadiska notiser från sommarens färdvägar!

Read Full Post »

De tre konserter jag besöker under Köpenhamns jazzfestival får mig att fundera över musiken, budskapet, utövaren och ljudet.

Torsdag kväll sitter vi nedanför utomhusscenen Jazz by the Sea, just intill Kulturhuset på Islands Brygge. Bergen Big Band intar scenen under ledning av Olav Dale. Så kommer Skywards också in: gitarristen Terje Rypdal, Ståle Storløkken vid hammondorgeln och Paolo Vinaccia vid trummorna. Och så Palle Mikkelborg, den snart legendariske danske trumpetaren, som då och då byter till flygelhorn. Tillsammans framför de ett drygt timslångt verk, Crime Scene, skrivet av Terje Rypdal och uruppfört vid Bergens nattjazzdagar 2009. Det är en ovanligt och spännande stycke musik, där röstklipp från bland annat Sopranos och Gudfadern samplas in i musiken. Problemet är att Terje Rypdals gitarr först knappt hörs. En förtvivlad ljudtekniker far som en skottspole upp och ner från scenen för att få till det hela, och efterhand kommer ljudet någorlunda som det ska. Rypdal håller masken, bandet spelar på och allt blir till slut en fin musikupplevelse på kajkanten.

Lördag kväll är vi på operan och lyssnar på Keith Jarrett och hans triokompisar sedan tidigt 1980-tal: Gary Peacock vid basen och Jack DeJohnette vid trummorna. Det blir en märklig konsert. Redan från början märks att något inte stämmer: Gary Peacocks basspel hörs knappt. Mitt i ett nummer reser sig Jarrett från flygeln och avbryter konserten. Efter en ny soundcheck kör man igång igen – fortfarande dålig balans. Peacock ser håglös och uppgiven ut, Jarrett blir irriterad. I en långsam ballad avbryter han på nytt, vänder sig mot oss i publiken och säger något om att akustiken i operahuset är för torr och inte lämpar sig för ballader. De får köra något annat i stället…

När det blir paus sker det i misstämning bland både musiker och åhörare. Vad är det som har hänt? Några menar att Jarrett varit dryg i överkant, andra att han gjorde helt rätt som sa vad han kände. Men vad skulle hända nu? Pausen blir längre än vanligt och på scenen jobbas det febrilt. Scenen kortas, flygeln byts ut mot en annan, musikerna placeras framför en ridå närmare publiken, kablar dras om, mickar och förstärkare justeras. Och se: när andra setet körs igång är allt som det ska. Ljudet är perfekt, Peacock hörs som han ska och vaknar upp ur sin dvala. Plötsligt hör vi den världstrio vi kommit dit för att lyssna till. När de tre i ett långt avslutande nummer kommer loss i en närmare tio minuter lång fri improvisation, fjäderlätt och melodiskt infallsrik – ja, då är allt förlåtet.

Men ska det behöva vara så här på en jazzfestival med sådana ambitioner? Landar musikerna för sent så att man helt enkelt inte hinner med att kolla in lokalen och göra en tillräckligt omsorgsfull soundcheck? Eller är det bara ljudtekniskt sjabbel? Synd är det i alla fall!

Då var det en lisa att på lördagseftermiddagen gå till den argentinska vinbaren Tango y Vinos och lyssna till en annan trio, bestående av tre unga danska musiker, Magnus Thuelund på altsax, Joel Illerhag på bas och Erik Lausten vid trummorna. En lokal som med sin intima atmosfär förde tankarna till Glenn Miller Café i Stockholm. Med musiker som slapp allt vad mikrofoner och förstärkare hette. Och som dessutom spelade riktigt bra! Som min bror Jonas, själv tidigare pianist i storband, uttryckte det: ”Det här är inte tre solister, det här är ensemblemusik. Dom lyssnar när dom spelar.”

Read Full Post »

Debatten om amning på kafé går vidare. Tack för alla spännande kommentarer till mitt förra blogginlägg!

Det finns ett perspektiv som lätt kommer bort i debatter av detta slag, nämligen det som har med barnets rättigheter att göra. I stället uppehåller vi oss vid de intressekonflikter som kan uppkomma vuxna emellan. Vad är god etikett? Vem blir störd av vem? De vuxna resonerar och analyserar, och barnet blir utan talan.

För mig sammanfaller den här  debatten tidsmässigt med att jag just lämnat manus till förlaget på min bok Förskolebarnets mänskliga rättigheter, som utkommer på Studentlitteratur på senhösten. Boken handlar om vad som händer om man tillämpar ett konsekvent barnrättsperspektiv i förskolans värld. Samma sätt att tänka kan förstås också användas för de minsta barnens del.

I barnkonventionens anda kan vi då tala om spädbarnets rätt att få sina grundläggande behov tillgodosedda, till exempel rätten att få mat då barnet blir hungrigt. Liksom rätten att få vistas i rum dit andra människor har fritt tillträde, det vi brukar kalla det offentliga rummet – ett rum som på ett oroande sätt tycks vara på väg att krympa i privatiseringarnas tidevarv.

Men jag vill också peka på principen om barnets rätt att få komma till tals. För spädbarnets del kan det bara ske genom barnets företrädare – föräldern. Det finns starka skäl att lyssna på den bedömning en ammande mamma gör i en given situation – hon känner sitt barn bäst.

Och så har vi då till slut principen om barnets bästa, artikel 3 i barnkonventionen. Om det uppstår en konflikt mellan den vuxnes och barnets intressen ska ”barnets bästa komma i främsta rummet”.

Enkla principer. Men så svåra att få gehör för i vardagen.

Read Full Post »