Jag skriver vidare på min bok om lek. Jag har kommit till ett avsnitt om barnen och naturen och kommer att tänka på en händelse för inte så länge sedan:

Jag befinner mig på en ö i Atlanten. Tillsammans med några andra svenskar gör vi en utflykt till östra delarna av ön. Vi vandrar genom en by och kommer in i en trädgård. Guiden säger: ”Det här ser ut som en trädgård – men det är faktiskt en skolgård!” Hon pekar på skolhuset, som vi ser intill plantanträden och den skönt blommande azalean, och tillägger: ”Hur skulle det funka i Sverige?”

”Du menar med en trädgård som skolgård?” frågar jag. ”Jag tror det skulle fungera bra! Om barn får något vackert och fint att sköta om tar de också ansvar!”

”Skitsnack!” säger kvinnan som står på min andra sida. ”Inte på min skola! Ni skulle se vad som händer när de första krokusarna tittar upp: Wrrrooooppp!” Hon gör en dramatisk och högst förstörande gest med högerarmen. ”Borta!!” lägger hon till.

Det blir tyst en stund. Så säger hon: ”Blommor på skolgården – det är bara att kasta pärlor åt svin!”

Vi ser på varandra, guiden och jag. ”Så olika kan man alltså se på den frågan”, säger hon tyst, innan vi går tillbaka till bussen.

Är hon lärare, hon som visste så bra – och kallade hon sina elever för svin? tänker jag när vi åkt iväg. Borde jag ha sagt emot? Det kändes lönlöst just då. Och ord kan lätt flyga iväg. Men jag tror hon hade fel! Jag minns den vackra trädgården på Seminariets övningsskola i Uppsala, där jag gick i realskolan. Det var en stor köksträdgård med allehanda växter. Vi fick besöka den ibland. Trädgården var helig – där rörde man inga växter!  Men barn uppväxta bland betongen, med en skolgård av asfalt – inte så konstigt att de snabbt lägger beslag på vårens första krokusar… Särskilt om barnen förväntas bete sig som svin…

Jag tror varje skola behöver en trädgård! En stor och välskött trädgård, som barnen får vara med att odla upp  och sköta om. Under sakkunnig och engagerad ledning. En trädgård, där varje klass tillbringar minst ett par timmar i veckan. Och jag envisas med att tro att barnen skulle klara det bra. De barn som får lära känna naturen på riktigt blir också naturens bästa beskyddare.

Read Full Post »

Inför fastan grovstädar jag min lilla trädgårdstäppa. Det har snöat i natt, men snön smälte bort under förmiddagen. Och under snön finns årets första snödroppar.

I söndags kväll visade Dokument Utifrån ett djupt upprörande reportage om den amerikanska attacken mot Falluja under Irakkriget – se här. I reportaget berättas om hur man där systematiskt prövat bomber och ammunition framställt av använt uran – med förödande effekter för främst civilbefolkningen.

Det finns mycket att reflektera över under de veckor som nu följer. Snödroppen, och allt vad den står för, behövs mer än någonsin.

Imorgon Askonsdag. Fram till påsk en bloggnotis varje helg.

Read Full Post »

Idag är det Fastlagssöndagen. Jag går till domkyrkan och hör en hes men inspirerad Håkan Wilhelmsson predika om fastans färger. Häromdagen läste jag en artikel om hur fastan fått ny betydelse och nytt innehåll, inte minst bland ungdomar. En tid att dra ner på sådant som är mindre viktigt för att få tid för sådant som lätt kommer bort.

Hur ska min fasta se ut? Så här tror jag: Jag ska, jämfört med min normalkonsumtion, minska min förtäring av kött, godis, kaffe, fikabröd och alkohol till mindre än hälften. Jag ska vandra minst dubbelt så långt som jag brukar varje dag. Jag ska kolla min mejl högst två gånger per dag. Jag ska minska mitt skrivande här på bloggen till en notis var helg – ingenting på vardagarna. Jag ska istället skriva minst tre personliga brev per vecka. Jag ska inte se på TV – bara lyssna på radio ibland. En halvtimme varje morgon ska jag sitta alldeles stilla i pappas gamla stol och bara lyssna inåt. På onsdag kväll, Askonsdagen, börjar jag.

Låter det tråkigt? Det ska bli SÅ skönt! Hur ska din fasta se ut? Gör du mig sällskap? Eller har du andra planer? Berätta gärna!

Read Full Post »

När jag stiger av vid Gärdet slår det mig att det kanske är sista gången jag åker här ”i tjänsten”. T-banan mot Ropsten har blivit min linje när jag varit i Stockholm på olika uppdrag.

1972 blev jag invald i Rädda Barnens styrelse, då Ulla Lindström var ordförande. Rädda Barnen höll då till i en gammal lägenhet på Artillerigatan. Jag steg av vid Karlaplan, kom ofta för tidigt och tog då en kopp kaffe med kanelbulle på Tösse-konditoriet. Ibland satt Tage Danielsson vid bordet intill.

I slutet av 1970-talet gjorde jag vapenfri tjänst på socialstyrelsen. Avstigning vid Karlaplan, promenad bort till Garnisonen.

1982 och fyra år framåt arbetade jag på Rädda Barnen, som då hade flyttat till Tegeluddsvägen. Avstigning vid Gärdet, vandring ner mot Värtahamnen.

Och idag stiger jag också av där för att promenera i snömodden ner mot Filmhuset, där Alma-juryn sammanträder. Vi har bara ett möte kvar i vår – vid tillkännagivande av årets pristagare i Vimmerby den 20 mars. I sommar lämnar jag juryn efter tio år. Jag kommer att sakna alla livgivande diskussioner i den. Jag har lärt mig så mycket. Av så ovanligt generösa människor.

Men jag kommer också att sakna tunnelbanan mot Ropsten! Trängseln och de tomma blickarna. Vårblommorna på Karlaplan. Hundarna och alla förskolebarn i gula västar på Gärdet. Får väl göra en nostalgitripp dit igen när längtan blir för svår!

Read Full Post »

Kärleken mellan människor kan ha många olika ansikten. Idag, på Alla hjärtans dag, vill jag dröja vid en form av kärlek som jag fått rika tillfällen att reflektera över som både pappa och barnläkare: förälderns kärlek till sitt barn.

Kärleken mellan den vuxne och barnet påminner om kärleken mellan två vuxna både i intensitet och i kvalitet. Paulus klassiska beskrivning gäller också förälderns kärlek till sitt barn: ”Kärleken är tålig och mild… Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.”

I kärleken vuxna emellan är mötet på lika villkor något av de viktigaste kännetecknen. Att båda har samma möjligheter och samma rörelseutrymme. Att beroendet är ömsesidigt och frivilligt från båda håll. Idag spricker många förhållanden just för att parterna inte lyckats upprätthålla drömmen om jämlikhet.

I förhållandet mellan föräldern och barnet är sådan jämbördighet aldrig möjlig. Barnet är beroende av föräldrarnas omsorg och kärlek både för sin materiella och känslomässiga överlevnad. Ett spädbarn som inte får kärlek kan utveckla en depression, sluta växa och till och med dö. Att bli förälder är alltså att få hand om en liten människa som kommer att vara helt beroende av en under många år framåt. Och till det kommer att föräldern inte heller kan välja det barn hon eller han ska ansvara för.

En följd av denna inbyggda ojämlikhet i relationen är att förälderns kärlek varken kan eller ska betalas tillbaka. Den förälder som förväntar sig tacksamhet från sina barn blir nästan alltid besviken. Det handlar om en kärlekens stafett, där föräldrakärleken i stället ska föras vidare till nästa generation.

Ett annat särskilt kännetecken för förälderns kärlek till sitt barn är föränderligheten. Barnet ska bli alltmer självständigt för att till slut lämna oss. Det handlar alltså om ett kärleksförhållande som redan från början har till syfte att upplösa sig självt!

Det är viktigt att se barnets uppbrott från föräldrarna som både livsavgörande och definitivt. Ingen annan fostran blir då möjlig än den som stimulerar till inlevelseförmåga, självständighet och eget ansvarstagande. Det innebär en fostran grundad på dialog och ömsesidig respekt. Här duger inga metoder för manipulation och kontroll, här måste alla system för mekanisk belöning och bestraffning ifrågasättas. Det handlar i stället om att få relationer att fungera så att människor kan växa.

Ett tredje och sista kännetecken för förälderns kärlek till sitt barn är att den är villkorslös. Barnet ska aldrig behöva känna att det måste betala för mammas eller pappas kärlek genom att vara på ett visst sätt eller göra saker som mamma eller pappa vill. Kärlek är ingen prestationslön!

Ett barn får aldrig straffas genom att föräldern drar tillbaka sin kärlek. Att vända barnet ryggen, sluta prata med barnet eller vägra ta upp det ledsna barnet i famnen uppfattar barnet som: ”Jag tycker inte om dig!” Ignorering av det slaget skrämmer barnet och ger det en obestämd känsla av skam, av att inte duga som barn. Ett ledset och förtvivlat barn ska tas om hand – inte överges.

Kärleken till ett barn är alltså inte vilken kärlek som helst. Som all kärlek vållar den oss oro, vånda och smärta ibland. Men mest är den en nådegåva, vars värde vi förstår först efter hand. För mig har den blivit något av ett slags livets centrum. När mina två yngsta fyllt arton och var på väg att lyfta på egna vingar fanns väl ett stänk av saknad och vemod i fadershjärtat. Men mest en stor tacksamhet över allt jag fått vara med om. Och en glädje över att se livet gå vidare. Detta obändiga, trotsiga liv. Som ett okuvat barn!

Lars H Gustafsson

Detta är en uppdaterad version av en text som tidigare funnits på GrowingPeoples nu nedlagda hemsida. En längre text på samma tema finns i min bok Gå med dig (Libris 2009). Bilden: Mamma och jag, hösten 1942. Pappa höll i kameran.

Read Full Post »

På våren 1993 var jag med och bildade ett manligt nätverk mot mäns våld. Vi var några män i Rädda Barnens styrelse som hade fått nog. I flera av de länder där Rädda Barnen arbetade kunde vi se hur systematiska våldtäkter var en del av krigets vardag. Barnsexturismen ökade. Och här hemma kom en rad rapporter om våld i familjerna. Det var män som till stor del stod för våldet. Det var kvinnor och barn som var offren. Vi försökte se allt detta med barnens ögon. Vi menade att vi inte kunde ta på oss skuld för vad andra män gjort. Men att vi, just som män, hade ett ansvar att diskutera hur våldet skulle kunna minskas. En viktig poäng för oss var att också män har mycket att vinna på ökad jämställdhet och mindre våld. De flesta män som utövar våld mår inte alls bra av det.

Det blev startpunkten för en rad aktiviteter. Fler nätverk bildades med liknande syften. Vi mötte misstro från många håll. Många män såg oss som något av förrädare av den manliga saken. En del feminister såg nätverken som ett smart försök att skaffa ett alibi för att könsmaktsordningen skulle kunna bibehållas. Men vi mötte också respekt. Det dröjde inte länge innan ett samarbete kunde inledas mellan manliga nätverk och delar av kvinnorättsrörelsen. Tillsammans för ökad jämställdhet och minskat våld.

Det har gått snart 20 år sedan dess. Det ursprungliga manliga nätverket lever nu vidare som Män för Jämställdhet. Nu har fler nätverk uppstått. Ett av de mest uppmärksammade finns kring min läkarkollega Pelle Billing – numera mest verksam som bloggare och tangokonstnär (något jag har all respekt för). De olika grupperingarna ser lite olika ut. Man skiljer sig åt i samhällsanalysen och i hur man ska se på samarbetet med den feministiska rörelsen. Somliga skiljer ut sig, ser sig som antifeminister och kallar män med annan uppfattning för extremister. Men i många frågor har de flesta liknande uppfattningar. Att fler röster hörs borde därför vara en styrka.

Men i stället har, främst i sociala medier, utbrutit ett fullständigt meningslöst gräl om vem som är mest jämställd. Några kallar sig till exempel ”jämställdister” och menar sig vara de allra mest jämställda. Andra återkommer ständigt till att kvinnor minsann också kan vara förmögna till våld. Debatten är fylld av insinuationer, akademiska hårklyverier och pseudovetenskapliga krångelresonemang.

Jag får lust att ropa: Lägg av, killar! Vi har inte tid med sådant här! Det finns alldeles för mycket att göra! Så låt oss återgå till dagordningen:

Sedan 1993 tycks sexuellt våld mot civila ha blivit än vanligare och allt mer systematiskt använt i väpnade konflikter. Det finns kvinnliga förövare, och pojkar våldtas ibland. Men de allra flesta förövare är män. Och offren är oftast kvinnor och unga flickor. Barn med andra ord.

Barnsexturismen är fortfarande skrämmande vanlig. Det finns kvinnor som utnyttjar småpojkar. Men det är långt vanligare att män köper sexuella tjänster av barn. Ibland av pojkar. Men mycket oftare av flickor.

I våra familjer pågår fortfarande våld av ibland brutalt slag. Barn blir vittnen till detta. Det finns kvinnor som brukar våld mot sin partner. Men det grova våldet, med de allvarliga skadorna, står oftast män för.

Allt våld ska bekämpas. Vi har alla ett gemensamt ansvar för det. Men så länge män står för det grövsta och mest förödande våldet ligger att särskilt ansvar på oss som män att fortsätta samtalet om vad det beror på – och vad vi kan göra åt det hela. I den meningen har ingenting förändrats sedan 1993.

Och låt oss inte glömma barnen!

Read Full Post »

I Sydsvenskan 7/2 porträtteras min vän och kollega Marie Köhler. Hon ger i intervjun sin syn på viktiga samhällsfrågor, bland annat situationen i Malmö – läs här!  Om mod säger Marie: ”Jag är orädd till dumhetens gräns.” Jag fäster mig vid formuleringen, eftersom jag nyligen hållit några förededrag om civilkurage och där kommit in på frågan om mod och rädsla.

Jag har mött människor som i en kritisk och ibland farlig situation visat stort mod. Då jag frågat: ”Var du inte rädd?” har de ofta svarat: ”Visst var jag rädd! Men jag hade inget val!” Medkänslan och den starka rättskänslan tvingade dem att säga ifrån eller ingripa. Annars hade de förrått sig själva och vad de stod för. Och då ”är man ingen människa utan bara en liten lort”, som Jonatan sa till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta.

Och jag har mött andra som blivit vittne till övergrepp eller trakasserier men förblivit passiva. Då jag frågat: ”Var du rädd?” har de svarat: ”Rädd – inte alls! Men det hade inte med mig att göra, inte min business!” Eller: ”Varför skulle just jag säga något eller ingripa? Ingen annan gjorde det ju heller!” Ett klent argument, kan man tycka.

Mod och oräddhet har alltså förvånansvärt lite med varann att göra. Den rädde kan vara modig, den orädde feg. Men ibland förenas, trots allt, de båda egenskaperna. Jag känner Marie och vet att hon inte bara är ”orädd till dumhetens gräns” utan dessutom ett ovanligt modig doktor och medmänniska.

Modig är också Maria Sveland, som skrivit en viktig och stark artikel i dagens DN – läs den här. Där beskriver hon sin rädsla för den antifeministiska och högerextrema rörelse som just nu växer sig allt starkare i Europa, inte bara i sociala medier. Hon beskriver sin rädsla som ”ett ordlöst fladder i bröstkorgen” och citerar en vän som sagt att han är ”politiskt deprimerad” eftersom ”det känns så hopplöst och kallt just nu”.

Maria Sveland beskriver en värdeförskjutning som påminner om utvecklingen under 1930-talet och hur termen ”politiskt korrekt” nu blivit en etikett som man klistrar på alla feminister och alla med vänstersympatier: ”Insinuation om att någon är politiskt korrekt räcker för att tysta kritiken samtidigt som den vrider upp volymen för alla som har ett behov av att pysa smygrasism och sexism”.

Så kanske den modigaste idag är den som vågar säga ifrån och vara ”politiskt korrekt”. Trots fladdret i bröstkorgen.

Read Full Post »

Idag är det den samiska nationaldagen. Alla vi som har anknytning till sameland, genom släktband eller på annat sätt, har all anledning att stå upp för det idag. Det är djupt oroande med de samefientliga aktioner som rapporterats om under senare tid – samiska namn målas över på vägskyltar, kåtor bränns ner, hånfulla kommentarer sprids i sociala medier.

Vår behandling av våra nationella minoriteter är ett mått på vår anständighet och på vår utveckling som nation. Om inte alla vi som har ursprung i det här landet tillsammans kan se oss som en nation – vad har den då för existensberättigande? Alla är vi i någon mening gränsmänniskor. Alla hör vi hemma här. Öppna inför mötet med andra.

Så idag hissar vi, med glädje och stolthet, den samiska flaggan! Läs gärna mer om den och om nationaldagen här!

Read Full Post »

Det är 31 grader kallt när vi närmar oss Lits kyrka. Himlen är klarblå, den gnistrande vita snön knarrar under skorna. Vi samlas längst ner i kyrkan. Det var länge sen! Allt väl? Det är mest på begravningar vi ses nuförtiden! Vi får ändra på det.

Kistan i koret. Klockklang. Av jord är du kommen. Bist Du bei Mir. Vandringen runt kistan. Rosorna, försiktigt så de inte ramlar ner. Välsignelsen över oss alla.

När akten är slut går jag fram till kistan igen. Ha det gott, Bie. Hoppas du får en bra resa nu, till Landet Fjärran. Kommer att sakna dig här.

Vi samlas i Kyrksalen. Tre sorters kött, tropiska frukter, lila tårta. Samtalen kommer igång. Vi börjar minnas tillsammans. Några reser sig upp och säger något. Varmt, ljust och nära.

Nyss satt du här på Häradsgården. Jag besökte dig varje år då jag kom norrut. Och vi talades vid per telefon. Du var alltid så intresserad. Ville veta och förstå. En gång för länge sedan låste du upp dörren till orgelläktaren i Undersåker och fick mig att börja spela. Det ändrade mitt liv. Under senare år talade vi ofta om Kyllan, flickan jag skrev en bok om, När musiken tystnar. Du var en samlare, du visste så mycket. Och en berätterska, du delade med dig.

I din syskonkrets var du den sista som gick bort. Nu är det vi som börjar närma oss fronten. Du var en bra lots. En trygg väg ligger utstakad.

Bie, eller Birgit Wikström, finns porträtterad i en fint skriven runa här.

Read Full Post »

”Var är Alfons mamma? Är hon död eller…?”

Frågan är klassisk. Hur många föräldrar har inte fått försöka finna bra svar på den, när de läst Alfons-böckerna för sina barn. Och Gunilla Bergström har inte varit till stor hjälp när hon, säkert otaliga gånger, fått samma fråga från otåliga journalister. Det behöver inte finnas något särskilt komplicerat svar på den frågan, brukar hon svara. Eller något svar alls för den delen. Ibland lever en pojke tillsammans med sin pappa. Inget konstigt med det.

Nej, det finns ingenting konstigt med det. Men det provocerande med böckerna är att hon aldrig nämns. Hon måste ju ha funnits en gång. I någon form, saknad, efterlängtad, drömd eller hatad, borde hon ändå finnas närvarande i Alfons och hans pappas liv.

Samma frågor uppstår när jag ser två av det senaste årets mest omtalade filmer. I Lisa Aschans Guldbaggevinnande Apflickorna lever huvudpersonen, tonårstjejen Emma, tillsammans med sin pappa och en lillasyster. Någon mamma syns inte till och nämns aldrig under det dramatiska förlopp som filmen gestaltar.

I bröderna Dardennes film Pojken med cykeln är tolvårige Cyril på jakt efter en pappa som svikit honom. Man förstår att Cyril levde med sin pappa, men att denne hamnade i ekonomiska svårigheter. Pappan vill nu börja på nytt, på en ny plats med en ny partner, och tycker sig då inte kunna ta hand om Cyril, som hamnar på barnhem. Men mamman då? Hon nämns inte överhuvud taget. Hon är bara borta.

Min erfarenhet av arbete med barn i kris är att en frånvarande förälder spelar en mycket viktig roll i de drabbade barnens liv. Minst svårt är det, paradoxalt nog,  för de barn där föräldern avlidit i en sjukdom eller omkommit i en olycka. De barnen kan ändå ofta behålla en inre bild av en kärleksfull och närvarande förälder. Svårare blir det om föräldern aktivt lämnat barnet, antingen genom självmord eller genom att helt enkelt ge sig iväg.

Mycket har skrivits om barn som saknat en förlorad pappa. Det är ju också ett huvudtema i Pojken med cykeln. Mindre om barn som saknar sin mamma. Men det oroande och provocerande med båda de filmer jag nämnt är att den plats där mamman, eller saknaden efter henne, eller ilskan mot henne, borde finnas nu bara upptas av – ett tomt hål. För Cyril behöver förstås sin mamma, nu mer än någonsin sedan pappan dragit iväg. Och i Apflickorna blir Emmas saknad efter sin mamma ett tyst skrik, som jag som åskådare får försöka höra – för Emmas mamma hade verkligen behövts, som förebild och som motbild till de kvinnor i olika åldrar som Emma möter i ridhuset.

Är det en tillfällighet att den frånvarande mamman är ett så viktigt tema i de här två angelägna filmerna? Eller finns det något i tiden som Lisa Aschan och bröderna Dardennes uppfångat på sina radarskärmar och velat gestalta? I så fall – hur ska vi tänka vidare kring det?

Read Full Post »