Bjärefågel på FFCR-mässan, kärt återseende

I slutet av 90-talet  blev det ett glädjehopp bland alla kycklingälskare i landet. Äntligen skulle kycklingproduktionen förändras till det bättre. Då lanserades majskycklingen! lite kraftigare lite mer smak, lite bättre djurhållning. Idag är Bjärefågel synonymt med majskyckling.

Jag jobbade med en del skrivna produkter hos Rikard och Bobo Nilsson vid den den tiden på Gategat Gastronomi och Logi i Torekov. De behövde knappt gå nästgårds för att hämta fågel. Och det var då jag träffade PO första gången mest för att skriva om honom och majskycklingarna.

Alltsedan dess har vi träffats då och då, mest på matmässor och det är alltid lika trevligt för jag får rapporter genom åren hur företaget utvecklats. Nu senast med försäljning av styckdetaljer till Asien och sousvidetillagat. Ganska imponerande!

Nu ska vi testa deras kycklingfond som ska vara ett mirakel att dricka.

 

Peter Mattei i Järna konserthus. 80 minuters smärtsam njutning i Franz Schuberts Winterreise

En tom scen sånär på flygeln, absolut tystnad. Fullsatt. Biljetter för bara lite över 300 spänn (för en världsstjärna!) Spänningen är olidlig.

För några år sedan satt jag hemma och spanade på SVT. Såg hur Peter Mattei äntrade en scen tillsammans med en pianist. Tänkte att det här kan kanske bli intressant. Så tog han ton i Winterreisens första stycke "Gute Nacht" i d-moll. Shitpommfritt jag blev fast. 

Nu var det dags igen, Vinterresan för andra gången komplett i 24 delar och nu ffg med ny pianist, den otrolige Daniel Heide.

Satt på andra radens parkett, mitt i, nästan som man hade ögonkontakt med Mattei. Och som han sjöng. Var i stort sett orörlig i 80 minuter, helt uppsugen av hans magnifika tonbildning över hela registret, hur fan bär han sig åt? och med ett inte bara sångligt utan också kroppsligt uttryck.

Fortfarande idag, två dagar senare klingar Winterreise och Peter Mattei/Danien Heide kvar i huvudet och kanske ens egen röst fått sig en läxa. Antingen som en stor inspiration eller som nertryckt i skorna. Där stod han, en hjälte som förmedlade stor njutning.

 

Intensivt och ett ständigt babblande, frenetiskt och fantastiskt summariskt, nästan som helt släppa taget och låta tyglarna gå.

Volumniös och helt underbar

Vi ser en rent makalös picassoutställning där alla gränser är som utsuddade, där handen får röra sig fritt som en direktkoppling till en babblande och berättande hjärna, där allt är tillåtet, men ändå håller sig inom det fantastiska måleriets alla regler och lagar. De sista årens Picasso, genialiska bilder i en rasande fart, flera hundra grafiska blad, hans etsningar är knas med sammanfattningar och figurer, reflektioner av bildelement man känner igen från 30-talet, men blir liksom lika besatt som konstnären bara genom att vandra i galleriet och insupa allt som hänger där.

Är det bra då? Det är klart att det är bra! Så inihelvete bra. Inte för att det är bättre än tidigare, målningarna slår inga rekord som när han var ung, men det är en process, en linje framåt.

Vi gav föreställningen några immar idag till en kostnad av två biobiljetter, fatta så bra det är på MM nu och till den 5 april.

 

Det är klart att det är besatthet och inget att skämmas för

Det är inte tu tal om det och besattheten smittar. Som att beta av ett kålhuvud blad för blad och analysera varje blad ett i sänder, som boksidorna i Bea Uuusmas Augustprisprisade bok Vitön. Besatthet som smittar över till läsandet. Besattheten som smittar över i tanken och där varje boksidesslut är en cliffhanger och varje ny boksida är en överraskning. Sådan spänning.

Och den går fort att läsa. Trots trötthet och bara en timme på kvällen i sängen (den är tung både fysiskt och psykiskt) så blev det pärm till pärm över två kvällar.

Jag gillar besatthetens mekanik, inte bara hennes besatthet att forska på Andréexpeditionen utan också att skriva en bok om forskningen och just det där är spännande, själva upplägget, tankekartan innan, hur göra att material åtkomligt för någon annan än henne själv.

Sitter med ett bokprojekt just nu, ännu i sin linda, men tankekartorna växer som bubblor och sidospår med frågor om hur en intressant läsning ska fungera, hur få läsaren att ens vända blad. Det är knepet som Bea Uusma kan utöver forskningen. Att presentera sitt material i boksidor och förmedla även sin egen frustration, så jävla bra. Nu bubblar jag själv vidare i mina tankekartor och försöker skapa ett något eget!

 

Skynda skynda gå inom Åmells!

Jag är ju sedan länge förtjust i Helmer Osslund. Sent omsider kom jag inom Åmells för deras vinterutställning. Svensk konsthistoria nu igen (som alltid på Åmells) och massor av vintriga landskap av Osslund. Häng på forts som attan för att hinna se (värt en omväg). Stänger den 17e följt av en utställning med bara kvinnliga konstnärer!!!

 

Skitvädret den 6 januari

Den sjätte januari var det. Och vi var bara tvungna att resa hem från landet. Och vi kollade in alla varningar. Snösmockan över Gävleborg skulle vara över oss först klockan 15. Utmärkt, för vi vill inte både ha mörker och snösmocka, men helvete som vi bedrog oss.

Vi åkte från norra Hälsingland klockan halv elva. Det såg helt lysande fint ut. Inga moln, sol och vinterväglag. Men ack! Redan några mil söder om ljusdal (Bollnäsvägen) satte det igång, först lite fint snöfall (inget att oroa sig för) sedan ...det bara vräkte ner. Sikten minimal, vindrutetorkarna jobbade som satan, klumpade ihop snpn, orkade liksom inte fösa undan mängderna.

De hade hänt något precis vid första infarten till Arbro, köer. Folk vände i den mån det nu gick. Bilar lite överallt i diken, på trottoarer, ute på åkrar.

Körde ner mot tågstationen, nu såg man inte vägen längre, åkte som liksom i kolonn. Varje kilometer fick vi gå ut med borden och fösa undan snö från bilen och rensa vindrutetorkarna. Ute på stora vägen igen gick det om inte bra så i alla fall bra mycket bättre. Alla bilister u

te hade varningsblinkers och dimlampor tända. Smygkörning i tio meters sikt. Värsta någonsin!

Bollnäs, en kort paus. Köpte defrostspraÿ till vindrutetorkarna och det hjälpte något. Tio minuter senare ut igen. Samma skit. Kolonnkörningen funkade, iband stod det still när en eller annan bilist, inklusive oss själva tvingades stanna för att sopa, spraya och hacka bort is från vindrutetorkarna. Inget tutand, ingen irritation, inga vildsamma omkörningar, men fortsatt en eller annan bil i dikena.

Alltså, först vid Gävle blev det något bättre. Vi klarade oss hem på sju och en halv timme mor vanliga tre och en halv. Men vi klarade oss, Volvo, fyrhjulsdrift och sprillans nya odubbade vinterhjul.

Inte Mickelsmäss än så kulan får vara kvar - ja ända till valet, men inte i granen