Ännu en kort stund

 

 blommar trädgårdens alla schersminer.

 

De fanns i överflöd när vi flyttade in.

 

 

Enkla, dubbla, tidiga och sena.

 Alla otroligt väldoftande.

 

När de blommar blir man som berusad av doften när man rör sig i trädgården.

 

 

Men jag ville ha ännu fler.

Till exempel framför den kala verandan.

Nedan en inskannad bild av den då nyrenoverade och grundmålade verandan.

 

 

Tänkte mig,

att vi skulle kunna sitta där inne

 och insupa väldoften.

 

 

Så jag köpte och planterade två plantor.

Philadelphus coronarius

 

Som, när de började blomma,

till min stora besvikelse,

 visade sig vara helt doftlösa.....

 

 

Nu är de gigantiska och tanken på att byta ut dem känns övermäktigt.

Vackra är de i alla fall och gråsparven bryr sig alls inte om att de inte doftar.

 

 

Längre ner i trädgården har jag planerat två lite lägre sorter.

Tyvärr försvann min växtdokumentation i en hårddiskkrasch

 (tillsammans med de flesta av mina trädgårdsfoton)

 men jag tror, att den småblommiga är smultronschersminen 'Mont Blanc'.

Den är lite lös i växtsättet och drygt 2 meter hög.

 

 

Den enkla med ett rosa öga är troligen brokschersminen 'Belle Etoile'.

Den har lite större blommor och kraftigare växtsätt.

 

 

Båda brukar blomma lite senare är de vanliga men i år blommar ju allt på samma gång.

Båda synnerligen väldoftande.

 

 

 

 

Mmmm, det kommer att bli fint...

 

 

 

det nya partiet,

 som vi håller på med.

 

Midsommarhälsning från Lyngby Prästgård

 

TREVLIG MIDSOMMAR

 

önskar jag alla gamla och nya bloggvänner !

 

　

Det har gått drygt två år sedan förra inlägget.

 

 

Vill först tacka alla, som tittat in sedan dess och/eller hört av sig på olika sätt.

 

 

Orsaken till uppehållet är flera men främst, att vi drabbades av så många och stora motgångar,
 att en redogörelse av dem, skulle ha varit så deprimerande att läsa om att jag avstod.
 

 

 

 

Trädgården är inte vad den varit och fler motgångar väntar runt hörnet.
 

 

Trots det har trädgårds- och livslusten äntligen börjat återvända.
Och en del har vi ju faktiskt gjort mer än att röja upp efter stormfällen och annat.

Just nu tycker jag själv,
 att trädgården riktigt strålar mot mig.
 

 

Därför visar jag nu gärna några nytagna foton av motiv några nog känner igen
men också av ett nytt projekt.

 

Om ni orkar och vill ta del av det som hänt och hur vi försökt lösa det,
 tänker jag ta upp den här bloggen igen.

Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format.
Mallen på den här bloggen tillät tyvärr inte större bilder utan att klippa bort en stor del av dem.
 

 

PS: Under tiden som gått  har jag lagt ut mina bilder på en fotoblogg

Min väg mot ljuset,

som några av er hittat till.

 

Mycket tid har spenderats på fågelfotografering och ett urval av mina bilder finns på
Hemsidan.

  

Dessutom finns ett stort antal fågelbilder (av högst varierande kvalitet) på en separat Fågelblogg,
där jag löpande presenterar

de arter jag fotograferat i alfabetisk ordning.

 

Välkomna att ta del av dessa sidor också!

 

 

 

 

Ugglebarnen - slutrapport

De fyra ugglebarnen har blivit stora.

Syns knappast alls men hörs desto mer.

Om de inte själva berättar var de är,

 så är det inte svårt att lista ut var de finns med hjälp av de andra fåglarnas varningsskrik...

Oftast sitter de högt uppe i de stora träden

(de, som i år är glesare än någonsin) 

men med möda kan jag ibland skönja silhuetten av dem.

De vuxna ugglorna är faktiskt lättare att se.

Det verkar som om ungarna är snabbare att ta till flykten än de gamla och jag hoppas bara,

 att det inte är ett bestående mönster...

Oftast när jag rör mig i trädgården har jag ugglorna i bakhuvudet och rör mig långsamt, samtidigt som jag med blicken scannar över ytorna för att se om de är där.

Men ibland har jag annat i tankarna och finner mig plötsligt öga mot öga med en av dem.

Då låtsar jag som om det regnar och fortsätter en bit till.

När jag vänder mig om är de oftast borta.

Ibland är det precis tvärtom.

Jag förflyttar mig och när jag vänder tillbaka ser jag en uggla, där jag just gått förbi.

Och jag gissar, att jag ofta rör mig alldeles i deras närhet utan att alls se dem.

Ungarna är alltså betydligt snabbare att ta till flykten.

Över huvud taget verkar de just nu mycket rörliga och jag skymtar dem när de flyttar sig mellan de stora träden.

För någon dag sedan hade jag sett en rödbröstad liten fågel  när jag skulle inspektera några uppgrävda och krukade plantor.

Jag hämtade kameran för att med dess hjälp kunna identifiera 'den röde.'

Men när jag återvände var den borta.

När jag lät blicken glida över buskaget bredvid mig såg jag istället ugglebarnen.

Alla fyra satt snyggt uppradade på en gren helt nära.

Efter en stund upptäckte de mig men det blev några foton innan jag flyttade mig lite närmre för att slippa några grenar.

Då fann en dem det säkrast att flytta sig och en efter en följde de andra efter.

Men detta var det bästa fototillfället jag haft hittills av alla fyra.

Avslutar med detta (troligen) serien om årets ugglekull med ett foto från hur jag vanligen ser en vuxen fågel.

Inte så nära som det ibland kanske verkar på mina foton.

Ni kanske undrar..

hur det står till i trädgården?

Eller hur det gick med ugglorna?

 

Trädgården är en trist historia, så vi börjar med ugglorna.

Jag berättade ju, att vad jag förmodade var en hane passade en unge.

Någon dag senare satt han i pilen men någon unge syntes inte till.
Jag pratade med honom medan jag försökte se ungen.

Hanen blev orolig och flög iväg.
Jag började göra det jag planerat och hanen återvände nästan omedelbart.
Hela tiden var hans blick intensivt fäst vid mig och han såg fortfarande orolig ut.
När han började vagga med kroppen fann jag det säkrast att gå därifrån.

Det är ju känt, att kattugglor kan anfalla när de har ungar.
Också helt oprovocerat.
(Vilket f.ö. hände en man i Norge för bara någon dag sedan).

'Våra' ugglor är ju vilda djur och alls inte tama.
Men jag har aldrig någonsin känt mig orolig i deras närvaro.
Tvärtom har jag tyckt mig se, att ugglemamman är helt lugn och trygg med att jag rör mig i närheten av hennes ungar och inte heller verkar störd av att jag står och beundrar dem då och då.
Hon tittar på mig när jag kommer, varpå hon oftast vänder bort huvudet eller blundar.
Då och då kikar hon lite på mig, som för att visa, att hon vet att jag är där men hela hennes hållning är väldigt avslappad.
(Om det däremot kommer någon främmande flyger hon omedelbart iväg.)
Men hanens kroppspråk och blick sa något helt annat.
Hela han signalerade oro.

Alltså lämnade jag den delen av trädgården.
För inte ville jag, att de ska känna sig oroade av mig.
Det skulle naturligtvis inte heller vara så kul om de anföll mig.

När jag senare passerade stället var hanen borta men då såg jag ungen.
Den satt inne i häcken knappt en meter från där jag stått tidigare under dagen och jag förstod hans oro och gick på nytt därifrån.

Någon dag senare satt honan ute på ön.
Det kändes tryggt.

Hon tittade som vanligt på mig och vände sig därefter om.

Någon unge såg jag inte då men den satt säkert en bit därifrån.

Men en dag satt den ensamma ungen i robinian, som ännu inte slagit ut, alldeles vid huset.
Det blåste ordentligt och den lilla ungen gungade fram och tillbaka.


Vad som var mer oroande var, att kajorna cirklade runt den.
Men ungen såg helt lugn ut.
 Kanske var kajorna mer skärrade av uggleungens närvaro än vad den var av dem.
Ungen satt ju inte så långt från deras bo.

Därefter har jag sett både honan och ungarna dagligen.
Jo, det fanns fler!




När jag en sen eftermiddag såg ungen ute på ön, upptäckte jag ytterligare en högt uppe i trädkronorna.

Och när jag kikade mellan grenar och blad såg jag, att de faktiskt var två till.
Tre ungar alltså.

Och idag var de fyra!




Ungarna är som sin mamma.
Nyfikna men till synes obekymrade om min närhet.

När jag kommer, vänder de sig om och tittar på mig en stund,
varpå de sluter ögonen och ignorerar, att jag är där.
(Vill jag ha foton  med öppna ögon måste jag vara snabb.)

Oftast sitter de högt upp, dolda av lövverket, som nu tätnat och det är inte alldeles lätt att vare sig se eller fotografera dem.

        Alltid är det något  i vägen.

För dagens bilder hittade jag en glugg om jag stod alldeles under dem, vilket gjorde, att de höll på att ramla av pinnen när de skulle hålla lite koll på mig.

På kvällarna sitter de ibland utanför mitt arbetsrumsfönster
och jag kan höra deras hesa rop efter mat.

Och ugglemor, som om dagarna sitter loj och sömndrucken,
 byter karaktär och blir det rovdjur hon ju faktiskt är.
Intensivt uppmärksam reagerar hon blixtsnabbt när något dyker upp.

Kanske är det mer än kameravinklarna som gör, att det har blivit ovanlig mycket klor på fotona....

PS. Möjligen finns det fler än de fyra ungarna, som syns på samma foto.

Det är svårt att avgöra om det är samma ungar jag ser hela tiden.
En av ungarna var betydligt mer utvecklad än vad jag tycker de andra är, redan för någon vecka sedan.

Det finns ju flera ugglor här och kattugglor lämnar ogärna det revir de vuxit upp i, så det är högst troligt, att det kan finnas fler kullar.

Behöver jag säga, att jag är väldigt glad så länge de vill stanna kvar?

Bara en...?

 Under några veckor har vi spanat efter tecken på uggleungar.

Vi har inte sett några men de vuxna ugglornas beteende har berättat, att de nog fanns.

Förhoppningsvis.

För säkra kunde vi ju inte vara.

Skrien kunde lika väl vara föranledda av att något gått på tok.

Idag drogs jag på nytt ner till den nedre delen av trädgården.

Nu, eftersom några skator höll ett väldigt liv där.

Skatorna flög när jag närmade mig men kvar satt en uggla.

Han (för jag tror, att detta var en hane, eftersom den var betydligt mindre än den uggla som suttit i pilen eller vid husgaveln) gav mig en snabb blick. Därpå fortsatte han att  uppmärksamt kolla något en bit bort.  

 De stora runda ögonen var vidöppna och vaksamma och för en gångs skull satt ugglan dessutom inte skymd bakom en massa grenar.

Jag tog några bilder och plötsligt var han borta.

Senare på dagen gick jag ner dit igen i regnet.

Den vuxna ugglan syntes inte till men väl en raggig våt liten tuss i ett av de självsådda körsbärsträden.

Tätt intill stammen satt den lilla.

För den var verkligen inte stor.

Den försökte skaka av sig lite av vätan men hade klara problem att hålla balansen.

Några fler ungar syntes inte till och inte heller någon av de vuxna ugglorna.

Men de är, som jag skrivit tidigare svåra att upptäcka om man inte vet precis var de sitter.

Nu undrar jag om det bara blev en unge det här året.

Eller om fler är på gång.

För ungarna kläcks efterhand, så det kanske kommer någon eftersläntrare.

Eller är de kanske redan så stora att de är flugit iväg lite längre.

Och vi missat dem?

Vi fortsätter att hålla kik efter dem.
Och titta till den lilla......