Har ingenting att blogga om så det får bli lite vila framöver. Är helt upptagen med att ha kommit igång med att skriva eget material. Sådant som absolut inte passar på en blogg.
Dessutom är min hjärna väldigt påverkad av det som händer runt om i världen, och du undrar säkert varför jag skulle intressera mig för det.
Så enkelt, eftersom jag aldrig har någon att resonera eller diskutera hur allt hänger ihop. Kan bara fåfängt försöka skaffa mig en egen ståndpunkt/förståelse, från både alternativ media och de statliga infomationskanalerna.

Dagens sista nyhet för mig är att Grönland redan 1985 hade en folkomröstning där det beslöts att gå ur EU. Jaha ja… där ser ni… förklara för mig. Fattar någon vad jag menar? Jag får inte grepp om det mesta längre. Behåller mina grundvalar för mig själv och försöker att låta bli mer av världslig information, för nu ska det skrivas.

Och att hitta tillbaka till ”ordet” har gjort mig ganska lycklig eftersom det sedan länge gett mig skrivångest. Det gällde att hitta rätt infallsvinkel så sa det PANG! – och jag kom igång. Kastade av mig skygglappar, jante och gav mig själv en spark i ändan.

Händer det något utöver i min vardag så lär jag väl återkomma här på bloggen. Kommer säkert att gå in och kommentera, för det är både roligt och intressant. Ha det så bra i vintervädret och se framåt till en vår med nya toner från himlavalvet när första lärkan dyker upp. Jorden snurrar ännu och årstiderna svindlar fort förbi.

😀 ❤

Som vanligt när jag lägger upp fingerjympa så har jag ingen aning om vart det landar. Det har ju varit jämt göra ändå sådana här dagar med olika aktiviteter/händelser runtomkring. Både när och fjärran.

Men för en stund sedan då jag blev hungrig blev jag sugen på vanlig pannkaka. Vad händer då, tror ni. Blir ledsen förstås, för det var det bästa Bamse visste när det vankades denna kulinariska rätt. Bra konstigt är det, för nu har han varit borta i ett halvt år och saknaden slår till som ett klubbslag genom hela kroppen. Tänk vad det sitter i det här med sorg och hur segt det är att få ur kroppen. Men, men … tänker mindre och mindre på honom. Kan faktiskt somna utan att säga godnatt till honom. Låter löjligt för många, men så är det.

Har varit ut och sopat av bilen för att köra den en vända så inte batteriet laddar ur. Halt som attan i rondellerna men det måste göras. Ut på stora vägarna kör jag inte för där sitter varenda chaufför med hjärtat i halsgropen – kan jag tänka mig.
Eftersatt underhållsarbete kommer upp i dagen så att säga. Och det är klart, det glöms bort och det är ingen som tänker på att det borde vara en självklar sak att det SKA fungera, men berörda som har ansvaret har negligerat bort eller glömt vilken breddgrad vi bor på. Bilskattepengarna räcker väl inte till – eller ska annanstans.

Vad är det som är bra då, undra ni säkert. För mig är det skönt att helgerna är över. För mig är de en utmaning varje år – hur de än ser ut. Hänsynstagande till andra och en rubbad budget. Ändå unnar jag mig att ha bra vinteruppsättning med bra kläder och bra skor. Broddar ett absolut måste för nu om dan klarar jag inte att ta emot mig som förr om jag drattar omkull.

Nu tog det stopp. Lika bra att gå ut och gå en sväng innan mörkret faller. Gillar att gå när snön ligger vit och det verkar att vara alldeles stilla där ute. Inga barn som leker uppe i backen som jag ser från mitt fönster och gatorna är nästan tomma, de som går utanför min lägenhet, i den lilla staden Arboga i landet Sverige.

Morsning och go fortsättning på 2026 😉 ❤

Lika bra att göra det idag OM det blir misslyckat. Har pepprat och saltat på den här ytterfilèn som bara ha smält en aning på ytan. Nu står den i ugnen på 50 grader och där får den stå.

Under tiden ska vi, när mörkret lagt sig gå en promenad på stan för att se den med sin juldekorationer över gator och torg. Visst, visst, det finns bara ett sådant men där står den resliga julgranen. Snart är allt borta och glömt. Bara jag inte glömmer filèn i grytan.
I morgon kväll vinkar vi förväl över det gångna året och det är ett år i upptrappning som kommer att visa sig hur det blir framöver. Vill inte måla faen på väggen men en viss ängslan ligger i magtrakten.

Här är det som om vi slapp allt vad orkanvindar heter. Lugnt och makligt och idag en blå himmel. Allt bra tur det, för kyrktornet är snett och lutar i sydvästlig riktning. Jodå, alla är medvetna om detta och den är stagad efter konstens alla regler men håll med om att det är lite av ett unikum. På förra stället jag bodde på hade kyrktornet rasat och de byggde en klockstapel bredvid. Men det var en gammal uråldrig mindre kyrka. Det hände i slutet på 1800-talet.

Jaja, nu är dags att klä på mig för promenaden.
Vill önska alla ett gott slut och ett GOTT NYTT ÅR ❤

Edit Piaf lyssnar jag på nu. Minns slutet på 50 talet och åren in på nästa. Hon sjöng tills hon stöp i stort sett. Trots min ungdom så ryste jag när bakelitradion skruvades upp av mamma ute i köket. Inte så ofta den var igång utom ibland men alltid vid nyårsringningen av sveriges domkyrkor. Då satt mor och far klistrade vid radion och väntade på Västerås domkyrka och längtade hem. Vi bodde långt nere i Småland och 61 flyttade de hem igen – och jag med dem.

Det är så sant att musik hör ihop med upplevelser och känslor. Minnen väcks till liv och nostalgin infinner sig, framför allt från tidig barn och ungdomstid. Det som kanske flytt bort under livet, men jag vet; att ju mer jag tänker om barndomen desto mer kommer jag ihåg. Får nog ta itu med min andra historia om ett liv som var mitt en gång. Det första exemplaret deletade jag bort för några år sedan. Lite synd idag kan jag tycka men gjort är gjort. Bara att sätta igång igen. För jag måste tillstå att mitt liv har varit väldigt omtumlande. Ibland blir jag stående mitt på golvet och frågar mig själv; hur hundan orkade du med? Och det handlar inte bara om tråkiga saker för jag kan ju berätta om den gräddbakelse jag faktiskt slickat grädden av. Bara en vanlig arbetare som missade skolning och sådant men som jag försökte tillgodogöra mig som vuxen.

Det ovan skrivna skrev jag i fredags och igår åkte jag till Vingåker för att lyssna på julcabare som Poppes dotter (vad hon nu heter i förnamn) startade för 17 år sedan tilsammans med enbart Vingåkersbor. I år stod de vuxna på scenen med sina musikaliska ungdomar som blivit mogna nog för att våga framträda. De var 7 otroligt duktiga sådana, så det var bara att njuta i fulla drag. Musiken ”helar” och ger gemenskap, den saken är klar!

Nu hemma igen och klart är att även tystnaden här i min lägenhet är njutbar. Men – ska köra igång dammsugaren och dra över det värsta inför de kommande dagarna. Porter och julmust är hemköpt till vörtlimpor som jag gett mig fanken på att baka. Sillen är klar och det får räcka med en sort. Allt övrigt ska julgästerna själva ta med sig. Passande bra – alla hjälps åt 😀

😀

… det är en dånande flod.
Trots det så passerade vi idag en av broarna och vandrade vidare upp till det gamla torget där Gustav Vasa med dotter Cecilia levde gott på 1500-talet. Julmarknad med ett överflöd i rader och inte, obs, inte ett enda tingeltangel. Rejäla och tänkvärda varor i många valörer.

Bra så, men när vi gick in i vårt medborgarhus där det skulle vara loppis bröt jag nästan ihop. Säga vad man vill vad gäller kläder så baxnade jag över vilken ofantlig vällevnad vi lever i. Kläder hängandes på stänger över ett halvt dansgolv. Visst, det är behjärtansvärt att det bjuds ut för att någon annan ska… men, det ligger redan kläder buntade tonvis och stoppade vid gränsen för att inget land längre vill ta hand om det. Det måste alltså brännas – här, och det är inte mer än rätt för varför låta fattiga människor i andra länder dra i sig giftig rök och hålla på med våra överkonsumerande kläder? Vet ni om att vi har kläder som räcker till 6 generationer hängande i våra garderober – och vi fortsätter att köpa bara nytt nytt nytt.

Det är då väl sjuttsingen också att jag inte kan låta bli att bli fnoskigt miljömuppig fast jag ska skriva om en julmarknad och en å. Jaja, jag är inte klok men jag blir upprörd. Återgå!

Jo, den där brusande floden som ligger två stenkas från där jag bor är en urgammal farled ut till världen. Gammalt tillbaka kom malmen ner från bergslagsskogarna och togs omhand i Arboga för vidare transport vattenvägen. Detta skedde redan på vikingatiden och staden kallades då Arbughi, vilket betyder Åkröken. Inte ens ett vikingaskepp kom runt den kröken.

Det är både lustigt och lite fundersamt varför jag av någon anledning hamnade här, för redan då jag skrev en bok om Tunakvinnorna i Badelunda för ett antal år sedan blev jag tvungen att bekanta mig med farleder under den tiden, bl.a Arbughi. Då bodde jag inte här alls. Häftigt.
Nu har det runnit mycket vatten under broarna och det enda jag skriver, nu om dan, är här på bloggen.

Hur som helst börjar jag så sakteliga känna mig hemma i Arbughi. Mycket beror på promenad-damen ett par portar bort. Idag bjöd hon in mig på rödbetssoppa. Alla gör sina egna recept så hon gör som hennes mamma gjort med kött av båda sorterna och diverse kryddor vilka jag inte har en aning om vilka, men det gör inget för jag ska inte koka soppa. Men gott var det kan jag tala om. Inte slaskig utan nästan lite gryta-typ.
Och här om dan fick jag grönkålssoppa av en annan matte som medverkar på kyrkans luncher på torsdagarna. Det börjar rent av bli lönsamt att vara hundvakt. Just nu har jag gamla Molly hos mig. Hon bits, och den familjen ska ha barn med på kalaset och barn – det gillar inte Molly.

Nu ska Molly och jag ut i mörkret för en sista kisssrunda. Det gillar jag för det sitter i både ben och ryggrad efter 10 år med Bamse.

Gooo afton 😀

Inte vet jag om det går att skriva om mina olika morgonupplevelser? Men hur som helst är det en sabla skillnad på dem. Och vad gör jag, speciellt de där som innehåller vakna stunder med grubblerier som får timmar att glida undan utan möjlighet att somna om? Jo, då går jag upp och kokar kaffe och tar min första frukost, och det kan hjälpa ibland trots att en frukost så dags ger energi. Är det fråga om ålderdom eller vad?
Vet att under min tid på låst demensboende använde vi oss av kaffe till oroliga patienter (de som kallades nattvandrare och de som var lite aggresiva).
En äldre kollega som jobbat länge inom omsorgen påstod att med lite kaffe fick hjärtat att slå fortare och att det då hos oroliga patienter fick igång en lättare syreupptagning varvid sinnena hos de berörda lugnade ner sig. Det fungerade faktiskt väldigt bra, fast det låter tvärsemot.

Men de bra mornarna, som idag vaknar jag och är i fullständig balans. Har, vad jag vet, inte ens tagit mig en sedvanlig kissrunda. Ni hör… låter som jag vore en hund, men vanan med Bamse sitter i .

När jag glor ut genom fönstret där jag sitter är det bara slask och det är ju bra för nu har det slaskat tillräckligt länge för att ordspråket: Anders slaskar och julen braskar ska infrias. Alltså får vi en vit jul! Anders har ju hållit på tillräckligt länge nu.

Gnuuu så fånigt jag skriver men sedan jag började skriva så ligger en ytterfilé i ugnen. Vad jag ska göra med den vet jag inte än. Borde skaffa mig en sådan där ”freiser” eller vad det 17 det heter, men jag misstänker att mina julgäster har salat ihop en sådan gemensamt till mig. TROTS att jag inte vill ha några julklappar alls. Det borde i så fall vara ett ganska stort och tungt paket och jag tänker inte öppna det förens de har gett mig ett julrim först. Om det så ska ta timmar för dem att knåpa ihop ett sådant, för under tiden kan jag ju tillbringa min tid i köket med att diska undan eller vila ryggen inne i sängkammaren med stängd dörr.

Ska inte gå händelser i förväg och återgå till stunden som är istället. Hur det nu är så är det en bra förmiddag. Ska göra en god (hoppas jag) sås och det får duga med kokt potatis eller om jag eventuellt har någon form av annat i frysen. Känner att det är dags att bjuda in min medvandrare, den trevliga grannfrun på lunch för några promenader blir det inte idag. Det kan vara en god idè. Dessutom ligger det i mitt kylskåp kvar en flaska vitt vin som hon köpte efter sommaren då vi satt på min balkong och drack ur den första flaskan. Jaja… det är stor åtgång på vinkonsumtionen.

Nu såsa mig ut till såsen. Ha det bra denna lördag till er som tittar in. ❤ 😀

Nu har jag kommit på det. Det där som stört mig så jag t.o.m gick in i en studiecirkel för hjärngympa. Jag lider helt enkelt av ADD. ”Prokrastinering – Jag har svårt med att påbörja och avsluta uppgifter. Stora uppgifter känns lätt övermäktiga och små uppgifter kan kännas meningslösa.”
Inte för att jag fått förklaringen där, men väl på världens största och mest allomfattande lexikon; google 😀

Nu kan jag luta mig tillbaka och strunta i de där bullarna jag ibland längtar efter när jag vaknar på natten och är småsugen på något sött och njutbart. Kan ju faktiskt köpa mig en påse och slippa ta fram ingredienser, assistenten eller börja leta efter bästa receptet för detta är det hela som tar emot.

Nä, jag är inte född sådan. Nästan tvärs emot – men nu har jag ett kvitto på att jag har kompetens att ingå i ADD-gänget, fast jag har inte papper på det förstås. Det stör mig inte för jag kan sluta grubbla på varför min personlighet har förändrats. Tillstå att jag har rätt att få vara lat.

Varför jag skriver som jag skrev ovan beror på något jag läste inne på min väns blogg hur man ska skriva. Hon hade fått rådet av en förläggare som sa: ”var personlig, men aldrig privat”

Det är väl klart som 17 att jag inte lägger ut telefonnumret och inte ens vad jag heter, vilket av någon outgrundlig anledning är tvång på FB. Där får man inte vara privat. (fasiken jag ska gå ur det där eländet som nu om dan bara är politikerkäbbel vilket får mig att må dåligt.) Dessutom känns det som jag är väldigt utsatt öht. Det räcker att jag söker efter något, Ja, t.o.m när jag var i kontakt med 1177 angående min hörsel och fick hörapparater. Jädrar i min lilla låda vilket enormt flöde det blev på fejjan med annonsörer som gav förslag på hörapparater.

Vet ni vad Bergalott betyder? Enkelt och några har säkert kunna klura ut det, men har två som känner mig sedan gammalt. Efternamnet börjar på Berg och förnamnet slutar på Lott. Nu var jag väl i alla fall halvprivat 😀 Tror inte att någon där ute i spacen är särdeles intresserad. Känner mig trygg med bloggen i wordpress som numera anses som uråldrig. Idag ska det vara insta och x och gnu vad de heter.

Nu har lilla vovvan Bessie blivit hämtad av sin matte och jag ska väl ta tag i något oöverstigligt hinder som föranledde början av inslaget. Men… ska väl lägga mig på soffan en stund och inte tro att jag är lat.

Trevlig kväll på er. 😀

… och Anders slaskar så julen ska braska. Och det blir väl trevligt med en vit jul? Eller?
För egen del bryr jag mig inte om vilket, för jag fundera över andra saker – saker som jag, för min del, anser är bra mycket viktigare än vädret.

I natten som var satt jag uppe med min systerdotter och diskuterade livet. Klockan hann bli 04.OO när vi upptäckte hur fyra timmar snabbt försvunnit ur våra liv, men ack så innehållsrika. Hon hade med sina barn varit på ett kalas och skulle sova över hos mig. Jag fick mig tilldelat ett faktum hur hon med sin historia som ”nyckelbarn”, vilket innebär de där barnen som vare sig hade dagis eller någon/t annat än att komma hem från skolan till en tomt hem. För mig ett outforskat område.
Bl.a en ganska rolig grej för att komma in, ifall hon råkat glömma nyckeln, att hon tittade tre våningar upp för att se efter om morsan hennes hade ställt balkongdörren lite på glänt, varpå hon resolut och oförfärad klättrade upp tre våningar med hjälp av stuprännan.
Det var tydligen inte bara en gång utan många gånger då nyckeln var på villovägar. Kanske utlånad till någon annan som bättre behövde den enligt mammans åsikt. Tre barn och ensamstående mor som inte föraktade en och annan friare kortare eller lite längre tider fanns på ”tapeten” i ett sökande efter ”den rätte”.

Trots all galenskap i det hemmet är nästan allt förlåtet. Hon skjuter bort tillfälliga hågkomster av smörj, dvs ren aga under uppväxten, och att denna lilla flicka fick bli motorn med att få hemmet att rulla på med sina två bröder och en mor som inte var särdeles stabil. Idag är hon den enda som vårdar och pysslar om sin dementa mamma som sitter handlingsförlamad och utan förståndet kvar. Vill påminna om att hon är min 7 år äldre syster.

Under den värsta tiden fanns jag och min familj utanför kunskapen om vad som egentligen pågick. Vi hade jämt göra att få vår egen lilla dotter att överleva eftersom hon hade fel på hjärtat och när hon dog, fanns definitivt inte en tanka på att hålla oss informerade. Inte heller att min syster hörde av sig och att hon därtill hade förbjudit sina barn att ha kontakt med oss.

Det hela är ett drama i sig, och som slutsats blev det efter mitt påstående att hon borde skriva ner manus till en bok, om hur just ett ”nyckelbarn” kunde överleva och bli den hon är idag. Idag är hon själv sjukpensionär och har en egen fantastisk familj omkring sig.
Tja, att timmarna försvann i ett nafs denna natt när flödet av information om hur ett liv format sig, kan säkert alla förstå. Kanske har jag sått ett frö, för om hon har tillgång till läsare vilka är hennes
barn och mig, tror jag att hon så småningom tar tag i detta.

Sen blev det naturligtvis lite om vad som händer i världen, dvs politiken och krigen som pågår. Fast vi sköt det ifrån oss för krig kan bedrivas på väldigt nära håll – också. Och som det brukar så infinner sig till slut en fred – också.

Klistrar in en gammal dikt och de två sista raderna får symbolisera frågan jag ställer mig.

En del får lite och en del ingenting,
sen finns de som förser sig ur kassan – pling
Det läggs upp på konton världen över
av det vi i dagligt tal kallar klöver

För ingen som bryr sig tills murvlar rotat i skiten
då ojar vi oss och upptäcker dekadens hos eliten
De som förser sig av det som är staten
lystet dreglande över dukade faten

Ur möda och plikt vi byggde ett land
med förenade krafter vi gick hand i hand
Nu bemöts folket med arrogans
för många helt utan vett och sans

Men blir det bättre om vi byter regering
diskutabelt det är med kvotering
Finns det någon som ännu tror
att vi kan leva sams som syster och bror

🙂

Dagens skrivförslag lyder som ovan. Har väl hänt någon gång att jag utnyttjat det tidigare pga skrivtorka.

Den här gången ramlade jag rakt ner i min barndom och befann mig uppe på Isaberg som ligger i Småland. På den tiden under 50-talet var hela berget fyllt med en 200-årig granskog. Det bildades stora susande salar där solen silade ner mot de mossbelupna sluttningarna. På toppen står fortfarande utsiktstornet, som på min tid nätt och jämt gick att se ut över vyerna eftersom skogen var så högväxt. Idag är både toppen och halva skogen borta och det småländska höglandet breder ut sig inför ögonen. Ån Nissan bildar ett helt sjösystem och i motsatt riktning utefter horisonten skymtar medtävlaren berget Taberg ända uppe i Jönköping vid Vätterns södra strand.
Idag utnyttjas berget för skid och friluftsanläggningar.

Är det därför jag gillar berg? Troligvis.
Eftersom jag inte är en soldyrkare med att ligga och steka mig som en fläskkotlett eller bada i svallande havsvågor eller småsjöar med gäddor som kan bita mig i tårna, så är svaret enkelt. 😀

Idag lördag fm och Molly och jag väntar på grannen som snart kommer för långpromenad. Bara 1,5 grad kallt, så det ska bli skönt.

Trevlig lördag på er, ni som råkar titta in här. 😀

Jag har med åren blivit en motståndare över julklappar. Vet inte om det beror på miljö/kapitalförstöring men jag vet att det inte är av snålhet. Det vräks ut skitsaker bara för att ; det ska vaaara så.
Om de tre vise männen kommit till krubban med slikt skit undrar jag om inte åsnan själv hade gett dem en spark där bak.
Ok, barnen ska få med sig traditioner, men sunda sådana. Överflödet av tillgångarna per capita är numera urholkade. Så har jag uppfattat hysterin kring detta. Vi vräker ut våra tillgångar hit och dit allt efter vad vårt styre tycker är lämpligast, och det utan att fråga folket.

Men strunt samma, nu ska det enligt mitt vidkommande inte öppnas ett enda paket från mig utan att verbörande löser rimmen jag skriver. Min NYA familj är inte ett dugg intresserade av en sådan tradition men jag gör det nog mest för att retas lite. De menar att det är prasslet med pappret under de få sekunder förväntningarna genomsyrar behovet i förhoppning att det ska passa den egna önskan på något de behöver och blir glada över. En förväntan över nya prylar som är bättre än det de redan har. För det handlar ju om prylar. Med mina rim begär jag inget annat än att de ska använda huvudet, om så bara för en liten stund.
Jaja, jag kan tyckas udda vad gäller julhysterin men det struntar jag i. Jag tycker den är jobbig och jag är alldeles för focuserad över helheten av vad som är på gång i vår värld. Låter säkert storvulet i somligas ögon men jag glömmer aldrig historiens gång av vad jag försökt tillskansa mig av kunskap. På min nivå är den ändå ringa men jag är uppväxt under små betingelser.

Men idag sitter jag och har en bamseskärm framför ögonen när jag skriver. En annan manual där fingrarna inte riktigt hittar, men det gör inget. DET är julklapp för mig. Någon vill mig väl med önskan att utan kostnad bara ge ur hjärtat. Begagnade prylar som återanvänds och till glädje åt mig som är gammelmoster. Behöver knappt använda mina glasögon.

Nu ska jag återgå till rimmen samt under eftermiddagen byta hund. Just nu en vit liten rackare med namnet Bessie, för att runt fyrasnåret bytas ut mot gamla Molly som ska vara kvar tills i morgon em. Tjänster och gentjänster är med mina år på nacken mer värda än julklappar.

😀