Förra söndagen fick jag ont i magen. Det kändes ungefär som magsjuka. Och så lite feberfrossa (men termometern visade som vanligt ingen feber) och väldigt lätt illamående. På måndagen fortsatte det. Magen funkade dock till en början som den skulle, så jag blev lite fundersam. Men framåt eftermiddagen kom diarrén. Hade ingen matlust. Tog en värktablett, men den gjorde ingen skillnad. Hela facebook sa åt mig att antingen ringa 1177 eller åka in när jag gnällde där. Jag ringde 1177. 1177 tyckte också jag skulle åka in. Suck.
Väntade in
gloinul som var och handlade, sedan skjutsade han mig till Väsby station (det var läggdags för barnen, så de åkte hem och försökte sova) och jag tog pendeln till Karlberg och sedan en taxi till akuten på St Göran. Det gick fort att beskriva mitt problem, betala 400 kr (300 kr kvar till frikort nu. Det går långsamt i år) och komma igenom första väntrummet, och jag blev skickad till kirurgakuten. Där var jag inte ensam, och inte mest döende och fick sitta på en röd stol i en korridor i evigheter och lyssna på en gammal påverkad man som ville ha ett glas mjölk och en macka men var tvungen att vänta tills de hade röntgat huvudet på honom. När han var grundligt undersökt och det visade sig att det inte var något fel på hans huvud och han fått sin macka med mjölk så ville de att han skulle lämna akuten, helst för att åka till avvänjning (det var ganska omöjligt att inte höra vad de pratade om) och den resan bjöd de gärna på, men det ville inte han. Istället klagade han över att han inte hade någonstans och sova. Jag är imponerad över hur smidigt de behandlade en så besvärlig patient (fast de hotade med att hämta vakten en gång när han var riktigt högljudd).
Jag försökte läsa
A Baby Wants to be Carried, men hade svårt att koncentrera mig. Det var sent. Jag var trött och hade ont. Fast så ont som ett gallstensanfall gjorde det inte. Ingen smärta jag har upplevt gör så ont som ett gallstensanfall.
Äntligen kom sjuksköterskan Johnny (med tatueringar på armarna) och tog mig till ett undersökningsrum. Han satte en fjäril (de heter säkert något fancy) i vänsterarmen på mig och norpade lite blod och så fick jag gå och lämna kiss i en plastmugg tydligt uppmärkt med ett nummer (41) och
hcg. Jag hade precis varit och kissat när jag blev uppropad, och hade dessutom haft svårt att kissa på hela dagen (hade varken ätit eller druckit speciellt mycket heller), så jag fick kämpa för att få ut några mörka droppar.
Sedan fick jag vänta på den röda stolen igen, helt klart bortprioriterad för folk som skrek högre (förmodligen med fog. Vad vet jag? Hade jag fått bestämma, så hade jag ju inte ens suttit där utan varit kvar hemma). Från höger kom plötsligt en kort man med raska steg. Han försvann in i undersökningsrummet mittemot där jag satt och kom sedan tillbaka ut och tittade på mig. "Marie?"
Så fick jag berätta att jag hade ont i magen en gång till för denna läkare och svara på lite frågor. Och ta emot lite skäll för att jag inte hade kommit in på en gång eftersom jag är gastric bypass-opererad. Det kan ju vara
tarmvred, en inte helt ovanlig komplikation av den operationen. Han klämde mig på magen och det blev väldigt tydligt att det gjorde ondast i högra nederdelen, trots att jag tyckt att det smärtade från revbenen ner till blygdbenet. Infektionsproverna visade på förhöjda värden, så summa summarum blev jag inlagd och skulle iväg på röntgen så fort de hade tid med mig. Efter alla andra som hade slagit sig i huvudet och sådana där viktiga kroppsdelar. Läkarens preliminära dom var dock appendicit, dvs blindtarmsinflammation.
Jag fick ligga kvar på sängen i undersökningsrummet och ganska snart kom den en kille och körde upp mig till avdelningen. Någon av sjuksköterskorna anmärkte att de hade sagt på akuten att jag inte verkade smärtpåverkad alls. På avdelningen hann jag lagom byta om till sjukhusstass, få dropp och lägga mig ner och blunda lite innan de kom och körde iväg med mig till röntgen.
Det var lite läskigt med kontrastvätskan. Jag blev alldeles varm.
Tillbaka upp till avdelningen. Försökte sova lite. Det var en fyrbäddssal och det låg en kvinna till i rummet. Under de dagar jag låg inne hann jag tjuvlyssna ganska mycket på henne när hon pratade med personalen. Hon klagade på att hon inte mådde bra, att hon hade ont och att hon ville stanna kvar. Men det underliggande problemet verkade vara att hon hade en man hemma som var ännu sjukare (eller i alla fall gammal och skröplig) och som hon behövde ta hand om, men inte orkade med.
På tisdagsmorgonen fick jag ingen frukost. Jag började bli lite hungrig. Röntgen hade visat att det var blindtarmen, så jag var uppsatt i operationskö eftersom jag inte hade opponerat mig mot standardlösning 1A. Det hade de sagt redan under natten, men eftersom det inte var jätteakut så ville de vänta till den pigga och glada dagpersonalen anlände (istället för att utsätta mig för att bli karvad i av trött och sliten nattpersonal).
Någon gång på förmiddagen blev jag äntligen ivägskjutsad till operation. En manlig narkossköterska kom och ställde ett gäng frågor (och jag påminde för femitelfte gången om att jag ammar). Ett par kvinnliga sköterskor och en kvinnlig läkare kom också och sa hej (och jag påminde om att jag ammar). Jag fick mina glasögon uppmärkta och så in i operationssalen och överflyttad till ett operationsbord. Den där masken man får för näsan att andas syrgas i är läskig. Jag kände mig instängd och tyckte inte de sövde mig fort nog.
Jag vaknade upp på avdelningen igen (eller, jag vaknade nog upp tidigare, men det minns jag inte riktigt). Hade ont. Operationen hade gått bra. Fast blindtarmsbihanget hade spruckit under operationen (så det var verkligen läge att ta bort!) och eventuellt har jag en liten plastmojja kvar i kroppen efter ett rör som de använde till något som inte var helt när de tog ut det. Eller också var det inte helt när de stoppade in det. Det vet de inte, för det kontrollerades inte innan. Efter detta har de diskuterat om de ska införa nya rutiner. Jag har tre plåster på magen. Titthålsoperation.
Nu var rummet fullt. Förutom den gamla tanten som inte ville åka hem var där också två gastric bypass-patienter. De satt och diskuterade flytkost med varandra en stor del av tiden. Jag försökte sova, slösurfade på mobilen, försökte inte ens läsa i mina böcker. Åt värktabletter och påminde varenda sköterska som kom med piller om att jag ammar. Jag fick lunch vid sängen. Det var ett ständigt kollande om jag kunde kissa ordentligt eller inte (ultraljudsapparat). Middagen gick jag ut i dagrummet och åt. Magen gjorde ont och jag ville bara sova bort tiden, men en hurtig sköterska ur nattpersonalen tvingade mig att gå ett varv fram och tillbaka i korridoren innan hon ville lova mig mer smärtstillande. Och sedan somnade jag utan att ha fått något mer, så hon hade säkert en poäng.
I informationsbladet bredvid sängen stod det att frukosten serverades från klockan sju. Tio i sju vankade jag iväg till dagrummet. Hungrig! Inte då. På skylten i dagrummet framgick det att frukosten började serveras klockan åtta. Suck. Men det fanns så man kunde ta sig te eller kaffe. Jag gjorde en häxblandning av Liptons citronte och Liptons English breakfast på påse i någon slags förhoppning om att det skulle smaka åtminstone litegrann som Earl Grey. Och så någon b-honung och sådan där äcklig långhållbarhetsmjölk ur minitetra i. Nej, det blev inte gott. Men bättre än inget te alls.
Tio i åtta släntrade köksmänniskan in i pentryt och jag ångade fram så fort jag kunde och norpade de två sista äggen (hårdkokta) och bad om glutenfri ostmacka med gurka, vilket jag fick. Äntligen! Det var en ganska bastant frukost, men jag tog mig tid att äta långsamt och allting gick ner.
Efter lunch fick jag åka hem. Avdelningsläkaren kom in och snackade en massa och sa att jag skulle äta två sorters antibiotika och jag sa "du har kollat så att jag kan amma på dem va?" och hon sa "va? Jag visste inte att du ammar". Gah! Vad är det för vits med att outa sig som långtidsammare för hela sjukhuset om det inte är någon som lyssnar?! Hon gick och kollade, och den ena var okej, men den andra, Flagyl, ville hon inte att jag skulle amma på utan att jag skulle ta ett amningsuppehåll så länge jag åt den. Hon lät som att det inte kunde vara något problem, jag hade ju ett stort barn. Bah! Och så fick jag en remiss till provtagning som jag skulle gå på när antibiotikakurerna var slut.
Jag packade ihop mina grejer och vaggade långsamt, långsamt bort mot hissarna. Gick in på apoteket på entréplanet och köpte mina mediciner. Apotekspersonalen verkade tycka att jag visst kunde amma på Flagyl, men vara beredd på att barnet kunde drabbas av biverkningarna. Funderade på att ta en taxi till Karlberg, men kände mig snål och gick till busshållplatsen, väntade på buss 56, åkte till Fridhemsplan, tog t-banan till centralen, fick göra en avvikare till toaletten (den kostar 10 kr, och jag hade bara nio kronor, men jag blev insläppt ändå), köpte en caffe latte på Barista, vaggade vidare mot pendeltåget och åkte till Väsby. Där blev jag upphämtad av
gloinul. Cordelia sov, men när hon vaknade så ville hon såklart amma. Amningsuppehåll, bah! Inte en chans.
Jag är sjukskriven till den 29:e. Förhoppningsvis behöver jag inte vara hemma ända tills dess, men jag tänker inte gå och jobba innan jag känner mig helt kry. Jag ska kunna gå i normal takt och lyfta Cordelia utan besvär, annars stannar jag hemma en dag till.
calm
tired