two against nature

Nyligen bjöd Donald Fagen på ett delikat smakprov från sin kommande skiva Sunken Condos – den fantastiska låten “I’m not the same without you.” Och jag kan säga att det låter bättre än vad det har gjort ur Donald Fagen/Steely Dan-lägret sedan åtminstone 2000 års “Two Against Nature” eller kanske till och med 1982 års klassiska The Nightfly! Låten har, naturligtvis, en tight groove med jazziga ackordföljder levererad av oklanderliga studiomusiker, och därtill samma munspel som återfinns på Fagens gamla “Big Noise, New York” från sent 1980-tal. Även textmässigt påminner de två låtarna om varandra. Huvupersonen i ”Big Noise“ är en dumpad man som är så dyster och blasé att inte ens New York känns kul längre. ”I’m not the same without you” vänder konceptet över ända – här tar den dumpade killen istället situationen förvånansvärt bra, och blir starkare och lyckligare än vad han någonsin har varit tidigare. Rolling Stone skriver:

”‘I’m Not the Same Without You’ is a gloss on those anthemic tunes in which the singer tells a story about how she’s going to make it through a recent breakup and bravely carry on. I say ‘she’ because I’m thinking of songs like Gloria Gaynor’s ‘I Will Survive’ or ‘These Boots Are Made for Walkin’ by Nancy Sinatra,” says Fagen. ”In ‘I’m Not the Same Without You,’ the narrator not only survives but rapidly evolves into something a bit more than human – at least in his own mind.”

Ja, att man inte ska ta berättarrösten helt på orden är nog ett ganska riskfritt antagande – att låta en munter och välpolerad musikalisk yta dölja en mörk eller till och med perverterad, text är ju Donald Fagens (och Walter Beckers) signum; tänk exempelvis Everyone’s gone to the movies. Men jag befarar att han går ett steg längre än vad han brukar den här gången.  För efter upprepade lyssningar – vilket är oundvikligt eftersom låter är så bra – framträder under den glada ytan följande skrämmande förhållande: anledningen till att berättaren mår så förvånansvärt, ja nästan onaturligt, bra, är…  att han har börjat röka meth! Det stämmer, den  mest förödande drogen av dem alla,bortsett från kannibaldrogerna ”bath salts” och den ryska krokodilen. Ledtrådar hörs i rader som: ”my mind is sharp and my spirit’s high”, “I don’t need sleep anymore”, och “I’m evolving at a real astounding rate of speed “. Obehagligast är den här raden: ”Now people tell me the shape of my face is changing, ” med tanke på att en lista över meth-symptom anger att:

”[m]eth addicts typically have no appetite, which results in major weight loss. Meth also causes severe dryness to the user’s skin and mouth, resulting in a condition known as ”meth mouth,” which is characterized by tooth decay, blackened or missing teeth, sore gums, and even changes to the shape of the user’s face and jaw.”

“I’m not the same without you” är alltså en bokstavlig beskrivning över berättarens tillstånd, för meth är gravt personlighetsförändrande. Rent fysiskt kan det få användarens utseende att åldras flera decennier på lika många månader. Rolling Stone har rätt när de skriver att  huvudpersonen antar något annat än mänsklig form, men jag skulle vilja byta ut ” he evolves into something a bit more than human”  till något i stil med ”he devolves into something less than human”, för som alla vet som har sett eller åtminstone hört talas om Breaking Bad eller Louis Theroux’s dokumentär The City Addicted to Meth, eller har läst den här tråden på Reddit, bryter meth ned användaren fullständigt och förvandlar honom till en skugga av sitt forna jag. Rolling Stones underrubrik ”Donald Fagen offers triumphant tale of perseverance” är med andra ord kanske något rosigare än befogat.

/M

Are there lilac trees in the heart of town?
Can you hear a lark in any other part of town?
Does enchantment pour Out of ev’ry door?
No, it’s just on the street where you live!

Så sjunger, exempelvis, Ben E King i On The Street Where You Live. Gatan där hans älskade bor är en magisk plats där vänliga fåglar kvittrar i skyn, alldeles oavsett att de i en vetenskaplig bemärkelse inte är mer än aggregat av basala instinkter inbegripna i en skoningslös evolutionär kamp. I en värld som vetenskapen har avförtrollat har kärleken fortfarande kraft att besjäla vår omgivning. Men i övrigt ser det mörkt ut. Moderniteten har lyft undan verklighetens slöja och visat att verkligheten inte alls är fylld av mening och mystik; den styrs av förutsägbara lagar och är dessutom iskallt likgiltig inför vår existens. Det är i sanning en skrämmande insikt, som vi omöjligt kan leva med. Är livet, bortom de grundläggande funktionerna överlevnad och reproduktion, verkligen meningslöst? Är världen verkligen såhär bottenlöst tråkig? En av de första som uppmärksammade hotet mot tillvarons magi var den heroiska Quijote, som resolut tog till vapen i dess försvar. Hans kamp var i grunden futil, men den skänkte mening inte bara åt hans eget liv, utan även Sancho Panzas.

Några århundraden senare såg Max Weber framför sig hur det rosenskimmer vi behöver för att möta världen förbleknade i en allt raskare takt. Utvecklingen hade gått så långt att han  fruktade att ändpunkten inte kunde vara något annat än en ”polar night of icy darkness.” Som en möjlig lösning på problemet föreslog han vetenskapen eller politiken som kall. Genom att hänge sig åt dem kan människan finna mening tillvaron. Men det kan naturligtvis inte kan vara hela svaret, för vetenskap och politik går ut på att förstå och bemästra den verkliga världen, inte att förtrolla den. Därför kan de enbart leda oss fortare framåt på samma spår. Weber var närmare gåtans lösning när han sökte svaret i kultur, men inte heller det alternativet gjorde honom tillfredsställd. Frågan är varför. Den musikaliskt intresserade skulle kanske förklara saken med att musiken på Webers tid lämnade en del övrigt att önska. Hade han möjligtvis bara oturen att råka leva det olyckliga interregnum mellan Guds död och ”the Cool”s födelse? Var det svaret på hans obotliga pessimism?

En dag kommer vetenskapen att lägga sin kalla hand även över kulturen, skulle kanske somliga hävda.”Jag kan förklara vad som gör ett musikstycke vackert!” säger matematikern.  Och visst, det kan mycket väl gå att visa hur regelbundenheter mellan toner i en sonat framkallar känslor av välbehag i den mänskliga hjärnan. Men hur avgör man hur minnen och erfarenheter hos en sångare interagerar för att få hennes röst att skälva med en viss frekvens? Och hur förklarar man hur det i sin tur påverkar mottagarens hjärna, även den befolkad av unika minnen och erfarenheter. Tar man dessutom in samplande musik i ekvationen, där en raplåt kan innehålla multipla samplingar av andra i sin tur samplingsbaserade raplåtar försvinner antalet variabler långt ut i det oändliga. Men, det behöver inte vara komplicerat. Varje människa som har hört Coltranes Ogunde vet att hans ton innehåller en hel värld, som är omöjlig att beskriva och än mindre förklara. En gång såg jag ett klipp med en japansk robot som hade lärt sig att spela Giant Steps. Till en början imponerades jag av hur exakt den följde originalet, men snart förbyttes fascinationen i obehag då jag insåg att det bakom tonerna inte fanns någon själ. Som tur var hade jag vid mina fingrar på tangentbordet tillgång till ett oändligt förtrollat bibliotek av musikaliska möjligheter.

/M

4,5,6 är en perfekt samling stenhårda raplåtar från världens bästa mc, Kool G Rap. Han är så satans tight att man nästan missar de fantastiska  texterna, som handlar om inget förutom att sprida mayhem enbart för sakens skull. Kan det bli bättre än exempelvis Executioner Style? Nej:

I gets rid of niggaz quick cause ain’t no bullshit permitted

I’m a outlaw, the motherfuckin villain doin killings, I won’t stop

until the morgue got bodies stacked up to the fuckin ceiling

And ain’t no drivebys, a mag and a bag lady, disguised and surprise

you got a hole between your fuckin eyes

Niggaz is grazed, catchin strays from the blaze

Amazed by the ways I lays em down when my shit sprays

Crazy brains hangin, and niggaz veins are swingin

Bangin and gunslingin, even my own fuckin ears are ringin

cause what I carry’s much bigger than Dirty Harry’s

Do a Hail Mary, I make Bloody Mary’s out of your capillaries

Pieces of flesh, hangin off a niggaz chest, cause the vest

that he dress, couldn’t FUCK with the Smith and Wess’

Motherfuckers runnin for miles, bodies stacked up in piles

I’m killin executioner style

I keeps my forty-five loaded with dum-dums, in rear I hold this

right at my waist for just in case somebody gots to get exploded

Cause G. Rap ain’t that nigga that try to play so nigga lay low

or get yourself a pair of wings, a harp, and a halo

Clown, keep fuckin around, and you’ll be dead G

I’m spittin out the lead see, to split your fuckin head like the Red Sea

Charged up with anger, six slugs in every chamber

Dangerous stranger, with itchy trigger fingers like Lone Ranger

I’m comin to split your cabbage like a savage

and put two in yo’ ass bitch

and one inside the wifey and the baby carriage

So head for the hills, I kills niggaz for thrills

Causin crazy blood spill, when I let one drill in your grill

I will pull out the glock to clear the blocky when I cock it

Get laid and played out of pocket with a rocket in your eye socket

So raise up queers, and say your fuckin prayers

I’ve been killin for years, huntin motherfuckers like reindeers

If one nigga’s left standin, I’ll squeeze the cannon (BOOM)

Opened his motherfuckin ass like the Grand Canyon

Layin faggot niggaz like towel when I gets wild and foul

I’m killin executioner style

När Kool G Rap sätter igång flyter han på utan sluta, för han kan inte sluta. Det är därför han rappar. I Fast Life utväxlar han rim med Nas; det är underbart. Beatsen på 4,5,6 är föredömligt hårda, posse-refrängerna likaså. Plattan är lysande rakt från första låtens sampling av Weather Reports Mysterious Traveller till sista låtens sampling av Chameleon av Herbie Hancock (förutom att producenten har valt bort trummorna, ofattbart nog).

För de som undrar över skivtiteln syftar den på tärningsspelet Cee-Lo, av kinesiskans Sì-Wŭ-Liù (四五六) som betyder 4,5,6 och är den bästa möjliga kombinationen. Titelspåret handlar om hur bra huvudpersonen är på spelet. Han slår ofta just 4,5,6, eller andra bra slag så som ”trips” – tre av samma siffra, eller höga ”points” – par. På så vis slår han ut sina motspelare och fyller sina fickor med pengar, allt medan han håller sina fingrar runt en joint och är ”sippin on a Heineken and gettin nice.”

/M

“When I left his office the sky had turned dark and I got back to West Egg in a drizzle.” F. Scott Fitzgerald har hyllats för sin förmåga att förflytta scenen i en berättelse, här från eftermiddag till kväll och från New York till Great Neck i en mening. I D’Evils förflyttar Jay-Z scenen från inledning till peripeti inom loppet av två rader: ”Thinking back when we first learned to use rubbers / He never learned so in turn I’m kidnapping his baby’s mother.” Jay-Z förklarar:

”Here’s where the song takes a sudden turn from a general analysis and reminiscence to a clear narrative. I tried to convey a lot of information in one line: that we were friends so close that we learned basic sex ed at the same time; “that he never learned,” which sets him up as someone sloppier, less calculating and cunning than me; that he had a child as a result, and “a baby’s mother”; and that I kidnapped her, which shows how profoundly “blackhearted” I had become, violently exploiting any opening – even the innocent mother of his child. The line goes from the innocence of two dumb kids learning to use condoms together, bypasses any happiness or joy about the birth of a child, and ends in a truly dark place. It’s the poison of the D’Evils sketched out in a few words.”

Stycket är hämtat ur Jay-Z’s bok Decoded. I den går han igenom utvalda texter i detalj mot bakgrund av sin uppväxt och sina erfarenheter som knarklangare. Boken ger en fylligare bild av hans verk och förklarar till exempel saker som varför det just är ”jake” som är det valda slanguttrycket för polis i början av andra versen på 99 problems: ”jake is one of a million words for the boys in blue, but it’s particularly dismissive and used mostly in New York, so it works as a way of establishing the character of the narrator. He’s a slick New York kid.” Decoded belyser också den “hyperkapitalistiska” livsåskådning som växer ur övergivenheten i det amerikanska gettot – viljan att ta sig ut till varje pris, genom brott om inga andra vägar står öppna. Och eftersom insatsen är så hög bör belöningen också bli det. Boken innehåller också en marxistisk kommentar om klassrelationer och falskt medvetande: ”To some degree charity is a racket in a capitalist system, a way of making our obligations to one another optional, and of keeping poor people feeling a sense of indebtedness to the rich, even if the rich spend every other day exploiting those same people.” Jay-Z är en bra skribent och hans bok är rekommenderad läsning för alla, särskilt de som i likhet med mig har underskattat honom.

/M

Inspirerad av Jimi Hendrix försäljningssiffror ville Marshall Chess, chefen för Chess records, att skivbolagets äldre garde skulle ge sig på att spela psykadelisk blues. Han förde ihop Muddy Waters och Howlin’ Wolf med en grupp unga musiker och fick dem att spela in varsin skiva, Electric Mud respektive The Howlin’ Wolf Album, med blueslegendernas gamla låtar i ny tappning.

Det var en motvillig Howlin’ Wolf som dök upp i studion. Han delade inte samma vision de unga och hippa musiker som Marshall Chess hade hittat; sa att det de spelade inte var blues. Till gitarristen Pete Cosey sa han enligt Wikipedia: “Why don’t you take them wah-wahs and all that other shit and go throw it off in the lake — on your way to the barber shop?‘”  Han hade en viss poäng – samarbetet var inte helt lyckat. Problemet var att Howlin’ Wolf sjöng precis som han alltid har gjort medan bandet gjorde allt för att tänja bluesformens gränser så långt som möjligt. Det var nog tur att Pete Cosey ännu inte hade utvecklat den spelstil som han uppvisade på Miles Davis Agharta, där han tog steget vidare från Jimi Hendrix solo i  Machine Gun och övergav begreppet melodi helt och hållet.

Sina brister till trots fick mesalliansen på The Howlin’ Wolf Album ändå en del fascinerande och klart njutbara resultat. Ofta kom musiken oavsiktligt att följa principen i Miles Davis Nefertiti, där vad som brukar vara förgrunden – i det här fallet sången – är repetitiv medan rytmsektionen blir lokus för improvisation. (Lyssna exempelvis på Evil eller Built for Comfort.) Och även om det rådde dissonans mellan fraseringen hos sång och musik delade de två i alla fall samma råhet. När skivan är som bäst smälter Howlin’ Wolfs whiskyröst och munspel  samman med gitarristernas distade wah wah och fuzz. Ibland är de två polerna i balans; det är hypnotiskt att lyssna på ljudmattan de uppnår i den enformigt släpande, på gränsen till kodeinartade, versionen av Smokestack Lightning

Men för Howlin’ Wolf var skivan ”dog shit”. Inför sista låten, Back Door Man, tar han sig slutligen ton:

Now listen peoples. Everybody say they don’t like the blues. But you wrong. See the blues come from way back. And I’m a tell you something again: The things that’s going on today… is not the blues. It just a good beat that peoples is carrying, but now when you come down to the blues, I’m a show you how you play the blues. Now you just sit there and watch me.

Med några välbekanta toner från sin gitarr startar han sedan upp en klassisk bluestolva. Och den här gången är hans raspiga rös helt i fas med musiken. Inga invecklade riff eller taktbyten, bara en jämn och trögflytande massa som sakta flyter fram mellan bomullsfälten.

/M

På senare tid har det höjts röster, inte minst min egen, för att det ska finnas en lista med Luther Vandross bästa låtar här på T.A.N. Därför har jag sammanställt en förteckning, med en kort beskrivning av varje låt. Här är en spotifylista att avnjuta till läsningen.

Never too much (1981)

Luthers mest kända låt är också en av hans bästa. En perfekt introduktion till hans värld av lycka.

Don’t you know that (1981)

Stabil och samplingsvänlig. Inget anmärkningsvärt, ”bara” Luther som gör sin grej.

The sweetest one (1982)

Nu kommer vi till en sanslöst bra låt. Att höra Luthers röst framföra en så bra melodi över en så tight och välproducerad groove kan enbart jämföras med att få uppleva himlen på jorden. Fina backing vocals av Norma Jean Wright också.

Better love (1982)

Luther vet att endast de bästa produktionerna kan matcha hans röst. Därför bär han inte bara sångarens utan även producentens mantel. Och i Better Love sitter den som gjuten över hans manliga axlar. Varje detalj han lägger bidrar till helhetens fulländing. Kronan på mästerverket lägger han vid 3:40, då ljuvliga klockor får förgylla ett redan magisk parti, i en passage som får hjärnan att smälta.

Promise Me (1982)

En av de få balladerna jag har lyssnat på med Luther. Riktigt nice. En hoppfull låt, trots en text som hade låtit olycksbådande från någon annan.

I wanted your love (1983)

En medryckande upptempo-låt om jag inte sällan framhåller som en av Luthers absolut bästa.

The night I fell in love (1985)

Här tänker Luther tilbaka på natten då han träffade sin stora kärlek, en natt lika magisk som låten själv av allt att döma. Stjärnorna sken ovanligt klart över de unga älskande och glittrade i hennes ögon. Det låter som att stjärnorna också vägledde de tre vise männen bakom keyboardarrangemangen – Luther var inte ensam producent, som jag så missvisande fick det att verka som några rader upp, utan hade hjälp av Marcus Miller och Nat Adderley Jr.

Over now (1985)

I den här låten kommer Luther på sin tjej med att vara otrogen med åtminstone två andra killar. Det bär emot att höra, men han gör i alla fall det enda rakryggade och lämnar den stackars förvirrade kvinnan.

My sensitivity (1985)

Gitarrkompet i den här låten är bland det mesta briljanta i hela Luthers diskografi. Kanske är det Georg ”Jojje” Wadenius som spelar det. Vilken hjälte i så fall.

See Me (1986)

Inget på jorden är mer smeksamt för det mänskliga örat än keyboardslingan i den här komiskt bra låten.

I wonder (1988)

I likhet med annan icke-samplingsbaserad musik från det sena 1980-talet och framåt var Luther Vandross produktioner vid det här laget tunna och tråkiga. Syntar och maskintrummor trängde undan de flesta andra intrument, till och med de livsviktiga gitarrerna. Men somliga låtar höll fortfarande extremt hör klass, inte minst I wonder.

Can I take you out tonight? (2001)

Produktionen är inte mycket att ha men det är en bra låt, med en bra video. Luther på sprudlande humör i ett par fantastiska byxor. Det är så jag minns honom.

/M

Den är sorglig, insikten om att man har slösat bort sitt liv. Man kan uppmana andra att inte göra samma misstag men för egen del är det för sent.

/M

Born To Dance innehåller The Players Associations sedvanliga fusion av disco och fake jazz. Låtarna framförs exemplariskt av studiomusiker som Michael Brecker, David Sanborn och Steve Khan. Även Mtume är med  i rollen som dirigent, bredvid en hel rad för mig okända namn så som Easy Ed Zant, Captain Jeff Zaraya och The Wet One. Hjärnan bakom gruppen (för något hjärta är det inte tal om) är den mångsidigt begåvade Chris Hills, vars distinkta keyboardljud och anemiska sång tillhör några av Players Associations främsta kännetecken. Ljudbilden är den samma på alla gruppens skivor, och topplåtarna är rätt jämnt fördelade  mellan dem också; framförallt tänker jag på Hustlin’ och Moon In Pisces på den självbetitlade debuten samt den rogivande More Than a Little Bit på Turn The Music Up! Men Born to Dance innehåller ändå bandets allra främsta bedrift, nämligen Everything’s gonna be O.K. – en låt så underbar att dess titel framstår som fullt trovärdig.

/M

Vid en första genomlyssning låter I Sing The Body Electric som en serie slumpmässigt ihopfogade ljud. Lyssnar man närmare förstår man att den är sjukare än så: det finns nämligen en metod bakom galenskapen. Mitt bland all Absolut Chroumata-improvisation finns trots allt strukturer, arrangemang och ibland även reminiscenser av melodi. Det verkar alltså inte bättre än att Joe Zawinul, Wayne Shorter, Miroslav Vitous och de andra i gruppen medvetet har velat få skivan att låta som en rytmiklektion på en särskola. Saken hade inte varit så uppseendeväckande om Weather Report vore vilket plojband som helst, men huvudfigurerna Zawinul, och framförallt Shorter, är två av den moderna jazzhistoriens verkliga storheter. Det hela är mycket märkligt.

Unknown Soldier, som inleder skivan, börjar faktiskt med en melodi, men snart skenar den ut i dissonansens dystra landskap. På en given signal efter ungefär två minuter bryter låten ihop: bisarra och ettriga slagverksljud dunkar loss samtidigt som Zawinul börjar hamra på sitt piano och Shorter blåser på i friform i sin tenorsaxofon, överdubbad med någon form av ormtjusarflöjt. En marschtrumma lägger ner ”takten” och ljudeffekten av en orkanvind sätter igång medan körröster mässar olycksbådande. En kvinnoröst viskar otydbara fraser på något okänt, kanske utdött,  språk till låten äntligen tonar ut. Efteråt lämnas lyssnaren med en tung och olustig känsla i kroppen. Men det kanske är tanken, eftersom Unknown Soldier ska illustrera Joe Zawinuls barndomsminnen från Österrike under Andra Världskriget. Krigsupplevelsen påverkade honom djupt, vilket han ofta gav uttryck för i sin musik. Ungefär tjugo år efter I Sing The Body Electric utforskade Zawinul temat fullt ut i ett stycke av en symfoni han kallade Stories of the Danube – en tidslig såväl som rumslig resa längs Donau; från källan i Schwarzwald till Svarta Havet, från Ottomanska Rikets dagar fram till våra. Symfonin, som jag av naturliga skäl inte har hört, lär innehålla element som ”the Czech State Philharmonic Orchestra, Gypsy singers, synthesizers, worldbeat percussionists and World War II broadcast alerts.”

I Sing the Body Electrics andra låt, The Moors, börjar med gästartisten Ralph Towners akustiska gitarrspel. Det är så melodiöst att man lätt kan tro och hoppas att första låten bara var ett undantag, i stil med …And the Gods made love på Jimi Hendrix Electric Ladyland. Förhoppningen grusas dock när övriga musiker kommer in och dränker Towners spel i olåt.

Om ni tycker att Weather Reports studioinspelningar från den här tiden verkar ofokuserade kan ni ju tänka er hur gruppen lät live. Eller kan ni ta reda på det genom att lyssna på andra halvan av skivan, som är tagen från en konsert i Tokyo. Först ut av livelåtarna är Vertikal Invader/T.H./Dr. Honoris Causa. A Tribe Called Quest, som samplade låten i Mr. Muhammad, gjorde talande nog bedömningen att den mest samplingsbara delen var de inledande orden från den japanska konsertpresentatören. Vertikal Invader/T.H./Dr. Honoris Causa är utflippad, kan jag lova, men den efterföljande Surucucu är ännu värre. Den börjar med att någon, jag misstänker slagverkaren Dom Um Romao, slår sig på kinderna, jollrar och framkallar diverse andra ljud med munnen – allt till publikens jubel. Jämfört med en sådan inledning framstår resten av låten som ganska frisk, tänkte jag skriva, innan jag lyssnade igenom den. Sista låten på skivan, Directions, är visserligen rätt bra men det finns ingen större anledning att lyssna på den eftersom det finns två mycket bättre versioner av låten på Miles Davis It’s About That Time: Live at the Fillmore East. Lyssna på den skivan istället.

/M

Jean Carn (1977), Happy to Be with You (1978), When I Find You Love (1979).

Konsten att producera musik nådde sin kulmen mellan 1977 och 1979 i Philadelphia, på Jean Carns tre första skivor. Blankpolerade arrangemang, smyckade med harpors och klockors ljuvliga toner, smeker där lyssnarens öra. Stråkar förgyller ytan, varunder en blåsorkester frambringar eleganta trumpet- och valthornsstötar. Men essensen av musikens skönhet finns på ett djupare plan. Philadelphia International Records musik växer ur lång- och vidsträckta traditioner. Inuti Gamble and Huffs studio sammanfogas den och som en enhet reser den sig över staden; dess skepnad är en flerhövdad hydra. I mitten sitter det resliga soul-huvudet. Tätt vid dess sida jazzen, den komponent som så ofta skiljer storartad musik från den som är blott utmärkt. Kroppen har även ett tredje huvud: den klassiska musiken. Detta huvud är kuvat, böjt i underkastelse inför sina två herrar. Strama tyglar binder det, och ger varken den klassiska musikens skalor eller tonföljder något utrymme; spelrum får endast instrumentationen, och de skickliga fingrar som trycker dess klaffar och för dess stråkar.

Soul, jazz och klassiskt – sådan är phillysoulens treenighet. Och Jean Carn själv förkroppsligar den. Sedan fyra års ålder sjöng hon gospel. Senare även opera, och jazz, tillsammans med Duke Ellington. Som Wikipedia så sannfärdigt uppger är Jean Carn ”en vokalist med obegränsat omfång och djup.” Lyssna på Together One Again, hör hur hon svävar mellan oktaverna. Inte bara produktion och sångröst är enastående på Jean Carns tre första skivor utan även låtarna. Hälften av dem – nej, fler! – är värda att behålla, inte minst Start The Fire, No Laughing Matter och Don’t You Know Love When You See It. För nykomlingar är Don’t Let It Go To Your Head den självklara startpunkten.

/M