hoppfullt

Jag är mitt inne i min första valrörelse. Kunde aldrig ana vad det skulle innebära att stå som första namn på riksdagslistan för Kristdemokraterna Västernorrland (egentligen andra plats efter Göran Hägglund). Jag kan lova att alla, från partiledare ner till kommunkandidater, har mer än fullt upp!
De sista fyra veckorna innan valet 14 september är det fullt ös från tidig morgon till sen kväll sju dagar i veckan. Och det förväntas att alla som står i rampljuset ska vara på topp, även under den tredje debatten samma dag (tänker då på våra ministrar). Jag med flera har ett alldeles vanligt arbete också som ska skötas så bra som möjligt under den här tiden. Det blir till att ta ut semester eller tjänstledighet för att få till det.
Finnas på plats vid valstugan, hålla tal på torg, debattera än här, än där. Svara på enkäter, hur många som helst, som dimper ner i mailboxen. Skriva insändare och debattinlägg. Hålla sig ajour med det som händer i samhället och i politiken. Beställa och hämta kampanjmaterial. Kommunicera både en och flera gånger per dag med partivänner och andra för att få ihop logistiken.
Det är många makar, barn (och barnbarn) som inte ser mycket av sina valarbetande familjemedlemmar. Barn som med ledsna ögon frågar mamma eller pappa om de verkligen måste åka bort ikväll igen? All heder åt dem som är hemmavid och inväntar att livet efter valet ska ta vid!
Idag har jag jobbat sisådär en sju timmar, pratat kristdemokratiska värderingar med ungdomar vid valstugan ett par timmar och landat hemma i bra tid. Tror jag orkar köra en tvättmaskin ikväll. T.o.m. katten fick sig en pratstund och inte bara mat i skålen. Inte illa för att vara mindre än två veckor kvar till valdagen!
Om det är värt det? Absolut! För tacksamheten att leva i en demokrati där vi får uttrycka våra åsikter och tycka olika. När människor stannar upp och dryftar sina frågor och åsikter. Jag gläder mig särskilt över alla förstagångsväljare som är uppriktigt intresserade av att bilda sig en egen uppfattning och att de uttrycker att det är viktigt att gå till valurnorna. Jag skriver ned nya insikter och frågeställningar jag får under samtal med människor som jag vill driva politiskt. Mycket är bra men mycket finns också som ska och kan göras bättre.
Så – av respekt för i första hand demokratin och i andra hand för oss alla på olika politiska nivåer som lägger ner tid och kraft på det vi tror på för samhällets och människornas bästa – använd dig av din rätt att rösta!

Dagny som fyller 102 år i dagarna är en pigg och alert dam. Klar i huvudet och fixar sin vardag själv. Inte många 100-åringar som bloggar och är cirkelledare för pensionärer i konsten att hantera en dator! Det är dock inte helt osannolikt att Dagny kommer att behöva stöd antingen av hemtjänst eller i form av äldreboende vad det lider. Är det eventuellt vinstuttag som avgör vilken utförare av de tjänster hon behöver som avgör hennes val?

Den dag jag behöver stöd av hemtjänst eller en lägenhet i ett äldreboende kommer jag inte att fråga om ägarna tar ut vinst eller inte. Jag vill vara förvissad om att jag kommer att få den vård och den omsorg jag behöver. Att hemtjänstpersonalen som kommer till mig är klädda så det framgår varifrån de kommer – att det finns en logga tryckt på deras klädesplagg som talar om vilket företag de representerar och att det finns en personalkontinuitet så jag inte behöver ta emot allt för många personer i mitt hem.

När jag besöker ett äldreboende för att bestämma mig för om jag vill bo där eller inte kommer jag att känna efter att det luktar fräscht och gott. Att det är rent och snyggt, att möblerna är ändamålsenliga för mig som äldre. Jag vill vara säker på att maten som serveras är tilltalande för både öga och smaklökar. Jag vill prata med ansvarig chef och ställa alla frågor jag har kring min nya lägenhet och vilken service och vård jag kan räkna med. Vidare vill jag veta att den kontaktpersonal som ska bli den som har ett särskilt ansvar för mig har tid avsatt bara för mig någon gång ibland.

Om jag blir för skröplig för att själv kunna bedöma vad som blir bäst för mig så hoppas jag att mina barn värnar om mina behov för att jag ska ha ett gott liv på äldre dar. Det är jag värd och det är alla värda som behöver stöd och hjälp för att kunna leva ett värdigt liv.

En kommun som ansvarar för vård bör också gå med vinst men då heter det överskott. Överskottet behövs för oförutsedda utgifter och för investeringar. Skulle det vara annorlunda för ett privat företag? Och finns det någon garanti för att en kommun som går med överskott lägger pengar på just vården? Det finns många behov i en kommun och det är inte givet att överskottspengar går just till äldreomsorgen.

Är det ok att byggföretagen som bygger äldreboendet går med vinst? Likadant för fastighetsägaren som tar in hyra? Hur är det med behandlingshemmet som tar emot missbrukare? Företag som har som personlig assistans som affärsidé – är det ok att de går med vinst?

Kristdemokraterna värnar rätten att välja eftersom vi människor är olika, även gamla människor. Om företagen gör vinstuttag behöver inte vara ett problem. Problem blir det när inte kvaliteten håller måttet. Detta oavsett om det är kommunen eller ett privat företag som ger vård.

Abortfrågan har varit i fokus på sistone. Det finns vissa som menar att Kristdemokraterna vill begränsa aborträtten och det finns andra som menar att vi inte är tillräckligt abortkritiska. Vi kan börja med att konstatera att den här frågan inte är svartvit och definitivt inte enkel. Hur vi än lagstiftar och har åsikter i frågan så förekommer aborter i hela världen. Uppemot 50 000 kvinnor dör varje år till följd av osäkra aborter. Då är det bättre att aborter sker på ett säkert sätt.

Kristdemokraternas grundsyn är att det handlar om två skyddsvärda individer och vi har ett ansvar att värna livet. Vi vill göra allt som är möjligt för att förebygga aborter men vi tror inte på förbud. Därför försvarar vi aborträtten och menar att det är kvinnan och ingen annan, som ska fatta det avgörande beslutet om abort. Oavsett kvinnans beslut är det det offentligas ansvar att stödja henne.

En oönskad graviditet som har kommit till genom våldtäkt, incest, där en kvinna ur s.k. hederskultur har blivit gravid med en man ur ”fel” kultur eller ”bara” en tonåring där dagen-efter-pillret inte hade avsedd verkan – vi måste ha största respekt för att de här kvinnorna har hamnat i ett mycket svårt vägval.

Kristdemokraterna har medverkat till minskade skillnader i priser på preventivmedel mellan landsting, stärkt tillgång till ungdomsmottagningar (en sådan finns nu på nätet), stärkt elevhälsa i skolan både med ökade resurser och ökad beteendevetenskaplig kompetens. Inte sånt som skapar rubriker i media men nog så viktigt. En stödjande familjepolitik där Kristdemokraterna har drivit igenom en höjning av grundnivån i föräldraförsäkringen och höjning av bostadsbidraget för barnfamiljer gynnar, inte minst, unga föräldrar.

Något att glädjas åt i ämnet abort är att antalet tonårsaborter har minskat de senaste åren.

Jag tog min lärarexamen i början av 90-talet. Sv/so åk 1-7, den utbildningen var rätt ny då. Med fem egna barn mellan 4 och 18 år och med nuvunnen examen i ryggsäcken skulle det här väl gå som en dans? Jag hade inga problem med att ta mig igenom lärarutbildningen, den krävde sitt men jag var en ambitiös student och det gick som sagt bra.

Så var det då dags att ge sig ut i verklighetens skola. Vi hade lärt oss att barn är vetgiriga och villiga att lära sig. De är kreativa så även deras lärande skulle gå som en dans. Jag hade inga problem med de elever som var intresserade, som hade respekt för andra barn och för läraren. Men jag klarade inte av att möta behoven hos de barn som inte kunde sitta stilla, som pratade i tid och otid, som ständigt kom i bråk med kamrater, som var uppstudsiga mot mig som lärare. Jag hade inte den erfarenheten av barn. På högskolan fick vi så många spännande tips och idéer till utformningen av lektioner och det passade mig som hand i handske. Jag minns ju själv hur uttråkad jag kunde bli i skolan. Det var så förutsägbart och så likadant från dag till dag. Nu var det nya tider! Som lärare skulle jag ha en kreativ bank att ösa ur och barnen skulle söka sig kunskap i skolbiblioteket, det skulle vara omväxling i klassrummet så det inte blev tråkigt.

Det blev inte bra, varken för de elever jag hade eller för mig. I efterhand förstår jag att jag mötte ett antal barn som behövde förutsägbarhet, som mådde bäst av att ha samma plats i klassrummet, att de hade en tydlig och trygg ledare i klassrummet. De barn som var lugna och stillsamma tyckte nog att jag var en duktig lärare men knappast de andra eleverna. En lärare som känner sina elever väl kan säkert utforma lektioner och ge förutsättningar för kunskapsinhämtande på flera olika sätt, men för en oerfaren lärare behövs ramar på ett annat sätt.

Två av mina egna barn hade förmånen att ha samma lärare under lågstadietiden (det här var på 80-talet). Jag minns hur imponerad jag var av den läraren. Hon var en tydlig ledare i klassrummet, hon hade lång erfarenhet. Hon såg varje barn. Hennes devis var att alla barn skulle känna att de lyckades, utifrån sin egen potential. När rasten var slut kom eleverna in i klassrummet och satte sig på sina platser. Några räckte upp handen, tyst i klassrummet för övrigt. Läraren lät vart och ett av barnen komma till tals. De berättade då om något som hänt under rasten som behövde redas ut. Med lärarens hjälp fick ev. inblandade ge sin version och man kunde komma fram till ett förlåt, accepterande eller beslut. Efter det tog lektionen vid. Genom att ha det här invanda systemet fick eleverna möjlighet att lägga bakom sig det som hänt under rasten och lättare fokusera på skolarbetet.

Idag tror jag att det inte var så tokigt med den undervisningsform jag var med om på 60-talet. Lite tråkigt kanske men betydligt bättre för de elever som inte hade förmåga att själva ta ansvar för inlärning med en otydligare lärarroll. Och för elever (som jag) som hade det ganska lätt för sig fungerade det ju trots allt.

Det finns mycket mera att säga om skolan och det kommer jag också att ta upp i inlägg framöver. Vad säger Kristdemokraterna om det här? Bl.a. att varje elev ska få stöd att nå sin fulla potential (likt mina barns lågstadielärare). KD tycker som jag att skolors arbete med elever i behov av särskilt stöd i större utsträckning bör utgå från aktuell forskning som visar att förändringar av skol- och klassrumsmiljön har stor betydelse för att minska dessa elevers behov av särskilt stöd. Kvalitetssäkring av skolans metoder där man föreslår mer forskning kring vilka pedagogiska metoder som faktiskt fungerar och ger bra resultat, vetenskapliga utvärderingar som i ökad utsträckning ska ligga till grund för de pedagogiska metoder som tillämpas i skolan.

Jag bugar mig i ödmjukhet och gör vågen för alla duktiga lärare där ute i verklighetens skola. Detsamma gör jag för kloka rektorer som ser till att nyutexaminerade lärare får både kollegialt stöd och stöd från sin chef. Detta för att barn och unga i skolan har rätt till en bra undervisning och en bra lärandemiljö!

Rubriken fanns i tidningen Ångermanland på ledarsidan efter nyår. Författare till ledaren var Lars Kriss, ledarskribent på Liberala nyhetsbyrån. I inlägget raljerar han med alla partier, något som hör till den politiska debatten. Alla partier fick en släng av sleven av hur han uppfattar de olika partierna och tips på passande nyårslöften inför 2014. Lars Kriss uppmuntrar Kristdemokraterna att bli relevantare. Att KD:s kärnfråga verkar ha blivit att sjunga ”Stilla Natt” på skolavslutningen.

Jag vill påstå att Kristdemokraterna inte har haft och inte har några problem med att låta eleverna sjunga enstaka psalmer eller att fira avslutningar i kyrkan där både elever, lärare och föräldrar ryms. Att vi respekterar att en präst finns med i firandet och uttalar välsignelsen har vi inte heller några problem med, att det hör till vårt kulturarv. Om en rektor istället föredrar att hålla skolavslutningen i skolan är det inte heller några problem. Det är andra partier som finner det här är problematiskt.

Vad är då relevant i politiken? Jag tycker det är högst relevant att politiken har fokus på den mest betydelsefulla byggstenen för ett välfungerande samhälle – barnen och deras föräldrar. Därför är jag stolt över att vara medlem i ett parti som vill ta bort de hinder som idag minskar flexibiliteten efter barnets ettårsdag. Vi vill utöka antalet föräldrapenningsdagar med 30 dagar (vilket skulle bidra till att fler pappor är hemma med barnen då de ofta tar ut föräldradagar efter mamman). Vi vill utöka rätten till tjänstledighet på heltid tills barnet fyllt tre år. Vi vill också att den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) samt den föräldrapenninggrundande inkomsten skyddas i tre år från barnets födelse. Vi kristdemokrater tycker däremot inte att det är relevant politik att fördela antalet föräldradagar mellan föräldrarna, politikerna är inte förmyndare för föräldrarna!

I min familj där fyra av fem barn är föräldrar till våra tio barnbarn är förutsättningarna avseende arbetssituation olika hos föräldrarna och behoven hos barnbarnen ser också olika ut. Därför bör det vara självklart att de själva ska få avgöra hur de ska få ihop sina familjers livspussel. Barnomsorg måste få se ut på mer än ett sätt. Det mina barns familjer har gemensamt med andra barnfamiljer är att det ser olika ut. Barns uppväxtvillkor hör i högsta grad till politikens relevans, det är underifrån vi bygger samhället. Där utgör familjen en viktig hörnsten, oavsett familjekonstellation.

Kärlek är att ge utan att vänta något åter. Den texten fanns broderad på en bonad när jag var barn.

Julen har precis passerat och gåvor har gått från givare till mottagare. Att ge i juletid är för många självklart. I vår familj med fem vuxna barn ger vi som morföräldrar barnbarnen julklappar. Vi vuxna drar en lott med ett namn på som vi ska köpa julklappar till för en bestämd summa pengar. Det är en fröjd att få fokusera på en enda person när det är dags för julklappsinköpen. Lika spännande att få öppna egna paket som att få se reaktionen hos den man gett till och bemödat sig om att hitta det man tror mottagaren vill ha.

Så finns det gåvor av annan art än när vi ger presenter till familj och vänner. Där får vi inte ”kvitto” direkt på att det vi gav var det man önskat sig. Men inte desto mindre alldeles väldigt viktiga gåvor. Det handlar om att dela med sig av sina pengar (i det här inlägget fokuserar jag på pengagåvor). Jag för min del är noggrann med vilken organisation jag ger till. Jag tycker också det är viktigt att känna glädje i att ge, det ska inte upplevas som ett tvång. Samtidigt som jag ska känna att jag avstår något. Hjältegalan som gick på TV för någon vecka sedan berör. Människor i alla åldrar som offrar något för att någon annan ska få det bättre. En kärleksgärning som passar in på den broderade bonadens budskap.

När det ringer någon från en hjälporganisation där jag är månadsgivare och frågar mig om jag kan tänka mig att öka mitt månadsgivande med 50 eller 100 kronor så gör jag ett överslag över vad jag kan avstå med den höjningen. En hundring är ungefär en lunch ute på restaurang. 50 kronor en fika på ett kafé. Jag väljer att ge till organisationer som har låga administrativa avgifter, som arbetar tillsammans med lokala organisationer och (när det gäller andra länder) med utgångspunkt från deras kultur och förutsättningar.

Jag är så oerhört tacksam och imponerad över de människor som arbetar i länder som härjas av krig och miljökatastrofer. Jag tror intejag skulle palla att göra det de gör. Ibland med risk för sina egna liv arbetar de för att rädda andra, många hjältegalor skulle behövas för att uppmärksamma alla dessa människor. För mig känns det då bra att åtminstone kunna dela med mig något litet av mina pengar. Jag vet att behovet är så mycket större än det jag ger. Men om vi är många som bidrar så gör vi skillnad!

Pengagåvorna till Stockholms stadsmission för att ta ett exempel, har ökat med 76% sedan januari 2012 då Kristdemokraternas förslag om skattereduktion för gåvor gick igenom. Det förslaget är jag glad och stolt över! Vi som ger får göra skatteavdrag upp till 6000 kr och de av skatteverket godkända organisationerna får mera pengar till sina projekt runt om i världen. KD fortsätter arbeta för att skatteavdraget ska gälla för högre belopp och fler ändamål. Det gillar jag.

Visst kan man tycka det, att flyktingarna som kommer till Sverige ska följa våra seder. Men vilka seder? Jag är inte helt säker på vilka inbitna seder vi infödda svenskar följer. Låt mig ta ett exempel: När jag besökte huvudstaden i somras promenerade jag i gamla stan. Där var jag på väg in i en liten butik. Två trappsteg till dörren som ledde in i butiken. Jag gick och småpratade med min syster och tog ett steg upp för trappan. I dörren stod en man i sina bästa år, sisådär runt 60. Han stod helt stilla och såg rätt bister ut. Jag stannade upp och log lite. Ingen reaktion. Jag sa ett glatt hej! Sommar, semestertider – alla är ju på gott humör då. Den här mannen öppnade munnen och skällde ut mig, på danska. Han talade mycket tydligt om för mig att det var högst oförskämt att inte vänta på att han gick ut först. Nu var det ju inte så att jag hade tänkt tränga mig förbi honom, utan tog bara ett helt naturligt steg mot den hägrande butiken.

Efteråt har jag tänkt på det här när jag går in eller ut ur affärer. Hur är det egentligen? Har vi en (o)skriven lag på hur det ska gå till när vi möts i en dörröppning. Jag har inte kunnat se något mönster, det blir litet som det blir beroende på situationen. Men det kan också vara så att jag har missat den här regeln. Dansken var då helt säker på att det blev helt fel där i dörröppningen. Lätt att ta med sig sina egna sedvänjor och ta dem för det enda rätta.

Vi kanske ska sopa rent framför egen dörr innan vi blir alltför kaxiga när det gäller de som kommer till Sverige? Minns en semester på en av Greklands öar på -80 talet. Vid det turkosfärgade havet, på stranden, låg många vithudade kvinnor och solade topless. Vi gjorde så då, helt naturligt tyckte vi. Ovanför den här stranden fanns en rätt trafikerad gata, med hus på andra sidan. Jag gick efter den gatan och såg hur män på motorcyklar, i bilar och bussar hade svårt att fokusera på vägen när de såg kvinnorna ligga där på stranden. Vid husen på andra sidan gatan satt svartklädda kvinnor och virkade dukar, vända mot väggen. Om jag inte är felunderrättad så klär sig grekiska kvinnor i svart när de blivit änkor och förbli svartklädda livet ut, oavsett ålder när deras män avlidit. Där jag gick fick jag plötsligt en ögonblicksbild av hur man som grek kan ha bedömt svenska, tyska och engelska kvinnor. Vi har en tendens, vi svenskar, att kräva att få ha det som hemma även när vi reser bort.

Hur många svenska män lär sig thailändska när de gifter sig med en kvinna därifrån, kanske köper hus i Thailand och får barn som har sina släktingar kvar där? Jag har en släkting som har bott i Thailand i flera år och bildat familj där. Sedan några år tillbaka bor han med sin familj här i Sverige och han är känd av thailändska kvinnor häromkring där vi bor för att han verkligen sticker ut som svensk man då han kan prata thailändska. Annars är de thailändska kvinnorna vana vid att de får använda sig av engelska eller lära sig svenska, även när de bor i Thailand med sin svenske man.

Flyktingar som kommer till Sverige behöver förstås lära sig en del svenska seder. Först och främst måste de dock få klart för sig lagar och regler som vi alla måste följa. Därför är det högst otillfredsställande att endast en av tre nyanlända flyktingar får den samhällsorientering som lagen kräver! En sak som män från vissa andra kulturer behöver lära sig är att man inte kan muta tjänstemän för att få det man tycker man borde få. Inte helt fel kanske att visa en bild på en ung, blond kvinna med blå ögon i 25-års åldern i undervisande syfte, för så kan den tjänsteman se ut som den medelålders asylsökande mannen kan komma att träffa om han kontaktar socialtjänsten. Han behöver lära sig att den unga kvinnan har mandat att bifalla eller avslå en ansökan. Han måste också förstå att det är straffbart med barnaga. Att kvinnor och män är lika mycket värda och har samma rättigheter (och skyldigheter) är också en grundläggande kunskap som behövs för ett liv i Sverige.

Kristdemokraterna ser människan som moraliskt ansvarig då hon till sin natur är förnuftig och det ger henne frihet och möjlighet att välja mellan gott och ont. Om man då har en helt annan kulturell bakgrund och syn på jämlikhet är det nödvändigt att man snarast möjligt får lära sig vad som gäller i Sverige i dessa avseenden. Detta för att man ska kunna ställas som moraliskt ansvarig för sina val och handlingar. Mycket mer finns att säga om integration och det kommer jag säkert tillbaka till flera gånger.