Ni vet vad det handlar om nu, gott folk!
Tävlingen vars rykte till och med spridit sig utanför landets gränser! Tävlingen där agnarna skiljs från vettet (eller hur det nu heter). Och allt sånt häftigt, ni vet!
Jag har lagt ner hela min själ på att ställa till det den här gången (vilket kanske inte betyder så mycket, jag är inte så väldans smart förstår ni…jag försöker vara det, men det finns gränser för Alfafjantar).
Är ni beredda? Säkert?
Då kör vi:
+
Lycka till!
Igår vankades det promenad i det vackra vårvädret. 6 plusgrader, sol och brist på toapapper var avgörande faktorer för att denna strapats skulle bli av. Vi blinkade ovant mot solen likt 2 nattsuddare vars uppfattning om vad som kategoriserar arla morgonstund innefattar konjak och ”Halv 8 hos mig”.
Fantastiskt, är den här nu? Våren?
Om detta vet jag intet, men i vilket fall som helst så passerades 2 loppisar på vägen mot toapapperets himmelrike (som den här gången råkade vara Domus). Apropå toapapper så minns jag ett program för länge sedan där gamla människor på ett äldreboende intervjuades om sina liv. Alla fick frågan om deras uppfattning gällande meningen med livet. De flesta levererade de förväntade svaren om familj, barn och utbildning. En och annan framhöll njutning som den viktigaste livsingrediensen. Och så var det då en gammal, tandlös herre som också fick mikrofonen upptryckt under näsan med samma fråga. Han såg stilla på intervjuaren, lade pannan i djupa veck (när man är runt 100 så kan vi snacka djupa veck) och svarade slutligen; Mjukt daschpapper.
Kom ihåg det, gott folk. Toapapper är en del av livet som inte får behandlas hursomhelst. 🙂
Var var jag?? Loppisar, ja!
Vi hade turen med oss denna dag, den Eländiga och jag. Se själva!
4 mattallrikar i Rörstrands serie RIO. 60-tal, troligtvis designade av Marianne Westman (men därom tvistar både lärde och tokar). Superfint skick på dem också, vi fastnade direkt för det fräcka fiskbensmönstret.
Underbar tekopp i mycket fint skick av Jane Wåhlstedt för Jani Keramik i Laholm. Gjord någon gång på 60-talet i s.k sgrafittoteknik. Retro så det smäller!
Sol, mjukt daschpapper, fynd och ett frisiskt yrväder vid min sida. Känns bra 🙂
Ja, vad sysselsätter sig en halvt eländig Alfahanne med medan han väntar på att blogg-inspirationen ska sparka honom där ryggen byter namn?
Jo, han bakar må ni tro.
Idag gav jag mig på att baka Det Fantastiska Brödet. Jo, det heter så.
Så här ser det ut:
Tjusigt värre, om jag får säga det själv…och gott!
Dessutom hjälpte det, nu har jag en drös nya uppslag till både blogg och rebusar! Herreminje, en bakande Alfahanne…vad ska de hitta på härnäst, oxfilé på tub? 🙂
Jag vet inte hur det är med er, men tisdagen är i min bok veckans absolut träligaste dag.
Så då passar det ju alldeles förträffligt bra att jag får en möjlighet att pigga upp mig själv (och andra också, kanske?) med en liten bildgåta. Går det för sig, månntro?
Nå, gör er redo……och lycka till!
Jag söker en låttitel. (nämn gärna artist också för stilpoäng)
OBS! Nu är det onsdag och bildnöten går fortfarande oknäckt. Så kan vi inte ha det (eller så kan vi det). Tiden är mogen att sätta en internationell prägel på den här tävlingen, och jag har bett mitt frisiska yrväder att kalla på sina landsmän för att spetsa till konkurrensen ytterligare. Vi får se om de lyssnar på hennes lockrop. Det blåser alltså upp till landskamp, gott folk…känn ingen press, för all del 🙂
Nu får ni ursäkta mig, men jag måste hälsa eventuella nederländska tävlare välkomna. Lycka till!
Een uitdaging voor mijn Nederlandse vrienden: Kunnen jullie deze muzieknoot kraken?Hoe heet het lied dat hier is afgebeeld?
Veel geluk, ook al geloof ik niet dat jullie het uiteindelijk van de Zweden zullen winnen!
Odessa – En Maine Coon-tös med vackra ögon, långa morrhår, mjuk päls och en kolsvart själ…låt er inte luras av ett tjusigt yttre, hon är särdeles eländig. Hmm, påminner en del om en annan eländeskvinna jag känner…inte undra på att jag åldras i fast-forward 🙂
Såja, hemkomna ifrån storloppisen så ska jag försöka summera dagen medan Monique tar en tupplur i soffan. Hennes sanslösa (men lönsamma, det måste jag medge) prutande har nu tagit ut sin rätt, och hon ser så söt och oskyldig ut där hon sover…..den eländiga kvinnan 🙂
Vi hade själva bokat 2 bord för att sälja, och det hela utvecklade sig till att bli en riktigt spännande dag. Har ni aldrig prövat att sälja på loppis, så kan jag verkligen rekommendera det, man träffar så vansinnigt spännande och kuriösa människor och det är ju just den typen av oväntade möten som berikar livet.
Där kom till exempel en pensionerad brandman ifrån Vilhelmina (hur i herrans namn han hamnat nere i mörka Småland är höljt i dunkel, men det är väl ingen högoddsare till gissning att det är någon kvinna som lurat ner honom hit). Han stannade vid vårt bord och fingrade fundersamt på en urgammal holländsk skridsko (modell metallskena med remmar). Det fanns som sagt bara en av dem, och Monique hade bland annat använt den som blompinne (ja, hon har mycket fuffens för sig, förstår ni).
Brandmannen tog till orda (för att ni ska få en bild av hur han lät så får ni tänka er Pentti Varg i Fablernas Värld). -Men varför finns det bara en skridsko, det är ju tokigt!
-Jo, svarade Monique skrattande, jag tror den är till för enbenta skridskoåkare,.
Brandmannen stirrade på henne. Han verkade immun mot skämt.
-Man kan väl inte åka skridskor på ett ben heller, du kan ju inte få nån fart då ju! Han lät upprörd. Situationen var så spännande så jag kunde inte låta bli att skruva upp stämningen lite till;
-Visst kan man det, det behövs bara ett par stavar så är det problemet löst.
Han tittade skeptiskt på mig.
-Jaså jaha, blev hans motvilliga respons. -Ja men, jag tar väl den då!
Jag ville så gärna säga ”-Men du är ju inte enbent”, men mitt affärssinne sade åt mig att hålla truten och istället se till att ro försäljningen i hamn.
-Men du är ju inte enbent, sa Monique.
-Hmpf, svarade han och betalade mig medan han slängde ett argt öga på Monique.
-Nästa gång vi kommer hit ska vi ta med en skida också, viskade Monique till mig då han gått, marknaden för enbenta vintersportare verkar ju väldigt lukrativ!
Vid ett annat tillfälle kom en pälsklädd kvinna i spännande hatt fram till bordet kastade ett kritiskt öga på vårt anspråkslösa utbud. Både jag och Monique försökte i vårt huvud bestämma vad en sådan prominent kvinna skulle kunna vara intresserad av. Monique gissade på att hon skulle välja en vinkaraff ifrån Johansfors och jag gissade på en samling engelska mockakoppar.
Hon valde ett Tintin-album…
När vi snopna räckte över albumet till henne sneglade jag ner i kassarna hon bar på. Den överraskande kvinnan hade bl.a. införskaffat en hyvel, en mobiltelefon, ett tennisrack och en Playstation-konsol! Där fick vi för våra fördomar 🙂
Våra egna fynd, då?
Inte mycket jugend denna gång. Det fanns ett antal speglar med Alphonse Mucha-motiv, men det är inte riktigt vad vi är ute efter.
I gengäld fann vi en hel del spännande porslin. Svenskt, franskt men mestadels engelskt. Engelsmännen var först med det fantastiska benporslinet och det mesta därifrån håller mycket hög kvalitet.
Jag letade upp de säljare som hade något av intresse, och sedan släppte jag lös Monique på dem (jag stannar helst inte kvar och lyssnar när hon sätter igång med prutandet, jag far så illa av det att mina öron skrynklar ihop sig). Vi kom hem med ca 50 delar porslin och keramik till en kostnad av 85 kronor 🙂
Här följer en liten exposé av våra fynd från idag;
Assietter i den i Sverige mycket populära serien Mason’s Vista, 40-talet.
Assietter i Rörstrands serie Stjärnholm, 50-tal.
Mattallrikar i Gefles (Upsala-Ekeby) serie Stella, tillverkade 1952-1957 (jag tror det är Sven-Erik Skawonius som ligger bakom den tidlösa dekoren). Tallrikarna har alltså över 50 år på nacken, men inte ens ett enda besticksmärke på dem, fantastiskt skick!
Ett 30-tal delar i serien Asiatic Pheasants (eller Grön Fasan) ifrån engelska Wedgwood. 40-talet och härligt skick!
Mattallrikar ifrån franska Luneville. Serien heter English Style och är gjorda på 50-talet.
Underbart serveringsfat i serien Woodland ifrån Wood & Sons. Ljuvlig blå färg!
Castle Story ifrån Johnson Brothers, 40-talet. En sak jag tycker är rolig med de engelska dekorerna från denna tid är att de låter dekoren flyta ut över hela tallriken, den blir väldigt levande och njutbar att beskåda. Eller hur?
Blomvas med hänkel ifrån Upsala-Ekeby. Serien kallas Tulpan och är designad av Mari Simmulson på 60-talet för EPA-varuhusen. En mycket populär retro-klassiker!
Ja kära läsare, på det hela taget en mycket lyckad dag på loppis!
Kram på er!
Tack för igår, mina kära tävlare. Min lilla rebustävling börjar växa till sig, inte illa allas 🙂
Nu bär det iväg på storloppis i Blomstermåla, jugendjakten går oförtrutet vidare. Mitt frisiska yrväder har tränat sin skamlösa prutförmåga under hela kvällen (hur någon kan kombinera flirtande med hotfullhet och komma undan med det är för mig en gåta), och själv har jag putsat hatten så det här ska nog gå bra 🙂
Kram på er, rapport kommer senare!
Åter dags för veckans höjdpunkt…….veckans reeeebus!
”How many rebuses must a man figure out, before you can call him a maaaaan!
The ants are my friends, they’re blowing in the wind, the ants they are blowing in the wiiind!”
Ja, så sjöng den stackars rebusfrustrerade Bob Dylans bror, Arne Dylan. Den stackarn brottades varje dag med dylika bildgåtor som ni nu ska få ta del av.
Tommy Zweistein är regerande mästare, ska han så förbli tror ni? Utmana honom, vetja!
Är ni beredda? Då kör vi!
+
Lycka till, kära läsare!
-Äh, kom igen nu! En gång till; ”Imse Vimse spindel, klättrar upp för trå’n”
För en tid sedan bestämde min kvinna och jag oss för att förära ett av de lokala nöjesetablissemangen med ett besök. Jag är ytterst försiktig och sparsam med vart jag tar med mitt frisiska yrväder någonstans eftersom de besökta platserna aldrig mer blir desamma efteråt. Oftast i positiv anda, men ändå. Det är en fin linje mellan succé och ödeläggelse.
-Ska du ut och kriga nu Pappa?
-Nej, jag väntar några dagar. Jag har hört att Monique är där ute någonstans och det törs inte fan ge sig iväg då. Ska vi spela Alfapet?
Den här gången var tanken att besöka en pub där en kamrat till oss skulle ha premiär på sitt eget ölmärke. Kamraten ifråga äger ett kvartersbryggeri i Kalmar (Ängö Kvartersbryggeri, ölen har samlingsnamnet Ängöl), och nu var det alltså dags för vår stad att få ta del av härligheten. Glada i hågen (och jag i hatten, i alla fall bokstavligt) stegade vi in på puben, där redan ett antal vänner samlats i samma syfte som vi. Utan att förspilla ytterligare tid beställde jag in varsin på momangen, en Alla Tiders till Monique och en Oktoberfestlig till mig.
Monique har en mycket avspänd attityd till svenska språket, hon är mycket språkbegåvad men grammatiska regler och traditioner följer hon ungefär lika slaviskt som en anarkist ett städschema. Efter en klunk proklamerade hon sålunda högljutt över hela puben att hennes öl minsann smakade BEDRÖVLIGT gott.
The Bryggarmästare Himself
Besök dem vetja!
http://www.xn--ngl-pla6g.se/index.php
Stämningen i lokalen steg proportionellt med att ölmängden i tunnorna minskade, och att kalla lanseringen succé är en stark underdrift.
De tappades saker under aftonen. Bryggarmästaren tappade upp öl, en kamrat tappade plånboken, jag tappade känseln i högerfoten och Monique tappade förståndet.
Vid ett tillfälle gled hon sorglöst in mot bardisken mellan 2 bastanta herrar som avnjöt varsin premiärbrygd och hojtade till bryggarmästaren; -Hörru Johan, en Alla Tiders till häråt! Fixar du det snabbt är du en Ängöl! Hon skrattade hjärtligt åt sitt eget skämt och dunkade till båda männen bredvid rejält i ryggen just som en av dem höll på att dricka. Han frustade till och vände sig mot henne. Hans mustasch hade blivit klädsamt skumdraperad och det droppade öl symmetriskt ur varje ände. Han såg lite ut som en valross med överdriven salivproduktion. Monique lät sig inte störas av hans mörka blick utan skrattade vidare; -Hörde du? Ängöl, ängel, hahaha!
När hon var som i sin mest sprudlande form kom ett större sällskap in i lokalen och slog sig ned vid det långa bord där även vi huserade. Det visade sig vara representanter från en av våra 2 stora lastbilsindustrier som tagit med sig ett halvdussin tyska gäster kvällen till ära. Tyskarna var industridesigners ifrån Porsche, och jag gissar att det kanske tog 8 sekunder innan Monique slog sig ner mitt ibland dem och inledde en livlig diskussion.
Min tyska är inte vad den än gång varit, så jag kan tyvärr inte återge alla ämnen som avhandlades under skratt, höga utrop och en och annan joddling, men jag tror Monique körde igång samtalet med att jämföra Porsche med mulåsnor. Jag kunde se att de svenska representanternas leenden drabbades av en viss likstelhet allteftersom volymen höjdes under de ölvälsignade diskussionerna. Mitt i uppståndelsen satt hon, min Monique, och trivdes som fisken i vattnet. Ostoppbar. Efter en stunds häftig debatt förde hon så hastigt över ämnet på tyska bröllopsnätter.
Hon undrade om tyska män firade bröllopsnatten endast iklädd lederhosen. Det var någonstans under dissekeringen av detta fascinerande ämne som någon joddlade till. Kanske en av tyskarna som mindes sin bröllopsnatt med värme, vad vet jag?
Tyskarna verkade mycket mer upplivade när de gick än när de kommit. De kanske hade väntat sig några timmar med stela och korrekta svenskar, och inte att svepas iväg av ett frisiskt yrväder.
Jag förstår dem. Jag vet hur det är 😉
Sent på nattkröken stödde vi varandra då vi vandrade hemåt. I normala fall har vi ca 700 meter hem, men jag misstänker att vi gick en halvmil i ett sick-sackmönster som hade gjort vilken syslöjdslärare som helst tårögd av stolthet.
Hur dagen efter var kan vi lämna därhän…möjligen att jag återkommer till min bortdomnade fot, den är nämligen värd ett inlägg i sig 🙂
Kram på er!
Kiss This Guy – Mondegreens Oumberligating Tänkbart tänkvärt tankegods Lilla Blå Bloggen Anders Sparring Katastrofala Omslag Arga Lappen Huskorsets hemliga liv Mrs. Li Tankar PåStan.nu – Bloggen
Alfahanne i Motvind 