Slutet på en kärlekshistoria

Image

Jag gjorde nog slut med ett av mitt livs stora kärlekar igår. Och jag gjorde det i sällskap med mitt livs största kärlek (i hård konkurrens med våra barn).

Eldkvarn har alltid varit bandet för mig. Första gången jag såg dem var jag omyndig. Brorsan köpte en öl till mig i tältet på Heden. Vår granne, som var vakt på stället, låtsades bli arg.

Det var första natten av många mot denna morgons ljus … som en av Eldkvarns textrader lyder.

Och det blev verkligen många och väldigt blöta nätter och dagar med en gemensam nämnare – Pluras texter, hans röst, det tajta bandet och hur den helheten talade till mig. Jag lyssnade på skivorna, studerade texterna, såg bilderna och förstod.

Mitt liv kändes som en Eldkvarnlåt, eller ganska många. Det där ständiga sökandet efter kärleken, hoppet att någon gång hitta rätt, år av förlorade lågor. Besvikelserna som alltid förbyttes i nya förhoppningar. Ett vackert, men ledsamt ekorrhjul.

Det var galna kvällar i Falkenberg, en sjuhelsickes blöt spelning på Älvsborgs nya fästning och, i ärlighetens namn, rätt många gig som mest kändes som låt-oss-åka-hem-nu. Det var också sakrala ögonblick som när Plura promenerade längs gången i Annedalskyrkan dagarna efter att han åkt fast för narkotikainnehav och sedan sjöng om att hålla Huvudet högt.

En gammal vän kopierade CD-skivan från en av de fantastiska kyrkokonserterna till mig och fixade ett fint konvolut som han noggrant vek. Arne ligger under en gravsten i Kinna idag. Han lämnade aldrig de mest sorgsna stråken i Eldkvarns texter.

Helsingborg blev ett nav för allt som rörde Eldkvarn. Tre år i rad åkte jag och en eller två bröder till en weekend på Hotel Nouveau. 150 Eldheads trängde ihop sig på hotellet. Bandet spelade live torsdag, fredag och lördag – plus att Plura och Carla gjorde ett lunchgig på lördagen.

Det var galna år – och nätter när jag släpade in rumskompisen på rummet efter att han somnat i hotellkorridoren. Att jag bara hade kallingar och röda naglar var ett extra lager av galenskap. Andra säsongen fick alla önska låtar. Det var enda gången jag pratade med Plura. Han satt och rökte på trottoarkanten och jag undrade om de skulle spela Outsider. Han glodde på mig: Jaså, det var du som ville höra den. Asså, jag fixar inte den texten.

För två år sedan såg jag Plura och Carla på Villa Belparc. Redan då satt Plura ned på grund av kroniska ryggsmärtor. I fjol hade jag biljett till sista konserten någonsin, men jag vågade inte åka till Norrköping. Rädd för att sista minnet skulle bli blekt, att de skulle vara som de tomma röda tegelskal de sjöng om. Men jag tog en prenumeration (1 kr för två månader) på lokaltidningen och följde konserten minut för minut.

Så blev det en turné till. Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle gå, men så fick jag biljetter i present. För många herrans år sedan såg jag Eldkvarn i Trädgårdsföreningen. Det ösregnade. Någonstans i publiken fanns en tjej jag aldrig träffat, men sedermera hade en typisk Eldkvarnförälskelse med. Den slutade i moll och skrafferad sorg (som jag skrev då, i ett helt annat liv).

Igår var jag tillbaka i samma park. Solen sken. Jag stod där med min älskade fru. Plura satt ned. Rösten var inte den jag lärt mig att älska. Det där spröda, men samtidigt vackra och starka fanns bara i enstaka partier. Ibland svek hans minne honom och fantastiska textrader förblev osjungna. Det var nostalgi, det var fint, men Eldkvarn igår var så långt bort från den kraft jag älskat. Bäst tryck var det när Adrian Modiggård, trummisens son, greppade mikrofonen och sjöng två låtar på ett sätt som kändes som Plura när han var som bäst. Carla rev av Kungsholmskopplet förstås och var trots allt vass. Tony satt ned (sitting in with the band, hade de nog sagt i engelsk tv som om han var en åldrad gäst). Verner bankade på trummorna och Claes klaviaturer var lika rena som alltid. Men mitt i allt satt en hopsjunken och plågad stjärna.

Det tog nog slut igår, men så har också mitt liv – som följande en snitslad Eldkvarnbana – sedan länge förbytts till något helt annat. Sångerna är lika fina, men de tillhör en annan värld och en annan tid.

Nånting måste gå sönder för att himlen ska va blå sjunger Plura i en av de vackraste sånger som finns. Igår var himlen knallblå och mina 35 år med Eldkvarn fick troligen sitt slut.

Det känns rätt. De är fortfarande världens bästa band, men de är inte vad de var – och det är inte heller jag.

När jag lämnar parken med min fru spelas en textrad från Eldkvarn på repeat i mitt sinne: vi hade båda kommit hem …

Det är bra så. Och himlen är blå. Så lyckligt blå.

SnapSKIT

Vi har tittat på din anmälan och kommit fram till att det här inte bryter mot våra communityregler.

När hon hör orden sjunker hon ihop. Suckar besviket. Svär lite.

Hon hade anmält någon som bad henne skicka nakenbilder.

Nakenbilder på en ung flicka.

Det var tydligen okej.

Hennes ord är däremot inte värt något.

Hennes integritet inte värd ett jävla dugg.

Och klockan tickar bakåt … som den alltid gjort.

SnapSKIT.

Det stora expertsläppet

På en sidogata som inte finns, men ligger på gatan där jag bor (på riktigt) finns en expertfarm.

Varje vår samlas folk för att se expertsläppet.

Efter en vinter inomhus tuggandes på oändliga textrader och AI-genererade rapporter spritter det så underbart i experterna.

De rusar ut, benen är helspattiga, experterna tjuter av glädje och kan knappt bärga sig. De har så mycket att berätta, så mycket kunskap att sprida …

… men så mycket av det känns som komockor.

Och det är ibland svårt att skilja experterna från just de djuren.

Det blir ett svårtytt råmande, ett enahanda proklamerande. Och efter en stund känns experterna lika vassa som om en ko skulle försöka recitera Shakespeare eller framföra en egenskriven sonettkrans. Det är ett ständigt idisslande, tomma blickar och sedan just inte så mycket mer.

Jag kan inte låta bli att undra hur de kan ha mage (eller kanske fyra magar) att kalla sig experter. Expert borde förresten vara en skyddad titel snarare än att kännas som en skyddad verkstad.

Kan du något?

Jag kan prata.

Grattis – du är nu en tankeledare.

I ett hörn av hagen springer han som är expert på allt vad krigföring heter, trots att hans stridserfarenhet max är att bekämpa obeväpnade dammråttor.

Mitt i hagen springer de som är experter på räntor och inflation, fast de alla tycker tvärtom hela tiden. För att nå konsensus krockar de med varandra och varje gång de yttrar sig har de fel. Det är närmast en matematisk omöjlighet, men det krävs kanske en expert för att klara av det.

Där är experten på elmarknaden som knappt kan skruva i en glödlampa. Ibland krockar hen nästan med experten på skola som egentligen bara har läst Timbros skeva snedsteg, men känner sig manad att råma exakt hela tiden. Där är retorikexperterna som rent retoriskt känns som kalvsylta, men tror att de är ståtliga tjurar.

Lite överallt i hagen – och de har inga problem att vada i sin skit – springer ledarskribenterna. De är experter på allt, vet att alla andra i princip är sämst på vad de än gör, även om dessa råkar vara sakkunniga. I experthagen släpps nämligen de som bevisligen kan något om ett visst ämne aldrig in. Hur skulle det se ut om vilt råmande experter motsades av noggrant formulerade fakta? Ingen hade velat lyssna på dessa pålästas trams. Gud så tråkigt det hade varit.

”Vad vore vi utan experter”, säger min granne.

”Rätt ute”, säger jag.

Han nickar. Och missförstår mig fullständigt förstås.

Fotnot: Jag har jobbat med varumärken i över 20 år. Jag skriver varje dag. Jag är ingen expert, däremot kan jag en hel del.

När ett barn dör

När en förälder dör är det som om barnet tappar en heliumballong. För varje steg det springer för att komma ikapp flyr ballongen längre och längre bort … rätt ut i en evighet där alla moln är frågetecken.

När ett barn dör är det som om världen försvinner. Allt som finns kvar är en oändlig rymd av fjärran stjärnor. Och vart du än tittar tänker du förtvivlat: Är den stjärnan mitt barn? Flämtar den av sorg? Vakar den över mig? Du faller, faller, faller, men det finns inget slut.

När ett barn mördas släcker någon stjärnorna. Allt som finns kvar är ett fullständigt mörker. Förutom ett ännu mörkare töcken som kväver dig och river i ditt hjärta med en ännu mörkare och förgiftad gripklo. Och allt som håller hjärtat kvar är den svaga pulsen som viskar:

Hon har somnat tryggt i nästan elva år.

Han har somnat tryggt i drygt åtta år.

Det skingrar mörkret och gripklon är plötsligt en vanlig fågels klor, en fågel som förtvivlat skriker ut sorgen över vansinnet, men samtidigt låter solen glänsa på sina fjädrar.

Hon har vaknat tryggt i nästan elva år.

Han har somnat tryggt i drygt åtta år.

De är kvar.

Jag är kvar. En heliumballong fäst i det stadigaste ankare.

Livet vinner tårögt en gång till.

Alltid solnedgång, aldrig död

Filminspelning pågår står det på skylten.

Jag går på kyrkogården i kvarteren där jag levde mycket av mitt liv, innan jag verkligen fann livet och lyckan.

Det är intressant. Fastän varje sten här är orubbliga bevis på att livet tagit slut har jag alltid älskat den här platsen. När jag bodde i Kålltorp korsade jag alltid Östra Kyrkogården på morgnarna för att ta bussen vid Redbergsplatsen.

Fåglarna, träden, blommorna, humlorna här bryr sig inte om döden. Deras ljus, dofter, färger och melodier överröstar alltid ekot av de tårar som dröjer sig kvar när ännu ett begravningssällskap lämnar kvar ännu en sten som en slutpunkt för långa och korta liv.

Det är fint att en film spelas in här. För även om det råder stillhet här så är det ingen stillbild. Dess liv förtjänar att vara evigt.

Här är berättelser i tusentals. Namn, titlar, olika stenar, minneslunder. Den där nallen som skulle kramats av den lille pojken istället för att pinas av vinden. Den färgglada snurran som berättar för alla att här vilar hon som aldrig fick springa. Saknad, sorg, men mer än något annat – kärlek och minnen.

Det är ingen lycklig plats, men det är en vacker plats. Och den pågår.

När filmgänget har åkt hem fortsätter filmen här.

Och jag tänker på något av det vackraste jag läst i hela mitt liv.

Jag satt i en bänk i Engelska Kyrkan i Göteborg. Framför mig fanns en minnesplakett. Den berättade om en man som lämnat det här livet.

Men, det stod inte när han föddes och dog. Datumen berättade om hans soluppgång och solnedgång. Det bjöd in till något mycket finare än det torra konstaterandet att någon är borta. Det gjorde mig nyfiken på honom, hans historia – och fick mig att tro att det kanske finns en fortsättning.

Solnedgång … det låter som en kort vila innan nästa dag tar vid. Nästa soluppgång och nästa chans att le mot de som ler mot dig. Ingen punkt som inte följs av en ny mening, snarare en cliffhanger och bladvändare.

Mitt liv står i zenit nu, men en dag (om väldigt många dagar) väntar min solnedgång. Aldrig död däremot.

Att gå mot solnedgången är som att vara i historia utan slut. Så som det borde vara. Du går mot en horisont som följs av flera.

I det lilla kapellet på kyrkogården komprimeras ett långt liv till några stunder av tystnad när folk stannar vid kistan.

Jag tänker att det är strax efter solnedgången.

Några ord i farten

Fan, vad gott att du skriver igen, sa han.

Vi sprang på varandra utanför Ullevi och bytte några ord om det som en gång var ett fotbollslag. Och precis när vi gick åt olika håll kom det:

Fan, vad gott att du skriver igen.

Jag behöver inte mer bränsle än så.

Nu tomatkrossar jag prokrastineringsguden

Image

Pomodoro är en ypperlig teknik jag nyttjat länge i jobbet. Jag fokuserar tungt i 25 minuter, sen slutar jag tvärt i några minuter, oavsett om jag har flow eller ej.

Nu är det dags att ympa in den i mitt eget skrivande – de där böckerna jag skrivit i huvudet i många år, men tack vare en fantastisk förmåga att prokrastinera inte fått ned på pränt.

Det är för övrigt intressant att så många med författardrömmar är så bra på att skriva det ordet istället för att exempelvis skriva det var en gång.

Så, här kommer det grandiosa proklamerandet:

  • Från och med idag, 29 mars 2024, är min prokrastineringsbonanza över. Det är dags att ersätta app, app, app med skriv, skriv, läs, skriv.
  • Om jag inte 29 mars 2025 har skrivit klart ett par av alla de myriader av böcker som simmar runt likt nykläckta ankor i min centraldator – då är det ett misslyckande.
  • Om jag inte 29 mars 2025 har fått minst ett förlag att nappa på dessa och sagt: ”vi ger ut dem, här har du kontraktet och option på mer, mer, mer” – då är det högst förvånande.

Hög svansföring? Vem fan tror du att du är?

Okej, kasta frågorna över mig bara. Jag har slösat rätt mycket tid på att läsa tips, så-här-gör-du och viva Jante-porr i författargrupper där de som skriker högst är mest okända.

Mitt svar?

Jag är Anjo. En gudabenådad författare. Snart även på papper.

Med ödmjuka hälsningar inför uppdraget att förvandla det vita arket till magi.

Anjo.

Ett ord, en skärva i taget

Du måste ta hand om din hälsa, din familj och ditt jobb. I den ordningen.

Kanske inte ordagrant, men något i den stilen sa förre SÄPO-chefen Klas Friberg i dagens Nyhetsmorgon på TV4.

Det träffade mig stenhårt.

Och inte minst känner jag att det återupptagna bloggandet är det som fattades för att jag fullt ut ska kunna säga att jag tar hand om min hälsa. Vilket gör att jag kan bli bättre både som pappa och make samt yrkesman.

Okej, en viss ökning av träningsfrekvens och minskning av felaktigt kostintag
hade väl inte varit så dumt, men nu ska vi inte sabba en bra story.

I många år var det här en daglig ventil för mig. Sen slutade jag nästan tvärt. Jag var för lycklig för att skriva, sa jag.

Nu är tiderna sämre, va?

Men, jag mår 2/3-delsbättre än någonsin

Jag står där i hagel och ösregn när dottern tränar fotboll. Jag kuskar runt med sonen när han gör detsamma. Jag applåderar innebandy och gymnastik. Jag bor i ett hus med dem och min livskamrat.

Jag har avancerat på jobbet. Ny titel. En stol i ledningsgruppen. Det går bättre än bra för oss i tider när andra ser siffrorna skifta från svart till rött.

Så, jag borde begrava bloggen. Varför är jag här igen?

För, det har alltid funnits en tomhet inser jag nu. En förnekelse av det som gör mitt avskärmade jag lyckligast och ger mest energi åt de andra.

Bloggen. Mina ord. Mitt skrivande.

Jag tror att bloggen är mitt hemliga vapen som AI aldrig kan slå. Den öppnar en kanal till ett inre så märkligt och så självklart. Den sätter mitt trötta och gråa i ett annat ljus. Den tonsätter tystnaden jag vrålat ut för länge.

I så många år såg jag varje dag skärvor. De blev diamanter här. De bildade en slags mosaik i min själ. Nära där vi bodde förr fanns en tråkig gångtunnel. Sen kom mosaiken dit. Exakt så kändes min själ när bloggen frodades.

I så många år efter det har jag bara begravt skärvorna. Rädd för att de var bitar av skrattspeglar. I stället har de blivit så vassa som små skärvor kan vara. Och de har skurit sig djupare och djupare in.

Jag läker.

Ett ord i taget.

Tack, konstapel Friberg.

Har någon sett Maja?

Det är en onsdag i senare hälften av mars som klätt ut sig till början av november.

Dimman har ingenstans att ta vägen, så den hänger kvar mellan innerstadshus där allt fler fönster anammat trenden med brunpapp och texter om ledig lokal.

På ett elskåp, som gjort för just det här, sitter en lapp. Dränkt av regn, dropparna kvar som tårar.

Har någon sett Maja? Flickan på bilden är hittad redan. Tragedin berättad. Den är en snart arkiverad nyhet, men ett vidgande sår för hennes nära.

Som förälder river tankarna runt. Vad hade jag gjort om mina barns namn stod på en sån lapp? Om jag hade tittat ut över min lilla del av världen och insett att i dess närhet fanns oändligt med platser de kunde försvinna på.

Lappen sitter där, ett rop på hjälp rätt ut i en rymd utan början, men där allt hopp tagit slut.

Regnet hittar fram ännu lite till; det är ett ihärdigt men ytterst fint sandpapper.

Dimman gör en Heimlichmanöver på min själ, men verkar inte fatta att den ska släppa taget ibland.

Det finns ingen sol i den här stunden.

Mitt tröttaste nu mosar mitt bästa då

Han traskar in innan jag ens hunnit somna. Den lille prinsen förvandlas till en bläckfisk och dubbelsängen är ett trångbott akvarium.

Hon vaknar och går på toa strax efter midnatt, sen behöver hon hjälp att somna. Jag är hjälplöst vaken när hon snabbt återvänt till drömmarnas värld, guidad av nalle.

Jag önskar att mina ögonlock var ridåer som drogs för nu, men istället glider de isär och ännu en akt av sömnlöshetens tragedi, en akt i 3–4 år, fortsätter. Jag somnar som bäst alldeles för nära inpå väckarklockans okänsliga plikttrogenhet.

Jag tittar ut genom bussrutan och ser konturerna av en skuggvarelse. Så trött, så trött, så trött, så vaken …

På med fasaden. En lastbilstank kaffe till. Åtta timmar till jag inte får vila igen.

Vintertid är det lite lättare, då är det mörkt när bussen tar mig hem igen. Ibland släcker föraren belysningen inne i bussen när vi är på motorvägen och jag får en very-limited-powernap. Men ändå …

Maten är inte till belåtenhet, förstår jag på henne. Han äter kvällsmat som om det inte finns någon morgondag (även om han kunde sitta där till i morgon). Jag borde tvätta, skriva på boken, andas ut, titta på tv, ladda av, hänga med min älskade livskamrat, träna, måla, städa … andas.

Och jag minns nätterna med nattkaffe på balkongen i Olskroken efter ännu en kväll där jag inte kunde bestämma mig om morgondagen skulle domineras av bakfylla eller kramp i skrattmusklerna. Hur jag trodde att det var livet ändå.

Att stå där, mer än småfull i flera år, och titta mot stjärnorna. Fast, jag gick alltid in precis innan de klumpade ihop sig och bildade: Väx upp.

Han berättar något fantastiskt han lärt sig i skolan, läser läxan, svarar på frågorna och kryper tätt intill när vi tittar på en film om hur man rengör maskiner på djupet.

Hon vill att jag hittar på en saga när hon ska sova och berättar att hon älskar mig. Sagan handlar löst om det hon varit med om, jag försöker smyga in lite smarta uppfostringstricks, och sen lyssnar vi på avslappnande musik till hon är så trygg som bara barn kan vara.

Min livskamrat stryker mig över kinden när jag kryper ned klockan kvart-över-för-sent-som-vanligt.

Kanske kommer bläckfisken i natt.

Kanske behöver prinsessan gå på toa.

Två återkommande påminnelser om hur mitt tröttaste nu mosar mitt bästa då.