beskrivarblogg

Lördag morgon med skönt långsam frukost. Vid halv tio är jag klar att gå ut, det är 17 grader och soligt, blir 21 grader lite längre fram på dagen. Inomhus har jag ponchon på. Var ute och gick ett par timmar, drack en cortado nere vid havet och satt där en stund.

Handlade lite på Dino, bland annat två dyra blockljus, kollade loppisen, köpte inget där. Caféet där jag brukar ta en cortado och äta cheesecake var semesterstängt. Hem med det jag handlat, och ut igen, utan mobilen och därmed stegräknaren. Den visar 6 300 från förmiddagen, och jag lägger till mina uppskattade steg under en och en halv timme därefter. Summa drygt 8 000 idag. Bra. Nu är jag hemma igen, klockan är halv två. Trötta knän.

Någon hade glömt sina gåstavar vid bordet på hamncaféet, där jag fick en caña för 1,70 Euro, lägre pris än nere vid playan. Hoppas den glömske kommer ihåg att hämta stavarna, som jag lämnade in.

Köpte mandariner i den lilla butiken runt hörnet, såg att de också hade gräslök i knippa, men den var lite för trött för att jag skulle vilja ha den. Ska kolla igen, kanske får de fräscha kryddor och grönsaker till nyår.

Nu Duolingo, dag 129 i en följd. Wordle och sudoku klart redan i morse. Syrran lägger emellanåt in ett ord i wordfeud, jag med – ändå leder hon hela tiden med MÅNGA poäng.

Fram på eftermiddagen öppnar jag förpackningen med rökt lax – och svär över att det är nästan omöjligt. Lägger skivorna med lax på en tallrik, med hushållspapper över och under, för att få bort lite av det feta. Gör också en röra med röd finhackad paprika, gravlaxsåsen förbättrad med lite crème fraîche, och lite majonnäs, slänger två öppnade burkar med salsa som börjat mögla. Tydligen håller de inte många dagar när de väl öppnats. Tvättar små rödbrokiga potatisar som jag avser att koka. Tror det blir ätbart. Om ett par timmar.

I natt blir det dubbla filtar, minns att det var lite för svalt när jag sov senast. 15-17 grader om nätterna blir kyligt inomhus, utan uppvärmning. Och en visserligen liten, men ändå glipa öppen uppe emot taket, eftersom jag inte når att stänga det fönstret helt.

49 970 ord, som i NaNoWriMo under november månad många gånger – ungefär lika lång tid nu, sedan Jeanettes utmaning i skrivkursen. Jag har nog gjort som då, skrivit det som hittat till fingrarna och tangenterna.

Det kan inte kallas ”flow”, som är någon sorts benådat tillstånd jag är ganska obekant med. Men det kan kallas ”fulskriv”, eller ”flödesskriv” – som för mig gör skrivandet lite mindre prestigefyllt och glorifierat, mera något för vem som helst. Som jag, inte något som förbehålls begåvade litterära personer.

Blockljusen jag köpte levereras i ett tight genomskinligt plaströr. Nu testar jag att tända ett och låta det stå kvar i plaströret, det verkar fungera. Plasten smälter inte. Text på en etikett säger förmodligen hur ljusen ska användas, men texten är för liten för att kunna läsas. Av mig. Blåsa ut går säkert bra, men för att tända igen behöver jag ruska ut det otända ljuset, tända det och låta det glida ner igen. En senare fråga, nu får det brinna. Lågan fladdrar inte, bryr sig inte om draget från fönsterglipan.

Det här livet är fyllt av små, men hittills icke havda erfarenheter. Nya lärdomar som jag ibland minns, och ibland glömmer lika fort som jag fick dem.

En person som kallar sig expert på nätbedrägerier låter sig intervjuas om hur han – det är en man – blivit av med 600 000 kronor genom att svara i telefon på samtal som utgav sig för att vara från hans bank. Han verkar närmast imponerad av att han faktiskt gick på bedrägeriet – vilket gör ett märkligt intryck.

Han tycks ha gjort precis det man inte ska göra, tagit för givet att samtalet verkligen var från hans bank. Veterligt så ringer banker inte upp sina kunder. Nu lär personen ifråga fortsätta med att sälja sina expertkunskaper om hur man undviker att bli bedragen – han har ju något att visa upp. Knasigt.

Kvart i sju har jag ätit en god middag och diskat. Röran var perfekt till laxen, med nymald svartpeppar på. Har några småbitar lax kvar, några potatisar och lite röra.

Mitt blockljus i plasthållare brinner fint. Jag masar mig upp ur soffan för att hämta laddaren till datorn. Mina knän är väldigt motsträviga idag. Vill helst inte börja äta smärtstillande (utskrivna av min erfarne doktor Calle), men kanske är det dags. Kortisonsprutan i höger knä är två månader gammal, det sägs att de brukar hjälpa i åtminstone tre månader. Det är också min erfarenhet av spruta i vänster knä, som inte fick någon senast.

Så här dags längtar jag efter att få gå och lägga mig, men gör det envist inte eftersom klockan bara är kvart över sju. Jag behöver inte tolv timmars sömn, eller lite mindre om jag ligger och inte kan somna om. Någon gång varje natt vaknar jag, och går på toa. Somnar för det mesta om ganska snart igen.

Tacksam för det, avskyr att ligga vaken och tugga mitt mantra för att förhoppningsvis somna snart igen, utan alltför plågsamma tankar. Jag är väldigt medveten om att den sortens tankar inte leder någon vart. De är bara plågsamma. De ändrar ingenting, de gör bara ont. Ibland är de bara tjatiga.

Söndag, jag skrev om sömn och sömnlöshet igår – i natt var en sån natt. Låg vaken, funderade på att gå upp, gjorde det inte och somnade förstås. Vaknade igen, somnade igen. Vaknade vid halv nio, fortfarande trött. Nu med påfylld tekopp, efter att ha ätit och plockat undan övrig frukostmat.

Den här bilden tog yngste sonen därhemma på altanen, i augusti. Jag tycker om den. Tack Anders.

Klockan är fyra på juldagens eftermiddag. Jag är rastlös, i soffan. Har just diskat, gjort mig en Dry Martini utan is, men islådan med friskt vatten fick plats i frysfacket när jag tog ut morgondagens middag. Den kan tina i kylen tills det blir dags. Är skittrött på det här kylskåpet, med ett frysfack som Alejandra (mäklare) tyckte borde räcka för en person. Hon känner inte mig och min matlagning, mina behov.

Har noterat i separat dokument vad jag ska kolla ordentligt innan jag hyr något nästa gång. Bland annat ovanstående. Och jag ska inte boka flygbiljetter lika tidigt som den här gången, bara för att kunna inbilla mig att jag sparade några hundralappar. Betalda biljetter ska inte få stressa mig en gång till.

Läste nyss en text om Agnes, från november i år, ej bloggad. Noterar hur jag gärna skriver om Agnes i tredje person (hon, Agnes hit och dit), med författarens allkunniga perspektiv.  I det långa dokumentet som jag kallar manus är det jag, Margareta. Det handlar förmodligen inte enbart om olika namn.

I början av november skrev jag också om en man, som såg en annan man smita från betalningen i Ica-kassan, med scanner och full kundvagn. Allt lastades in i mannens bil, som försvann. Bara kundvagnen stod kvar. Nu funderar jag på om mannen faktiskt kunde klara sig från upptäckt, han måste ju ha fått ut scannern mot ett kundkort eller något liknande? Eller han kanske var begynnande dement, och helt enkelt glömde bort att sätta tillbaka scannern, och betala?

Idag har jag ingen skrivlust. Men då får jag väl skriva ändå. Mitt paraply har nog torkat nu, efter morgonens regnskur. Jag har bytt från linnebrallor och T-tröja till min sköna tunna rock. Poncho runt axlarna, lagom varmt. Har flera böcker plus e-böcker att läsa, men de får ligga olästa. Ingenting lockar mig idag, ingenting får mig att vilja berätta något, blogga om vad som helst, läsa vad som helst.

Det är trist, jag är uttråkad, understimulerad, less – ungefär som hemma när jag bara inte ids någonting. I morse låg jag och repeterade spanska ord i huvudet innan jag steg upp – nu minns jag inte ens vad det var jag inte kom ihåg då. Duolingo-orden fastnar lite hipp som happ, men en del minns jag faktiskt när de återkommer i lektionerna. Jag skriver upp ord och betydelser, och kan se hur en del ord bara inte vill stanna i min hjärna. Börjar bli less på Duolingo, men uppskattar att skrivcoach Jeanette har koll på mig och peppar mig när jag når någon sorts firande för x dagar i en följd. Tror jag är uppe i 126, men är osäker och har inte lust att kolla. Fyra månader, lång tid. Varje dag.

Såg nyligen filmen Sleepless in Seattle, därav rubriken på det här dokumentet. Med en vacker ung Tom Hanks i en romantisk och en aning sorglig film, och en bedårande liten son som bistod sin sega farsa med att hitta kärlek igen. Görs sådana filmer idag? Jag vet ingenting om nutida film eller teve – ser aldrig vare sig det ena eller det andra. Ser bara gamla filmer på Netflix, har ingen teve (annat än här, på dubbad spanska).

Försöker se en serie på Netflix, om kvinnliga förkläden till fina unga flickor av god familj, spansk och textad. Ibland blir jag glad åt att både höra och förstå några ord här och där. För det mesta är spanskan även där för snabb för mina öron och min hjärna. Duolingos långsammare tempo är lättare att följa (men inte lika glimtvis intressant).

En vän på Facebook använde idag ordet logaritmgen. Det tog en stund innan jag kunde urskilja ordet, för många bokstäver på ”fel” plats.

600 ord, de jag lovade att skriva varje dag för en månad sedan

Är fortfarande, kvart över nio på kvällen, rastlös. Skrivit lite i det långa dokumentet. Har slötittat på det där spanska förklädet, tröttnat. Tittat på mina anklar – vilket konstigt ord – den del av mina ben som är direkt efter (eller före) fötterna och innan det blir ben av det hela. Blodtryckspillret och soffsittande (och drinkar) gör att anklarna svullnar. Beskriven biverkning av medicinen. Gillar inte synen, men än är det inte besvärande.

Gillar inte heller att behöva medicin för mitt blodtryck. Borde förmodligen kolla det, så som jag på något apotek såg att man kan göra. Kanske efter helgerna. Tror det är stabilt, är inte yr eller konstigare än vanligt.

Har ett sånt där sjukvårdskort som man kan behöva, utanför Sverige och EU-ansluten. Hoppas slippa använda det.

Inte kul att vara gammal, att inte vara lika (oveterligt) frisk som förr, inte lika stark, inte lika balanserad (avser enbart kroppslig balans). Inte orka som förr. Inte kunna som förr. Då, när jag inte ens visste att jag kunde, jag bara kunde. Jag hade ingen aning om att jag (också) en dag inte skulle orka, inte kunna. Att jag också, som svärmor, skulle tycka att det var jobbigt att bädda rent i sängen. Att påslakan skulle kunna vara påfrestande.

Numera vet jag. Numera anammar jag systemet här, med ett löst lakan och en lätt filt ovanpå. Inga påslakan, med eller utan öppning upptill, som åtminstone gör det lättare att få in ett täcke. När jag kommer hem ska jag sluta slåss med påslakanen.

Utan något som helst sammanhang, Farmor, Jan, jag och lillasyster B, en gång för länge sedan

Inget wordfeud, syster min är upptagen av barn och barnbarn. Hoppas hon har trevligt. Tror det är så. Med sällskap av vår andra syster och barn och barnbarn. Huset där på Lugnet är fullt av glada ättlingar till våra föräldrar, svenska arbetare i Avesta Jernverk och på Stadshotellet, en turkisk fd målare som blev investerare och flyttade tillbaka till Turkiet och nu kanske vill till Sverige igen,  en serbisk man och filosof,  som arbetade hela livet här i Sverige på Ulleråker och nu är död, en svensk man med sydamerikanskt liv mitt i det svenska, och de barn som de här relationerna skapat, och barnbarn, som nu möts utanför Tierp, på en plats kallad Lugnet. Fint.

Förlåt om jag slirat här och där i historieskrivningen ovan. Kontentan är att ni allihop är där och att jag tycker det är fint! Ni gläder mig. Livet är förunderligt. Inte för underligt.

Och inget i vår (systrar med familjer) historia kunde ha förutsett att jag sitter i en hyrd liten lägenhet i Puerto de la Cruz på Teneriffa, just nu. Det fanns inte ens i fantasin hos någon av oss. Visar bara hur begränsade våra fantasier var. Det mesta är möjligt, om man/jag/du bara kan föreställa dig det. Om det kan finnas i fantasin, kan det också finnas i det som kallas verklighet. Om hälsa och ekonomi tillåter det – just nu har jag värme i stället för kyla och snö, ensamhet som är densamma som hemma, ett hav som definitivt inte finns därhemma. Ett hav som ena dagen är hotfullt starkt och dödar människor som kommer för nära vågorna. Nästa dag är det lugnt och stilla, och vaggar en till frid.

Hav längtar jag alltid till, här på Teneriffa, hemma där sjön Addarn och möjligen Östersjön är det närmaste jag kommer. För länge sedan i Kalifornien, minnen som börjar bli otydliga.  Oavsett så vet jag att hav är viktigt, vatten är viktigt, kraft, vågor, vind. Så länge jag kan vill jag se till att jag får vad jag behöver av hav.

En gång ville jag bo all tid nära hav, så är det inte nu och så blir det inte nån gång. Men jag kan fortfarande se till att leva nära havet åtminstone en del av min tid, besöka det så ofta jag kan. Hitta den frid som vågor och hav och kraft ger.

Konstigt, hur farliga vågor kan skänka frid, samtidigt som hjärnan vet att de är farliga, och alltför starka.

Datorn säger nu att det är 15 grader och mestadels klart, ute. Stämmer nog, jag mår bra i min poncho, i soffan.

Vi seglade ju förr, Jan och jag. Han var nog modigare än jag, men jag gillade att vara på sjön. Någon gång fick jag reva seglen i för hård vind, och ha en tamp i munnen medan jag gjorde fast en annan. Vi lyckades klara oss från farligheter, men var inte sådär genuint medfött duktiga seglande människor. Jag tittade på sjöbotten efter grynnor och sten, Jan kollade instrument – och ibland blev det fel. I Infredel en gång, en liten samling grynnor och några ställen där en segelbåt kan lägga till. Vackert. Där tyckte Jan att vi skulle gå si när vi skulle därifrån, och jag kollade all sten och sa, ”nej, så”. Vi kom därifrån utan att fastna, men det berodde inte på instrumenten. Enbart på att jag såg var stenarna fanns, och att vi var fel ute.

Ändå var det fint att segla, friheten i att använda vinden som kraft, och ibland motorn. Som inte alltid var med på användandet. Till exempel inte en gång långt ute i Stockholms skärgård, Rödlöga, med sällskap – tack och lov. Sällskapet bidrog med att fixa den packning som gick sönder, genom att helt enkelt ta en kartongbit och göra en ny packning. Möjligen var det fördelaktigt att vår båts förra ägare var med i sällskapet. Han kunde sin båt. Vädret var sådant att alla båtar var täckta av blad och annat från de träd som fanns nära, ingen kunde gå upprätt. Vi band ihop båtarna för att ligga något så när säkert. Och vår motor ville inte gå igång över huvud taget när vi skulle därifrån. Förrän den fick en ny packning av papper… Liv. Minnen. Tacksamhet.

Tacksam också att jag faktiskt inte måste se på Netflix, eller SVTplay eller något annat liknande. Vill inte, hittar inget som fängslar mig, kan bero på att jag inte vet vad jag letar efter.

Så nu sitter jag här igen och skriver ändå. Klockan är snart tio här och det är okej att jag går till sängs snart, okej i mina ögon, ingen annans.

De bor nog allihop i ett hus där de bott länge, ett hyreshus där lägenheterna ännu inte förvandlats till bostadsrätter. Flera flyttade in när huset var nytt, för ungefär femtio år sedan. De som bor här har just aldrig utvecklat någon gemenskap, annat än att de har samma postadr

Huset börjar bli slitet, stambyte måste ske, värden vill passa på att genomföra andra renoveringar också. Hyrorna som hittills höjts måttligt varje år, kanske nu kommer att bli väsentligt högre. Och kan vi bo kvar under stambytet, det verkar krångligt. Renoveringar behövs inte, standarden duger menar de flesta av oss. Oron växer.

I det här granngänget ryms också jag, med mina ibland sura funderingar, som jag har svårt att låta bli att sprida. Jag är nog äldst, och de yngsta är några just pensionerade ”ungdomar”, som bara bott i huset ett tiotal år.

Undrar hur vi gör när någon av oss dör? För det händer ju emellanåt. Inte alla är med på att samla till en krans, bara några få deltar i begravningshögtiden. Vi är inte så intresserade av att påminnas om vår egen snara hädanfärd. Den skojar vi ibland om, när vi äter gemensamt julbord på krogen längst ner i huset – jo, det finns en krog där. Den besöks ofta av de flesta av oss. Bra mat, och hyfsade priser. Det är nog bara fröken Berg på fyra trappor, som inte sätter sin fot där – varför vet ingen av oss. Hon är aldrig med på något gemensamt. Ingen av oss kan säga att vi känner henne, eller för den delen varandra. Trots att vi varit grannar i så många år.

Någon läser spanska i en gratis kurs på nätet som heter Duolingo, vill kunna beställa mat åtminstone när hon åker till Teneriffa. Andra lär sig spela schack, eller bygga komplicerade Lego-skapelser. De flesta gör någonting för att få tiden att gå. Några bara sitter innanför sin låsta ytterdörr, och verkar vänta på något eller någon. Döden? Eller de där vuxna barnen som sällan kommer?

En del är rörligare än andra, till kroppen, men också i huvudet. Någon misstänker att fru X nog börjar bli lite dement, men pratar inte med någon om det. Hon är med i bridgegruppen som spelar varje tisdag, men det börjar bli ohållbart. De andra ser till att hon på något sätt ändå behövs, hur länge det kan fortgå vet ingen. Någon i bridgegänget har försökt prata med fru X´s söner, som helst inte vill höra talas om några problem. De har ju nyligen ordnat med en ny kyl och frys till henne, och då märkte de inte att hon var annorlunda. ”Hon var ju som vanligt.”

Hum, fnyser jag, hur skulle de se någon skillnad? De träffas inte särskilt ofta. De kommer när fru X själv eller någon nära granne larmar om att någon insats behövs. Annars har de fullt upp med sina egna liv – som de flesta av grannarnas numera mycket vuxna barn tycks ha. De flesta har dessutom barnbarn, några till och med barnbarnsbarn. De är inte heller så ofta på besök hos sina ”äldre” släktingar. Och de gamla är sällan på besök hos de yngre. Det är som om generationerna inte ryms på samma ställe mer än någon sällsynt gång, kanske vid en jämn födelsedag eller storhelg, som jul.

Några använder plattor eller paddor, och kollar både filmer, serier och annat på internet. Andra skriver fortfarande brev för hand, och frankerar med frimärken. Suckar över Postnord och dyrt porto, men skickar både jul- och påskkort till de få vänner som fortfarande lever. Eller till de adresser de har. De får hur som helst inte något besked om att ingen mottagare längre finns. Och sällan några julkort tillbaka.

En granne, högst upp i huset, har just kommit tillbaka från sin sjätte utlandsresa i år. Han tycks inte kunna hålla sig hemma mer än någon månad, innan det är dags för ett nytt resmål. Och det är hela tiden nya länder, nya platser. De som varit hemma hos honom har berättat att han har en stor världskarta i köket, full med nålar som markerar var han har varit. Han kanske är så berest, att han glömmer bort det annars?

julfrid

Gick till Punta Brava, och satt en stund, om jag inte går för fort så tar det lite drygt en halvtimme dit. Så kom äntligen Palmyra, på väg till sin svägerska som bor runt hörnet. Vi kramade om varandra, hon kunde berätta att någon med två barn och ett tredje på väg, numera hyr åtminstone den ena lägenheten hos Asia. Kanske var det en mening med att jag inte hyr där den här gången. Nära små högljudda barn vill jag inte bo.

Vi babblade på, båda lika glada att ses. Hon talade om att Casa Canaria höll på att reparera taket, och därför var stängt. Såg ju igår att något var på gång. Så efter en stunds prat gick jag tillbaka längs stranden, glad till sinnes. Gott att veta att hon mår bra, och att hon för det mesta går sina promenader, inte häromdagen, ”då regnade det ju”.

Det blev en cortado på vanliga strandcaféet, brödinköp på El casa del panadero på Calle Hoya, gott bröd med valnötter. På en pastelaria köpte jag en hojaldre de manzanas, en wienerbrödsliknande bit med äppleskivor, godis till kaffet när jag väl var hemma igen.

9 700 steg som känns i kroppen. Och jag är stolt över att jag orkar, och går ändå. Nu är det skönt att sitta i soffan.

Har gjort Duolingo, jag far fram och tillbaka i rankingen, just nu tror jag att jag är nr fem i någon sorts ädelstensliga. Många nya ord idag, och en del nygamla. Cuchillo t ex är kniv, A Luisa gusta mucho – Luisa tycker mycket om att… Det där versala A före namn, eller benämning på personer (bara personer?) är nytt för mig, och något jag inte riktigt begriper. Kanske klarnar det så småningom. Verkar vara en förstärkning av namnet – Luisa, hon gillar verkligen…

Wordfeud? Syrran har 402, jag 230 – det är min tur och inga brickor kvar, inga nya bokstäver.

Pratar med yngste sonen, som var på väg hem från jobbet. Han ser fram emot jul- och nyårsledigheten, första gången på mycket länge som han inte jobbar någon av helgdagarna.

Jag får årets siffror från Avanza, och har faktiskt enligt rapport idag varit lite duktigare än genomsnittet. Mera tur än skicklighet tror jag. Sparar regelbundet, har sålt en del och flyttat de pengarna till bankkonto. Därmed är de snabbt tillgängliga, t ex när jag skulle betala dubbel deposition här på Teneriffa, innan kontraktet kunde bli klart för hyra av lägenheten. De pengarna får jag tillbaka när jag flyttar ut, i mars nästa år (utan ränta).

Min ränta hos Avanza har under året legat på drygt 7 procent, mer än någon bank. Å andra sidan kan börsen svaja, och förluster har jag också gjort. Börjar lära mig att skiljas från aktier som har någon konstig sorts känslomässigt värde, mera än ekonomiskt. Jag är inte någon stor kund, men tycker det är kul att försöka hänga med. Och jag är inte alldeles säker på att jag förstår det där med ränta och tillväxt. Än har jag inte förlorat mer än jag klarat av.

Kvart i tre. Och det är torsdag idag, har kollat.

Det här är definitivt inget romanmanus. Det är plotter hit och dit, dagbok och antagligen väldigt trist läsning för andra än de närmaste – som tål tråkighet från mig. Ingen lär vilja betala för att läsa det här.

Det är ingen större skillnad på den här texten jämfört med mina blogginlägg. Hur ska jag ta mig ifrån bloggstilen till något som mera liknar ett bokmanus? Hur skapa en dramatisk kurva – något som alla skrivcoacher pratar om och försöker beskriva? Någon sorts ökning av spänning och konflikter, tills de antingen far iväg åt Häcklefjäll, eller börjar lugna ner sig och lösas upp mot slutet.

Det är jag som är huvudkaraktären i den här berättelsen. Mina dilemman, konflikter, problem är de som skildras, utforskas, blir större eller mindre, lösningar testas och någon kanske fungerar till slut. Dramatiskt, tja – för mig förmodligen, men att läsa om för någon annan?

Att bli gammal, och vara gammal – liv med dilemman och problem som jag inte påtagligt kan göra mycket åt. Jag kan inte hindra mitt åldrande, bara försöka jobba på att fortsätta vara ”frisk för min ålder”.

Livet på gamla dar är ett emellanåt obekant liv, med hittills inte upplevda inslag. Och så är väl livet hela tiden, varje dag är ny, även om den kanske känns som om den är lik gårdagen.

Men på något sätt är det så många nyheter i det här gamla livet. Mycket som jag inte känner igen, inte är van vid. Kroppsliga funktioner som inte är desamma som för några år sedan. Känslomässigt och mentalt annorlunda liv. Lust som inte ger sig tillkänna längre. Noll sexliv. Ensamhet. Nyfikenhet som kanske sakta övergår till likgiltighet.

En positiv förändring för min del är att jag inte är deprimerad. Jag har tröttnat på att vara deprimerad, föredrar inte längre att känna igen mig i deppigheten. Och det är så skönt. Inte så att jag skuttar omkring och tjoar av glädje, det har jag nog sällan gjort. Men det tunga har på något sätt blivit lättare. Sorgen har inte försvunnit, men den är lugnare och snällare i mig numera. En ständig följeslagare, som inte längre gör mig desperat, paniskt förtvivlad, ångestfylld. Fortfarande kan jag behöva ”mantra” för att jaga oönskade tankar på flykten, men inte lika ofta som förr. Kanske handlar det bara om att katastroferna i mitt liv inte är några katastrofer längre. Kanske har de där kloka orden som ofta citeras, på engelska, landat i mig – This too shall pass. Det här går också över.

Måhända är vi skapta för att med tiden acceptera att det är så här livet ser ut, ska se ut – innan det tar slut och gör plats för andra, nya liv för de som ännu lever.

Många filosofer har säkert uttryckt detta klokare än jag förmår. Vill bara säga att det är ganska kul att vara gammal, också.

Så kommer workshopen, med lite teknikstrul och med Jeanette som föreläsare om det här med att vara en skrivande människa, en författare – och allt som Bokskrivarakademien och Skriv – en skrivfamilj omfattar. En och en halv timme, jag är snurrig i huvudet, där fanns så mycket bra. Allt har inte landat. Idag utbyte enbart via chat, och det var inte fel.

Jag märker hur jag tappar lust när det blir för mycket, när goda råd kommer i en strid ström, när jag inte alltid hänger med. Det är något jag behöver ta mig ifrån, inte låta det ta min skrivlust. ”Mindset” har säkert mycket med det att göra, vacklande självförtroende, less på min egen berättelse om mitt liv idag. Och mitt liv då.

”Skriv det som brinner/bränner/bränns” – vad brinner i mig numera? Mitt drickande, det förekommer i olika skepnad i det här dokumentet, jag vill låta bli – men gör det inte. Det bränns. Och lusten att skriva om det är ungefär lika liten som lusten att skriva om mitt spelberoende en gång var. Till slut hjälpte mig skrivandet då att sluta spela, kan skrivandet nu få mig att sluta dricka mina Dry Martinis, och ibland vin? Får fortsätta bearbeta den frågan på de sätt jag kan, skriva det jag skriver, låta bli det jag låter bli.

I två månader lät jag all alkohol vara där den var, jag hade vin och annat hemma – drack ingenting. Tror att det som sporrade mig då var provtagning inför läkarbesök och koll av mitt blodtryck. Jag hade varit yr, och det visade sig att jag hade lite för högt blodtryck. Fick medicin, ett piller om dagen – och skulle tillbaka efter två månader för nya prover och ny koll. Jag hade inga problem med att låta bli att dricka, det gick lätt som en plätt. Ingen vånda, ingen längtan. Mådde dessutom bra, såg bättre ut enligt en vän, sov lite bättre. Gick ner 4-5 kg i vikt, vilket också var glädjande. Magen blev lite mindre rund.

Nu är jag tillbaka i längtan efter en drink sen eftermiddag. Och längtan övergår ofta i att jag blandar en drink.

Jag vill inte gå från att vara spelmissbrukare till alkoholist, vill inte byta ett beroende mot ett annat (även om jag nog gjort det). Eftersom det är svårt att låta bli, så är jag beroende. Punkt. Vill jag vara det? Nej. Då så. ”Det är väl bara att låta bli”, sade min mellanson om mitt casinospelande. Han som senare visade sig vara mera alkoholiserad än jag förstått, och som kämpade. Han dog innan han vare sig lyckades eller misslyckades med att ta sig ur sitt missbruk. I en bilolycka medan han försökte. Hans liv gör ont, hans död gör ont. Men hans historia är inte min att berätta. Det räcker med min egen.

Kommentar från Hanna, till bloggen där jag lade ut lite av texten om ”feelgood för äldre”

Hanna Lans

Du har säkert allt stoff du behöver både i ditt huvud och i din omgivning! Det kan starta med en äldre kvinna som promenerat t affären för att köpa mat med sin dramaten, men får ont i knät o tar bussen hem. Vagnen trilskas o en äldre herre med käpp hjälper henne. Så språkas de på bussen o som av en händelse gör hon samma resa varje dag vid samma tid o som en händelse gör han det också. Det ena leder till det andra. En dag följer han henne hela vägen hem, men hissen är trasig o ingen av dem kan ta sig upp till lägenheten. Då tar de sig in i förrådet som ligger i gatuplan o hånglar lite. 

Jag fick mig ett gott och tacksamt skratt – kanske kan det bli något!

Mitt drickande är lika mycket en vana, som ett alkoholberoende. Ungefär som rökandet var en syssla för händerna, kanske mera än längtan efter nikotinet. Kan jag fylla glaset med något annat än gin och vermouth, något som ändå är gott – bubbelvatten såg jag någonstans. Skulle det få mig att inte längta efter en DM?

Hur mycket har jag gjort den drinken till ett varumärke för mig? Lite tjusigt så där som Jane Fonda i filmerna Grace och…, där hon har ett martiniglas i handen för det mesta. Som mina Rillo en gång var, eller mitt hennaröda hår – jag kunde lämna båda utan vånda, en dag. Försökte sluta röka många gånger – och så den sista gången gick det. Kan jag hoppas på samma sak när det gäller drickandet?

När hennarött övergick till orange, tack vare allt grått hår – så var det lätt att också sluta med färgandet. Något påtagligt som jag inte kunde acceptera, något som gjorde det enkelt att sluta. Vad skulle vara samma sak när det handlar om mina drinkar?

Jag har ju en svag känsla av att jag börjar tröttna. Tröttna på att handla och bära hem, och bära bort tomma flaskor, tröttna på att ha is i ett frysfack här som är för litet, tröttna på att dricka ur fula glas här och nu. Tröttna på att inte hitta Marezzo, kanske kan bristen på bra vermouth få mig att lägga av?!

Vill inte att jag ska gå från att vara den där gamla kärringen som skrev om sitt spelmissbruk, till att bli den där ännu äldre kärringen, som nu skriver om sitt alkoholmissbruk. Från spelmissbrukare till alkoholist – inte några kul etiketter. Vill inte vara vare sig det ena eller det andra, är inte det ena numera, men kanske det andra.

Här tog sig Emilia in från havet

Halkrisk, jag sitter i soffan

Jag känner mig lite kulen, hoppas det beror på vädret och att jag inte håller på att bli förkyld. En filt runt benen värmer, jag glömde ta med mig varma sockor den här gången. Hur många listor jag än gör så missar jag något.

Det är lite festligt och väldigt skönt, att läsa om och se allt ”juligt” på nätet, och då veta att jag inte behöver bry mig om något annat än att ha god mat och dryck hemma. Uppskattar att vara julbefriad.

Den här lägenheten har vackra och sköna, tunna filtar, i fina färger och behagligt material. Skön soffa, med fint överkast. Sängöverkastet använder jag inte, men det är också fint, tungt, i bomull. Nu pryder det soffryggen, lite nonchalant ditslängt. Det mesta är smakfullt, och passar även mig. Har plockat undan några kuddar som jag inte använder, och keramiksaker som jag inte behöver. Sovrummets konstiga virkade ”snören” på väggen bakom sängen tilltalar mig inte heller, men de får hänga där. Ser dem ändå inte när jag sover, och annars är jag just inte där. Har sett liknande i hantverksbutiker, de betyder något för folk här. Jag förstår mig inte på dem.

Vet att ön har en tradition av spetsvirkande, såg fantastiska bilder i ett märkligt hus med många trappor i Garachico – var det väl? Mitt geografiska minne är bristfälligt. Men den sortens virkade saker som hänger på min vägg är något annat än de skira spetsar bilderna där visade.

Tacksam att det inte finns några tavlor på väggarna. De jag hittills sett i mina hyrda bostäder här, har inte varit så kul. Här finns bara ett inramat tryck bakom soffan i vardagsrummet, och det tycker jag mig känna igen som något skapat av känd fransk konstnär. Blå blomster i blå vas. Mina kunskaper om konst är klena, men jag brukar veta vad jag tycker om. Den här är lugn och lågmäld.

Körde en tvättmaskin i förmiddags, och hängde en handduk och några trosor på ställningen utanför sovrumsfönstret. Den tvätten lär inte torka i brådrasket. Några T-shirts och trosor fick plats på en liten hängare i badrummet, torkar kanske till i morgon. Lakanstvätt får vänta tills det blir bättre väder, möjligen på tisdag eller i slutet av veckan. Regnandet ser ut att hålla i sig. Och det behövs antagligen, liksom snön däruppe i bergen.

Det modernistiskt formgivna lokala badhuset öppnar officiellt i morgon. Tror att många, både turister och lokala invånare, har väntat länge på det. Jag har sett det stängt, och förundrats, under de år jag varit här. Kanske blir det några simturer, enklare och säkrare än i havet. Har ju min oanvända baddräkt i byrån i sovrummet. Bra motion desssutom, snäll mot knäna. Ska kolla öppettider och kostnader under veckan som kommer. Var in på det stiliga badhuset, hade inte passet med mig så jag kunde inte boka något – men fick veta att ett dagspass kostar 8 euro för oss gamla, en månad med fyra dagar per vecka 24 euro. Går tillbaka och bokar en försöksdag, för att testa hur det känns.

Mycket ”skriv ändå” – men vad göra när jag inte hittar något som bränner, bränns eller brinner… Inte för att jag letar.

Läser om Joseph Campbell och The Hero´s Journey – en bok jag nog har hemma i bokhyllan, men aldrig riktigt begrep mig på. Nu ser jag den kortfattat beskriven som modell för berättande – The Call; The Refusal; The Crossing; The Trials; The Transformation; The Return. Star Wars (som jag aldrig sett) lär vara byggt enligt den här modellen. Förstår jag Campbell´s storhet bättre? Vet inte – än. Behöver försöka tänka. Vet att många författarcoacher refererar till honom, har läst om hans eget liv, beskrivet enligt ”modellen”. Jag har nog fortfarande ljudkassetter därhemma (utan något att spela dem på) med hans eget återgivande av Hjältens resa.

Anders Nyman på Whip Media har skrivit en bok som just är på väg ut i handeln. Snabbguide till ChatGPT – ska finnas överallt där böcker kan köpas. Rabatt 10 procent fram till julafton för alla, därefter och under januari månad ger Anders mig möjlighet att ge mitt nätverk 10 procent via koden mb26.

Köp boken, testa och lek med AI, vi kommer att få leva med AI oavsett om vi gillar det eller inte (själv är jag inte förtjust i AI-skapade bilder), men att ställa relevanta frågor och överväga svaren är faktiskt roligt. Och det är något jag behöver träna på, ställa frågorna och bedöma svaren. Ta till mig det som verkar vettigt, strunta i resten. Det är jag som bestämmer. På Bokus t ex kostar boken 183 kronor, minus 10% enligt ovan, kolla koden och bevaka boken, så får du ett mejl när den är tillgänglig, efter första januari nästa år. ISBN 9789190078235. Jag har ingen bild, ni får googla och se själva.

Feelgood för oss gamla, hur skulle det se ut? Vilka karaktärer skulle finnas med, vad skulle de vilja, hur skulle de se ut och vad skulle de göra? Vilka drömmar, vilken sorg?

Gammal eller äldre?

Rynkiga, den manliga rumpan är ofta väldigt platt, den kvinnliga fortfarande och ofta rund.

Grått hår, i den mån det finns alls, många män saknar numera huvudhår – och har ibland anlagt mustasch och/eller skägg.

Skröpliga ben och kroppar ö h t, dålig hörsel, klen syn, dreglar ibland utan att själv märka det. Säger samma sak flera gånger. Använder inte sina hörapparater. Ibland använder man heller inte sin rullator, som så väl behövs.

Betalar med pengar, inte med mobil, inte ens med kort. Om kort, så glömmer man ofta pinkoden.

Tänderna är i Sverige för det mesta hyfsat omskötta, i Spanien är det vanligt att det fattas en eller flera tänder.

Ensamhet – gissel eller paradis?

Någon, förmodligen en kvinna, skriver varje dag något som hon hoppas ska bli en bok. En man skriver sina memoarer som relativt känd politiker. Flera tittar mycket på teve, några tittar inte alls på teve. Någon går på konserter och teaterföreställningar, och är stolt över sitt kulturintresse. Andra har inte sett insidan på ett konserthus i hela sitt liv.

 Flera besöker biblioteket varje vecka, läser tidningar, lånar böcker, hittar någon bok de vill ha i omloppshyllan. Ingen köper just böcker, det är för dyrt och de har redan så många – eller inga alls.

Bland männen finns några som både tycker om och kan laga mat, baka matbröd och uppskattar ostron, sniglar och andra lite udda maträtter. Men, de flesta av männen köper färdiglagat i enportionsförpackningar, trist, men de fixar inget annat. Kvinnorna kan laga mat, men är trötta på det efter ett liv som matlagare, professionellt eller enbart därhemma. De uppskattar de matlagande männen.

De flesta gillar vin, och en drink emellanåt, någon har problem med alkohol och har förmåga att avstå, andra borde låta bli, men kan inte.

Ekonomin ser väldigt olika ut, för män och kvinnor, men också bland männen respektive bland kvinnorna. Tumregel – gifta par har bättre ekonomi än de ensamstående, framför allt de ensamma kvinnorna. En del män har mycket god ekonomi, andra har precis så de klarar sig. Några har barn och barnbarn med svag ekonomi, och försöker bidra. Några sparar in på sina egna ”förlustelser” för att kunna lämna ett bra arv, ibland till barn och barnbarn som själva har gott om pengar. Några smygsäljer ägodelar på Tradera, andra säljer öppet böcker på Bokbörsen, och gläds åt några hundralappar emellanåt.

Vad har de här ”äldre” gemensamt (mer än relativt hög ålder), hur kan de mötas och vad kan de råka ut för?

Frukostbild från en av husets lägenheter

En av hyresgästerna har just tagit skydd från skyfallen utanför varuhuset

Hon hann bli rejält blöt…

Fick en kommentar idag från en annan kvinna i skrivgruppen – ”vi är inte gamla, vi är äldre” ungefär, hon ville inte se sig som gammal. Jag vill inte se mig som gammal heller, men det är svårt att låta bli. Jag är gammal. 83 är gammalt, inte lite lättsamt äldre, eller ”+någonting”. Och jag pratar om att bli och vara gammal, och allt okänt liv det faktiskt medför. Så länge det är liv, resten är för all del också okänt, men inte liv.

Diskbara flip-flops i all ära, märke Birkenstock därtill – men fötterna blir svettiga i dem. Oskönt. Och eftersom golvet inte är rent, är det också oskönt med bara fötter. Men just nu är det ett bättre alternativ än flip-flops på.

Så jag läser någon sida med bara fötter, boken är inte så fängslande att jag läser mycket, fort och länge. Skriver någon mening som faller mig in. Tar en klunk av den utspädda drinken, eller rent vatten. Slänger kolapapperen så att jag inte påminns om att jag ätit flera. Och nu, drygt halv sju, är det svart utanför mitt lilla fönster.

Hur kan jag skriva om mitt liv som gammal kvinna, äldre, 84-åring eller vad sjutton jag nu är, på ett sätt som inte tråkar ut en läsare. (Helst flera icke-uttråkade läsare förstås.) Hur kan jag återge det här livet, och få det att både visa hur ensamt och trist det kan vara, och hur det samtidigt kan vara nyfiket, ibland roligt eller i alla fall roande. Ovant, och nyupptäckt, glädjande, tacksamt. Spännande. Är det möjligt, kan jag?

Det är omöjligt att veta, innan jag försökt. Så det är väl det jag gör nu, försöker. Jag sitter här i Puerto de la Cruz på Teneriffa, något inte alla som är lika gamla som jag, kan. Vet att jag är privilegierad som kan vara här, den här gången i fem månader. Och ändå ha ett hem att återvända till i Sverige. (Även om jag ibland fantiserar lite väl livfullt om alla möss som invaderat huset och vad där är medan jag är annanstans.)

Är det pretentiöst att skriva om mitt liv, det som inte är allas? Det är ju fult att vara pretentiös. Det är inte politiskt korrekt, och just det är väl något som framhålls och belönas därhemma numera. Bör jag skämmas som har råd, särskilt efter mina ekonomiska fadäser under tiden med spelmissbruk? Kan jag få de som då elakt morrade om ”skattepengar som jag försnillat” (det sades inte rakt ut så tydligt, men meningen var klar) – kan jag få dem att lugnas av att jag då också betalade skatt och fortfarande gör det som de flesta andra. Hyra här och där, och allt annat. Mina pengar, som jag använder för att leva det liv jag just nu kan ha, och vill, ha.

Kanske är det lätt att strunta i om mitt skrivande är pretentiöst. Vad gör det mig, om/att någon uppfattar det så? Ingenting. Det får mig inte att sluta skriva, det förändrar ingenting i min tillvaro. Jag kan låtsas att det inte finns. En vältränad förmåga sedan många år.

Nypedikurerade fötter, sköna fötter

Vad är det jag skriver? Dagbok?

Kan jag blanda in fantasier i det som mera är fakta, uppräknande av det som sker varje dag? Klart det är möjligt, så jobbar väl de flesta författare – blandar det de berättar med inslag från de egna liven. Men här blir det mera av det egna livet, och färre inslag av fantasi. Och vilken sorts fantasi vill jag stoppa in (om någon)?

Jag äter min mandarin och klär av den alla trådar, som Helmer i den holländska boken the TWIN gjorde åt sin gamla pappa. Den boken har väldigt lite dialog, Helmer är tyst och inåtvänd, pappan är nog likadan, och befinner sig hur som helst på övervåningen. Han ropar enstaviga ord när han vill något.

Det som skildras är yttre miljö, och Helmers tankar. Att han målar om på nedervåningen, när han burit pappan uppför trappen och monterat ihop hans säng i rummet däruppe. Det rum som var den döde tvillingbroderns. Längre än så har jag inte läst. Men det är mycket innehåll i de få kapitlen.

Kanske jag skriver något liknande. Helt annan miljö förstås, men väldigt lite dialog, en huvudperson med mycket tankar och funderande (jag och Helmer är nog lite lika). Två ensamma människor. Av bokens baksidestext förstår jag att Helmer och hans pappa får sällskap av den döde broderns partner, med son. Här hos mig kommer inget sådant att hända. Men kanske något annat?

Varför försöker jag hela tiden vara så verklighetstrogen? Det är inte nödvändigt, det blir förmodligen väldigt onödigt detaljerat och tråkigt. Ingen kan säga att något inte stämmer, jag är ensam om mina upplevelser här. Martti är med på ett hörn här och där, men lär aldrig läsa något jag skrivit. Personal på diverse caféer och matställen är lika ovetande, och lär inte bry sig. Ingen kan protestera, vad jag än berättar härifrån. Tänker på dokumentären i teve om Jocke Lundell, där sanningshalten i hans minnen nu debatteras.

Ändå har jag svårt att kliva ur mig själv. Kan inte låta någon annan, något annat, ta sig in i min berättelse och spela någon sorts roll. Förändra något, kanske förvärra, eller bara titta in ett ögonblick och försvinna. Eller stanna för gott. Vad som helst kan ju få ske, när det bara är fantasier. När det inte är verkligt, inte händer på riktigt.

Det får nog även fortsättningsvis vara miljösnuttar, matglimtar, hav, drinkar, cañas, cortados, Martti, ingen Palmyra, Casa Canaría, antal steg. Duolingo, wordle, sudoku, wordfeud, en syrra eller två, en son eller två. Kanske längtan, kanske sorg och saknad, och oro inför en framtid som ännu inte existerar. Framtid gör ju inte det. Den finns inte förrän den är något annat.

Så varför oroa sig inför det som inte finns? Min oro är inte överväldigande, men den ligger där och tickar i huvudet. Kräver just nu inte att jag gör något, jag behöver inte hantera någonting. Inte härifrån, inte nu. Men…

Fundersam