Det fanns en tid då jag nästan bodde på järnvägsspår runt om i landet. Eftersom min pappa var lokförare på SJ hade jag frikort. Vad tufft, i betydelsen jobbigt, det var när jag sedan var tvungen att betala för en biljett. När vi bodde i Ystad förra gången var vi flitiga med att använda oss av Sommarkortet under sommaren.
Dagens förmörkade läge, med avsaknad av respekt för att ”leka” på järnvägsspår och annat mer sorgligt har gjort att jag inte längre längtar efter en tur på räls, där vi inte vet vilken timme eller i värsta fall dag som vi kommer hem. Charmen får stänk av arbetsslit av olika anledningar. Ska vi behöva ha med medicin, kläder och annat till en dag till?
Visst åkte jag tåg på gammalt vis på Gotland. Det var kul att prova på och häftigt när jag klev på i Roma och fick vibbar bakåt till tiden innan jag ens var född.
Men nu tillbaka på fastlandet igen blir det ändå alltid tåg när vi ska till större städer av olika skäl. Roa oss, fira privata dagar, allvarliga undersökningar m.m. Vi väger för och emot. Ingen av oss vill längre ratta en liten bil i hetsig trafik. Därför var det precis lagom tempo på älskade Gotland.
Igår hade vi ärende till Helsingborg. Härligt väder. Gott om plats i starten i Ystad. Vi bestämde oss för att köra med både livrem och hängslen. Därför en tidig avresetid utan tågbyten. Samtidigt öppnades det upp för trevliga nostalgibesök i staden som var vår bostadsort för endast ett halvår sedan. Nice att besöka platser och butiker av olika slag som vi även gjorde innan vi bodde där. Vi åt gott på Fahlmans. Köpte även hem supergoda ösötade kakor. Fast jag kände inte riktigt igen dem. Antagligen hade de krympt under bakningen. 😉 Det var härligt sensommarväder när den gula lampan var framme. Jag satt och njöt på legendariska Kullagatan medan Solveig cirklade runt och in och ut i olika butiker. Vi satt och solade på en bänk utanför det stora sjukhuset. Allt hade nästan gått för bra. Helt utan problem på räls blev vi dock inte. Förra gången var det obehöriga på spåret och det blev tvärstopp en bit utanför Lund. Den här gången klarade vi oss ända fram till Lund. Vi borde därmed hunnit med ”rätt” Pågatåg tillbaka till Kurt Wallander staden.
I Lund blev det snabbt kvavt i vagnen, när tågvärden berättade att en dörr inte fungerade och måste rättas till. Massor av folk och cyklar och annat trängdes om utrymmet. Cyklarna behövde inget syre men gott om plats. Det gick ingen nöd på oss. Vi anpassade oss bra. Själv tog jag en andningspaus på ett par minuter då och då. 😉
Vad mycket som går att höra där en bit ovanför rälsen. Därmed behövde jag inte störa Solveigs läsning så ofta. Endast varannan minut. 😉
Jag bockade också av olika sorters djur som dök upp längs färden. En ståtlig älgko, rådjur, räv, flyttfåglar som tagit markpaus. Sedan är det inte helt säkert om jag såg ett lejon eller om det var en flodhäst på hemresan. Trots allt hade jag varit på en ögonbottenfotografering. 😉
Vilken tur jag har som hade Solveigs hand i min när vi kom ut från det stora sjukhuset och solen stack i mina ögon. Då såg jag knappt något alls. Solveig fick berätta om små och stora hinder. Fast jag hade solbrillorna på gjorde de första timmarna stundtals riktigt ont. Redan vid hemkomsten kändes det i stort sett normalt. Hoppas provsvaren säger samma sak.
Ps. Som vanligt när det gäller kåserier svarar jag eventuella kommentarer med en ”symbol”. ❤