5. Smaker och dofter från olika delar av världen

Image

Vilken tur att jag tog med kameran till Österportstorg i början av juli. För nu, så här i höstrusket när vintern också varit på besök, är det svårt att komma ihåg vart alla sommarveckorna tog vägen. Då är det bra att kunna ta fram sina fotominnen.
Ystad international Food Festival anordnas, såvitt jag (Solveig) kan läsa mig till, varje år och har så gjorts i över 15 år.
Vi svarar med en symbol på eventuella kommentarer i denna kategori.

Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image

Minns hon…

Varje gång tåget stannar till vid stationen i Oxie brukar jag några sekunder tänka på en gammal klasskompis.
Eva var uppvuxen på denna ort. Ganska många från min klass kom från olika delar av Skåne. Tror bara att vi var fem som var Halmstadbor från början. De övriga var från Falkenberg, Varberg, Göteborg, Småland och Värmland. Ett härligt gäng tyckte undertecknad. Samtidigt en stor rivalitet mellan de unga tjejerna och de äldre kvinnor som ansåg att de hade stor erfarenhet av uppfostran. Själv gick jag bra ihop med alla.
Ingen av dem visste om min hemliga plan. Att jag tänkte samla ihop poäng för att komma in på bibliotekshögskolan och samtidigt kunde bo kvar i min nyinflyttade större lya. Ingen hade heller trott på planen. De tyckte jag var som skapt för att jobba med barn. Fast jag erkände mitt ointresse för exempelvis pyssel, skridskoåkning och badhusbesök. Jag valde heller inte att berätta att jag älskade att läsa de teoretiska ämnena psykologi, pedagogik och barnlitteratur. Att jag, och en klasskamraterna, som bodde på gården bredvid min, hårdpluggade inför tentorna visste heller ingen annan om.

Femte och sista terminen skulle vår klass bo några dagar på den långsmala ön Visingsö. Det tog ett tag för oss fem grabbar i den vita Volvon att ta oss till Gränna. Orsaken var den lek som jag introducerade för mina fyra närmaste vänner. Jag döpte aktiviteten till ”Knektleken”. Den banala leken gick till så här:
Varje omgång bestod av fem mil. Den som först drog en knekt blev bilförare. Den som fick det högsta kortet fick sitta bekvämt i framsätet till höger. Grabben med lägst kort satt trångt i mitten i baksätet. Fanns det ingen p-plats efter fem mil fick chauffören vackert köra vidare tills vi nådde en. Där vidtog nästa kortdragning. Trångt för ”Långe-Lasse” att sitta i mitten av baksätet. Nervöst för oss när Martin skulle köra med sina smutsiga glasögon och när han skrattande berättade om sina tillkortakommande innan han fick ”lappen”.
Jäpp. Vi kom fram sist i gruppen till Gränna men hann med samma färja som övriga i sällskapet.

Klassen hade trevliga aktiviteter på dagarna. Besökte givetvis den kända ruinen, som syns bra från fastlandet. Vi hyrde cyklar och for runt på ön med olika stopp. Jag minns såklart tillfället när jag höll på att elda upp vår trästuga. Orsaken var att min läslampa hade kommit mot min kudde. Tur vi hann greja problemet innan vi låste och gick ifrån stugan. Det var doften som räddade mig från att få ordet pyroman på mitt visitkort.
Men det var den där underbara försommarkvällen som jag minns mest. Då vi hoppades att det skulle bli grillning och brännboll som avslutning.
Istället blev vi utsatta för ett psykologiskt test. Duon som hade ansvar var i en egen division på skolan. Ryktena var många. Pedagogerna hade säkert banalt roligt när de planerade denna aktivitet. Jag minns inte hur länge den svartvita dokumentärvideofilmen pågick. Minns bara att det handlade om kor som drabbades av cancer och filmen visades i svartvitt. ”Ska de bryta snart och berätta skrattande att det handlar om ett practical joke?” tänkte jag för mig själv. Samtidigt som jag i smyg trånande tittade ut genom fönstret. Solen höll snart på att gå ner.
På lektionerna i skolan fanns starka röster i vår årsspridda grupp, men här sa ingen något. När apparaten äntligen stängdes av och det tydligen var meningen att vi skulle förflytta oss till sängläge fick de flesta av oss nog. Vi svepte några gravöl innan vi tog cyklarna och gav oss ut i mörkret och blev barn på nytt. Så mycket energi som behövde komma ut i det fria.
En aning vingligt cyklade vi till ”ruinen”. Där bestämde vi oss för en runda dunkgömme. Vi var ju snart färdiga fritidspedagoger och behövde leva upp till vår legitimation.
Det var innan mobilernas tid. Vi fick lita på vårt medfödda mörkerseende och att vi besökt och sett platsen i dagsljus någon solig dag innan.
Tove förlorade lottdragningen och skulle börja att leta efter oss. Medan hon började räkna högt skingrade vi oss i mörkret.
Av någon anledning stötte jag ihop med Eva. Samtidigt hörde vi att Tove letade någonstans i närheten och inte kunde låta bli att säga något om att snart kommer stora otäcka hungriga vargen att äta upp er allihop. Mums! Mums!
Jag bestämde mig på studs. Vi skulle sticka ut genom öppningen i stenväggen. Jag planerade att vigt hoppa den lilla biten ner till gräs… jag hade ju sett hur där såg ut i dagsljus. Medan jag viskade sög Eva brutalt tag i mig och väste fram orden om att det var minst tio meter ner till marken.
Den söta skånskan hade rätt. Hade hon inte varit med hade vi varit en mindre i klassen på examensdagen. Jag glömmer det aldrig. Kanske har hon inte tänkt på det en enda gång senare i livet. För mig kändes hon då som en skyddsängel i precis rätt sekund.
När vi bodde i Ystad förra gången fick jag för mig att jag såg ”Eva från Oxie”. Kvinnan stod vid ett övergångsställe vid Pressbyrån och skulle gå över för att ta ett tåg. När hon tittade åt mitt håll tyckte jag se ett leende på läpparna. Sedan blev det en lucka i trafiken och hon gick över till andra sidan. Min intuition säger mig att jag hade rätt i min tanke. Sanningen får jag aldrig något svar på.
Nu ska jag lyssna på Dan Hyllanders långa låt ”Höst”. Där sjunger han på äkta skånska om Eva.  

Ps. Som vanligt när det gäller kåserier svarar jag eventuella kommentarer med en ”symbol”. ❤

4. Rosor efter frukosten

Image

En tidig morgon i juli var vi där igen. Den här gången mest för att njuta av rosorna. Solveig lekte med sin macro och jag med den vanliga systemkameran. Jag fick en trevlig pratstund med en matte och klappade hennes söta törstiga hund. De här stunderna var guld värda för att bryta mönstret med allt måste på hemmaplan och de mörka objudna molnen. Vi svarar med en symbol på eventuella kommentarer i denna relativt nya kategori.

Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image

3. Abbekås

Image

I våras åkte vi till Abbekås för att visa upp ett av våra smultronställen för en kär gäst. Då gick det inte så bra. Ingen parkeringsplats var fri från fordon. I lördags gick det bättre för mig och Solveig. De som följt oss länge minns säkert en speciell gås med eget namn, hamnen, husen som var med i en fototävling m.m. Själva njöt vi av sensommarens värmande strålar, fikat vid hamnen och den härliga promenaden längs havet. Okej. Tångdoften är vi inte lika förtjusta i. Den slipper du bloggbesökare känna av. Vi avslutar med något kvarglömt hängande på streck. Häng på.
Vi svarar med en symbol på eventuella kommentarer – i denna nya kategori.

Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image
Image

Nät eller glas?

Vad jag hade sett fram emot att få göra resa nummer fyra till Bornholm. Både boendet och de två färjturerna var betalda sedan länge. Som vanligt hade jag i många veckor förberett mig på olika sätt, med att fylla en speciell blå pärm med saker vi kunde göra och se på denna gång. Vi följde noga väderprognoser över aktuella dagar precis som vi gjort de andra gångerna. Packningen började ta plats i vårt kombinerade gäst- och kontorsrum.
I onsdags vid halvsextiden låg jag på sängen och läste om romanen ”Mina fotsteg i ditt hjärta” (Länge sedan sist). När jag hade slutkapitlet kvar bestämde jag mig för att ta paus och göra rent mina läsglasögon som verkade ha drabbats av ”skräp”. Jag förflyttade mig till nattduksbordet, där det finns en kartong med rengöringsservetter. Halvvägs dit upplevde jag det som det flög något mysko dammoln framför mig. Jag viftade förgäves. Precis som med den stora smådjurssvärmen som strax därefter anslöt över mitt huvud.
I köket höll Solveig på med kvällsmiddagen. Jag hade inte ont. Men väntade någon minut och insåg att jag borde gå ut till henne och berätta den sorgliga nyheten. Så snabbt livet kan gå från dur till moln.
Solveig som alltid varit min klippa agerade snabbt. Googlade och ringde 1177. Jag satt med och bidrog med mina ord. Vi förstod att det handlade om tjugofyra timmar. Tidsgränsen för att kunna operera och rädda synfältet, om det var nätavlossning som var orsaken. Halvsex nästa kväll. Alltså då mindre än ett dygn tills vi skulle ta Bornholmslinjen till Rönne. Snacka om kontraster. Jag upplevde livet som overkligt. Denna sannsaga kunde sluta både i dur och moll.
Jag har fortsatt att höra till Helsingborg sjukhus. Det var endast femton dagar sedan jag var där. De har mig under uppsikt. Allvarliga störningar på båda ögonen står det på mitt papper. Men inget vid gula fläcken. Sex månader till nästa besök.
Solveig tog ledigt från jobbet. Hon ringde sjukhuset från stationen när tidsmöjligheten fanns. Vi fick en tid klockan femton och tio och bestämde oss för att ta oss hem och äta en tidig lunch först.
Först kontroll av en trevlig ögonsjuksköterska. Sedan droppar och ny väntan.
Läkaren tog säkert över hundra foton. Det blixtrade konstant och jag hann knappt med i alla orderanvisningar. Han bestämde sig också för att börja om igen. När han äntligen var klar fick jag komma lite till tals. Nämnde att det kanske inte var så konstigt med tanke på trettiofem år med diabetes ett. Plötsligt lugnade han ner sig och utbrast bland annat de här fyra orden. ”Vad lättad jag blev.” Detta förklarade alla bilder och kroppsspråket. Han hade inte läst i journalen innan. Själv blev jag lättad av att det handlade om glaskroppsavlossning och inte nätavlossning. Men fotografen, förlåt läkaren, ville se mig igen om en månad och jag skulle höra av mig om jag plötsligt blev sämre. Han sa att det var inga problem med en tur till Bornholm. Bara jag tänkte på att ha ett EU kort med, annars kunde det kosta skjortan. Något kort hann vi inte fixa. Vad tacksamma vi är för att det var glas och inte nät. Den trevliga resan i utmärkt septemberväder kommer vi att ”redovisa” när vi är klara med förra resan. Så många spännande moln, dammtussar och annat som flyger framför min högra lins. Ibland i olika färger. Är lite trött på den orangefärgade bilden när jag stänger ögat. Jag har insett att jag inte ska läsa böcker. Därför vet jag inte hur det kommer att gå mellan Sebastian och Lena Sanders. 😉 Men korsord går bra att syssla med.

Inga problem med bilkörandet på den lilla ön. Eller på och av färjan. Då gick det lätt och smidigt att tänka bort omständigheterna. Kändes precis som vanligt. Däremot fick Solveig hoppa in som chaufför när vi var i Doeudde. Jag hade bytt insulin-set tidigare under dagen. Detta tycktes inte fungera. I efterhand fick jag reda på att jag hade över tjugofyra i blodsocker, när Solveig smekte mig på ryggen i stugan och samtidigt kollade mätaren. Hade hon inte smekt mig hade jag kanske slagit nytt personligt rekord. Jag tänkte på doktorns klocka råd: ”Försök att ha så lågt och jämnt blodsocker som möjligt”. Det har inte funkat på trettiofem år. Trots att jag mestadels gjort mitt bästa. Ibland inser jag att jag lever på övertid. Ni som läst mina två kåseriböcker vet lite om vad jag menar. Inte allt. Långt ifrån allt.

Ps. Som vanligt när det gäller kåserier svarar jag eventuella kommentarer med en ”symbol”.

På räls

Det fanns en tid då jag nästan bodde på järnvägsspår runt om i landet. Eftersom min pappa var lokförare på SJ hade jag frikort. Vad tufft, i betydelsen jobbigt, det var när jag sedan var tvungen att betala för en biljett. När vi bodde i Ystad förra gången var vi flitiga med att använda oss av Sommarkortet under sommaren.  

Dagens förmörkade läge, med avsaknad av respekt för att ”leka” på järnvägsspår och annat mer sorgligt har gjort att jag inte längre längtar efter en tur på räls, där vi inte vet vilken timme eller i värsta fall dag som vi kommer hem. Charmen får stänk av arbetsslit av olika anledningar. Ska vi behöva ha med medicin, kläder och annat till en dag till?


Visst åkte jag tåg på gammalt vis på Gotland. Det var kul att prova på och häftigt när jag klev på i Roma och fick vibbar bakåt till tiden innan jag ens var född.
Men nu tillbaka på fastlandet igen blir det ändå alltid tåg när vi ska till större städer av olika skäl. Roa oss, fira privata dagar, allvarliga undersökningar m.m. Vi väger för och emot. Ingen av oss vill längre ratta en liten bil i hetsig trafik. Därför var det precis lagom tempo på älskade Gotland.

Igår hade vi ärende till Helsingborg. Härligt väder. Gott om plats i starten i Ystad. Vi bestämde oss för att köra med både livrem och hängslen. Därför en tidig avresetid utan tågbyten. Samtidigt öppnades det upp för trevliga nostalgibesök i staden som var vår bostadsort för endast ett halvår sedan. Nice att besöka platser och butiker av olika slag som vi även gjorde innan vi bodde där. Vi åt gott på Fahlmans. Köpte även hem supergoda ösötade kakor. Fast jag kände inte riktigt igen dem. Antagligen hade de krympt under bakningen. 😉 Det var härligt sensommarväder när den gula lampan var framme. Jag satt och njöt på legendariska Kullagatan medan Solveig cirklade runt och in och ut i olika butiker. Vi satt och solade på en bänk utanför det stora sjukhuset. Allt hade nästan gått för bra. Helt utan problem på räls blev vi dock inte. Förra gången var det obehöriga på spåret och det blev tvärstopp en bit utanför Lund. Den här gången klarade vi oss ända fram till Lund. Vi borde därmed hunnit med ”rätt” Pågatåg tillbaka till Kurt Wallander staden.
I Lund blev det snabbt kvavt i vagnen, när tågvärden berättade att en dörr inte fungerade och måste rättas till. Massor av folk och cyklar och annat trängdes om utrymmet. Cyklarna behövde inget syre men gott om plats. Det gick ingen nöd på oss. Vi anpassade oss bra. Själv tog jag en andningspaus på ett par minuter då och då. 😉
Vad mycket som går att höra där en bit ovanför rälsen. Därmed behövde jag inte störa Solveigs läsning så ofta. Endast varannan minut. 😉
Jag bockade också av olika sorters djur som dök upp längs färden. En ståtlig älgko, rådjur, räv, flyttfåglar som tagit markpaus. Sedan är det inte helt säkert om jag såg ett lejon eller om det var en flodhäst på hemresan. Trots allt hade jag varit på en ögonbottenfotografering. 😉
Vilken tur jag har som hade Solveigs hand i min när vi kom ut från det stora sjukhuset och solen stack i mina ögon. Då såg jag knappt något alls. Solveig fick berätta om små och stora hinder. Fast jag hade solbrillorna på gjorde de första timmarna stundtals riktigt ont. Redan vid hemkomsten kändes det i stort sett normalt. Hoppas provsvaren säger samma sak.  

Ps. Som vanligt när det gäller kåserier svarar jag eventuella kommentarer med en ”symbol”. ❤

Tre män – tre olika liv

Jag har precis lagt in ett blogginlägg om en kyrka på Bornholm. Solveig är tillbaka på sitt jobb efter ännu ett sommarlov. Jag är ensam hemma. Beatles håller mig sällskap från spelaren på kontoret.
Just nu lever jag ett extremt noggrant liv när det gäller mat och dryck. Igår skulle jag inte öka pulsen över det vanliga. Jag ska undvika varma drycker och mycket mer när det gäller föda under 7-10 dagar. Orsaken är att jag tagit avsked av en problemtand. Detta skulle hänt redan när pandemin dök upp. Då ringde jag återbud av säkerhetsskäl, liksom många andra patienter hade gjort och skulle göra vårvintern 2020.
När tanden därefter gått sönder vid två tillfällen har inte mina tandläkare varit tillgängliga. Då har det istället blivit lagningar på Folktandvården och förmaning om att snarast kontakta min ordinarie tandläkare. När jag nöjt sett den fina lagningen i spegeln har livet gått vidare i sin vanliga takt.  Erkänner. Jag är bra på att leka struts. Dessutom gav ingen av dem mig proffsiga skäl, som att det börjar bli dåligt med ”tandrygg” på ena sidan.

Jag tittar ut genom kontorsfönstret och noterar tacksamt att solen är på besök. Det får allt bli en cykeltur ner till mitt nya favoritställe efter lunch. Än så länge är jag absolut inte ensam där. Men allt är förgängligt. Om några veckor går pulsen ner i vår nygamla hemstad.
Mina bruna ögon söker sig till ”mannen mitt emot”. Denna ovanliga aktivitet gjorde jag redan på senvintern, när vi anlände till vår nya bostad. Medmänniskan mitt emot blev oväntat som min hemliga kompis.
Jag har aldrig sett honom möta min blick. Vet inte vad han heter. Förstår bara att han bor på en institution av något slag, där det troligen finns olika avdelningar och behov. Detta stora hus och de lägre intill fanns inte när vi bodde i närheten under en sommarsemester.
Jag har hört att det blev klagomål när utsikten fick sig en rejäl begränsning vid exempelvis solnedgångar. Undra vad de boende i de tjusiga äldre villorna ansåg om saken?
Jag tittar inte längre stunder. Bara några sekunder tar jag paus från mitt eget liv. Däremot är jag trevligt nyfiken på vad han sysslar med. Gör han samma syssla hela tiden? Samtidigt har jag varit beskyddande. Minns en orolig förmiddag när han vid nästa titt verkade ligga med huvudet ner över bordet:
Mannen sov den gången. Jag blev riktigt lycklig inombords, när jag vid ett senare tillfälle såg att han satt som vanligt vid bordet igen.

Just nu ser jag både han och en man i en trädgård, ungefär tjugofem meter därifrån. De två medmänniskorna kan inte se varandra. Känner inte alls till den andres existens. De rör sig i helt olika världar.
Det finns ett högt träplank och en lummig sommargrönska i den privata trädgården. Helt insynsskyddad är den inte från andra våningen i en bostadsrätt. Jag såg hur han gick fram till trädgårdsbaren och troligen hämtade en energidryck. Mannen tog sedan fram en pall och började med första övningen, lyfta ett ben i taget upp på stolen. Sedan följde flera andra krävande övningar. Ibland såg jag mannen delvis bakom ett träd. En svart hund med viftande svans befann sig i samma trädgård. Troligtvis avslutades passet i solskenet, av några hundra meter simning i bassängen i trädgården. Själv avslutade jag blogginlägget och tänkte vidare på denna vardagsepisod.
Visst är det tänkvärt och spännande vilka olika liv tre personer lever, som inte känner varandra, men som vistas ganska nära varandra.
Vad vi tänker vet ingen annan. De två andra vet varken om mig eller den andra.
Vem är lyckligast? Kanske är det mannen som älskar sin dagliga hobby? Jag hoppas det är sanntanken. Jag måste säga att jag oftast varit riktigt duktig på att inte tycka synd om mig själv, som gick från superfrisk till något helt annat. Hade jag tyckt annorlunda om jag inte fått äran att få ha en sådan mysig familj? Sedan har jag varit ironisk mot mig själv. För Ibland behövde jag ”spy i fickan”. Förr var det i örat på min mamma. Riktigt festligt. Det hände att jag gnällde i telefonen över mina tillkortakommande under arbetsdagen. Sedan la vi på och jag fortsatte göra något roligt med Solveig. Stackars älskade mamma. Tur det inte hände ”varje dag”. 😉
Åren rann i väg. Betydligt sorgligare när det blev precis tvärtom. Då var det jag som var bollplank, chaufför och till slut skötte kontakterna med myndigheter och personal. Så hon skulle få det så bra som det var möjligt i livets nerförsbacke.
Allt har sin tid. Födas, leva och dö. Tänk så viktigt det är att försöka uppskatta stunderna, när det sveper in ljus mellan de mörka molnen. Hoppas de som är helt friska uppskattar det lilla i det stora och inte gnäller över småsaker. Att de istället ger av sin energi och förmågor till sina medmänniskor. För en mindre vacker dag kan livet göra en helomvändning på en nanosekund. Så lite den lilla människan vet om framtiden.
När jag var yngre hände det att jag funderade på om det var en fördel att veta hur många dagar jag skulle få leva på jorden. Varje gång kom jag fram till samma slutsats. Det var tryggast att inte veta.

Ps. Som vanligt när det gäller kåserier svarar jag eventuella kommentarer med en ”symbol”.