Hej på er! Här kommer en uppdatering kring övervåningen!
All lerklining är ju klar, och nu äganar vi oss åt att grundmåla alla väggar med äggoljetempera.
Det gör väggarna mjuka och bidrar till att inte sandkorn släpper. Det blir liksom ett (förhållandevis) jämt resultat.
Men det tar tid. Lerväggarna suger ohemult mycket färg, så det tar sin lilla tid att få ett rum klart.
Nu är vi i alla fall klara med barnens rum, och så fort de samsats om kulört ska vi måla ett andra lager med valda nyans (som går sjukt mycket snabbare).
Tycker i och försig att grundfärgen (som kommer från Av jord) är oerhört behaglig, men nu var det ju (tyvärr) inte mitt rum och min uppgift att välja.
Båda barnen har en varsin sovalkov, men inbyggd hylla för väckarklocka och bok.
Är hyfsat avis på de där alkoverna som ska få säng och draperi.
Kidsen har varsin dörr in till rummet, fö ratt vi i framtiden ska kunna dela av dem om de skulle vilja. Dörrarna och överljusen är återbrukade of course. Just den här dörren var täckt av masonit (och har en hel del kvar), men den ska målas så småningom.
Den gröna dörren ska däremot inte målas.
Barnen ska få bestämma allt i sitt rum, men EN SAK får de inte måla. Dörren (och överljuset)!
Hej på er! Nä, men den här hösten. Det har varit en aning mycket kan man lugnt säga. Förutom jobb (skriver bok, startar upp projektet med Elevborgarråd för klimatet som vi ska ta till alla (?) Sveriges kommuner, jobbar ideellt med Klimatklubben och den gamla skolan), så har vi kört sluttamp på bygget av övervåningen.
Nä, men det har varit lite mycket, det har det. Och jag har kanske aldrig längtat så mycket efter jullov och att få vila opp mig.
Komma i fas! Sova hela nätter.
Men om vi bortser från obalansen i livet så finns det en himla fin nyhet som lurar. Nämligen att vi TYP är klara med övervåningen!
Efter 4,5 års byggande är den sista lerhinken buren (i alla fall till det här huset). Alla väggar är byggda och lerklinade och nu återstår endast att måla alla väggar. Övervåningen har inspekterats och nu väntar vi bara på att få klartecken att flytta upp. I väntan på det grundmålar vi tak och väggar. Nä, men nyp mig i armen!
Hoppas innerligt att den här julen innehåller flytt upp på övervåningen och att få vila en gnutta efter intensiva byggår. Tänk att vi byggt på kvällar, helger, luncher, nätter i 4,5 års tid!? Svårt att greppa. Kanske inte konstigt att man är lite … trött.
Världen står mitt i en alarmerande klimat- och miljökris, och det bubblar av kreativa och utvecklande omställningsidéer. Gammelvärlden (fossilkramarna) släpar sig fram och vill gärna gjuta av världen i dess nuvarande form, satsa på gamla idéer och stanna där. I det gamla. Fossila. Korven har blivit symbolen för denna bevarandes epok, och det har plöjts ner värdefull tid i att prata om … ord.
Jag är också pro bevara, men jag tänker lite annorlunda.
Istället för att köra business as usual, så jobbar jag – och många med mig – för att ställa om samhället just för att vi vill bevara det vi älskar – världen som vi känner den.
Vi vill inte att städer ska slukas av haven, skogar ska brinna upp, matjordar sluta leverera livsviktiga grödor, vatten kontamineras, torka (eller för all del översvämning) störa vår tillgång på mat och dricksvatten. Vi vill inte att stormar, översvämningar, ras och skred ska störa transporter och leverenskedjor eller slå människors liv i spillror. Vi vill inte heller utsätta samhällets (och privatpersoners) ekonomi för enorma risker (vad kommer att gå att försäkra i ett förändrat klimat? Och hur mycket kostade egentligen översvämningen i Gävle?)
Ofta snackas det om att sådana som jag – omställningsivrare, klimataktivist, jobbig jävel (kärt barn har många namn) – vill tillbaka till stenåldern. Men jag vet inga som är så framsynta, kreativa och lösningsinriktade som människor som jobbar med klimat- och miljöfrågor. Att hitta nya lösningar, som trumfar samtidens i kreativitet och smarthet, är ju vår grej.
Just därför tänker jag så här: Ta ordet korv, burgare, schnitzel om det är så viktigt. Så fokuserar den kreativa framtids-taggade delen av befolkningen på att bekämpa kriser, spåna nya lösningar och säkerställa ett motståndkraftigt, tryggt och säkert samhälle. En ord eller två (notdog, tjörv eller qörv) kan vi nog klämma på om det tryter.
Och det är klart: Det går ju snabbare om alla som vill bevara världen som vi känner den mobiliserar tillsammans. Krokar arm. Gissningsvis finns det massor av spännande idéer bland korvkramare därute – bara vi släpper taget om den fossila världen.
Tillsammans med 14 EU Climate Pact-ambassadörer skriver jag om just detta i Aktuell Hållbarhet.
November och den rosa oktober är över. En månad om året då strålkastarna riktas mot cancerforskning … och en massa rosa produkter.
Bröstcancerförbundets Rosa bandet-kampanj är enormt viktig och pumpar in miljoner till avgörande bröstcancerforskning genom rosa produkter. Företagen som bidrar är en förutsättning för cash flow. Inget snack om saken.
Men.
I vår jakt att konsumera oss ur cancersvulsten så förvärrar vi andra problem. Förutom det uppenbara (ökade utsläpp, växande prylberg, miljöbelastning, hotade arter),så är också en del rosa produkter pumpade med … cancerframkallande bekämpningsmedel.
Jag vet inte vad ni tycker, men är inte det att pissa i motvind?
Så inför nästa år, 2026, har jag en stilla önskan. Att VERKLIGEN (verkligen!) göra nytta genom att se till att alla Rosa bandet-produkter är fria från cancerogena bekämpningsmedel. Och gärna är cirkulära,lokalproducerade och vettiga förbrukningsvaror. Inte ytterligare en pryl.
Och att matkedjornas Rosa bandet-sortiment är 100% ekologiskt? Så att varken den som äter maten eller den som odlar den utsätts för cancerframkallandebekämpningsmedel.
Nämen nu kommer festligheter! Nu ska jag ta er med in Stockholms hemligaste hörn – Kungliga väntsalen på Stockholm Centralstation.
I denna magiska byggnad har kungligheter väntat på tåget i över 100 år! Och just på denna plats arrangerade jag, Maria Soxbo och Eveline Haugaard – tillsammans med SJ – en #klimatfrukostpå tema framtidens resor i fredags! Hur reser vi i framtiden? Var reser vi? Och varför?
Detta har varit en dröm länge! Jag älskar ju SJ! Det har nog undgått få att jag spenderar mycket tid på tåg, och just tåget möjliggör ju också att jag kan bo på landsbygden och samtidigt ha hela Sverige (och Europa) som min arbetsplats. Skavfritt! För pja, finns ju inget som slår tåget när det kommer till att transportera sig snabbt och utsläppssnålt.
Ödmjuka SJ skryter sällan om sin briljans. Hela världen ska ställa om och elektrifieras, samtidigt som SJ har varit framtiden i mer än 100 år. Deras tåg har rullat på el i decennier! Och som de rullar! På många sträckor kan deras lokförare stänga av motorerna och låta tåget rulla upp till 12 mil (TOLV MIL!) utan motorer.
Men nu ska jag ta dig med in i Kungliga väntsalen!
Har du hört talas om Kungliga väntsalen? Min mamma pekade ut denna dolda skönhet för något år sedan, och när SJ föreslog denna plats för klimatfrukost tjöt vi av glädje! Här dukades en maffig frukost – signerad Luzette (som har en restaurang i Centralstationen) – som bestod av rågbröd med grönärtscreme och 63-gradigt ägg, äppelmust, yoghurt och granola upp, och borden pryddes med lokalproucerade blommor.
Vid 08:00 kom gästerna, fick på sig smurf-tossor (hallå, kungligt golv!), vi hälsade alla välkomna och Kristina Holmqvist från Jernhusen (som äger fastigheten) berättade om Kungliga väntsalen, drottningens krypin och alla salens bedårande målningar som föreställer olika slott. Därefter berättade Sveriges bästa tågfluencer – Eveline Haugaard (@therailvoyage <– följ om du inte redan gör det) – om några guldkorn när det gäller tåg och tågrutter.
Med hela kappsäcken full med inspiration började morgonens huvudakt, där Maria Soxbo modererade ett panelsamtal mellan Eveline Haugaard (@therailvoyage <–följ om du inte redan gör det), Claes Lindholtz (direktör för kommunikation och hållbarhet på SJ) och Oskar Fröidh (lektor i järnvägssystem och föreståndare för Järnvägsgruppen på KTH). Ämnet? Framtidens resor!
Vad lärde vi oss? – Det är inte SJ som ansvarar för rälsen och underhållet, det är Trafikverket. Så när det är växelfel och annat stök på rälsen drabbas SJ, och deras resenärer.
– Den svenska järnvägen har en underhållsskuld på 91 miljarder kronor. Och det beror på att man inte varit tillräckligt proaktiv och man har haft svårt att få budgeten att gå ihop. Man har skjutit på saker som behöver bytas, som är utslitna. Det finns flera tusen växlar. För att hålla en lämplig takt så ska man byta ett par hundra per år, men häromåret bytte Trafikverket bara 20 växlar av olika anledningar.
– 80% av alla förseningar beror ju på bristande underhåll. I Schweiz är växlarna eluppvärmda och inkapslade. I Sverige är många av dem helt fria. När de fryser får man använda hacka, spade och eld. Växlar på vältrafikerade sträckor i Sverige har dock samma funktion som i Schweiz, men som sagt, långt ifrån alla.
– En tågresa “kostar” ju en tiondel i utsläpp jämfört med flyget, och det är högt räknat.
– Du kan ta typ ta tusen tågresor för samma utsläpp som en flygresa.
– Flygbränsle får inte beskattas, enligt Chicagokonventionen från 1947. Det gör att flyget är billigt och skitigt, medan tåget får bära sina utsläppssnåla kostnader själv.
– SJ lägger nu 19 miljarder på att köpa in helt nya tågflottor och rusta upp de gamla . Till 2030 kommer SJ ha möjlighet att ta emot 50% fler passagerare.
– Om man skulle ta en enkelresa med X2000 mellan Stockholm-Göteborg, så kommer du från Stockholms central till Slussen för samma mängd utsläpp om du tar (bensin-)bilen. Tar du flyget, ja, då kommer du bara en bit ut på landningsbanan – det hinner inte ens lyfta.
Det finns ju en hel del utmaningar när det gäller just resor. Just resande – och flygande i synnerhet – har gått från en sällan-unn, till något som många (långt ifrån alla) sprinklar vardagen med. Det är en stark norm att flyga till solen när vintervädret inte behagar, eller att att unna sig miljöombyte när livet känns plant, grått och knastertorrt.
Konsekvensen blir att genomsnittssvensken flyger upp 1 ton co2 per person och år. Poff! 1 ton är hela vår årsbudget i vilken boende, mat, kläder och annan transport ska rymmas. Och nu gäller detta så klart inte alla, utan det är framför allt några som flyger jättemycket, men utslaget på alla svenskar blir kvittot 1 ton per person och år.
Och då var det ju den där detaljen med att vi befinner oss i en klimatkris.
Tänk om vi reste sällan (Barcelona och de andra turist-drabbade destinationerna skulle nog gå upp i brygga), och tog tåget istället. Njöt av heeeeeela resan? Och samtidigt passade på att upptäcka destinationer i vårt land?
Vinn presentkort på SJ!
Som att det inte var nog med Kunglig väntsal – nu tävlar både och jag Maria Soxbo ut presentkort på SJ till ett värde av 1500 kronor. För att ha chans att vinna – berätta hur du skulle vilja att framtidens tåg såg ut/innehöll!
Är det designade tågvagnar, lokalproducerad mat i bistron eller kanske konceptresor?
Vad tycker du? Och vad drömmer du om? Berätta i kommentarsfältet här eller på instagram, och ha chans att vinna presentkort på tåg.
Vinnare dras den 1 november 2025, och eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.
Poff sa det så var september slut. Och jag som skulle njuta av min absoluta favoritmånad! Men det blev massor av jobb istället. Jag ska VERKLIGEN inte klaga för förra året var katastrof på jobbfronten. Under mina 13 år som egenföretagare har jag aldrig haft så lite jobb, och så lite betalt. Vissa månader var det noll i lön. Andra lite som ett CSN-lån.
Anledningen? Kriströtthet i samhället (så många kriser!), klimat & miljö var icke på agendan, woke-ism, ingen brydde sig om hållbarhet, civilsamhället fick en dålig klang (detta otroligt viktiga civilsamhälle som liksom är fundamentet i vårt samhälle), aktivister var lika med terrorister (och vem vågar samarbeta med dem?) och anslagen till kommun, studieförbund och civilsamhälle bantades rejält (aka mina stora arbetsgivare). Tänkte ett par gånger att nu får jag väl ta och lägga ner allt. Slänga in handduken. Skaffa mig ett riktigt jobb. Så jag sökte jobb. Och fick nej.
Nä, men alltså. 2022 var livets bottenår (pappa dog, vän gjorde slut, och strax in på 2023 dog mormor), men 2024 var inte långt efter. Självförtroendet i totala botten. De enda mejl om uppdrag jag fick var i stil med “hej, du som brinner för klimat och miljö, kan du hålla en dags workshop – gratis”. Som att min kompetens och min tid var intet värd.
Sökte så mycket pengar på olika ställen och försökte hanka mig fram.
Att vara utan jobb och uppdrag är banne mig den mest intensiva perioden. Att plöja ner obetald tid i hopp om att landa uppdrag.
Sen gick proppen. Till slut.
Förutom att Klimatklubben fått stöd för att ta Elevborgarråd för klimatet till andra kommuner, så landade jag och Soxbo ytterligare ett projekt. Och sen ett till. Vi fick också en otrolig styrelse i Klimatklubben som tillsammans med mig och Soxbo jobbar på som attan för att sätta klimatet främst! Det är ett sånt härligt gäng – självgående, drivna, underbara!
I samma veva började folk bli arga. Över att den humanitära krisen i Gaza, att demokratin monteras ner, att klimat och miljö nedprioriteras. Och där i folks ilska hände något. Det började röra på sig! Folk i största allmänhet börjar få nog. Känner du också av det?
Gulligt ändå att jag tänkte att jag skulle blogga något i stil med “hej, september försvann, men här är jag nu” och lägga upp någon ljuv bild från trädgården. Istället blev det en truddelutt om hur jädra svårt det är ibland. Hur ska man liksom tro på sig själv, när man rabatteras hela tiden? Hur ska man orka röra sig bland alla svåra klimat- och miljöämnen om de inte heller är önskade.
Man skulle hängt kvar vid dagens outfit istället. Vad lätt det hade varit! Sett pengarna rulla in från företag med stora budgetar. Eller nej, det skulle jag ju inte kunna. För dels hade det inte känts rätt, men sen hade ju ni, vettiga, underbara följare (om ni är kvar efter min långa tystnad) slutat följa mig för min dubbelmoral.
Så ni får ta mig som jag är. Har det knapert stundvis, sliter mitt hår på annat håll för att få kalkylen att gå ihop, men går alltid på min magkänsla.
Det snackas mycket om att Sveriges självförsörjningsgrad ligger på 50% – vilket tyvärr är en överdrift. Under 1990-talet självförsörjningsgraden på 75%. Hur ska vi mätta befolkningen i händelse av kris, krig och avbrott i matleveranser?
Det är inget snack om att tillgång på mat är ett fundament i vår beredskap!
Så hur säkrar vi den?
Jo, genom att sänka utsläpp och förhindra ytterligare klimatförändringar.
Ett förändrat klimat – med ömsom torka, värmeböljor och brist på vatten ömsom skyfall och översvämningar – kommer göra det allt svårare att odla mat.
Låt oss börja där.
Att inte göra något åt situationen innebär enorma risker kopplat till matförsörjningen.
Exempelvis kan Golfströmmen mattas av och kollapsa som följd av klimatförändringarna.Då riskerar Sverige att få ett klimat som liknar Sibiriens.Nä, men god odlingslycka!
Att ställa om är med andra ord fundamentalt för vår beredskap
Genom att odla själv stärker du inte bara din egen beredskap, utan också samhällets motståndskraft.
Om du förvandlar din gräsmatta till odling eller fyller balkong eller innergård med prunk bidrar du också till ökad biologisk mångfald, kolinbindning och minskar antalet långa och sårbara livsmedelstransporter.
Har du inte möjlighet att odla själv?
Hjälp din och andras beredskap genom att styra pengarna dit de gör skillnad – handla ekologisk mat från lokala producenter.
För damn, de behövs!
Du och jag är en förutsättning för att de finns kvar om/när krisen kommer genom att vara trogna, återkommande kunder.
Förutom att gynna lokala matproducenter, så gynnas den lokala ekonomin, ovärderliga ekosystem och biologisk mångfald. Genom att handla från lokala producenter ökar du också samhällets motståndskraft – vi blir mindre sårbara av långa transportvägar – och minskar behovet av importerat konstgödsel (producerat av fossila bränslen).
Vad kan du göra?
Handla lokalproducerat, prata om behovet av lokala matproducenter och efterfråga lokalproducerat hos matbutiker, kaféer, restauranger och i offentlig sektor.
Odla i trädgård, på balkong och lott, efterfråga stadsodling och skolträdgårdar.
Dra igång skördemarknader, REKO-ringar och gör lokalproducerat och ekologiskt tillgängligt för alla.
I dag kickar beredskapsveckan i gång och det är hög att tid att snacka om just detta. Kopplingen!
Ska vi börja med att ta en svängom kring våra transporter?
Genom att nyttja buss, tåg, tunnelbana, spårvagn och cykel sparar du värdefulla resurser, bidrar till nödvändig omställning och gynnar också vår gemensamma beredskap.
Att minska beroendet av fossila bränslen – gårdagens lösningar – känns ju inte bara vettigt med tanke på vilka länder, diktaturer och krigskassor som gynnas av vårt fossilberoende, det är ju också avgörande för våra samhällen i händelse av bränslebrist. Det säger ju sig självt att de regioner som har väl utbyggt kollektivtrafik klarar sig bättre i händelse av kris och bränslebrist än de som bygger på privatbilism. Det krävs mindre bränsle att transportera 50 pers i en buss än om alla skulle ta egen bil. Vid utbrottet av andra världskriget infördes också förbud mot privatbilismen och under oljekrisen 1973 sattes användningen under lupp.
De mest bränsleffektiva transportmedlen är med andra ord toppen för att spara utsläpp – hej cykel, buss, tunnelbana och spårvagn – men är också en fråga om beredskap.
Även tåget är en viktig del av vår beredskap – och så klart omställning.
I det krigshärjade Ukraina har tåget exempelvis visat sig vara omåttligt viktigt, och oslagbart när det gäller att frakta material och människor långt. En viktig parameter i såväl fredstid som i händelse av kris eller krig.
Vad kan du göra? Nyttja kollektivtrafiken! Se till att den används, nyttjas och utvecklas Du är en förutsättning för att den finns! Snacka om kopplingen mellan omställning och kollektivtrafik!
Ps. För två år sedan var MSB på besök för att se över min beredskap. Nu har jag samlat alla klipp från besöket här.
Denna vecka kickar beredskapsveckan igång och jag tycker att det är hög tid att lyfta kopplingen mellan beredskap och omställning. Omställningen bidrar ju inte bara till motståndskraftiga samhällen när vi satsar på kollektivtrafik, lokalproducerat och ser till att vi tar hand om både jord, vatten och ser till att naturen fungerar som den ska.
Omställningen är också en förutsättning för fred.
De ökade temperaturer som klimatförändringarna medför, ökar också riskerna för militära hot. Redan vid två graders uppvärmning dubbleras risken för konflikter. Det är därför ingen rocket science att vi behöver förebygga framtida konflikter genom att minska utsläppen.
Under denna vecka kommer jag snacka mer om detta, men också lyfta hur man kan öka sin egen beredskap hemma.
För två år sedan var MSB – myndigheten för samhällsskydd och beredskap på besök hos mig för att se hur förberedd jag var om krisen skulle komma.
Allt förevigades på film! Här nedan kan du se alla klipp.
Då snackade vi inte så mycket om kopplingen mellan beredskap om omställning – exempelvis kollketivtrafik, cykel, lokalproducerad mat, odling och så vidare – utan snarare vikten av hemberedskap, men denna vecka ligger fokus alltså på omställning och beredskap!
Itorsdags var det tre år sedan min pappa dog i Alzheimer sjukdom.
Det ska ärligt talas erkännas att jag de här 1099 dagarna som har passerat sedan dess mest försökt att slå bort tankarna på pappa och den vidriga hösten 2022 när allt rasade. Trots att lägga locket på går emot allt jag själv står torsdags var det tre år sedan min pappa dog i Alzheimer sjukdom.
Det ska ärligt erkännas att jag de här 1099 dagarna som har passerat sedan dess mest försökt att slå bort tankarna på pappa och den vidriga hösten 2022 när allt liksom rasade. Trots att lägga locket på går emot allt jag själv står för och proklamerar.
Jag är inte en vidare städad person, men klarar inte skit i hörnen, sten i skon och att sopa något under mattan. Allt ska upp på bordet: Vändas, vridas och redas ut. Men så blev det inte. Förmodligen skulle klumpen i bröstet och trasslet i kroppen varit mildare om sorgen fått välla in med ful kraft.
Det första året orkade jag inte. All kraft gick åt till att bara hålla sig uppe på fötterna och hitta något att hålla i. Fokuserade på att få något att fungera: Jobbet. Log och levererade, men var så himla ledsen.
Andra året ville jag så förtvivlat gärna bara fungera och var så hungrig efter att få tillbaka en strimma av mig själv och liksom starta det där nya livet. Flytta in i vårt hus, vara en glad förälder, se framåt, vara jag – bortom sorg. Fungera. Jag bodde trots allt på en ny plats, och vem vill bli kompis med en sorg?
Och nu på tredje året så fungerar jag och står stadigt, men det känns lite som ett svek att man liksom stuvat ner all sorg i en kappsäck som man lagt längst in i garderoben. Tänker att min pappa var värd mer än så, även om jag vet att han förstår (var han nu är). Det hela är ett ihopkok av sorg och skam, precis som helvetessjukdomen Alzheimer.
Alla hanterar sorg på olika sätt. Jag trodde att jag var en dyka-ner-reda-ut, men jag var tydligen en locket-på, som pyser ut då och då. Grinar ögonen ur mig, borstar av och ställer mig upp igen. Men tänker på hur mycket som inte syns när vi inte träffar varandra IRL utan ser varandra med en skärm emellan. All skit och sorg som människor går runt och bär på, utan att det syns utåt. Jag gjorde allt för att det INTE skulle synas hur ostadig jag var.
Så ta den här veckan som kommer (och nästa och nästa) och säg något snällt, ge lite styrka till någon eller säg att du finns där. Kanske är det just de orden som får personen i fråga att orka fungera just den dagen.
Och kanske särskilt viktigt för de som ser starka ut på utsidan. Det ska mycket till att be om hjälp om man ser sig själv som en person som “klarar av”.
