Synd att du inte bloggar längre, skrev en av mina bloggvänner.  Det var som om energin försvann, kanske för att jag arbetat så hårt med alla de böcker jag skrivit de senaste åren. Det fanns inget utrymme i min hjärna.

Men jo ... jag har saknat bloggandet, eftertänksamheten, möjligheten att fundera tillsammans med andra. Byta tankar och erfarenheter på ett annat sätt än Facebook. Saknat alla kloka kommentarer och kontakten med bloggvännerna som blir så annorlunda när man inte bloggar själv.Så jag kanske börjar igen! Men skamligt nog minns jag knappt hur jag gjorde. Testar att skriva ett inlägg och trevar mig fram med fingrarna. De minns nog. Och kanske minns någon mig.

Hej kära bloggvänner!

Ni kanske har märkt att jag inte varit så aktiv bloggare ett tag?
Det beror framför allt på att jag med hjälp av Mia Fallby skapat en ny hemsida. Där kan jag både skriva blogginlägg, informera om nytt som händer och visa mina böcker.
Jag blir så glad om du tittar in där!

Bästa hälsningar

Eva
PS: Jag fortsätter så klart att läsa många bloggar!

www.swedenmarkeva.com

Gå samman, formulera upplevelser av förtryck, förändra

Jag som redaktör på Morgonbris 1978

Jag hyllade dokumentet i Morgonbris 1978

Det finns en sådan makt och styrka i att gå samman och formulera sina egna upplevelser och erfarenheter.

Maria Küchen beskriver det så fint i en artikel i Opulens:
"vi tar makten över våra erfarenheter genom att formulera dem – ett makttagande som av många upplevs som samhällsfarligt, och kaoset i Svenska akademien visar att det faktiskt rubbar maktstrukturer.", skriver hon.

Samma erfarenhet gjorde kvinnorna bakom Dokumentet på Aftonbladet 1978 visade Karin Alfredssons fina dokumentär Sex sprit och solidaritet. Se den på SVT Play!
Jag är med i den filmen eftersom jag då, 1978  (se bilden intill och inunder!)skrev om Dokumentet och hyllade just precis detta mod att inte tiga om övergrepp och sjuka maktstrukturer utan i stället gå samman, formulera vad som hände och ändra på maktförhållanden som förtrycker.
Den 8 maj 1978 var det ovanligt tyst på Aftonbladets redaktion. Ett stencilerat dokument låg på alla skrivbord. "Om vårt liv på Aftonbladet, av kvinnorna på Aftonbladets redaktion" stod det på det röda omslaget och på sidorna fanns vittnesmål om sexuella trakasserier och en djupt rotad alkoholkultur på arbetsplatsen. Manifestet skapade en upprörd debatt och ledde senare till att Aftonbladet startade svensk press första kvinnoredaktion. 


Dokumentären handlar om hur Dokumentet, 40 år före #metoo, förändrade världen, åtminstone lite.

En god vän jag tänker på med värme

Bilder Dick Stenberg ritade direkt i sin favoritbok innan han gav den till mig. Så länge sen.

Dick Stenbergs illustration i My name is Aram av W Saroyan.

Jag läste ett inlägg om bokhyllor, någon skrev att man ofta har en hylla med böcker som står en riktigt nära. Som man bara kan ställa in just på den hyllan.
Jag har såklart en sådan hylla. En av de böcker som står där är en sliten häftad bok,  My name is Aram, en roman av William Saroyan.
Det är inte boken i sig själv som är så viktig utan det faktum att jag fick den av en vän som älskade den boken, och han gjorde illustrationer i boken och gav den till mig.
Han var en kär vän till mig som hette Dick Stenberg. En skicklig illustratör och tecknare från Sundsvall. Tyvärr dog han för tidigt, hade några tuffa år. Men det var när vi var unga vi kände varandra.
Han gick på gymnasiet  i Sundsvall några år före mig och vi började träffas, vi brevväxlade också, förenade av bland annat vår kärlek till Frankrike. Sedan försvann vi ur varandras liv men boken har jag kvar och också ljusa minnen av våra samtal och brev.
Han var olik alla andra killar i Sundsvall, så elegant, så bildad, så kosmopolitisk. På den tiden så ovanligt.
Ja, något att tänka på, minnas med ett litet leende.

Och mellan de två bilderna, ett liv

Eva och Leif 1969

Leif och Eva 2018

Visst är det fascinerande med bilder. Jag tittar på det foto Christophe Laurentin tog av mig och Leif när vi levde i Paris i slutet av sextiotalet. Det år som ligger till grund för min roman Paris Passion som ju bygger på och inspirerats av mitt eget liv och de val jag gjort.

Till releasen (se bilden tv)  kom Leif, som jag då levde tillsammans med. Han bor numera i Angola.
Vi ses några gånger per år, det är så intressant att minnas tillsammans, tala om livet som var.

Om han fick läsa manus innan boken gavs ut?
Självklart, han läste och gillade, tyckte den var autentisk och välskriven. Det gjorde mig glad för jag arbetade hårt med att verkligen att, inspirerad av vårt liv tillsammans,  skapa två trovärdiga gestalter i min bok.

Livet, hörrni!

Under det storslagna 60-talet tycktes allt vara möjligt – men drömmen hade sina baksidor