För litteraturvetare är den bekant, och förmodligen för många andra avancerade läsare. Men Pierre Menard-effekten är inte begränsad till att gälla enbart för litterära verk. Den kan lika gärna träda fram i filmer eller inspelad musik.
Det jag tänker på är naturligtvis Borges novell ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”. Novellen är en betraktelse över en fiktiv författare (Menard) och dennes mest säregna och magnifika verk: en fullkomligt identisk kopia av Cervantes Don Quijote. I novellens slut konstaterar den anonyme berättaren att Menards teknik berikat läsandets ”outvecklade konst”: den avsiktliga anakronismens och de felaktiga attributionernas teknik. Denna teknik, säger han, gör de fridsammaste böcker fulla av äventyr.
Men den kan inte bara berika texter — Pierre Menard-effekten kan bygga illusioner och den kan rasera dem. Ibland raserar den så effektivt att resultatet blir oåterkalleligt, ty vissa tankar, när de väl är tänkta, går ej att göra otänkta.
Into Another gav ut sin andra fullängdare på Revelation Records 1994. På pappret såg det ut som vilket som helst av de hardcoreband som dominerade bolagets utgivning och min egen lyssning under den perioden. Den främsta anledningen till att jag beställde deras ”Poison Fingers” 7″ var att de donerade intäkterna till Peta — en känd djurrättsorganisation. Visst var de hyllade i fanzinevärlden men jag hade inga större förväntningar på musiken — jag trodde att jag visste vad jag hade att göra med och hur det skulle komma att låta.
Men Into Another lät inte som något annat. Poison Fingers inleddes med en driven basgång, ett par takter in introducerades en gitarrslinga, först som ensliga ylanden, sedan som en mer utarbetad melodi. Därefter kom sången. Inte skrik utan en gäll, nasal, melodisk stämma som sträckte sig över ett brett register.
Into Another lät inte som något annat.
Textmässigt befann de sig också på en annan lyrisk nivå än de mer eller mindre välformulerade slagord som straight edge-genrens konventioner bjöd.
De blev snabbt ett favoritband, deras flirt med 70-talshårdrock bröt friskt mot det rytmiskt pumpande sound som snart skulle ta död på sig själv under rubriken ”nu-metal”. Deras poetiska känslighet gav dem en komplexitet och en funktion liknande den som Morrissey haft i andra sammanhang. Richie Birkenhead rörde sig mellan barndomens trauman, komplicerade oidipuskomplex och avsmak inför machokulturen, alltid med genuin smärta i rösten. Han tycktes representera en mer känslig, sofistikerad och intellektuell identitet i en annars ganska våldsam subkultur.
Långt efter det att jag lämnat SXE/hardcorescenen tänkte jag fortfarande på Into Another — vissa låtar, melodier, textrader återkom nästan dagligen, trots att jag aldrig köpte något mer än den där 7″-singeln.
Därför fick jag för ett par år sedan ett infall att köpa de skivor som jag borde äga men inte ägde. Det visade sig vara svårt att få tag på Into Another och deras starkaste album — Ignaurus (varifrån Poison Finges hämtades) — har jag ännu inte hittat på CD.
Auktionssajten Tradera blev mina jaktmarker och ganska snabbt hade jag fått tag på den självbetitlade debuten, EPn Creepy Eepy, samt majordebuten Seemless. Och det var i anslutning till köpet av den senare som Pierre Menard-effekten slog till lika överraskande som brutalt.
Seemless blev inte den kommersiella framgång som Hollywood Rec hade hoppats på — det exemplar som jag fick för några kronor på Tradera var en cut-out och tydligen blev den föremål för konflikter mellan skivbolag och band vilket fick till följd att den inte finns på iTunes. Den som sålde mig skivan var ingen kännare, de skivor som fanns bland säljarens övriga annonser var av en sådan blandning att jag fick intryck av att det kanske var lagret hos någon nedlagd skivbutik.
Just denna grosshandlarkontext var vad som bidrog till Pierre Menard-effekten. Som beskrivning på detta album som hösten -95 omgavs av ett sällsamt magiskt skimmer stod helt kort: 1990-tal, grunge.
G R U N G E
Ord är realiteter och även om vi vet att det inte finns, aldrig har funnits, någon ”grunge”, så var det som om Into Another framför mina ögon och öron förvandlades till något annat. För plötsligt blev det uppenbart att det viss finns något som låter som Into Another.
Alice in Chains
Stone Temple Pilots
Varför hade jag inte hört det? Även om jag fnös åt den okunskap som låg bakom etiketteringen ”grunge” så gick det inte att lyssna på Into Another på samma sätt längre. Det var som blev jag uppmärksam på helt andra saker. Fraseringar som jag tidigare uppfattat som fräscha och originella framstod nu som unkna. Instrumentering, riff, distortion — ja likt Borges novell fanns det ingenting som denna felaktiga attribution inte kunde destruera eller omformulera. Plågsammast är ovissheten i fråga om var felaktigheten uppstod: var det min ursprungliga uppfattning som lett in mig på ett 10 år långt villospår eller är det en tillfällig illusion framprovocerad av en taktlös skivnasare? det enda säkra är Pierre Menard-effekten.
Guns of Brages 
