Arkiv för februari, 2012

Provinsiellt

Publicerat: februari 29, 2012 i punk
Etiketter:, , ,
2

I stan som jag kommer från uppfördes i början av 1900-talet en anläggning för att ta hand om och i möjligaste mån kurera människor som drabbats av den tidens stora farsot: TBC. Närheten till frisk luft, sol och salta bad antogs göra de tuberkulösa gott och sanatoriet anlades i direkt anslutning till en mindre badplats. Idag rymmer de gamla sekelskiftesbyggnaderna ett lyxigt hotell och en påkostad spaanläggning men när jag var barn hade ännu inte upplevelseindustrin slagit klorna i det gamla kustsanatoriet, utan det stod där som ett hemsökt monument över modernitetens barndom och de fasor som alltjämt åtföljt den mänskliga tillvaron. Tuberkulosen var verkligen en fasa. Bakom sanatoriet berättar en liten gravplats om en tid och ett Sverige som inte ligger längre bort än ett par generationer. På de enkla stenarna, många av dem resta över barn i 4-5-årsåldern står hemorter som Pajala, Korpilombolo, Luleå…

Image

De spöklika fasaderna från sanatoriet kastade en kuslig skugga över min barndoms somrar och jag har länge, och utan framgång, försökt att gestalta den ångest som närheten till tuberkulosens unga offer  väckte hos mig. Därför var förvåningen stor när jag fann känslan fångad och perfekt återgiven av en kanadensisk anarkist och folkpunkare…

John K. Samsons första riktiga soloalbum släpptes den 24 januari i år (utgiven på ANTI), ett releasedatum som lätt förbises i julens efterdyningar. Samson är ingen främling, under det senaste decenniet har han rönt framgångar med mjukisrockarna Weakerthans, och innan dess spelade han bas i 1990-talets bästa punkband. Skivans titel Provincial skvallrar om att dess geografiska omfång är begränsat — men det har gett Samson möjlighet att utforska de själsliga landskapen desto noggrannare. Det heter ju att den som varit i byn har sett hela världen.

Image

Den provins som Samson tar oss med till är Manitoba, den prärieprovins i hjärtat av Kanada där han vuxit upp och alltjämt lever, och som förblivit en mångårig inspirationskälla för hans låtskrivande. På Provincial går han ”all in” och besjunger nästan varje vrå av sitt Mamitoba:vägar och gator, överskottslager, bortglömda lokala hockeyhjältar, och så TBC-kliniken Ninette Sanatorium. Tydligen hör sanatoriet till Manitobas historiska platser, ett minne av de villkor under vilka våra förfäder levde och dog. I ”When I Write my Masters Thesis” förekommer sanatoriet som studieobjekt i en uppskjuten uppsats, men när den låten klingat ut skiftar perspektivet och de som nyss varit svartvita spöken i en historiestudents handskbeklädda hand, får nu en röst och börjar tala i ”Letter in Icelandic from Ninette San”. Och som skivans absoluta höjdpunkt är det en låt som lyckas blanda konvalescensens främlingskap med den isländska sagans osentimentala hållning till döden.

Image

"Emaciated Ghosts hiding in those curtains ' creases..."

Jag ska medge att det tog ett tag innan jag gav den här skivan en ärlig chans. Till en början trodde jag att jag hade att vänta minimalistisk singer-songwriter-pop med en ironisk twist à la Adam Green. Men det visade sig vara att underskatta John K. Samson. Hans poetiska sensitivitet går bortom den iakttagelseförmåga och översvallande träffsäkerhet som är så förknippad med amerikansk lyrik, han låter inte de vardagliga detaljerna stå i vägen för existensens bråddjup. Efter ett par lyssningar infinner sig en vördnad inför det han har att berätta som jag inte riktigt kan jämföra med något annat.  Eller kanske: vissa av låtarna omges av en tystnad som bara fastnat på band en gång tidigare, på Bruce Springsteens Nebraska. Liksom med Nebraska måste man som lyssnare ibland ta sats för att klara sig igenom vissa textrader. Häromdan kunde jag inte värja mig utan började gråta framför datorn på jobbet.

Vad jag vet har ingen svensk tidning recenserat Provincial (än), och det finns en risk att den inte får lika många lyssnare som den förtjänar. Men det är kanske ingen katastrof, det skulle också innebära att vi får behålla John K. Samson för oss själva ett litet tag till…

#36 GG Allin: Freaks, Faggots, Drunks & Junkies (1988: Awareness)

Publicerat: februari 21, 2012 i punk, topp 50
Etiketter:, ,
0

Image

I förordet till mitt exemplar av Woody Guthries självbiografiska Bound for Glory skriver Izzy Young att ”de kommer göra en medelklasshjälte av Woody Guthrie”. Med det menade han att det pissljumna kulturetablissemanget med tiden skulle skala av det radikala politiska patos som var drivande för Guthrie och lämna vidare en samling småtrevliga visor för prärieturister att sjunga kring lägerelden. Citatet brukar komma för mig när jag tänker på GG Allin. Någon medelklasshjälte är han kanske inte ännu men väl en sorts maskot för den kreativa klassen: de har m a o lyckats göra en hipsterhjälte av GG Allin. Trettioåriga, skäggiga mäns reklambyråskrivbord pryds som bekant av små plastfigurer föreställande t ex Yoda eller Homer Simpson och, inte sällan, en 10-tums avbild av GG anno 1991.

Image

GG Allin som nickedocka

När jag var 13 år var GG Allin allt man kunde önska sig: han slickade på toaringar, tryckte in nålar i dolmen, slog sig blodig på scen. Han var allt det som man som barn trott Kiss och WASP om, men som man sedermera insett var så orimligt att det bara rörde sig om spekulationer mellan dagisbarn (och Siewert Öholm). Men GG var på riktigt, hans trasiga tillvaro omgärdades av rykten. När väl dödsbudet kom, sommaren -93, undrade man mest över hur det hade gått till: mord, självmord, överdos, fullföljde han rentav löftet om att ta sitt liv på scen?

Det är lätt att avfärda honom som en effektsökande pajas, en självdestruktiv provokatör a la Darby Crash utan någon egentlig riktning. Punk när det är som sämst: när den är Sid Vicious.

Idag när YouTube ger omedelbar tillfredsställelse åt minsta impuls är det lätt att glömma vilken sensation det var att få en tredje- eller fjärdehandskopia av en VHS-kassett med GG Allinmaterial. Intervjuer, liveframträdanden, talkshowkaos. Man satt bara och gapa.  Han var sanslös. Som det där klippet från en konsert där han inleder hela showen genom att gå fram till en tjej i publiken och drämma till henne i plytet med mikrofonen. Och sen börja sjunga.

Hans mission var enligt honom själv att återföra faran i rock’n’roll. En som tog honom på allvar var massmördaren John Wayne Gacy som menade att GG hade ett budskap som talade till en sjuk värld och det finns vissa religiösa övertoner i en del av dokumentationen över hans gärning. När han bajsade inför sin publik var det att jämföra med ett sakrament. Det är lätt att de tolkningarna går till överdrift, att tillskriva hans roll och beteende ett slags helig dårskap. Han själv, och flera av Allins uttolkare, menade att han representerade friheten, att han var ett slags uppskruvad Ulf Lundell som utan känsla för ansvar eller samvete levde ut det som vi andra inte förmår. Jag tror inte att det stämmer. Jag tror snarare att GG Allins betydelse bestod i att få oss att tro att våra liv är strukturerade, trygga, tråkiga fängelser. Genom att balla ur och vara otämjd så förstärker han illusionen om ett ordnat samhälle. Sanningen är snarare att vi alla är GG Allin.

När  han står där, ensam, naken, blodig, täckt av skit, med ena handen runkandes sin slappa lem, mikrofonen i den andra, är han bortom perversionen, bortom det avgränsade subjektet med dess neuroser, då uppnår han ett transcendentalt tillstånd som vi alla på nåt besynnerligt sätt kan dela. Och även om det är mycket sensationalism kring honom så finns det saker som vittnar om en mer komplex Allinreception än vad som tycks omedelbart vid handen. Ett av de populäraste YouTubeklippen med GG Allin är en scen ur dokumentären Hated (1994) där han ensam, till egenhändigt ackompanjemang på akustisk gitarr, framför Warren Zeavons ”Carmelita”. Det är som om hans fans längtar efter den sentimentale och känslige lille mannen istället för det gränslöst perversa odjuret.

Under förarbetet till denna text insåg jag att det finns två sorters människor: de som, när en naken man insmetad i avföring närmar sig ger sig av illa kvickt, och de som står kvar. I en intervju berättade GG att han inte gav sig på sin publik urskiljningslöst utan att han sökte upp och gav sig på dem som uppenbarligen inte var där för att delta utan som hade kommit för att spana in en freakshow (though this be madness, yet there is method in it). Det var de som höll sig på säkert avstånd från kaoset och som var oroliga för att smutsa ned sig som förtjänade en knytnävsmacka med bajs på. Med andra ord, just den typ av människor som idag pryder sina kontorsmöbler med små GG-statyetter. Fuck off.

Lyssna också på
Dwarves – Blood, Guts and Pussy
Lunachicks – Babysitters on Acid
Rockbitch – Motor Driven Bimbo

One From the Heart

Publicerat: februari 14, 2012 i punk
Etiketter:, , , , ,
0

Idag släpps årets skiva. Jo det är sant, jag behöver bara höra två låtar av Classics of Love’s självbetitlade fullängdsdebut för att bestämma mig. Inget, jag säger inget, kan toppa det här.

Ni som varit med ett tag känner till historien. När för mycken uppmärksamhet ofrånkomligen förstörde Operation Ivy tog det ett par år av sturm-und-drang innan Tim och Matt bildade Rancid. Bandets eminente sångare och textförfattare, Jesse Michaels, däremot, har sedan slutet av 1980-talet fört en tillvaro längre bort från den mediala offentligheten än de båda bandkamraterna. Det florerade många rykten om honom efter att Operation Ivy upplösts. Bl.a. skulle han ha blivit buddhistmunk. I själva verket har han gett ut musik med grupper som Big Rig och Common Rider, men inget har väl egentligen tagit sig, och inget har kunnat mäta sig med Rancids framgångar. Inte förrän nu.

Mina förväntningar var orimligt högt ställda, trots att jag lyssnat på deras EP Walking in Shadows från 2009 utan att reagera nämnvärt. Detta till trots infriar denna LP alla önskemål: energi, melodier, lagom avvägda skainfluenser och en produktion som tar tillrätta Jesses unika röst. Lookout-grundaren Larry Livermore skriver om detta i en ömsint betraktelse. (som också behandlar Operation Ivy’s bästa låt).

Skivan släpps som sagt idag, på alla hjärtans dag, på Asian man rec. Den går också att lyssna på här.

Image

Kram på er alla!

Ett Bergslagsrocken för 2000-talet

Publicerat: februari 10, 2012 i Hardcore, punk
Etiketter:,
0

När Hultsfredsfestivalen häromåret reste sig ur sin grav för att återuppstå som ett Sweden Rock för 30-åriga indiekids och frågan om vilka andra festivaler som borde återuppväckas kom på tal var mitt förslag Bergslagsrocken. Det ska sägas att jag aldrig var där själv,  så jag vet egentligen inte vad jag pratar om, men deras bokningar var helt synkade med ens personliga önskelista omkring 1993/-94/-95. Och i dagsläget hade jag mycket hellre åkt til Fagersta för att se Lag Wagon  och Downset än att genomleva den kollektiva självförnedring som går under namnet ”Primal Scream performs Screamadelica”.

Men så slog det mig att vi inte behöver väcka liv i Bergslagsrocken, West Coast Riot har sysslat med just det, och gjort det med den äran, i ett par år nu. Inte heller denna begivenhet har jag kunnat bevista eftersom det krockat med andra åtaganden. När man kollar in lisan över band som man har missat de senaste åren känns det lite som med Bergslagsrocken (och i många fall handlar det ju om samma band: NOFX, Bad Religion, Millencolin).

Den 26 juli är det dags igen. Den här gången ett datum som passar bättre ihop med mitt s.k. livspussel. Nästa vecka offentliggörs de första bokningarna. Om det är Rancid är det givet att jag åker dit. Blir det Blink 182 lär jag skita i det.

Image

Fram till dess laddar jag med Integrity, Birdflesh och Slapshot i Sthlm.

#37 NOFX: White Trash, Two Heebs and a Bean (1992: Epitaph)

Publicerat: februari 4, 2012 i punk, topp 50
Etiketter:,
0

Högerhanden är fortfarande gipsad men jag kan inte hålla mig ifrån tangentbordet längre. Ni har fått vänta länge, men såhär minuterna innan Melodifestivalen drar igång fortsätter jag Guns of Brages topp 50-lista över amerikanska punk och hardcorealbum. I afton en personlig favorit som inte riktigt får den uppmärksamhet det förtjänar. Till hösten fyller den 20 år. Håll till godo!

Image

En av NOFX mest populära och önskade låtar är ”Bob”. Varför förblir en gåta. Låten om den festglade Bob som, efter 15 års krökande, ställs inför valet att sluta dricka eller dö, och som finner en ny riktning i livet genom skinheadkulturen, har inte varit helt lätt att fördra. Själva berättelsen hör visserligen till en av Fat Mikes finare, men musikaliskt fiskar den i de grumliga vatten som vi bara kunde ana på White Trash… men som sedan definierade NOFX 1990-talsproduktion. Ändå hör detta album till NOFX’ bästa, näst efter EPn The Longest Line (1992: Fat Wreck), som otvivelaktligen var deras största stund.

En orsak till att White Trash… inledde bandets resa mot Margaritaville stavas Aaron Abeyta, till vardags känd som El Hefe. Skolad musiker tillika multiintrumentalist tillförde han nya element till NOFX redan breda ljudbild. Det var nu som trumpeterna och de roliga rösterna gjorde sitt intåg. På gott och ont. Konsekvensen av detta blev att NOFX alltmer utvecklades mot ett ofarligt partyband och det krävde en George W Bush i Vita Huset för att få Fat Mike att börja tala allvar (nåja) och hitta tillbaka till den svarta humorn.

Men detta är egentligen ovidkommande för vad som utgör det här albumets verkliga storhet. White Trash… kan nämligen med fördel betraktas som ett konceptalbum på temat identitetskris. Det visar sig redan i titeln: genom att reducera de fyra medlemmarna till etniska stereotyper anspelar man på den överhettade debatt om identitetspolitik som fördes bland USAs intellektuella under 1990-talet. Vad som i spåren efter medborgarrättsrörelsen inletts som ett progressivt initiativ för att erkänna minoriteternas rättigheter i majoritetssamhället, hade förvanskats till ett slags särartstänkandets privilegium: människor identifierade sig i första hand som kvinna, afroamerikan, hispanic etc, och istället för att överbygga åtskillnader (som varit projektets syfte) tycktes klyftan mellan olika grupper i samhället förstärkas. NOFX såg det absurda i detta och var snabba med att driva gäck med fenomenet (inte minst i latino-reggeaen ”Johnny Appleseed”). Omslagsfotot understryker genom att kapa musikerna vid halsen: de står där som ansiktslösa företrädare för sin minoritetstillhörighet.

Men när skivan börjar snurra inser man att NOFX besitter en djupare förståelse för identitetsproblematiken än att leka med stereotyper. Inledande ”Soul Doubt” (som ju har en fonetisk likhet med ”sold out”, vilket kan ses som en bearbetning av det publika genomslag som bandet stod inför), nämnda ”Bob”, ”Straight Edge”, ”Liza & Louise”, ”She’s Gone”,  och ”Buggley Eyes” behandlar på olika sätt personer i kris och tillvarons sökande efter ett autentiskt själv under senmoderniteten. Och jakten på en identitet går genom subkulturer, sexualiteter, droger och skörlevnad. Vår vilsenhet och jakt på oss själva sker inte utan offer, vilket det näst sista spåret på skivan,  ”She’s Gone”, visar.

Egentligen skulle det vara fullt tillräckligt att bara skriva om ”She’s Gone”. Den hör till Fat Mikes mest personliga och gripande låtar, i stil med ”Lori Meyers” och ”My Orphan Year” men med en smärta och indignation som överglänser dem båda. I sin förrädiska enkelhet handlar den om klyftan mellan och inom människan, det icke-identiska, eller kanske ”dödsdriften”, som Freud kallade det, gestaltat genom berättelsen om en flicka som blir övergiven av sin mamma. Men den sentimentala tematiken till trots rör det sig inte om något simpelt melodrama, utan om ett minimalistiskt utforskande av mänskliga relationer när de är som allra mest komplexa: längtan, svek, beroende. Den inledande versen levereras med en kyla som ger rysningar:

A blackened wick is what remains
The flame was blown out just recently
Although the candle hadn’t burned down to the stick
It won’t be lit again, the day won’t be so bright
We don’t know what she may have been
All we know is what she left behind
An apartment cluttered with children’s toys,
Photos of good times

Genom ett suggestivt och fragmentariskt narrativ får vi fler och fler ledtrådar till en mångbottnad berättelse som kulminerar i det ofattbara, outhärdliga:

Carol Anne stands alone in the school yard
All the other children have gone
After waiting for hours,
She can’t understand why her mother left her sad

Att det är en låt som berör märks inte minst då man loggar in på sajten songmeaning.net där människor inte bara saluför sina tolkningar av textens innebörd, utan också inspireras till att dela med sig av egna erfarenheter av att ha levt i dysfunktionella familjer med föräldrar, syskon, partners som missbrukar eller tagit livet av sig. På samma sätt som jag en gång berördes djupt av låten i fråga var vittnesmålen om smärta och hjälplöshet på songmeaning många gånger en svårsmält läsning. T ex den ensamstående pappan som melankoliskt  beskriver sin och dottern plåga av att se mammans knarkande:

I met my Ex wife in a subhumans mosh pit maybe 10 years ago. She used to be a model, and a heroin addict. We had a beautiful daughter together. My ex wife was insane. Maybe I wasn’t a great husband either.

Det är onekligen tungt att ta del av vanmakten och rädslan för att någons mamma eller pappa ska ta en överdos eller hamna i fängelse. Men bland de mänskliga tragedierna finner man också upplyftande kommentarer om låtens betydelse och kvaliteter. ”Det här är deras bästa låt”, någon har lagt upp en hel collegeuppsats om låten.Många tycks dela min egen förundran över hur det kommer sig att NOFX ständigt ska behöva förknippas med låtar som ”Bob”, när vidden av deras gärning snarare borde mätas utifrån verk som ”She’s Gone”. Ja, varför?

Lyssna också på
NOFX – Punk in Drublic
NOFX – The Longest Line
Screaching Weasel – Wiggle