Arkiv för september, 2012

Hur många chanser ska man ge ett NoFX-album?

Publicerat: september 30, 2012 i punk
Etiketter:,
0

We’re Back!

Som ni har fått vänta. Men nu är jag tillbaka. Argare, hungrigare och mer tvärsäker än nånsin. Och dessutom med en rykande färsk doktorstitel i näven (Du och jag, Dr. Graffin). Med det kommer analyserna i Guns of Brages skärpas ytterligare. Och förhoppningsvis kan jag återgå till normal publiceringstakt när de 64-timmars arbetsveckorna jag nu gör tar slut…

Det har gått över en månad. Efter några veckor med legala distributionstjänster på nätet föll jag slutligen till föga och köpte den i helgen. Det kan kanske tyckas som det definitiva erkännandet, men trots det förblir jag osäker:

Var står jag egentligen när det kommer till den senaste NoFX-plattan?

Det är ett känsligt ämne det här. Jag tror inte det finns något annat band där jag har så svårt att identifiera vad jag känner som när NoFX ger ut en ny skiva. Jag vill så gärna älska från första stund. Jag vill inte bli besviken.

Det är ångestladdat. Varför?

Låt oss för ett ögonblick återvända till januari 1996. Jag minns det som en månad med ovanligt mycket snö för västsvenska förhållanden. Strax före årsskiftet hade t o m kommunens skolor hållits stängda en dag på grund av det myckna snöandet. Det är enda gången jag upplevt en sådan sak. Som alltid i januari vilar det gångna året som en mara på ens axlar och ljuset från det nya året avger ett obarmhärtigt bländande sken. Hela januari är som den första morgontimmen en dag som man vet kommer bjuda ett övermått av problem. Det är långt till fest och glam, det är långt till ro och värdighet. Det är knappt man vågar sträcka blicken längre än ett par decimeter framför näsan.

Förutsättningarna för att årets skiva kommer i januari är bleka. Ingen vill förknippa ett album med denna tid på året. Trots detta valde NoFX att ge ut sin sjätte fullängdare i mitten av januari. Nåväl, man kunde alltid lita på NoFX. Visserligen hade jag inte varit helt övertygad av Punk in Drublic till en början, det tog ett tag innan den satte sig (den hade också fördelen av att komma mitt i sommaren då allt låter bra). Jag satte helt enkelt mitt hopp till Fat Mike. Utanför fönstret var det svart. Gatlyktorna tecknade orangegula cirklar i snön. Mattan i mitt pojkrum var full med smulor från General lössnus.

Heavy Petting Zoo liknade inte sina föregångare. Det gick inte att förneka. Det gick inte att tvinga öronen, det gick inte att vänja sig. Låtarna var bara så lama. Från ”Hobophobic” till ”Drop the World” var skivan en enda plåga. Jag försökte med ”Bleeding Heart Disease”, med ”Liza” — fortsättningen på ”Liza and Louise” från White Trash…, med ”What’s the Matter With Kids Today?” men nej. Det här var inte deras bästa skiva hittills.

Jag vet inte om besvikelsen över Heavy Petting var den enda orsaken, men faktum är att jag inte brydde mig om ett enda NoFX-album därefter. Jag tyckte att I Heard They Suck Live var smårolig, och gillade nåt spår på So Long and Thanks for All the Shoes. Men därefter blev det tyst. Visserligen gillade jag omslaget till Surfer och när de gästade Stockholm 2003 tog jag ned en affisch och satte upp i min studentkorridor. Jag hängde också en del på Fat Mikes punkvoter-sajt men det var mest av yrkesrelaterat intresse.

Men i samband med att Coaster släpptes så började jag så smått närma mig NoFX igen. Den var kanske ojämn, men jag blev riktigt rörd av ”My Orphan Year” och skrattade gott åt ”Creeping out Sara”. Någonstans bestämde jag mig för att nästa skiva skulle jag köpa. Jag skulle hänga med.

Så kom den, Self/Entitled.

Image

Den föregicks av två singlar som jag inte var särdeles imponerad av och rent musikaliskt känns många av låtarna lite väl platta, de saknar dynamik. ”Cell Out” kunde t ex ha blivit något om den hade fått växa och bli längre. ”She Didn’t Lose Her Baby” är en snyftare i stil med ”She’s Gone” men når inte ända ner till det djupare känsloregistret.

Däremot finns det ögonblick av lyriska fullträffar. ”Down With the Ship” ger en halvt humoristisk skildring av separation och självförakt. Och på temat separation är det framförallt Fat Mikes skilsmässolåt ”I’ve Got One Jealous Again, Again” som utgör skivans höjdpunkt. NoFX har flera gånger tidigare använt greppet att skriva uppföljare till gamla låtar och i det här fallet är det naturligtvis kärlekseposet ”We Got Two Jealous Again” från War on Errorism som får en dyster pendang. I den senare berättade Fat Mike om hur två skivsamlingar möts och flyttar ihop. Men nu handlar det istället om den plågsamma och uppslitande uppdelningen:

I knew it was over when I put on Walk Among US
You grabbed the TV remote control
You put on Survivor and I put on some headphones
And cheated with my first love rock and roll

Det är en vers som är lika plågsam som någonsin någonting på Blood on the Tracks. Och i listan över de skivor som Fat Mike behåller och de han lämnar efter sig smyger han in en av de mest träffande metaforer av ett uppbrott jag hört:

This wasn’t like the Faith/Void
This was a clean split

Jag är för gammal för att stå och falla med en skiva som inte lever upp till förväntningarna, så som jag kunde göra 1996. Det finns så mycket annat att hänga upp sig på. Men i takt med att mörkret lägger sig över stan och det blir allt svårare att hålla sig vaken i soffan framför barnprogrammen på TV så låter jag Self/Entitled snurra ett extra varv på skivtallriken. En del saker måste helt enkelt få ta lite tid.

#27 JUDGE: Bringin’ it Down (1989: Revelation)

Publicerat: september 22, 2012 i Hardcore, topp 50
Etiketter:,
0

Image

”Ingen konst är möjlig utan en dans med döden”, sa Céline. Samma linje var Bruno K Öijer inne på när han i en intervju förklarade sin poetik: ”För mig har all poesi värd namnet duende” och lånade därmed ett begrepp från den spanske poeten Federico Garcia Lorca. Duende avser det där underliggande mörkret, skuggsidan, det icke-identiska.

Inte för att jag påstår att Mike Judges hårdkokta NYHC gestaltar den existentiella avgrunden i det mänskliga varat som Lorca syftade på men just där, just då — i mitten på 1980-talet då posi-core-vågen sköljde över New Yorks hardcorescen, gav Judge röst åt de känslor som inte riktigt förmådde att stämma in i den levnadsglada youth crew-kören.

Jag vet inte om det har med det nordiska vemodet att göra men jag har aldrig helhjärtat anammat det bländvita sportfåneidealet med glatt budskap så som det proklamerades av t ex Insted och Unity, jag har aldrig känt mig som ett PMA-kid. Och jag är inte ensam. Därför var Judge viktiga: Hårdnackad, ilsken och med en säg-det-som-der-är-attityd slog Mike Judge ned sin hammare, och även om bandet Judge bara existerade i ett par år var vibrationerna kännbara genom 1990-talets SXE-våg.

Mike ”Judge” Ferraro började som trumslagare i Youth of Today strax efter att bandet spelat in Break Down the Walls. Missnöjd med hur straight edge-scenen behandlades i t ex Maximum Rock-n-Roll (där SXE-livsstilen förlöjligades och anklagades för att bygga på snorkig överlägsenhet) bestämde Ferraro sig för att skriva de hårdaste, mest militanta SXE-texterna som spelats in. Resultatet av detta blev Judge, och tack vare John Porcells riffande fick lyriken ett tungt, metalinfluerat ackompanjemang.

Även om syftet initialt var att provocera så visade mottagandet av, och sedermera arvet efter Judge, att man slagit an en ton som mötte gehör hos stora delar av SXE/HC-publiken. Vrede, kompromisslöshet och våld hade alltid varit en del av HC-scenen (och youth crew-rörelsen hade seglat upp som en motkraft mot detta). Nu plockade man upp denna negativa energi och riktade den tillbaka mot det självdestruktiva beteende som var ständigt närvarande: nynazismen bland skinheads, knarkandet bland punkarna. Ont skulle med ont fördrivas.

Straight edgekulturen kan illustreras med hjälp av en skala där vi i den ena änden har det individuella, positiva livsvalet: ”Jag lever drogfri för att jag mår bra av det, men det är min ensak”, därefter kommer det mer uppfordrande ”Jag lever drogfri och det tycker jag att du också borde göra”, för att glida över i Better-than-you-moralen: ”Jag föraktar den som inte väljer ett drogfritt liv” till att slutligen nå fram till den bortre ändan: hardline-attityden i ”Är du inte SXE är du min fiende och jag tar mig rätten att trakassera och misshandla den som dricker, tar droger, äter kött etc”. Man kan se hur dessa olika attityder dominerat under olika vågor av SXE, och man kan anta att ett SXE-kid pendlar mellan dessa åskådningar under perioder.

Hardline-problematiken uppstod egentligen under 1990-talet kring band som Vegan Reich men man kan anta att Judge var en bidragande orsak till att vissa delar av scenen kom att radikaliseras. I låten ”In My Way” förekommer en versrad som på grund av sin tvetydighet sått frön av tvivel hos mången SXE:are:

”Those drugs are gonna kill you if I don’t get to you first”

En positiv läsning föreslår att Judge avser att intervenera och rädda en person ur ett pågående missbruk. Den mer destruktiva tolkningen innebär förstås att Judge hotar en missbrukare till livet. Nyligen kommenterade Mike Judge själv denna textrad och förklarade att han skrev den med en särskild person i åtanke, en släkting vars missbruk, och den därvid häftade härvan av lögner och svek, blivit för mycket. Förtvivlad och känslomässigt utmattad plitade Judge i affekt ned den där raden som därefter flyttade fram gränsen för hur långt man kunde ta SXE.

Att det handlar om ett känsloutbrott snarare än en rationell programförklaring för en hårdkokt variant av straight edge tycker jag säger en del om Judge, och om SXE-hardcore generellt. På 1990-talet skedde ett slags konsolidering och strävan mot renlärighet som knappast gynnade musiken, på ett liknande sätt som den sekteristiska marxismen på 1970-talet. Vad Mike Judge själv anbelangar tycks det som om han själv tidigt blev varse dessa tendenser, och han var inte nöjd över utvecklingen. I tid med att fullängdaren Bringin’ it Down spelades in kom texterna att präglas alltmer av kritik/självkritik — det hårdföra machoideal som han varit med att odla blev föremål för rannsakan.

Plattan i sig har en ganska intressant historia. En första version spelades in i Chung King Studios i New York men man var missnöjd med resultatet och beslutade snart att göra om inspelningen. Chung King-albumet släpptes emellertid i 110 exemplar av Revelation, under titeln Chung King Can Suck it. Som så ofta är fallet med dylika misstag blev Chung King-LPn ett samlarobjekt och det är troligtvis den högst värderade HC-skivan idag: ett exemplar såldes på eBay för över 3 550 dollar. Slutresultatet blev hursomhelst till belåtenhet och fick ett omslag som är HC:ns svar på London Calling.

Tre år efter att Judge upplösts återkom Mike Judge i en helt ny skepnad. Albumet Sights med bandet Mike Judge & Old Smoke släpptes på Revelation 1994. Knappt något påminner om den Mike Judge som äntrade scenen på 1980-talet utan den närmsta motsvarigheten den akustiska folkrock som här levereras återfinns snarare hos Neil Young.

Lyssna också på
Mike Judge & Old Smoke – Sights
Vegan Reich – Vanguard
SFA – So What?

#28 Gorilla Biscuits: Start Today (1986: Revelation)

Publicerat: september 18, 2012 i Hardcore, topp 50
Etiketter:, ,
2

Image

Det handlade om att ha en positiv attityd och klä sig som en sportfåne.

Av punkmusikens alla sub-sub-sub-kategorier torde youth crew vara en av de mest otippade. Att den stil som till en början var förknippad med tunga Dr Martens och smala hängslen på ett par år utvecklades till hi-Top Nike, armyshorts, vit munkjacka, gärna från nåt jock-märke som Champion, och en blonderad crew cut är något som för kultursociologer är lika svårt att förklara som historikerna har svar på vad som var etruskernas ursprung.

Okej, visst var det en ganska etablerad klädstil bland unga runt 1985 och framåt, och man kan se likheter med den tidiga hip hopen som i likhet med hardcore representerade urban ungdomskultur och anammade sportkläder. Men på ett mer avgränsat plan går det nog att knyta youth crew-stilen till en plats, till några individer och aktiviteter. Den härrör som bekant från Conneticut.

Många vittnar om hur obehagligt det hade blivit kring CBGBs i mitten av 1980-talet: skinheads och latinogäng sökte sig till nedre Manhattan för att slåss. Knivar och knogjärn dök upp i moshpitten. I en intervju med Jimmy Yu, Judges mytomspunna originalbasist, kommenterar han textraden om Thomkins Sq. i ”New York Crew” och bekänner att parken var fullkomligt livsfarlig på 1980-talet: ”vi tog långa omvägar för att slippa gå genom den”.

Så kanske man kan tolka youth crew-fenomenet som en reaktion mot denna våldsbejakande tendens. En fullt begriplig reaktion med andra ord. När rena, nyktra och självsäkra grabbar kom ner från Conneticut var det en uppskattad frisk fläkt som gav nytt hopp om hardcore-scenen. Man kan visserligen misstänka att det var en grupp ganska självtillräckliga unga herrar som lanserade youth crew-stilen. Ju fler klipp på YouTube jag ser, och ju fler intervjuer jag läser med gamle gode Ray Cappo framstår han som en ganska jobbig typ. En gång i tiden såg jag honom som en andlig förebild. I själva verket tycks han ha en tendens att anpassa sin spiritualism efter den egna fåfängan.

Med Gorilla Biscuits är det annorlunda. Anthony Civorelli — Civ — var inte lika självförhärligande och överlägsen som Cappo. Även om deras ouvre byggde till en inte obetydlig del av uppbyggliga imperativ och småborgerliga maximer av typen ”Start Today”, ”Hold Your Ground”, ”Finish What You Started”. Bandfotot som finns med i CD-utgåvan av den första 7″ skulle kunnat vara taget i kön till Gothia Cups avslutningsdisco 1988. Fem välkammade och fräscha gossar står uppställda under kameran. Hela och rena. Det här är något helt annat än hur Sick of it All, eller Cro-Mags valde att presentera sig för världen.

Image

”Tennislandslaget spolar kröken”

Men det gick hem. Trots att de ansågs för catchy för att vara hardcore, för straight edge för punkarna, och för hårda för Offspring-folket. Start Today är Revelations mest sålda skiva. Och det är fullt begripligt, för det här är ert album som rymmer allt det fina med hardcore. Om Gorilla Biscuits är svårplacerade så finns där likväl en komponent som förblir central och omisskännlig: intensiteten. Civ har ingen kraftfull stämma, men han kompenserar genom energin och melodin. När det begav sig var grabbarna noga med att poängtera sitt avståndstagande mot metal-scenen. De ogillade hur band som Anthrax försökte parasitera på NYHC. Gorilla Buscuits lade sig vinn om att inte låta metal, men de var inte heller några puritaner: Titelspåret på Start Today innehåller New Yorkhardcores första munspelssolo. Bara en sån sak!

Youth crew-eran var betydligt kortare än vad den framstår i efterhand, eller för oss som bara tagit del av den på avstånd. Två-tre somrar, ett hundratal ungdomar varav ett trettital spelade i de band vars skivor blev så inflytelserika. Youth crew är idag mycket mer definierat än det var i sin ursprungliga form och på samma sätt som man hittar mer ”genuint” svenska traditioner i svenskbygderna i Minnesota är det sedan länge i öst- och centraleuropa som youth crew-stilen bevaras.

Efter Gorilla Biscuits gav sig Civ in i tatueringsbranschen, men han fick snabbt lägga nålarna åt sidan. Walter Shreifels, som varit Gorilla Biscuits gitarrist, närde nämligen en dröm om att skapa ett slags NYHC supergrupp/boyband: CIV — melodiös hardcore byggd på Civorellis karisma. Schreifels beskrev det själv som det perfekta mötet mellan Morrissey och Henry Rollins. Han skrev låtarna och regisserade från bakom kulisserna medan CIV tog sig in på MTV där de fick trängas med Offspring och Green Day. Singelspåret ”Cant Wait One Minute More” användes t o m i en Volkswagen-reklam. Många av CIVs fans hade nog ingen aning om varifrån de kom, om rötterna i ett våldsamt klubbliv på nedre Manhattan. Ibland gav Civ uttryck för en viss frustration över okunskapen CIVs publik (en publik som inte var van vid tuffa tag): ”This is a fuckin hardcore show, what did you expect!?”

I mitten av 2000-talet återförenade Gorilla Biscuits. Till en början som en engångsgrej men därefter alltmer permanent. De har låtit trycka upp merchandise signerat Paul Frank och när de spelade på Revelations 25-årsfestival i somras sålde de löjligt dyra gorillor av plast. Fansen älskar det. Nu har det också tillkännagivits att även CIV ska återuppstå.

Lyssna också på
Bold – Speak Out
Side by Side – You’re Only Young Once…
CIV – Set Your Goals

#29 Night Birds: The Other Side of Darkness (2011, Grave Mistake)

Publicerat: september 7, 2012 i punk, topp 50
Etiketter:, , ,
1

Image

Om Paul Weller berättas hur han rasade över den första recensionen av en The Jam-spelning i Melody Maker. Journalisten hade nämligen vågat sig på att tolka Wellers Pete Townsend-poser som ett försök att återuppliva 1960-talet. Hans lite udda reaktion var att klippa ut recensionen och klistra upp den på en bit kartong tillsammans med kommentaren HOW CAN I BE A FUCKING REVIVALIST WHEN I’M ONLY 18?! Han fäste ett snöre vid kartongbiten och hängde om halsen när han gick ner på puben.

Nej, vem vill vara en rivivalist?

Ju äldre man blir, ju längre man varit med, desto starkare blir tendensen att läsa sin samtid mot bakgrund av det förflutna. En kollega som för många år sedan beklagade sig över sin arbetssituation inför en pensionerad filosof möttes av kommentaren: ”Jo, men tänk hur det var på Linnés tid”.

Modernismen har beskrivits som sökandet efter den absoluta ”nu-varon”. Och kritikens uppgift i det 20:e århundradet var att lokalisera var denna nuvaro var som starkast för tillfället. I sina sämsta stunder ger detta sökande upphov till ett ängsligt flackande efter att ”hänga med”, samt ett misskännande av samma ängslighet. Den som bott i Stockholm känner till det här fenomenet. Här släpper inte ängsligheten när man passerat tretti utan överförs på diverse nya identitetsmarkörer, och så håller det på.

Denna jakt på nuvaron, att hänga med och vara där det händer skapar samtidigt som ängslan också en egendomligt melankolisk likgiltighet. Varför lyssna på hip hop, när det var i Bronx 1979 som det hände på riktigt? Eller kalla sig punkare fast man inte ens var född när de där killarna i New York skrev det där fanzinet om hamburgare och Ramones som alla tycker var så viktigt?

Tanken att varje konstnärlig stil eller uttrycksform har en belle epoque äger såklart en viss giltighet. Vanligtvis framträder en ny stil i någon form av ”möjlighetsrum” som öppnats genom en komplex samverkan av olika faktorer: sociala, politiska, ekonomiska, tekniska. Därför är dessa storhetstider geografiskt och historiskt avgränsade: 60-talets London, 70-talets New York, 80-talets Berlin. Ja, ni fattar.

Och i den mån man vågar sig på att anamma en stil som har framtiden bakom sig, då får man finna sig i att bli kallad ”revivalist” av någon sur journalist. Detta var länge också min sanning, så till den grad att jag konsekvent nedvärderade mina egna upplevelser och min egen smak. Jag hade ju inte varit med när någonting hänt.

Men när jag hörde Night Birds upplevde jag en initensiv känsla av tidslöshet. Här handlade det varken nuvaro eller nostalgi.

I recensionerna drogs paralleller till Kalifornien och tidigt 1980-tal. Och visst gick det att placera deras ljudbild någonstans mellan Adolescents och Adrenalin O.D. på Rodney on the Rocq. Men i likhet med Paul Weller och hans The Jam så ligger här en sanning som söker sig djupare än ett slappt konstaterande att detta låter som något annat gjorde för 20-30 år sen.

Night Birds är det färskaste beviset på att allt inte var bättre förr. Att det förra kanske rent av görs bättre idag än vad det gjorde då. De krossar den tröttsamma inställningen att punk och HC hade en gyllene ålder som det inte längre går att komma i närheten av. Få debutalbum har varit så emotsedda och förväntningarna var omänskligt högt ställda som när bandet, efter tre felfria 7″, gav ut The Other Side of Darkness hösten 2011. Bara titeln var värd att älska. Ni minns väl: The Other Side of Darkness var filmen som Kramer hyrde med den entusiastiska (och oförglömliga) kommentaren: ”It went straight to video. That makes me the premiere.”

Musikaliskt väcker albumet associationer till, förutom de band som redan nämnts, Dead Kennedys, D.I. och tidiga Descendents med en blandning av melodisk punkrock, garage och surfmusik. Texterna rör sig i gränslandet mellan det humoristiska och det nihilistiska. Framförallt tycks de inte bry sig om hur de låter, det förekommer ingen överdriven vördnad eller överdriven formalism gentemot föregångarna. Den obligatoriska estetiken med solglasögon av plast, tidningen MAD och sånger om hygien passerar så naturligt att själva tiden upphävs. Så här låter det på bandets bandcamp-sida:

Nights Birds is comprised of four thoroughly modern morons from the NJ shore and Brooklyn, NY. When not creating the surfy, punk rock din they’re oh so infamous for, they enjoy watching shitty movies, discussing where to get the best pizza, eating pizza, and laughing at the misfortunes of others.

Svårare än så behöver det inte vara. har du en gång älskat det, kommer du älska det här.

Lyssna också på
Adrenalin O.D. – The Wacky Hi-Jinks of…
Nobunny – First Blood
Didjits – Hornet Pinata

Not just a Singer in a band

Publicerat: september 4, 2012 i Hardcore, punk
Etiketter:, , ,
0

Tydligen var det med Rolling Stones som det började. Och det var ”Satisfaction” som gjorde det.

Andy Warhol var den som uppmärksammade och gav uttryck för fenomenet när han utnämnde ”Satisfaction” till det första exemplet på ett musikstycke där soundet ersatt musiken.

Warhol var förtjust — detta stämde som hand i handske i hans övergripande estetik, i idén om konst utan konst. Nu fanns musik utan musik.

I västerländsk musiktradition var det annars melodin som som var de huvudsakliga kännetecknet, och som utgjorde det enskilda verkets identitet. I takt med att marknaden för inspelad musik växte och trängde undan försäljningen av notblad och amatörmusicerandet. Och den massproducerade populärmusiken blev den huvudsakliga formen av musikalisk erfarenhet i det senmoderna samhället, försköts uppmärksamheten alltså till andra saker än melodin.

Kulturkonservativa röster var mycket kritiska medan en sån som Warhol förundrades och hyllade utvecklingen. Tänk bara: att identifiera ett musikstycke inte blott genom dess komponenter utan genom hur inspelningen låter. Det är en estetisk revolution. Det är varken skaparen eller skapelsen som står i fokus för vår beundran utan något annat, ett opersonligt amalgam av teknik och tillfällighet. Eller?

Det visade sig ju såklart att den borgerliga musikreceptionen var mer seglivad än så. Lyssnaren vill ha någon att häfta sin hänförelse vid och därmed kom populärmusiken att erbjuda en outsinlig räcka av vokalister och estradörer. Inom rockmusiken blev sångaren den självklare ledargestalten: mannen med mikrofonen.
Inom populärmusiken är därför många gånger en grupp identisk med sin sångare. I praktiken brukar det gå att byta ut samtliga musiker och ändå turnera under samma namn så länge sångaren förblir densamma. Mer sällan sker det motsatta.

Men ibland inträffar det oväntade och i år har två mycket stora band lanserat skivor med ny sångare. När Jim Lindbergh i dokumentären The Other F-word under visst knot lät veta att han ämnade lämna Pennywise fann man en otippad ersättare i den muskulöse Ignite-rösten Zoli Teglas. Och när Hank von Helvete beslutade sig att satsa på trubadurskapet på heltid istället för att leda Turbonergo mot apokalypsen, klev Tony Sylvester aka The Duke of Nothing fram som the savior of death punk.
I teorin borde det inte fungera. Både Lindbergh och Hank von hade frontat sina band sedan 1980-talet. Men intressant nog har båda dessa medlemsbyten inneburit något av en nystart för banden som helhet. Båda banden har blivit lite bättre.

Jag älskar Turbonegro och har gjort så sen innan jag hörde dem första gången och det enda egentliga mötet med bandet , som då hette Turboneger, var som obskyra små annonser i Maximum Rocknroll illustrerade med Tom of Finland-motiv. Det var först i o med Ass Cobra  som jag hörde dem — julen 1996 — och föll handlöst för konceptet. De var det första konceptuella undergroundband jag stött på (om man inte räknar Gwar). De var konsekventa, intelligenta, stilmedvetna och ändå på gränsen.
Men kring millennieskiftet började det gå inflation i Turbonegro. Plötsligt hördes de överallt, på varenda efterfest på Södermalm var det någon som la på Apocalypse Dudes-CDn. Turbojugend blev en folkrörelse och mitt i denna förflackning stod Fredrik Strage och gnuggade händerna. Det var hans fel att jag slutade lyssna på Turbonegro.

Men med Sexual Harassment har Turbonegro återvänt till ett lite ruffigare sound, som vi känner igen från Ass Cobra-tiden. Jag är inte den förste som säger det och de har hyllats för att ha valt vägen mot Poison Idea snarare än Slade.

Om Zoli Teglas berättas att när Ignite anländer för att spela i någon stad är hans första önskemål då de checkat in på sitt hotell: ”Kör mig till närmsta gym”. Sedan styrketränar han i timmar före showen. Han är lika stor som Fletch, men byggd av muskler. Jag ska inte säga att jag följt Pennywises 2000-tal, jag känner knappt till deras 1990-tal. Men de har varit närmast omänskligt jämna i sitt låtskrivande. Lite enahanda och kanske förutsägbara. Epitaph-punkens folkpartister.

Men All or Nothing gör faktiskt att man lyssnar på dem på ett annat sätt nu. Teglas verkar vara lika hygglo som nånsin Lindbergh men han sjunger på ett annat sätt, vilket lyfter fram andra nyanser av låtbygget än vad som varit fallet tidigare.

Ett band som behållit sin sångare men ändå låter annorlunda (tror jag) är Down by Law som häromveckan gjorde comeback. Jag är förmodligen den ende i Sverige som lyssnat igenom skivan Champions at Heart mer än en gång men jag vill framhålla att det är ett album som överraskar. Vem trodde att  världen behövde en ny Down by Law-skiva? Inte jag i alla fall.I ärlighetens namn har jag nog aldrig upplevt att någon av Down by Laws plattor varit motiverad. Men nu kan jag inte sluta lyssna.

Dave Smalley, som jag kärleksbombat tidigare, använder hela sitt register och bjuder på en älskvärd variation. Visst, många gånger är texterna rent pinsamma, det kan inte förnekas (t ex det episka pekoralet ”Punk Rock United”), men det kompenseras av att skivan är så full av glädje. Av melodier och PMA. Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag det glada och lite töntiga. Down by Law bjuder på båda.

Efter det här återstår att spekulera i vilka andra band som skulle tjäna på att byta ut sin sångare.