Jag är ett år för sent på den här, men jag måste kommentera det tema om skejtpunk som sändes i Humorhimlens (SR P3) podcast förra hösten. På beprövat manér är det upplagt på så sätt att två unga killar sitter och samtalar kring et fenomen medan bandet rullar (i metaforisk mening).
Till en början vill jag understryka att jag välkomnar detta försök till att med (förvisso spelat) allvar ta sig an en bespottad genre och diskutera dess stildrag, form och innehåll. Men dessvärre faller initiativet på att Ola Söderholm och Jonas Adner hemfaller åt ett slags solipsistisk nostalgi snarare än en seriös behandling av fenomenet skejtpunk. Deras diskussion hade blivit så mycket bättre om de varierat fördomar och lösa spekulationer med en gedigen forskningsinsats. En sådan hade visat att skejtpunken knappast är en död tradition (vilket var själva premissen för podcasten), utan att de flesta av de band som omnämns förblivit aktiva i någon form.
Bortsett från detta bjuder Söderholm och Adner på en hel del underhållande observationer och den tematiska indelning slår in på spå som jag själv haft för avsikt att behandla på denna blogg: skejtpunk-humor, skejtpunk-lyrik, samt den svenska skejtpunkens relation till trallpunk. Och jag kan inte anat än erkänna att jag är lite förbittrad över att de hann före. men, låt mig påminna om Guns of Brages slogan: Inte först, men bäst…
Nåväl, för att ni ska få en chans att bilda er en egen uppfattning ger jag er länkarna till de fem avsnitten.
Avsnitt 1: ”När introriffet till Mr Clean gick igång höll jag på att svimma”
Avsnitt 2: ”Om Kalle Anka haft en musiksmak hade det varit skatepunk”
Avsnitt 3:”Alla skatepunkare har Fredde Granberg-humor”
Avsnitt 4:”Han har flera arselhål han kan köra upp sin nazism i”
Avsnitt 5:”Kärleken till melodierna var så stor att det var värt att härda ut vikingatexter”
Guns of Brages 
