Jag var alldeles för liten för att på allvar uppleva det postmodernas intåg i den västerländska kulturen. Jag föddes så att säga in i den, jämngammal med Frederic Jamesons klassiska artikel ”Postmodernismen eller senkapitalismens kulturella logik”. Man skulle därmed kanske kunna säga att jag är en postmodern inföding för vem allt det som man stred om på den tiden då DN Kultur var ett seriöst organ ter sig självklart. Det krävs en smula ansträngning att distansera sig och rikta blicken för att synliggöra var det postmoderna uppträder. Där blir Jamesons text på en gång ett historiskt dokument och teoretiskt pregnant verk. I en tidig passage konstaterar han att rockmusiken redan genomlevt sin högmodernistiska fas -( Beatles och Rolling Stones) för att nu befinna sig i sin postmoderna fas (punk och new wave, tänk Talking Heads). Det är en förförisk tanke som förmodligen gett upphov till ett oöverskådligt antal sidor medioker kulturanalys. Få av oss förmår dock tänka lika skarpt som Jameson, och för det mesta når våra smartaste analyser ändå inte längre än Jameson gjorde 1979.
Platsen, själva utkikspunkten för Jamesons artikel är Los Angeles. Inte bara för att han ägnar stadens för tidpunkten spektakulära hotell Bonaventura mycket utrymme, utan också för att Los Angeles är postmodernismens stad. I jämförelse framstår New York, med sina skyskrapor som sträcker sig mot skyn, som en symbol för det modernistiska framstegsprojektet, medan den konturlösa sprawl som utgör Los Angeles stadsbild står stilla, det bara breder ut sig. Dess boulevarder leder ingenstans, där finns ingen kärna, inget centrum, bara obestämbar periferi. och den tar aldrig slut.
Man finner stöd för Jamesons analys i nästan all populärkultur som kom till uttryck under den här tiden. Ett extra lyckat exempel är filmen Repo Man (1984) regisserad av Alex Cox och med bratpack-stjärnan Emilio Estevez i huvudrollen. Vad beträffar handling är det inte mycket att säga, Otto (Estevez) — en ung punkare får av misstag jobb som återkrävare av bilar från folk som inte betalat räntan. Samtidigt pågår en bisarr parallellhandling som innehåller en lobotomerad vetenskapsman och kroppen av en död utomjording. En föregångare till Shortcuts och Pulp Fiction. Det är inte vårt att föreställa sig hur en samtida publik i den här filmen såg det postmoderna 1980-talets ironiskt apokalyptiska apati. Den utspelar sig naturligtvis i ett nedgånget LA, befolkat av knäppskallar, av konspirationsteorier och drogade ungdomsgäng. Korruptionen och nihilismen dominerar mellanmänskliga relationer. I en scen får vi träffa Ottos föräldrar, två utbrända hippies som sitter fastklistrade framför den flimrande TV-skärmen där en slem predikant lurar dem på pengar i utbyte mot löftet att lindra deras själsliga tomhet.
Det är en film som också är intimt förbunden med Circle Jerks –de förekommer i soundtracket och medverkar också i själva filmen. Det är också ett band som till sin själva existens sammanför många postmoderna element. För det första kom det samman som något av en den tidiga hardcorescenens ”supergrupp” där medlemmar från populära akter som Black Flag och Red Cross sammanfördes. För det andra snodde Keith Morris helt ogenerat med sig låtar från sitt tidigare band och återanvände under nya titlar, och slutligen valde de att ge sitt tredje album ett namn — Golden Shower of Hits — som falskeligen låter påskina att det skulle vara fråga om en best of-skiva där titelspåret består av ett collage av 60-talspop. Det är en på en gång ironisk och antagonistisk invertering av popmusikens modernistiska krav på förnyelse och framåtrörelse. På sätt och vis symboliserar detta också skillnaden mellan den brittiska punken som, trots att den gav upphov till diverse postmoderna teoretiska utläggningar, verkade inom ramen för modernismens logik av aktion-motreaktion och utveckling. Den amerikanska HCn var någonting annat, och jag är benägen att framhålla likheten med den samtidigt framväxande hiphopen snarare än den brittiska punken, åtminstone om vi talar om kulturell form — det musikaliska släktskapet är såklart starkt mellan amerikansk hardcore och brittisk punk.
Circle Jerks, och de andra Los Angelesbanden var präglade av sin urbana miljö. Los Angeles, som fortfarande i början av 1900-talet inte var mycket mer än landsbygd, kom under det förra århundradet att bli hemvist åt den världsdominerande filmindustrin — och därmed ett den amerikanska kulturimperialismens epicentrum. Om än ett mångfacetterat och svårbegripligt sådant. Det märks inte minst på de eklektiska 1960-talsbanden som utgick från LA: Doors, Love, Byrds… Golden Shower of Hits är en fortsättning på detta och det är dessutom helt rimligt att betrakta den som en pendang till Tom Waits’ Swordfishtrombone.
Jag inledde med att kommentera hur jag är en postmodernismens inföding, och på sätt och vis blir Circle Jerks och Repo Man bevis på hur även förment ahistoriska kulturella former likväl förblir historiskt bundna. De konflikter och den förvirring som gestaltas i dessa uttryck är kanske inte lösta idag, men när vi ser Repo Man nu framstår den som ett tidstypiskt dokument, på samma sätt som 1920-talets historiska avantgarde fortfarande förmår inspirera genom sin futuristiska impuls. Det postmoderna, eller postmodernismen, diskuteras allt oftare i termer av ett passerat stadium, något som var, snarare än är. För den som är hågad utgör emellertid Golden Shower of Hits ett fönster genom vilket det blir möjligt att betrakta vad det kunde vara, och hur det kunde låta.
Lyssna också på
Circle Jerks – Group Sex
Red Cross – Born Innocent
OFF! – s/t
Guns of Brages 
