Guns of Brages

Vilken är den bästa NOFX-låten?

eller

Vilken är den bästa låten med NOFX?

Lägg märke till hur frågorna ovan syftar på två olika saker. ”Den bästa låten med NOFX” kan vara vad som helst som de har spelat, behöver inte vara något de skrivit själva, utan det räcker med att NOFX framfört den. ”Den bästa NOFX-låten”, däremot, öppnar för rent estetisk-teoretiska resonemang. Det kan visserligen åsyfta den bästa låt som NOFX komponerat, men jag vill pröva påståendet att en NOFX-låt lika gärna kan vara fråga om en idé som om upphovsmannaskap. Utifrån denna premiss skulle det teoretiskt sett vara möjligt att den bästa NOFX-låten varken var skriven eller framförd av bandet ifråga, utan av någon annan artist som är mer NOFX än NOFX själva.

Jag är ibland anhängare av den modernistiske konstkritikern Clement Greenbergs idéer om mediespecificitet. Något förenklat kan de beskrivas som tanken att alla medier som en konstnär kan arbeta med (måleri, skulptur etc) bär på sina specifika drag och med dem  inneboende potentialer och villkor. Lyckad/bra konst är konstverk som lyckas med att realisera och tömma ut de mediespecifika möjligheterna. Jag tror att denna teori går att överföra även på band och artister, dvs att det för varje band — som t ex NOFX — finns låtar där de når sitt ultimata uttryck (och kanske skulle ett annat band kunna nå dit i NOFX’ ställe).

Okej, det blev en alltför pladdrig inledning till något i grunden ganska enkelt: en diskussion om vilken som är den bästa NOFX-låten. Jag ska dock reservera mig och erkänna att detta inlägg endast omfattar första hälften (eller tredjedelen?) av bandets snart 30-åriga(!) karriär och att jag bara har sporadisk erfarenhet av de skivor som kommit efter Heavy Petting Zoo (1996). Men jag har lyssnat en del på deras senaste album Coaster (2009), vilken innehåller en del fina spår som ”We Called it America”, ”Creeping Out Sara”, och ”My Orphan Year”. Så jag ska hålla mig till vad jag kan.

Många av NOFX’ bästa låtar finns med på de tidiga albumen S&M Airlines (1989) och Ribbed (1991) där de utvecklar sin egensinniga energi och humor, och det är här de är som bäst även om de når, i mitt tycke, sina högsta nivåer — både musikaliskt och humoristiskt — på White Trash, Two Heebs and a Bean (1993).

Men i övergången mellan det energiska 80-talet och det allt slöare 90-talet finns ett verk som för mig låter som NOFX när de är som allra bäst. Mini-LPn The Longest Line (1992) introducerade multitalangen El Hefe på gitarr och man kan misstänka att han var en bidragande orsak till de musikaliska utflykter, farligt nära gränsen mot world music, som blev alltmer frekventa från White Trash… till Punk in Drublic (1994) osv. På The Longest Line-skivan är han ett pikant inslag som stundtals bryter igenom. Det är nog anledningen till att just de fem låtarna hör till de absolut bästa som NOFX spelat in. Jag var tvärsäker till en början men nu tvekar jag på huruvida det går att lyfta ut ett av dessa spår som bättre än de andra. Länge tyckte jag bäst om titelspåret: ”The Longest Line” är trallvänlig och fullkomlig som låt betraktad, men den saknar det meckiga sound som gjorde att NOFX satte standarden för hur skatepunk skulle komma att låta för flera år framöver.

Istället faller min röst på den låt som inleds med applåder. En lite mesig stämma deklarerar:

– Hi, we’re NOFX

Applåderna avstannar tvärt. Tystnaden accentueras av en syrsa i fjärran.

Sen kommer ett sånt där elbasintro som inte låter annat än NOFX. Resten av arrangemanget är också det rent NOFX: ett par takter där gitarrerna kör öppna riff (tillslag på ettan), och sedan den karakteristiska växlingen mellan riff på bassträngarna och melodispel på de högre tonerna, allt i en rasande fart. Texten förtjänar ett längre utdrag:

I’ve got respect from the community
I’ve got my bridge game to look forward to
I’ve got this chance, a golden opportunity
As long as I keep doing what I’m supposed to do

You see my wife and kids, they depend on me
To provide them with nothing but the best
I feel it’s my duty, my obligation
To live up to the standards society suggests

So I’ll keep on working for their benefit
And I’ll keep on drinking
I’ll keep on believing, I’ll keep on believing in my life

Det är en sådan text som betyder en sak när man är 16 år och har en hyfsad bild av hur man vill att ens liv inte ska bli. När man sedan är 30+ och sedan länge ofrivilligt fast i konkurrensen (som Houllebecq så skarpt skildrade i sin debutroman) tar man den på ett annat sätt. Vi vill väl alla tro att just jag, just precis jag, har lyckats behålla autencitet och förmågan att leva genuint och ärligt mot sig själv till skillnad från alla de andra dönickarna i kvarteret, på jobbet, i föräldragruppen etc. Det finns någon form av livsvisdom i låten även om den är hånfull mot det sätt att leva på som många av oss ändå tillslut anammar:

Another day of slaving and smiling, buying and trading
Living the life of a wealthy man
But somehow I don’t feel so rich inside
But that doesn’t make sense
I just had this little vacation
As soon as I get this operation taken care of
I’ll start enjoying the good things in life

Det jag tycker är intressant, inte bara med ”The Death of John Smith” utan även med de andra låtarna på skivan är att de är ovanligt seriösa (med undantag för den underbara reggaefinalen i ”Kill All the White Man”). NOFX står ju annars ut som punkens humoristiska retstickor, aldrig sena att sända ut små men smärtsamma kängor mot moralism, politisk korrekthet och religiös dogmatism (en typisk låttitel från deras senaste album: ”Blasphemy, the Victimless Crime”). Det gör att de fortfarande kan kännas angelägna.

”The Death of John Smith” innehåller mängder med riff, harmonier och arrangemang som sedan kopierats in i oändlighet, Fat Mikes röst har fortfarande den retsamma näsvisheten som sedan försvann någon gång 1993/94 och de vassa gitarrerna ger inga andningspauser.

Nästa år har det gått 20 år sedan The Longest Line släpptes och NOFX har nyligen gett ut The Longest EP (2010) som föruom en nyutgåva av mini-LPn också är ett slags samlingsskiva. Det fantastiska tecknade omslaget (som förtjänar en egen essä) har fått färg och befolkats med andra figurer. Så trots alla tecken på motsatsen verkar det som om John Smith fortfarande lever.