Die ganze Arbeit ist ruhig sein
Johann Wolfgang von Goethe
Finns det längre några slackers? Jag menar sådana där krumryggade latmaskar som föredrar att fördriva sina dagar iförda morgonrock i soffan framför TV-shop, i den mån de alls behagar kliva ur sängen. Visst finns väl själva fenomenet i empirisk mening, och Katarina Gunnarsson i P1 tuffar med jämna mellanrum runt mellan havererade bruksorter där hon tvingar fram självförnekande bekännelser ur 22-åriga mambos. Sådana finns, och med en strukturell arbetslöshet som permanentats och tycks vara avpassad åt de unga lär nog företeelsen hålla sig fast under överskådlig framtid. Vi har till och med gjort TV-underhållning av vårt paternalistiska klass- och ungdomsförakt i SVTs reality-kalkon ”Ung och bortskämd”. Så jovisst, dekadent och försoffad ungdom, visst finns den.
Min fråga var snarare om slackern fortfarande existerar som kulturellt ideal. Var finns dagens the Dude, eller motsvarigheten till den där sköningen som Brad Pitt spelade i True Romance? Vart vänder vi oss idag för att finna underpresterande antihjältar av 1990-talets snitt?
Jag tillhör den andans barn. När jag var ung var ”Generation X” fortfarande ett verksamt begrepp. Såhär tjugo år senare ter det sig nästan lite gulligt hur man kunde betrakta dag-TV som den slutgiltiga formen av förtappelse. Att det kunde uppfattas som så provokativt att sitta inomhus med fördragna gardiner och bara ge fan i världen. Det verkar inte som unga idag har så många slackers att se upp till. Istället är det egoboostade entreprenörer som är modellen — och inte bara bland ungmoderater.
Är det inte tid att vi återupprättar slackermentaliteten? Vem tjänar på att vi ska visa oss duktiga hela tiden? Hur kommer det sig att statusprylen framför andra bland livspusslande medelklassare i 08-området är tid? När det i själva verket torde vara en baggis att skaffa sig mer tid: Vrid ned ambitionsnivån. Var oförmögen.
Under rådande samhällsklimat kan det emellertid vara svårt att finna stöd för sitt val att leva som slacker. Därför kan det vara givande att söka sig bakåt för inspiration.Termen ”slacker” har en intressant historia. Även om den tidigaste dokumenterade användningen av begreppet härleder tillbaka till slutet av 1700-talet, finns det anledning att uppmärksamma den popularitet som det erhöll just under 1990-talet. Wikipedia skriver:
The term achieved renewed popularity following its use in the 1985 film Back to the Future in which James Tolkan’s character Mr. Strickland says ”You’ve got a real attitude problem, McFly. You’re a slacker! You remind me of your father when he went here. He was a slacker, too.” It gained subsequent exposure from the 1989 Superchunk single ”Slack Motherfucker,” and in the 1991 film Slacker. Slacker became widely used in the 1990s to refer to apathetic Generation X youth who were cynical and uninterested in political or social causes compared to their elders, the baby boomer generation.
You’re a slacker!
Visst är det lite roligt (om än långsökt och förmodligen filologiskt inkorrekt) att Tillbaka till framtiden framställs som källan till slackerns återinträde i det allmänna språkbruket? Men jag tror att det finns en poäng där — ingen som sett filmen kan väl annat än sympatisera med den hållning som den koleriske Mr. Strickland finner så avskyvärd? Och i det lilla ställningstagandet sås ett frö, som om det får rätt näring, möjligen kan växa till en sunt apatisk hållning. Och vilken bättre näring fanns under 1990-talet än den så kallade skejtpunken?
I’d rather have a bottle in front of me
I’d rather watch 10 hours of TV
NoFX ”Food, Sex and Ewe”
I den livsbejakande och arbetsskygga (och i vissa fall grabbiga) poetik som genomsyrade 1990-talets melodiska poppunk upphöjdes slackern till ett slags existentiellt ideal. Ironiskt nog ackompanjerat av den kanske hurtigaste formen av rockmusik. Aldrig har det väl skrivits mer inspirerat om otvättade boxershorts, flottiga pizzakartonger, fjärrkontroller och slitna soffkuddar. Det var nästan som om man tävlade i att göra så lite som möjligt:
I try to live my life in a fantasy just to get away from reality
And the man in me that always makes things wrong.
This riddle is to hard to handle it’s to intricate for me.
I don’t intend to answer I rather watch TV and improve my insuffiency.
Randy ”Cup of Chore”
Visserligen går det stundtals att läsa in ett spår av självförakt i exempelvis Randys slackerpoesi — man anar en oförlöst önskan om att åstadkomma något (oklart vad), men där finns för många förströelser och lager av apati att forcera för att denna önskan ska kunna uppfyllas.
One day slackin’ with no one doing
nothing the best way that I can
…
Fazil’s friend is here to let you know
what it’s like when you wanna be the
o.s. slackin’ on the phone or slackin’ all
alone I’ll be nr one when I turn o.s.
Millencolin ”Fazil’s Friend”
Men vi behöver inte uteslutande hålla oss till skejtpunken för att finna näring till vår slackerdom. En av få offentligt uppburna slackers är Svenska Akademiens f.d. ständige sekreterare Horace Engdahl. ”Fragmentmannen” kallad är hans sentida produktion föredömligt minimalistisk. Jag vet, jag gör honom orättvisa när jag kallar honom slacker eftersom han uppenbarligen haft mycket att stå i under det senaste decenniet, men han är en av få ”förebilder” som öppet förespråkar en livshållning som ligger det improduktiva och världsfrånvända idealet nära. Hans drag att helt gå över till att uttrycka sig genom aforismer ter sig som ytterst sympatiskt och hans Cigaretten efteråt framstår alltmer som den viktigaste boken som givits ut på svenska de senaste åren.
Jag minns en TV-intervju där Engdahl framkastade en nautiskt inspirerad idé om två människotyper: roddarna och seglarna. Roddaren stretar på i förvissningen om att varje årtag ger proportionerlig utdelning i förhållande till arbetsinsats. Seglaren, å andra sidan, har ett annat temperament – han väntar på vind. Det framgick med önskvärd tydlighet hos vem Engdahls egna sympatier låg.
Nå, vi är nog många som identifierar oss med seglaren, med Marty McFly och någon gång tänkt som Joey Cape:
I’m lazy
Look at my cat
Why can’t I live like that
All other animals except us
do nothing else but eat and shit
Lagwagon ”Lazy”
Guns of Brages 
