Faced with economic theory’s apparent inability to address real economic and financial problems, economists retreat into the wonderful world of models. Instead of constructing theories based on empirical facts, they abandon the real world and prove things about imagined ones. If the goal is knowledge about the real world, the value of these exercises is, to say the least, unclear.
When the Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel was established in 1969, there was no problem whatsoever in finding worthy laureates. Gradually, however, the pool of obvious candidates thinned, and less self-evident names began to figure in the discussions. A theoretical and ideological bias also became increasingly apparent.
Almost exclusively, economists representing the dominant orthodoxy were considered. Other important schools and theories were ruled out from the start. They had not devoted themselves to refining the toolbox, but had directed their research efforts towards analysing and trying to understand the conditions for economic growth and an environmentally sustainable development and transformation of our economy.
Of the 99 laureates since 1969, two-thirds are American, and 35 of the winners have been affiliated with the University of Chicago at the time of the award or for their prize-winning research. Three of the 99 laureates have been women.
The dilemma of the economics prize could hardly be illustrated more clearly. In its current form, the prize has outlived its purpose. To salvage what remains of its prestige and restore its early lustre, there are only two viable paths forward: ensure the prize becomes an economics prize open to all—including economists with perspectives other than the prevailing orthodoxy—and/or transform it into a broad social science prize where researchers other than economists can also be candidates. This would certainly help us once again find laureates worthy of Alfred Nobel’s memory. If the necessary changes are not made, we might as well scrap the prize altogether!
Anf. 17 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Herr talman! Linus Sköld har frågat mig hur och när jag avser att agera för att förbjuda aktiebolag att driva skolor i Sverige …
Utredningen om vinst i skolan har i sitt delbetänkande Skärpta villkor för friskolesektorn (SOU 2025:37) lämnat förslag på hur krav för fristående förskolor och skolor kan skärpas för att få bort de oseriösa aktörerna.
Förslagen har remitterats och bereds nu vidare i Regeringskansliet …
Anf. 18 Linus Sköld (S)
Jag frågade i min interpellation hur och när ministern avser att agera för att förbjuda aktiebolag att driva skolor i Sverige. Ministern lämnade ett ganska långt svar. Jag ska sammanfatta det åt henne: inte alls och aldrig. Det var vad hon svarade alldeles nyss.
Jag kan bara beklaga det svaret, för jag håller nämligen med om det ministern har sagt i medier. Vinstintresset är liksom en cancersvulst i det svenska skolsystemet. Vinstintresset leder till segregation, till lägre lärartäthet, till lägre andel behöriga lärare, till större undervisningsgrupper, till sämre tillgång till elevhälsa, skolbibliotek, labbsalar, idrottshallar och näringsriktig skolmat och till sämre kunskaper men högre betyg …
I dag svarar ministern att hon inte tänker stoppa vinsterna. Hur är det? Vill utbildningsministern stoppa vinsterna i friskolesektorn eller inte?
Beslutet att släppa in vinstdrivande företag i skolans värld har varit ett dyrköpt misstag. Sverige är det enda land i världen som accepterar vinstintresse i skattefinansierade skolor.
Enligt 2025 års SOM-undersökning från Göteborgs universitet anser 74 procent av svenskarna att det är ett bra förslag att förbjuda företag med vinstsyfte att driva skolor.
Och motståndet är ännu starkare bland lärare. I en undersökning från Sveriges Lärare, är nio av tio lärare emot att skolor tar ut vinst utan att återinvestera den i verksamheten. Även bland lärare som arbetar i vinstdrivande friskolor är sju av tio emot vinstuttag.
Visst är vinster i skolan en styggelse. Självklart.
Men — grundfrågan är inte om inom skolans värld skattefinansierade aktiebolag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion! Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra skolor eller om det ska ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om skolor ska styras av demokrati och politik eller av marknaden.
Många av de som i likhet med yours truly – i ekonomipristagaren Kenneth Arrows efterföljd – länge argumenterat för att skolan är en specifik, speciell, mångdimensionell sektor där det genomgående är svårt att etablera marknadsmekanismer, mäta och kontrollera kvalitet m m, har också framhållit att det av dessa skäl finns stark anledning att kanske ifrågasätta hela privatiseringsstrategin som sådan.
Historiens dom ska falla hård på ansvariga politiker som hänsynslöst och med berått mod låtit offra den en gång så stolta svenska traditionen av att försöka bygga en jämlik skola för alla!
Till skillnad från i alla andra länder i världen har den politiska ledningen i vårt land gjort det möjligt för privata företag att göra vinst på offentligt finansierad undervisning. Och detta trots att det hela tiden funnits ett starkt folkligt motstånd mot att släppa in vinstsyftande privata företag i välfärdssektorn.
Det var fel att införa friskolor. Och inte nog med det. Det var det största fel som någonsin begåtts i svensk skolhistoria!
Jonungs ambition är att leda i bevis att det liberala genombrottet under 1800-talets andra hälft möjliggjorde en svensk tillväxtsuccé som varade fram till och med andra världskriget. Därefter följdeden ”socialdemokratiska eftersläpningen”, som innebar att Sverige halkade efter i tillväxt och levnadsstandard. Denna period varade fram till slutet av 1990-talet då de nyliberala förändringarna sominleddes redan under 1980-talet fått genomslag, vilket skapade förutsättningarna för en period av relativ återhämtning …
Jonungs artikel är visserligen en intressant text att läsa, inte minst för att den sammanför en uppenbart lärd framställning med närmast provokativa slutsatser. Men de hypoteser han lägger fram står sig inte väl jämfört med standardförklaringarna till Sveriges relativa utveckling under de 170 år som han undersöker. Jonung prövar överhuvudtaget inte sin hypotes gentemot dessa förklaringar. Valet av brytpunktsår gör Jonung uppenbart för att de passar med hypotesen, snarare än med den faktiska historiska utvecklingen. Avgörande förutsättningar för såväl svensk relativ framgång som eftersläpning ignoreras eller skyndas förbi i svepande ordalag. Framställningen blir därmed tendentiös och slutsatserna politiska, snarare än vetenskapligt grundade.
Jonungs historieskrivning går i sammanfattning ut på att industrialisering och den höga tillväxt som Sverige uppvisade från andra hälften av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet hade sin förutsättning i det liberala genombrottet. Under dessa hundra år gick Sverige från att ha en genomsnittlig BNP per capita på omkring 60 procent av jämförbara länder till att ligga på 120 procent vid 1950-talets inledning. Detta försprång förspilldes sedan av den socialdemokratiska regleringsivern som sänkte den svenska tillväxten och gjorde att Sverige i slutet av 1990-talet hade en relativ BNP per capita på endast cirka 90 procent. Till följd av avregleringar – nyliberalism i Jonungs vokabulär – har vi nu knappt tre decennier senare återhämtat en del av det vi förlorade på grund av Erlander och Palme, och vi har nu närmat oss genomsnittet bland jämförbara länder.
Det är inte utan att det drar i mungiporna när man läser denna historieskrivning. Det är förvisso ett okontroversiellt påstående att det liberala genombrottet var en central förutsättning för Sveriges snabba uppgång som industrination. Men många länder genomgick liknande liberalisering, utan att nå samma framgångar. Därtill gjorde två världskrig – som Sverige stod utanför – den andra hälften av denna period till allt annat än liberalt präglad. Slutligen kan det noteras att när Sverige gick om genomsnittet för jämförelseländerna hette Sveriges finansminister Ernst Wigforss, socialdemokrat. Hela Jonungs argument bygger således på att han skjuter brytpunkten mellan liberal och socialdemokratisk dominans till år 1950, och förbiser därmed de båda krigens inverkan och det faktum att socialdemokratin vid det laget varit den dominerande politiska och statsbärande kraften i lågt räknat två decennier.
När Karl-Bertil Jonsson i Tage Danielssons klassiska julsaga lägger undan några rika människors julklappar och delar ut dem till fattiga brister han i respekt för den privata äganderätten, skrev Lars Jonung för ett par år sedan på DN:s debattsida. Enligt denna nyliberala Chicagoekonom är det kapitalism och marknadsliberalism som är den ’okände välgöraren’ som gynnat oss alla med “god ekonomisk tillväxt och demokratiska fri- och rättigheter.”
Jonung målar upp nyliberal ekonomisk politik som den enda tillväxtvägen framåt. Och detta tror denne Sveriges svar på Milton Friedman att han kan lura i folk. Han måste tagit fel på årstiden. Det är flera månad sedan det var första april.
Inte med ett ord, trots att han vet bättre, nämner Jonung att Sverige sedan det nyliberala skiftet är ett av de länder i världen där ökningstakten i ojämlikhet vad avser rikedom och inkomster varit bland de högsta i världen.
Inte med ett ord nämner han att den nyliberala era i vilken vi nu lever skapat en arbetslöshet på idag 9%. Under den period då den förhatliga socialdemokratin hade regeringsinnehav i det här landet låg arbetslösheten ofta kring 3-4% och vi hade årliga tillväxttal skyhögt över de vi ser idag.
Inte med ett ord nämner han att den normpolitiska ekonomivända han själv ivrade för under 70- och 80-talen var med och skapade upprepade finansiella kriser i Sverige. Inte minst kräftgången på 90-talet var han själv i hög grad med sin enögda public choice-monetaristiska doktrin medansvarig för!
Jag säger som Fabian Månsson: Vet hut! Vet sjufalt hut!
Det är uppenbarligen inte bara yours truly som reagerat på att vissa av dagens euroförespråkare fortfarande mest ser euromedlemskapet som en fråga om eventuella utrikeshandelsvinster:
Erfarenheterna från eurokrisen förskräcker: länder tvingades till massarbetslöshet och nedskärningar när de inte kunde leva upp till externt bestämda finansiella mål. I dag ser vi hur budgetreglerna förbjuder Frankrike att genomföra nödvändiga investeringar för att i stället tvinga ner landet i en farlig politisk kris.
Antagandet att euron automatiskt stärker Europas sammanhållning är därför naivt. En union vars regelverk hindrar medlemsstater från att mobilisera resurser för investeringar och välfärd undergräver sin egen legitimitet.
En rationell strategi för Sverige vore att gå motsatt väg. Vi bör byta ut det finanspolitiska ramverket och dess artificiella finansiella begränsningar mot ett realekonomiskt ramverk som låter oss utnyttja vår valutasuveränitet för att uppnå full sysselsättning och för att investera i klimatomställning och välfärd.
Den ‘utredning’ som Calmfors och ett gäng nyliberala tankesmedjeideologer och ekonomer genomfört på uppdrag av Stiftelsen Fritt Näringsliv innehåller inte något i sak nytt. Man försöker sminka grisen, men även med läppstift är grisen fortfarande en gris.
EMU är inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt projekt . Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?
Jamie Morgan: To a member of the public it must seem weird that it is possible to state, as you do, such fundamental criticism of an entire field of study. The perplexing issue from a third party point of view is how do we reconcile good intention (or at least legitimate sense of self as a scholar), and power and influence in the world with error, failure and falsity in some primary sense; given that the primary problem is methodological, the issues seem to extend in different ways from Milton Friedman to Robert Lucas Jr, from Paul Krugman to Joseph Stiglitz. Do such observations give you pause? My question (invitation) I suppose, is how does one reconcile (explain or account for) the direction of travel of mainstream economics: the degree of commonality identified in relation to its otherwise diverse parts, the glaring problems of that commonality — as identified and stated by you and many other critics?
Lars P. Syll: When politically “radical” economists like Krugman, Wren-Lewis or Stiglitz confront the critique of mainstream economics from people like me, they usually have the attitude that if the critique isn’t formulated in a well-specified mathematical model it isn’t worth taking seriously. To me that only shows that, despite all their radical rhetoric, these economists — just like Milton Friedman, Robert Lucas Jr or Greg Mankiw — are nothing but die-hard defenders of mainstream economics. The only economic analysis acceptable to these people is the one that takes place within the analytic-formalistic modelling strategy that makes up the core of mainstream economics. Models and theories that do not live up to the precepts of the mainstream methodological canon are considered “cheap talk”. If you do not follow this particular mathematical-deductive analytical formalism you’re not even considered to be doing economics …
The kind of “diversity” you asked me about, is perhaps even better to get a perspective on, by considering someone like Dani Rodrik, who a couple of years ago wrote a book on economics and its modelling strategies — Economics Rules (2015) — that attracted much attention among economists in the academic world. Just like Krugman and the other politically “radical” mainstream economists, Rodrik shares the view that there is nothing basically wrong with standard theory. As long as policymakers and economists stick to standard economic analysis everything is fine. Economics is just a method that makes us “think straight” and “reach correct answers”. Similar to Krugman, Rodrik likes to present himself as a kind of pluralist anti-establishment economics iconoclast, but when it really counts, he shows what he is – a mainstream economist fanatically defending the relevance of standard economic modelling strategies. In other words — no heterodoxy where it would really count. In my view, this isn’t pluralism. It’s a methodological reductionist strait-jacket.
The Hahn problem stands as a profound and frequently ignored embarrassment for monetary economics. Frank Hahn, writing in the 1960s and 1970s, posed an apparently disarmingly simple question: how can money — intrinsically worthless printed paper — possess value in a perfectly competitive general-equilibrium economy? In the mainstream Arrow–Debreu world, individuals hold only assets that yield utility or returns. Fiat money offers neither.
According to the model’s logic, rational actors should reject money, causing its value to fall to zero. However, empirical observation contradicts this, as money in real economies is widely used for transactions, serves as a store of value, and is fundamental to modern exchange. Hahn’s critique thus exposed a fundamental structural incompleteness in the Walrasian framework, which is frequently portrayed as the pinnacle of mainstream economic logic
Mainstream economists responded by scrambling to bolt monetary scaffolding onto the pristine general equilibrium core. Cash-in-advance constraints forced agents to hold money prior to trade; overlapping-generations models created a role for money across time; search-theoretic approaches invoked the double-coincidence problem. In each, money acquires value not because of intrinsic merit, but because the modeller stipulates a world in which trade collapses without it. The Hahn problem thus exposed the theoretical vacuum at the heart of general equilibrium and forced economists, grudgingly or creatively, to concede that money matters.
Dynamic stochastic general equilibrium (DSGE) models claim to have absorbed this lesson, yet they do so in a curiously contrived fashion. The usual solution is to embed frictions that artificially endow money with value. The cash-in-advance device is the workhorse: no money, no purchases. The prevailing solution for modelling money demand is to either treat currency as a direct good in utility functions or to posit unique transaction costs that only money can alleviate. These methodological choices artificially generate a demand for money, which in turn forms the basis for the theory that central banks can manage the economy by manipulating liquidity.
The financial crisis that engulfed mature economies in the late 2000s has prompted much soul searching. Economists are now trying hard to incorporate financial factors into standard macroeconomic models. However, the prevailing, in fact almost exclusive, strategy is a conservative one. It is to graft additional so-called financial “frictions” on otherwise fully well behaved equilibrium macroeconomic models, built on real-business-cycle foundations and augmented with nominal rigidities. The approach is firmly anchored in the New Keynesian Dynamic Stochastic General Equilibrium (DSGE) paradigm.
The flaw is that these explanations are circular. They start by assuming that money has value, which is the very thing they are supposed to prove. If you model an economy without transaction costs or with easy access to credit, the reason for using money vanishes, and the model fails unless you add more artificial rules to prop it up. DSGE models thus offer a tidy mathematical patch, not a genuine resolution. The Hahn problem has not been solved — it has been smothered under assumptions that conveniently deliver the desired conclusion.
Hahn drew attention to this limitation of Walrasian or Arrow–Debreu GE theory but was unable to resolve it and failed to stress its perfect barter implications. Unlike his contemporaries, however, he generally resisted the temptation to succumb to casual empiricism and incorporate money, finance and other features of reality in a model where they were not required …
The misuse of the Walrasian or Arrow–Debreu GE microeconomic foundations, an imaginary world of perfect barter, largely explains why DSGE models proved so inept at understanding or anticipating the GFC and why attempts to now incorporate realistic and relevant features of the financial sector in such models also fail … At the very least, theorists who propose improved versions of these DSGE models must first explain how they ‘solve’ the Hahn problem.
Var vi har Timbrohögern och liberalerna i den här frågan vet vi sedan länge. Vad som däremot förvånar är att en annars så sansad ekonom som Lars Calmfors tydligen valt att ‘sälja ut’ sitt anseende och pondus i den här typen av viktiga samhällsekonomiska frågor genom att medverka i en ‘utredning’ finansierad av Stiftelsen Fritt Näringsliv, vars huvudsakliga syfte är att stödja propagandaverksamhet för “marknadsekonomi och fri företagsamhet”.
Lars Calmfors har på uppdrag av stiftelsen Fritt Näringsliv lett en utredning om huruvida Sverige borde ansluta sig till euron. I en debattartikel i Dagens industri framför han sina egna argument för ett medlemskap.
Hans starkaste argument är att en anslutning till euron skulle öka svensk utrikeshandel med 5–7,5 procent. Det är möjligt att siffran stämmer, men det måste påpekas att alla uträkningar av det här slaget bör tas med en nypa salt. Många liknande studier gjorts sedan euron bildades, med vitt skilda resultat. Några finner stora positiva effekter på handeln, andra inga effekter alls.
Även om en euroanslutning skulle leda till ökad handel överskuggas den fördelen av nackdelarna med att ge upp de konjunkturstabiliserande verktyg som kommer med en egen valuta. Övergår vi till euron kan inte växelkursen längre stiga och falla i respons på störningar i svensk ekonomi. Styrräntan kan inte längre justeras efter svenska förhållanden, vilket är allvarligt eftersom Sverige är ungefär dubbelt så räntekänsligt som resten av EU.
Den här ‘utredningen’ av Calmfors och ett gäng nyliberala tankesmedjeideologer och ekonomer innehåller inte något i sak nytt. Man försöker sminka grisen, men även med läppstift är grisen fortfarande en gris.
EMU är inte bara är ett ekonomiskt projekt, utan i minst lika stor utsträckning ett politiskt projekt . Det som nyliberalismen inte klarade av på 1980-och 1990-talen ska nu EMU åstadkomma. Men vill vi verkligen avhända oss ekonomisk-politisk autonomi och tvingas sänka löner och sociala skyddsnät så fort det börjar knaka i ekonomins fogar? Är ökade löneklyftor och en federal överstat verkligen det stoff våra drömmar är gjorda av?
I stället för äreräddning av EMU med hänvisning till ekonomiska modeller — som till stor del bygger på diskutabla vetenskapsteoretiska och metodologiska antaganden — borde man se sig om i verklighetens euroland.
Om vi tittar på tillväxt, inflation och sysselsättning utgör euron helt inget hållbart argument för att ge upp vår ekonomisk-politiska självständighet. Vår rätt att själva bestämma över hur vi på bästa sätt skall kunna möta en oviss framtid och kunna föra en ekonomisk politik som motsvarar våra behov, finns det ingen anledning att sälja ut för en gemensam valuta som så tydligt visat sig vara ett i grunden feltänkt och gigantiskt misslyckande.
Att inte fullt ut ha möjlighet att bedriva en egen ekonomisk politik skapar ett hårt tryck på statsbudgeten och bäddar för de missnöjesyttringar som vi ser rada upp sig i land efter land.
Historien borde förskräcka. Det tankesmedjeideologerna förespråkar provades under 1920- och 1930-talen och var antagligen den främsta enskilda orsaken till depressionen. Ekonomierna tog sig inte ur moraset förrän dåtidens dårskap — guldmyntfoten — kastades på historiens gravhög.
I grund och botten handlar detta om nationell autonomi. Länder bör ha rätten att lägga ut sin egen kurs och skräddarsy politik efter sina specifika behov och utmaningar. Sverige har en lång tradition av att prioritera full sysselsättning framför prisstabilitet. Att gå med i eurozonen skulle kräva att den principen överges. Det skulle innebära att acceptera åtstramningar, stigande arbetslöshet, lägre löner och ökad ojämlikhet. Räntorna skulle inte längre sättas av Riksbanken, utan av en Europeisk centralbank som fokuserar på eurozonens behov i sin helhet. Sverige skulle tvingas överge det som återstår av sin välfärdsmodell och sina egalitära värderingar.
Det offentliga stödet för euron förblir lågt i Sverige. Inget som har hänt sedan 2003 antyder att det svenska folket hade fel.
Ekonomiska modeller är en sak. Verkligheten är en annan. Om och om igen har erfarenheterna från eurozonen visat hur svårt och smärtsamt det är att återupprätta tillväxt och sysselsättning utan de verktyg som en egen oberoende penning- och finanspolitik ger. De mänskliga och sociala kostnaderna är synliga för alla.
Hur mycket stryk kan en ekonomi och demokrati tåla? Hur många måste skadas och ruineras innan vi sätter stopp för eurogalenskapen? Istället för att bara fortsätta lappa ihop projektet vore det bättre att bara erkänna att vi har nått vägs ände och att det är dags att ta en annan väg. En väg framåt. En väg utan euron.
Nästa onsdag delas Nobelprisen ut vid den årliga prisceremonin i Stockholm.
I veckans avsnitt avStarta pressarna diskuterar yours truly tillsammans med Daniel Suhonen, Elisabeth Lindberg och Max Jerneck vad för slags teorier årets ‘Nobelpris’ i ekonomi har premierat. Vi försöker också — med utgångspunkt bland annat från Isabella Webers teori om ‘seller’s inflation’ — reda ut vad det är för slags inflation vi haft att hantera här i landet de senaste åren och varför inflationsbekämpningen under lång tid varit så påfallande misslyckad.
‘Nobelpriset i ekonomi’
När Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne instiftades 1969 fanns det inga problem att hitta värdiga pristagare. Med tiden tunnades dock skaran av självklara kandidater ut, och mindre uppenbara namn började dyka upp i diskussionerna. Både teoretiska och ideologiska fördomar till fördel för den rådande ortodoxin blev allt tydligare.
Nästan uteslutande var det ekonomer som representerade denna dominanta ortodoxi som beaktades. Andra viktiga skolor och teorier var på förhand exkluderade. De hade inte ägnat sig åt att utveckla verktygslådan, utan hade istället riktat sina forskningsinsatser mot att analysera och försöka förstå förutsättningarna för ekonomisk tillväxt och en miljömässigt hållbar utveckling och omvandling av vår ekonomi.
Av alla 99 pristagare sedan 1969 är två tredjedelar amerikaner, och 35 av pristagarna har varit knutna till University of Chicago vid tilldelningstillfället eller för sin prisbelönta forskning. 3 av de 99 pristagarna har varit kvinnor.
Prisets dilemma kan inte belysas tydligare än så. Priset har i sin nuvarande form överspelat sin roll. För att rädda något av dess återstående anseende och återupprätta dess tidiga glans finns bara två framgångsrika vägar. Göra priset till ett ekonomipris som är öppet för alla – inklusive ekonomer med andra perspektiv än den rådande ortodoxin. Och/eller förvandla priset till ett brett samhällsvetenskapligt pris där forskare från andra discipliner än ekonomi också kan vara kandidater. Detta skulle säkerligen bidra till att återigen få värdiga pristagare till Alfred Nobels minne. Om de nödvändiga förändringarna inte genomförs kan vi lika gärna avskaffa priset helt och hållet!
Inflationsproblemet
Precis som i övriga världen handlar dagens svenska inflation delvis om att en del företag och kapitalägare vill passa på och öka sina vinstmarginaler utan att det i någon egentlig mening föreligger reala kostnadsökningar som ‘berättigar’ detta. Den typen av i ‘smyg’ höjda priser blir allt lättare att genomföra i takt med att inflationsförväntningar stiger. Som alltid på marknaden är det de resurssvaga som i sista hand får stå för notan.
Under flera decennier har inriktningen på inflationsbekämpningen legat på generella — främst penningpolitiska — åtgärdspaket. Detta har uppenbarligen inte varit speciellt framgångsrikt. Det vore därför bättre att anamma en strategi där man i första hand försöker ta reda på vad inflationen här och nu beror på och skräddarsy lösningar utifrån den kunskapen. Olika inflationsorsaker kräver olika policyåtgärder. Ingen inflationschock är den andre lik.
Inflation handlar — som all ekonomi — om makt. Och politik. Vi får inte glömma att inflationsbekämpning i hög grad är en fördelningsfråga. De som skott sig på prisstegringarna ska inte få lämpa över kostnaderna för inflationsbekämpningen på resurssvaga konsumenter och löntagare.
Idag har vi en arbetslöshet på 9%. Den beror till stor del på en förfelad idé om att höjda räntor sänker inflationen och att politiker och makthavare i nyliberal anda tillåts prioritera ett godtyckligt inflationsmål på 2% istället för att värna om jobben. En inflationsbekämpning som ensidigt bygger på att en redan hög arbetslöshet måste öka är ingen bra inflationsbekämpning. Som det visat sig blir resultatet oftast bara fortsatta prisstegringar, högre arbetslöshet, sänkta reallöner och sämre välfärd. Att göra det sämre för landets löntagare är knappast en hållbar strategi för att minska en inflation som i grunden har sina rötter i en utbudschock till följd av krig och en förfelad nyliberal ekonomisk politik.
Riksbanken har i princip bara ett enda verktyg att ta till — räntan. Och visst kan man använda den ‘hammaren’ för att försöka råda bot på prisstegringsspiraler. Men är det något historien har lärt oss så är det att det sannolikt bara lyckas till priset av ökad arbetslöshet och försämrad välfärd. Inflationen i dag är inte i första hand ett efterfrågeproblem. Det handlar mer om utbudet. Och ett förfelat användande av medicin kan tyvärr leda till att patienten bara blir ännu sjukare …
Professor [Max] Planck, of Berlin, the famous originator of the Quantum Theory, once remarked to me that in early life he had thought of studying economics, but had found it too difficult! Professor Planck could easily master the whole corpus of mathematical economics in a few days. He did not mean that! But the amalgam of logic and intuition and the wide knowledge of facts, most of which are not precise, which is required for economic interpretation in its highest form is, quite truly, overwhelmingly difficult for those whose gift mainly consists in the power to imagine and pursue to their furthest points the implications and prior conditions of comparatively simple facts which are known with a high degree of precision.
The future is inherently uncertain, particularly when it comes to forecasting and implementing economic policy. No amount of statistical analysis, econometrics, decision theory or game theory can fully overcome this fundamental reality.
According to Keynes, we live in a world permeated by unmeasurable uncertainty — not quantifiable stochastic risk — which often forces us to make decisions on the basis of almost anything except ‘rational expectations.’ Keynes argued instead that we base our expectations on the confidence, or ‘weight,’ we assign to different events and alternatives. To Keynes, expectations are a matter of weighing probabilities by ‘degrees of belief’ –beliefs that often have precious little to do with the sort of stochastic, probabilistic calculations made by the rational agents modelled in mainstream economic models.
How odd, then, that mainstream economists, as a rule, scarcely touch upon these aspects of scientific methodology, which seem so fundamental for anyone attempting to understand how we learn and orient ourselves in an uncertain world. An educated guess as to why this is the case would be that Keynes’s concepts cannot be squeezed into a single, calculable numerical ‘probability.’ In the quest for measurable quantities, one turns a blind eye to qualities and looks the other way.
Some time ago, yours truly was interviewed by a public service broadcasting journalist working on a series about Great Economic Thinkers. We were discussing the monumental failures of the predictions and forecasts industry. “But,” the journalist asked, “if these supremely confident economists with their ‘rigorous’ and ‘precise’ mathematical-statistical-econometric models are so wrong again and again — why on earth do they persist in wasting time on them?” A fair question indeed.
I like comments. Follow netiquette. Comments — especially anonymous ones — with pseudo argumentations, abusive language or irrelevant links will not be posted. And please remember — being a full-time professor leaves only limited time to respond to comments.
Utredningen om vinst i skolan har i sitt delbetänkande Skärpta villkor för friskolesektorn (SOU 2025:37) lämnat förslag på hur krav för fristående förskolor och skolor kan skärpas för att få bort de oseriösa aktörerna.
Jonungs artikel är visserligen en intressant text att läsa, inte minst för att den sammanför en uppenbart lärd framställning med närmast provokativa slutsatser. Men de hypoteser han lägger fram står sig inte väl jämfört med standardförklaringarna till Sveriges relativa utveckling under de 170 år som han undersöker. Jonung prövar överhuvudtaget inte sin hypotes gentemot dessa förklaringar. Valet av brytpunktsår gör Jonung uppenbart för att de passar med hypotesen, snarare än med den faktiska historiska utvecklingen. Avgörande förutsättningar för såväl svensk relativ framgång som eftersläpning ignoreras eller skyndas förbi i svepande ordalag. Framställningen blir därmed tendentiös och slutsatserna politiska, snarare än vetenskapligt grundade.
Det är inte utan att det drar i mungiporna när man läser denna historieskrivning. Det är förvisso ett okontroversiellt påstående att det liberala genombrottet var en central förutsättning för Sveriges snabba uppgång som industrination. Men många länder genomgick liknande liberalisering, utan att nå samma framgångar. Därtill gjorde två världskrig – som Sverige stod utanför – den andra hälften av denna period till allt annat än liberalt präglad. Slutligen kan det noteras att när Sverige gick om genomsnittet för jämförelseländerna hette Sveriges finansminister Ernst Wigforss, socialdemokrat. Hela Jonungs argument bygger således på att han skjuter brytpunkten mellan liberal och socialdemokratisk dominans till år 1950, och förbiser därmed de båda krigens inverkan och det faktum att socialdemokratin vid det laget varit den dominerande politiska och statsbärande kraften i lågt räknat två decennier.
Erfarenheterna från eurokrisen förskräcker: länder tvingades till massarbetslöshet och nedskärningar när de inte kunde leva upp till externt bestämda finansiella mål. I dag ser vi hur budgetreglerna förbjuder Frankrike att genomföra nödvändiga investeringar för att i stället tvinga ner landet i en farlig politisk kris.
Jamie Morgan: To a member of the public it must seem weird that it is possible to state, as you do, such fundamental criticism of an entire field of study. The perplexing issue from a third party point of view is how do we reconcile good intention (or at least legitimate sense of self as a scholar), and power and influence in the world with error, failure and falsity in some primary sense; given that the primary problem is methodological, the issues seem to extend in different ways from Milton Friedman to Robert Lucas Jr, from Paul Krugman to Joseph Stiglitz. Do such observations give you pause? My question (invitation) I suppose, is how does one reconcile (explain or account for) the direction of travel of mainstream economics: the degree of commonality identified in relation to its otherwise diverse parts, the glaring problems of that commonality — as identified and stated by you and many other critics?
The Hahn problem stands as a profound and frequently ignored embarrassment for monetary economics. Frank Hahn, writing in the 1960s and 1970s, posed an apparently disarmingly simple question: how can money — intrinsically worthless printed paper — possess value in a perfectly competitive general-equilibrium economy? In the mainstream Arrow–Debreu world, individuals hold only assets that yield utility or returns. Fiat money offers neither.
I grund och botten handlar detta om nationell autonomi. Länder bör ha rätten att lägga ut sin egen kurs och skräddarsy politik efter sina specifika behov och utmaningar. Sverige har en lång tradition av att prioritera full sysselsättning framför prisstabilitet. Att gå med i eurozonen skulle kräva att den principen överges. Det skulle innebära att acceptera åtstramningar, stigande arbetslöshet, lägre löner och ökad ojämlikhet. Räntorna skulle inte längre sättas av Riksbanken, utan av en Europeisk centralbank som fokuserar på eurozonens behov i sin helhet. Sverige skulle tvingas överge det som återstår av sin välfärdsmodell och sina egalitära värderingar.
Professor [Max] Planck, of Berlin, the famous originator of the Quantum Theory, once remarked to me that in early life he had thought of studying economics, but had found it too difficult! Professor Planck could easily master the whole corpus of mathematical economics in a few days. He did not mean that! But the amalgam of logic and intuition and the wide knowledge of facts, most of which are not precise, which is required for economic interpretation in its highest form is, quite truly, overwhelmingly difficult for those whose gift mainly consists in the power to imagine and pursue to their furthest points the implications and prior conditions of comparatively simple facts which are known with a high degree of precision.
LARS P. SYLL 
