Dagens bild från ett främmande land, del 12: Irland

Dublin, Irland, mars 2012.

Jag kom till Dublin några dagar i slutet av mars och var beredd på regn och iskyla eftersom det sägs att staden har sämre väder än Göteborg. Och det vill ju inte säga lite, det. Men det blev sol och man kunde gå utan jacka. "Det här var nog årets sommar!" skanderade folk på gatan och herregud vilken deppig grej om de hade haft rätt i det. För Dublin gjorde sig riktigt bra i solen.
På 40 lower Ormond Quay (i distrikt 1, alldeles invid Liffeyfloden), hittade jag Winding Stair. En fin gammal bokhandel som på 1970-talet blev en populär mötesplats för författare, musiker och konstnärer. Nu som då säljs här såväl nya som använda böcker och utanför såg jag en liten skylt som sade att den som inte hade råd kunde komma in och få sig en bok, ändå.
På på övervåningen har ägarna öppnat en restaurang med noga utvalda irländska rätter tillagade med själ och hjärta (som – lyckligtvis – verkade mycket godare än vad det låter när man säger "irländska rätter").

(Klicka här för att läsa alla inlägg i serien "Dagens bild från ett främmande land")

Ölandsmenyn

Jag, S och N är väldigt bra på att laga (well...äta) goda grejer när vi umgås. Öland inget undantag. Tänkte jag skulle dela med mig av den smarrigaste middagen vi gjorde. Såhär:

Förrätt: Smörstekt och flingsaltad sparris, baconlindade dadlar och haloumi. Så jävla gott, det här skulle jag kunna leva på i evigheters evigheter. (Helst ska man riva parmesan över sparrisen också men det hade vi glömt köpa).

Huvudrätt: Baconlindad fläskfilé fylld med fetaost och soltorkade tomater. Till det rotfrukter i ugn, gräddsås gjord på schalottenlök och balsamvinäger och en stor sallad med allt gott man gillar. (Avo, feta, sugarsnaps, pärltomat, nötter, ruccola, granatäpple etc). Plus vin.

Efterrätt: Sofia special. Alltså glass, grädde, banan, chokladsås och maränger toppat med rejäla mängder hackad daim och jordnötsringar. (Skippa EJ de två sista, det är liksom de som hela gör den här genialiska rätten. Orkar man inte ha tusen ingredienser går det också bra med "bara" glass, daim, jordnötsringar och chokladsås. Och kanske lite grädde då. Och gärna en liten nypa flingsalt om jag får välja.)

Efterefterrätt: Godis. Chips. Dip. Pepsi max. 

Varsågoda för tips.

Öland. Bubblan.

Vi var ju på Öland förra helgen, jag,  S och N. Det var härligt. På vägen ner meddelade S:s pappa att värmen eventuellt var sönder, och att huset inte är vinterbonat, och att det därför troligtvis skulle vara åtta grader när vi kom fram sent på kvällen (inomhus alltså, utomhus var det cirka tusen minusgrader). Men vi tände brasa både i köket och vardagsrummet och satte oss på golvet med filtar, mössor och te och sen lyckades vi få igång värmen. Helg räddad.

Vi åt godis. Jättemycket godis. Vi lagade god mat och vi kollade på dåliga men underhållande serier på tv och några filmer av samma kaliber. Vi åkte till Kalmar och drack öl med ett gäng vi lärde känna i Egypten i december. Det var mycket roligt. Kalmar visade sig vara hur fint som helst och jag var väldigt fascinerad av alla gulliga hus i pastelliga färger. Som en Astrid Lindgrenindyll hela stan ju. Så åkte vi tillbaka till vårt hus på Öland igen och vi pratade och pratade pch pratade. Vi gick inga långpromenader som vi hade tänkt, vi bara slappade.

Vi sov tätt ihopkurade i dubbelsängen i det rum som var varmast. Jag låg i mitten och fick forma mig till ett Z som precis fick plats mellan de andras knän och armar. Det låg musskitar i sängen som jag och S hade nöjt oss med att borsta ner på golvet, medan N (den tveklöst fräschaste i sällskapet) lagt in sitt veto och krävt att få byta lakan. Det fick hon.

Vi har en himla go grej going on just nu, jag och mina bästisar. Vi har alltid varit jättenära men liksom kommit varann ännu närmare de senaste månaderna eftersom vi alla tre råkat ut för diverse misär-grejer i livet just nu, av olika kalibrar. Det är lite fint ändå när man råkar tajma livskriser med sina vänner. Sedan någon gång i november har vi haft en sms-tråd mellan oss alla tre som vi skriver i hela tiden, och varje morgon vaknar jag i ottan av att någon av de andra säger god morgon. Sedan fortsätter kommunikationen hela dagen. Vi sms:ar men använder tråden som en chatt och man skriver när man är glad, när man är ledsen, när man är arg, har tråkigt, vill dela med sig av något komiskt eller när man behöver råd om något trivialt eller något livsavgörande. Det blir några hundra sms om dagen skulle jag tro och jag älskart. Man har sällskap hela tiden. Som att umgås jämt, utan minsta prestationskrav. Man är aldrig aldrig ensam.

Vi kallar den bubblan, den här nya goa grejen. Den är trygg och rolig och alldeles underbar. Jag tycker väldigt mycket om bubblan.

Om orättvisa

Läser i en artikel att världens hundra rikaste personer tjänar så mycket pengar att de hade kunnat eliminera den globala fattigdomen fyra gånger om. Hundra personer. Alltså, världen, vad fan? Jag minns när jag pluggade UIS på GU och en föreläsare sa att hälften av USA:s årliga försvarsbudget skulle räcka för att tillgodose basbehoven för alla människor i hela världen.

Folk som tror att världsfattigdomen är ett nödvändigt ont som det inte går att göra något åt har fel. Det handlar om politiska prioriteringar och ingenting annat.

Ändå var det bara några veckor sedan en tjej som gick i samma högstadieklass som jag lade upp en bild på facebook där hon ifrågasatte att Sverige ger utlandsbistånd. "Varför ska vi hjälpa andra när vi inte ens kan ta hand om våra egna", argumenterade hon. Jag blev sjukt arg inombords och tog diskussionen. Frågade om hon på allvar ansåg att Sverige skulle ta bort den enda (knappa) procenten av BNI som betalas i utlandsbistånd varje till de många många många fler människor som har det mycket mycket mycket sämre än oss. Det gjorde hon.

Folk är dumma i huvudet uppenbarligen. 

Bild tagen i en by på Jamaica, maj 2010.

Det är torsdag och nu börjar helgen.

Jag har visst gått in i nån form av tunnelseende den senaste tiden. Ett tunnelseende där jag bara kollar på lägenheter, funderar på lägenheter och pratar om lägenheter. Typ. Det är ganska jobbigt och ibland, då och då, också lite lite kul. Med betoning på lite. Men ändå.

I alla fall längtar jag väldigt mycket efter helgen som nu komma skall. I morrn i ottan åker jag till ett icke vinterbonat sommarhus på Öland med S och N och det ska bli överjordiskt härligt. Mat, vin, vänner och brasa typ. Hoppas att det finns en öppen spis – det är så längesen jag var där sist att jag glömt – för det ska bli många minusgrader. Många många.

Jag har packat mina snowjogging. Ellevahettere....snowjoggers?

På Ester's café nån gång i julhelgen

1. Linnea ser Klaras bulle och Klara ser att Linnea ser hennes bulle.
2. Linnea vill ha bullen. Ler och är allmänt nöjd med planen som börjar ta form.
3. Klara blir mycket, mycket skeptiskt inställd till detta.
4. Tadaa! Lillasyster lyckas med kuppen, blir svinnöjd och gör en segergest. Strålkastarna goes ON!

Diggi fyllde 30...

... igår och hade fest för att fira. Det var roligt! Det fanns tårta och öl, roliga människor och ett konstigt skafferi där tanten som Martin (alltså Diggi) hyr i andra hand av förvarade en digeridoo, en liten liten bongotrumma samt en gosedjursleopard. Jag ägnade en stor del åt kvällen åt att prata med ljuvliga och roliga damer i form av Emma, Johanna, Martina och Malin i ett hörn av köket, tills folk kom och sa att vi var tråkiga för att vi bara ägnade oss åt varandra.

Så då gick vi och dansade lite i vardagsrummet, till Roxette bland annat. Herregud, det KAN ju inte bli bättre. Också att det var Per Gessles födelsedag igår, vilket jag och Björn visste eftersom vi båda läst Roxettes biografi mången gång som barn.

Senare inpå natten styrde Emma upp en fantastisk Spotifylista med Destinys child och Take That och vi insåg att ja, vi är rättså gamla ändå. Vi dansar liksom till "musik från vår ungdom", då måste man ju ha blivit gammal? Rätt gött ändå, att vara det. Nu har jag känt de här människorna i sex år, sedan vi började plugga ihop. Sex år, ett liv.

Tävla om tjusiga illustrationer

Den jätteduktiga illustratören Elina Dahl har en tävling där man kan vinna en supercool poster eller ett anteckningsblock från hennes webbshop. Var med vettja!  Jag hoppas själv på att vinna någon fin affish att pimpa min nya lägenhet med när jag väl hittat ny lägenhet.

(PS. VARFÖR i hela fridens namn är alla länkar plötsligt knallblå? Är det så för er med? Och hur får man bort?!)

Tankspridd much?

I förrgår bakade jag pizza med köttfärs och lade den sedan i bitar i en burk i kylen. När jag kom hem från jobbet igår hittade jag den inte och utgick då ifrån att David käkat upp allt. Men det hade han inte. Jag hade nämligen inte ställt pizzan i kylen, utan på en hylla i ett av köksskåpen.

Såatte. Man blir inte magsjuk av att äta köttfärs som stått framme va? Hoppas ej. *mätt*

Nyårslöftestips för den som vill bli snäll mot miljön och världen

Just det, nyårslöften ska man ju ha också. Visioner för det nya året. Det är ju lätt att bestämma sig för att träna mycket (eller att man ska göra klart sina fotoböcker nån himla gång...hehe) men att lova sig själv att göra "bättre val" tycker jag brukar kännas flummigare och svårare. Just för att det inte är helt självklart hur man gör och vad man ska fokusera på i den stora karusellen av matmärkningar, källsorteringskrav och annat.

Just därför har jag och Linn gjort ett reportage som gick i GP helgen före nyår, som ger tips till den som vill göra mer medvetna och klimatsmarta val i sin vardag. Vi fokuserade på matkonsumtion, resor, kläder och elektronik. Jag lärde mig sjukt mycket under researchen så nu tänkte jag dela med mig av några små aha-upplevelser här för den intresserade. Siffror och raka fakta kan ju vara ganska effektiva ibland...

• Den som flyger t/r Sverige-Thailand ger i ett smäck upphov till koldioxidutsläpp på sex ton. Det är femtio procent mer än de fyra ton man släpper ut om man till exempel pendlar med bil fem dagar i veckan mellan Alingsås och Göteborg under ett års tid. (Om vår hypotetiske Alingsåspendlare istället skulle ta bussen till jobbet skulle den personens utsläpp minska till ynka 176 kg. På ett helt år.)
  
  
• Matproduktion är en stor miljöbov, men det spelar stor roll vad man äter. Morötter, äpplen och lök bidrar till exempel (nästan) inte med några koldioxidutsläpp alls. Även de flesta andra vegetabiliska produkter håller sig under 1 kg koldioxidutsläpp per kg produkt. Kött däremot, not so much. Kyckling: 1,75. Fläskkött 4,4. Och så nötkött – tadaa – fyra gånger mer: 15-17 kg utsläpp per kilo kött (!). Värst av allt är att ost ligger på 10,7. (Besvikelsen!)
  
  Vill man ha en enda enkel regel att gå efter i matbutiken så är det att handla svenskproducerade livsmedel. Inte enbart för att de är närproducerade (transporter står för en mycket mindre andel av miljöpåverkan än vad själva tillverkningen gör, och därför är produktionsmetod viktigare att kika på än produktionsort). Men svenska livsmedel har generellt producerats under hårdare miljökrav än utländska livsmedel. Därför är detta en bra grundregel att ha med sig.