Stuporös

Hur är det möjligt att vara så trött? Börjar bli handikappande faktiskt, och jag blir om möjligt ännu mer osocial på det här viset. Idag hade jag inte mindre än två valmöjligheter till sällskap om aftonen - den ena (K. G) blev visserligen inget av, men den andra kvarstår såvitt jag vet (middag med Vanja & co på lokal) - fast jag orkar inte, och det är en vidrig känsla! Funderar på om jag ska testa nån Gerimax eller nåt, det här håller inte. Att jag är lite trött efter flera dagars ont och tokblödande är i sig inte så konstigt - men jag var ju likadan förra fredagen!?

Avvaktar svar från Södertappen dit jag gick för att äntligen anmäla mig som blodgivare härom veckan - men är det inget uppenbart fel i Hb-nivåer eller nåt annat enligt dem får jag helt enkelt ta och testa naturknark. (Hm, nu började den hypokondriska patologistudenten plötsligt fundera på diverse tillstånd när trötthet är ett tidigt symtom...usch, sluta genast!)

Ganska vidrig dag idag, från 8-16, som vanligt i en lokal helt utan syre. Patientfallen var intressanta, men i övrigt hade jag mest panik och ville bara ut. Orkade inte ens åka t-bana ända till Skanstull hem, var tvungen att få luft och hoppade av vid Medis. Restiden (åkte 6.40 från centralen, återvände till densamma 16.50) känns extra lång sådana här dagar, åtminstone hemfärden.

Har skrivit några motvilliga rader på hemtentan - och måste egentligen färdigställa den ikväll. Imorgon drar jag ju till skogs och blir borta till på söndag - och då är det hög tid att börja fundera på exakt hur risigt jag ligger till inför nästa fredags tenta. På måndag ska jag plugga med Vanjagullet tack och lov, då brukar man få nåt gjort, har så löjligt dålig disciplin när det bara är me, myself och böckerna.

Ååååå så trist och tråkigt det är - eller jag är, rättare sagt. Tycker inte om att vara såhär låg och färdig och slut och inte ha nåt roligt alls att kväka om.

Felaktigt

Inte f-n tog det ondaste slut inatt inte - idag har varit värsta dagen, tänk att jag låter mig luras nästan varje gång. Men nu. Nu måste det vara över inom nån timme.

Orkar inte ens sitta upp längre, ligger under en filt i soffan och läser om klaffvitier - något vi MÅSTE göra inför morgondagen var det nån som sa. Jaha.

Idag funderade jag och kursare D om om det är möjligt att skrika hål i ett papper - vi har en väldigt högljudd människa i vår grupp, och detta är dagens sanning: Hon pratar inte - hon brölar! Detta är väldigt enerverande emellanåt, i synnerhet som hon inte kan vänta på sin tur utan gormar rakt ut och överröstar vem som än försöker föra ordet för tillfället. Flickebarnet är till på köpet lite nervöst lagd och skrikskrattar efter varje mening hon uttalar.

Hur som helst försvann hon med remsan från ett arbetsprov vi fått vara med och titta på då det utfördes - och innan hon kom tillbaka hann vi utveckla en massa teorier av vad det blivit av lilla människan med långa papperslappen. Irrade hon runt och letade efter en kopia eftersom pappersremsorna detroniserats av hennes skrän, tro?

Det låter nog elakare än vad det är menat, men sådär kan snacket gå när man är less och trött och folk försvinner med nödvändiga attiraljer för att man ska kunna göra färdigt och få gå hem. Sen är det riktigt jobbigt att någon skrikande avbryter gruppdiskussioner hela tiden, och då är det en klen tröst att damen i fråga faktiskt är extremt snäll och inte alls menar nåt illa - vore hon inte så rar och gullig skulle det inte vara så svårt att påpeka hennes emellanåt bisarra beteende för henne heller. Nu är det ingen som riktigt kan med att ta upp problemet trots att alla tycks tycka det är ungefär lika jobbigt.

Detta om detta - och så mycket mer har inte hänt idag. Inget alls, när jag tänker efter.

Sus, dus och mitralisinsufficiens. Jomenvisst.

Grums i mörkret

Jippi - min ansökan om att få bli lokaliserad på orten med det skojiga namnet under min vårdcentralsplacering gick igenom - v. 43 får jag bo i skogen hos mamma! Skönt, då kan jag koppla av den där åka-hem-stressen som nästan alltid ligger och gnager för en liten stund. Kanske rentav hinner jobba nån helg innan dess, och går det som planerat ska jag ut i en annan skog och pussa på en stor, svart Näsa kommande lördag - trots att jag sitter i kletet beträffande plugget - jag behöver kärlek, så enkelt är det.










Annars är jag mest utskiten/urvriden/anemisk just nu, natten var en plåga med klåda (som jag alltid får när jag äter citodon i mängd, min lever tycks inte gilla paracetamol) och uppvaknande en gång i timmen, och återigen bisarra drömmar. Eftermiddagen har ägnats åt ännu fler EKG:n, och det blir jag aldrig nån fena på kan jag säga. Förhoppningsvis lär man sig känna igen en infarkt när man ser den, i övrigt lägger jag alla kardiologambitioner jag möjligen närde för nån vecka sen högt upp på en hylla.

Den ryska kulsprutan (hon pratar väldigt fort och med ganska smattrande brytning) i klassen är så säker på vad alla små märkliga vågor betyder, och jag blir grön av avund. Frågade henne hur det kommer sig att hon redan dag ett kunde avgöra att en infarkt var diafragmal och att det förekom supraventrikulära extraslag medan vi andra satt som fågelholkar - joho, hon ägnade lediga stunder på sitt sommarjobb på patologen åt att läsa en bok om EKG-tolkning. Just den typen av studieiver önskar jag vore lite smittsam - ty det tyngsta jag läste i somras var Knutbyboken av den där Expressenmänniskan.

Inatt nån gång lär det vara över beträffande smärta för den här gången - alltid lika fantastiskt, livet återvänder. Sen glömmer man hur jävligt det är till nästa gång, tack och lov.

Nu ska jag sätta mig och kolla lite - på ett par EKG:n, faktiskt!! Minsta barn kan ju se att här, här har vi ett AV-block II, Mobitz typ I , även kallat Wenkebachfenomen.

Lök på laxen

(Ännu ett ordspråk jag inte begriper - lök och lax är väl ingen omöjlig kombo, eller har jag missförstått alltihop, betyder lök på laxen i själva verket nåt positivt?!)

Kollade på Uppdrag granskning när jag käkade - och blev nåt så infernaliskt förbannad så nu vet jag inte hur jag ska kunna plugga vidare. Betongarslena som tar beslut i det här landet tror fortfarande att man kan behandla missbruk med enbart terapi på 60-talsvis, och folk som skulle få ett drägligt och värdigt liv med hjälp av subutex eller metadon döms att gå under. Min idol Marcus Heilig var med, han har ju t.o.m lämnat landet för att han blev så motarbetad och insåg att det inte går att ändra på beslut gjutna i grå, svensk, politisk cement, det går inte ens att ha en dialog.

Complience (som betyder ungefär "följsamhet", i det här fallet beträffande att ta medicin enligt ordination) är dålig beträffande de flesta läkemedel - som exempel användes i programmet högt blodtryck, astma och diabetes. Nästan ingen som drabbas av högt blodtryck följer doktorns råd om att gå ner i vikt, motionera och äta mindre mättat fett, ej heller tar man sina piller som man ska - men döms man till undergång och vägras vård för det?

Vår renskrubbade socialminister satt och uttalade sig med all den myndighet han har i kraft av sitt ämbete, och usch vad jag mår illa. Vad en representant för "narkotikafritt samhälle" uttalade sig om orkar jag inte ens minnas. Tack och lov hörde jag ingen säga att "de måste skärpa ihop sig och ta ansvar" eller nåt i den stilen, då hade nog tv:n åkt ut på bästa rockstjärnemanér.

Voj voj. Nu steg mitt blodtryck, det sätter jag en slant på.

ECG made easy, my ass

Sitter och sliter mitt hår över EKG:n och försöker förstå mig på den fantastiska linjal med sex olika skalor vi har fått för detta ändamål.

Ibland är jag så pinsamt medveten om att jag var ute och cyklade, långt bort, åt fel håll, och förmodligen med dubbelpunka när jag bestämde mig för att den här utbildningen var en bra idé. I synnerhet dyker denna insikt upp under kurser som inbegriper många siffror och kurvor, my god, jag är ju humanist i den mån jag är nånting alls - vad i hela friden tänkte jag på?

Dessutom är jag knockad av ont och citodon, jag vill INTE lära mig det här nu, jag vill ligga under en filt och knorra mellan tuggorna när jag matar in praliner.

Ynf!

Upp å ner, ner å upp

Oj! Vaknade just efter tre (3!) timmars eftermiddagssömn - och fattar förstås knappt vilket universum jag befinner mig i.

Vaknade långt före fyra i morse med fullt sympatikuspåslag, hade tokont och kunde förstås inte somna om - det brukar vara svårt att ta igen det sen, men idag lyckades jag, minst sagt.

Så konstigt allt blev. Får återkomma, kan inte ens stava just nu.

Härmapan gnäller loss

Precis som flera andra bloggerskor nära mig gick jag hit och funderade och kryssade en stund.

(Här har jag editat bort bilden, hela bloggen blev ju skruvad när den låg där)

Eh...det blir ju ganska fantastiskt stor yta när man får in "Russia", faktum är att jag var i Sovjet då det begav sig, och då endast i Leningrad.

Likaså beträffande England, jag har knappt satt min fot där - mellanlandat på Heathrow samt varit ett par timmar i nån hamnstad jag inte ens minns namnet på.

Jaja. Mycket återstår, och att jag inte besökt Asien och/eller Afrika överhuvudtaget är ju bara pinsamt.

Ett tiotal av de karibiska öar som stod listade har jag dock hunnit med, och oj vad det känns avlägset - då svor jag på att jag aldrig mer ville se karibien, nu anser jag att det vore helt underbart att få åka dit - fast det är nog inget jag kommer att prioritera i och för sig, andra ställen ligger högre på önskelistan.

Mår precis som jag brukar med 22 dagars mellanrum - det gör ont att gå, stå, sitta och ligga, helst skulle jag vilja gömma mig tills på torsdag då jag tippar att det börjar kännas roligare att vara jag. Dessvärre har vi obligatoriska labbar både imorgon och på onsdag, det går liksom inte att smita undan om jag inte vill göra dem nästa termin, och det kan jag inte tänka mig att jag vill. Det är bara att proppa sig full med Citodon och Cyklokapron och sväva iväg dit i gryningen.

Söndag igen

Det måste helt enkelt vara så att det finns fler söndagskvällar än andra kvällar, och av nån anledning gillar jag dem inte. Förmildrande är att Parlamentet har börjat igen (en av de få saker jag ser till att se på tv) men i övrigt är de ganska förfärliga, tycker jag.

Helgen har inte innehållit så himla mycket - jo, jag lyckades faktiskt köpa dojor igår, eller stövlar eller vad man ska kalla det. Vagabond, skinn, svart - och de hemska jag inhandlade på Din Sko förra året fick åka i sopnedkastet. Vad är det för ärkefä som designar skorna åt Din Sko? Man går sönder insidan vid hälen så gott som omedelbart, och efter ett par veckors användning är de fullständigt ergonomiskt felaktiga och snedtrampade - jag måste verkligen komma ihåg att jag blir lika sur varje gång jag handlat nåt där, billigt eller ej.

Sprang en runda igår morse, och det är så sagolikt vackert på sina ställen just nu att jag ville gråta. (Jo, that time of the month - dessutom blir jag allt mer medveten om hur mycket jag längtar tillbaka till skogen - åtminstone saknar jag närheten till den) I brist på skog är Vita Bergen bättre än ingenting, lufsade runt där ett tag och luktade på hösten, och jag kunde inte låta bli att sticka upp på Åsöberget och ställa mig att glo en stund bort mot Djurgården sen.

Såg inga skator att snacka med, däremot en röd katt nere vid Danvikstull - och så pågick det nån slags militär övning där, för rätt som det var dök det upp en man i en buske, iförd kamouflagedräkt och med en gigantisk låda med antenn på ryggen. När jag väl sett en såg jag att det myllrade av dem i grönskan - också ett sätt att tillbringa en lördagsförmiddag på, deras alltså.

Idag en stunds slit och drag på gymet, hade inte minsta lust men kroppen var rastlös. Lillfika med Kristi Granne på eftermiddagen - annars inga sociala evenemang i liveform, faktiskt. Har röjt lite i garderober (har obeskrivligt mycket kläder jag inte använt på fem år), slängt lite, tvättat mycket. Yada, yada.

Under över alla under har jag börjat kika på hemtentan - hur man ska reda ut epidemiologin för bröstsmärta kan ju nån förklara för mig som känner sig ha en aning, jag begriper inte ens i vilka banor jag ska tänka. (Det finns hur många diffdiagnoser som helst, jag fattar verkligen inte vad de vill veta)

Har MSN:at med Polly - det är kul, kan jag meddela! (Har ingen länk just nu, stor dramatik i bloggvärlden)

Åter till hårslitandet över tentaeländet.

(Jag visste att dagens blogg skulle bli oinspirerad och trist - men ibland får det lov att bli så.)

Ottefågel

Vaknade förstås redan klockan sex i morse, nu är jag helt klart inne i den trallen igen. Irriterande, och jag försökte verkligen ligga kvar och somna om, men nope, det var helt omöjligt. Det var förresten lika bra att jag gick upp, för kvart i sju kom första Konsumleveransen utanför och jag hade förmodligen blivit galen av irritation om jag legat kvar och försökt nanna när ljudfenomenet som genereras av metallskrinda mot asfalt drog igång - det låter verkligen som om det är här inne det levereras mjölk i ofantliga mängder.


Har lite för mycket att ta tag i egentligen, därför gör jag förstås inget av det som borde prioriteras. Är illa sugen på att springa, så det lutar åt det.

Förresten - såg att "Elling" går på TV2 ikväll! Har sett den så många gånger att det är rent löjligt, men den är så vansinnigt söt, spelar nog in den för jag tror inte jag klarar att se den just nu, känner mig en smula instabil. (Fan, det är så många saker som ger mig hugg i hjärtat. Går det över nån gång?)

Note to self, på tal om det: Rump, när du de närmaste dagarna kommer på dig själv med att ha en klump i halsen och en tår i ögat av de mest triviala anledningar - nåt sånt som att en söt skata plirar klokt tillbaka när du strax befinner dig på din springrunda och snackar lite med den i förbifarten, t.ex. Minns då bara tre bokstäver: P-M-S. Jo, det är dags igen, hur osannolikt det än verkar. Det går åtminstone över, det vet du.

Uff. Det kanske går att kuta ifrån olustkänslorna, jag tar och testar. Sen måste jag ut i en del affärer, vare sig jag vill eller ej. Nu igen.

Syrgas direkt, kan jag hjälpa till med något?

Fortsätter veckorna gå såhär snabbt kommer jag att vara legitimerad innan ni hinner säga "recept" ens.

Befinner mig plötsligt inne i en kurs som heter "Klinisk Fysiologi" och jag började nästan gråta i morse - nu är de här igen, kurvjävlarna. Hela förmiddagen tittade vi på kurvor, det är FEV, PEF, MEF, FEF, Piff, Puff och ekvationer - det vore barmhärtigare att bara skjuta mig, faktiskt.

Urgh. Försöker hålla huvudet kallt och vet att jag har känt såhär förut men det har gått vägen på nåt jämrans vis. Å andra sidan är det tenta om två veckor, och innan dess ska vi också ha lämnat in en urtöntig akutmedicinhemtenta som gulligt nog delades ut så sent som i torsdags. Frågorna är ganska absurda, jag återkommer med största säkerhet till det när jag väl griper mig verket an - vilket jag borde göra ungefär nu direkt, fast det gör jag förstås inte.

I helgen vill jag:

• Hitta stövlar/kängor man kan gå i utan att få ont, kruxet är bara att jag vill att de ska vara snygga också. (ALLA har bruna stövlar med rund tå nu, börjar redan bli less på dem - så såna blir det nog inte)

• Köpa en lap och häva ut det vidrofula skrivbordet. Dessutom är den här skärmen mer än lovligt trött, och jag håller andan varje gång jag kickar igång burken innan jag sett att den tänds än en gång.

• Promenera och fota lite underbara höstfärger, gärna på Djurgår´n, gärna i sällskap.

• Diverse annat, men det skriver jag inte ens ner för då blir jag så sorgsen bara.

• Helst av allt skulle jag vilja åka till morsan, men vi slutade så sent idag och det är tröstlöst att fara närmare 70 mil (t.o.r) för en natt. Förhoppningsvis får jag gehör för mina önskemål beträffande vårdcentralsplaceringen om fyra veckor, då ska jag bo hos henne i dagarna sex eller nåt.

Igår var jag duttig minsann, satte mig äntligen med La Redoute-katalogen och beställde lite grejs. Vet att jag inte kommer att gå i affärer den här hösten heller, så nu ska jag testa. Har hört flera som fått skicka tillbaka saker dit p.g.a storleksstrul, men jag läste infon så gott det gick och tänkte på att det handlar om franska storlekar, vi får väl se hur det går.

I flera år nu har jag varit lycklig nog att få ärva kläder av min shoppinggalna kompis - dessvärre har hon varit tvungen att lägga om sina vanor lite sedan de byggde hus för fyra miljoner, så floden har sinat, kan man lugnt säga. Nu hoppas jag lite igen för när vi snackade häromdagen sa hon att hon resignerat och insett att hon måste gå upp en storlek i jeans om inte späkandet och tränandet ska få ta över hela livet. Detta borde innebära att ganska många par jeans har potential att kunna bli mina - och när det kommer saker från henne är det bra prylar, i regel knappt använda eftersom hon har så sanslöst mycket av allting.

Cliffhangern, var det ja. (Känner inga förväntningar alls nu, o nej då. Fast jag vet att jag får skylla mig själv)

I tisdags syrrade jag ju, och var då som de andra syrrorna iförd endast bussarong (vilket jävla ord) och vita brallor, ingen fånig rock den dagen. När vi skulle sätta oss med doktorn för rond hakade en av mina kursare på, han skulle gå med på ronden som kandis och var således iförd sin rock.

Syrran jag gick med sa till överläkare Lallo (som han heter hädanefter, hans initialer ber om det och hans jävla sätt gör att jag tar mig den rätten) att idag har vi två kandidater med oss. Lallo svarade inte på detta, varför vi inte kan avgöra huruvida han hörde det eller ej, han var upptagen av att arbeta upp sitt blodtryck i ilska över en skojig skärmsläckare nån hade haft fräckheten att lägga in i en av datorerna.

Hur som helst, dr Lallo börjar dra patienterna - och vänder sig bara till min manlige kursare. Stirrar honom stint i ögonen och berättar diverse, förklarar vad saker betyder och orerar i flera minuter. Likadant med patientfall nr två, det är bara kursare D som får åtnjuta hans uppmärksamhet. Sen går vi runt till dessa två patienter och då skiter han rätt blankt i hela sällskapet, D, mig, syrran och den andre läkaren som kom hasande efter.

Efter ronden börjar både D och "min" syrra att bubbla om det vi alla hade noterat - D var mer upprörd än jag och syrran var skitförbannad - just då drog vi slutsatsen (det var mest syrran som indikerade detta, empiriskt antaget får man förmoda) att Lallo nog trodde att jag var en sköterskeelev och därför inte ansåg att jag var värd så mycket som ett ögonkast.

Syrran berättade att han ÄR en väldigt speciell figur (ingen är förvånad över att han är den enda överläkaren på kardiologen som inte varit handledare åt nån kandidat) och kan vara tyken mot både patienter och personal men nånstans djupt därinne ändå kan vara ganska kul. Jaha. Vi skakade mest på våra huvuden och tycker det är fruktansvärt tragiskt att det fortfarande finns såna, men vad ska man göra och bla bla bla.

Det roligaste av allt är att han igår - när jag hängde med på hans skitrond i egenskap av kandidat och iförd min vita flaxrock inte heller blev bevärdigad med en blick, ett "hej" eller ett enda ord.

Jag sa "hej, vi sågs häromdagen och jag undrar om jag kan hänga på er tills min handledare kommer?", men då vände han sig bara bort och började prata med en annan läkare (som nog tyckte det var skitpinsamt, för han föste fram mig till patienterna sen så jag fick lyssna på lungor och så) Gubbfan är alltså nåt så sällsynt som en sån som inte tycker tjejer ska få blir doktorer - man trodde ju verkligen att de hade dött ut. Vi får helt enkelt bygga en monter och ställa ut Lallo.

Personligen kan jag nog ta det, jag tycker nästan det är lite roligt (jag samlar på Typer, nämligen) och det är faktiskt mer synd om Lallo än om mig. Däremot kan jag tänka mig en och annan av mina kursare som skulle bli väldigt ledsen av en sådan behandling, tjejer som är yngre (!) och inte så jävla luttrade* och som kanske skulle ta det personligt och få ännu sämre självförtroende.

Det var väl rafflande, kära läsarinnor?

*Som servitris får man en stor vana av Skitgubbar kan jag meddela - svullna isterbukiga individer som inte har nåt mer än sin titel, sitt plastkort och sin fula mun att försöka trycka till en med om de haft en dålig dag på jobbet.

Näpp, nu ska jag ta tag. I nåt. Tror jag.

Stilleben från kandidatrummet

Bad, tired toad

Jag är usel som inte har uppdaterat och låtit min cliffhanger få fast mark under fötterna - och faktum är att storyn blev ännu bättre genom ytterligare en liten incident idag.

Är alldeles för trött.

Imorgon är det fredag.

Jisses

Glömde en ganska sanslös sak som hände idag - men orkar inte dra det nu, skriver såhär så kanske jag minns det imorgon eller nån annan dag när jag inte skulle bli skattad som en femma på RLS-skalan - eller så kanske nån vänlig själ påminner mig?

Ännu en fågel

Varför ända in i innersta glödheta är jag inte trött nu för? Fyra i morse när klockan ringde och jag ganska omedelbart gick med näsan först rakt in i badrumsdörren (som står på glänt, så det var liksom kanten jag stiftade närmare bekantskap med) kunde jag inte tänka på annat än att ikväll, ikväll ska jag minsann ligga i min lilla säng senast klockan 21. Nu? Nu är jag klarvaken och pigg som en pelikan.

Det var roligt idag om än lite segt stundtals, syrran jag gick med jobbar på HIA, hjärtintensiven, och där har syrrorna tre patienter var - just nu hade hon två, ingen av dem var speciellt dålig och båda två var nog egentligen på fel plats.

På eftermiddagen hade jag som vanligt en patient att träffa, tjöta med och klämma på tillsammans med veckans handledare - har jobbat mig upp minsann, nu är det en överläkare som ändrar på allt jag lärt mig de tidigare veckorna, haha. (Det är lite frustrerande att de ska ändra på det man just har lärt sig, men det är naturligtvis så om man går som snickarlärling eller vad tusan som helst också - den enes sätt att utföra ett visst moment är sällan helt identiskt med någon annans) Å andra sidan har den här snubben gett mig mer konstruktiv kritik på två dagar än de andra tre sammanlagt under veckorna som gått, så jag är bara glad.

Innan vi skildes åt boostade han mitt självförtroende lite genom att säga att "det är ingen tvekan om att du klarar provet imorgon, du är suverän på att prata med patienterna och du har bra handlag - tekniken kommer med tiden". Puh! Jag jobbar som en liten (fång) smurf på att lära mig att suga i mig dylikt istället för att bara slå ifrån mig och rapa upp tio saker jag är urkass på så fort någon säger något positivt - det är tufft, kan jag meddela.

I väldigt många år har jag enträget och omsorgsfullt odlat min image som Sämst, ständigt gjort narr av mig själv och varit clown i ganska stor utsträckning genom att hela tiden understryka mina brister. Någon påpekade det för mig i somras i ganska skarpa ordalag när jag som vanligt totaldissade något positivt han uttryckte beträffande min person. Han använde faktiskt ord som "patetiskt" och "sorgligt" och med darrande underläpp insåg jag hur rätt han hade.

(Sägas ska också att det är nån som tycker väldigt mycket om mig som gav mig just denna skopa ovett - han är inte bara en suverän hårfrisörska, han är väldigt klok och ärlig också, min darling Annalisa)


Frågan är bara varför jag har lagt ner sån möda och sån energi på nåt så dumt?! För att förekomma negativ kritik? För att göra mig själv mindre "ansvarig"? (Vilken idiot som helst borde ju kunna räkna ut att jag inget duger till, eller hur? Älskar det där Groucho Marx-citatet som jag inte minns ordagrant men som går ut på att han inte vill vara medlem i en klubb där såna som han själv släpps in) Har inget bra svar på det än, hoppas det trillar ner nån slant med tiden.


Roligast idag - fick en snabbglimt av Sötsivan, vi tog en snabbfika på centralen då jag anlände med ett tåg, innan hon avreste med ett annat. (Sorry Siv, dagens text blev i ganska hög grad en rekapitulation av det vi snackade om då, men jag vill få det här tänket på pränt innan jag glömmer det)

Håhå. Återstår väl bara att äntra loppsäcken om en stund så det blir onsdag nån gång så att Det Hemska i sin tur blir överståndet.

Före tuppen

Klockan 05.16 imorgon bitti går mitt tåg från Skanstull mot T-centralen. Jag ska yrsla runt med sjuksköterska hela förmiddagen, vilket ska bli jätteroligt (måtte jag slippa att sätta en pvk bara, jag har inte gjort det på nån ännu, lät alla andra sticka mig när vi skulle öva) men jag känner redan hur hemskt det kommer att vara att gå upp klockan fyra.

Onsdag kl. 09 ska jag examineras, kan nästan inte tänka på nåt annat. Blir galen på mig själv som inte kan komma över den där fobin eller skräcken eller vad man nu ska kalla det, med förnuftet vet jag mycket väl att det här inte är speciellt blodigt, ytterst få har behövt göra om provet och jag kan ta anamnes och status nu, om än inte med det flyt en färdig läkare gör det. (Dessutom kommer man aldrig någonsin mer att ta en full status med neurologitester, palpation av alla pulsar, thyroidea, lymfkörtlar och fan och hans moster on top of bukstatus, hjärta, lungor, mun- och svalg....det är nåt vi bara gör nu, och no more.)

I övrigt intet nytt. Obehaglig känsla av att bli läst av icke välvilliga ögon emellanåt, men det är väl rester av min paranoia som spökar. (Hatar man en människa nåt så grönjävligt torde det vara det sista man vill ägna sig åt om alla besticken ligger som de ska i lådan)

Jag får sallad på stora vita bönor och avocado till mina lammfärsbiffar idag - det vore synd att klaga.

Expedition

Idag skall jag tömma min gigantiska skolryggsäck på stetoskop, pennskrin, gamla Metrotidningar, kompendier i hjärtsvikt och stroke och annat krafs och bege mig ut på äventyr. Ända till Skärholmen ska jag och Kristi Granne ska följa med. Hon och hennes sambo är där tämligen ofta (tror att utbud av halalkött och sånt är bättre där, åtminstone prismässigt) och jag har länge tänkt haka på. Jag storgillar ÖB, att handla billiga plastpåsar och rengöringsmedel, för att inte tala om affärer i stil med Munirs Livs där man kan köpa kryddor i påsar och bönor i säckar och andra roliga saker.

Jag borde stryka (tycker jag har rationaliserat bort det nästan helt, men varför blir det ändå en irriterande hög med saker som inte kan sorteras in nånstans innan man släpat fram de förhatliga elementen Strykbrädan och -järnet?)

Jag borde plugga (i två nätter nu har jag drömt sjuka drömmar om examinationen på onsdag kl. 09, när en Färdig Doktor ska betrakta mig när jag tar anamnes och status och pricka av saker som "kandidaten ställer öppna frågor" eller "kandidaten kan integrera moment i statustagande på ett önskvärt sätt". Gaaaah! Varför vänjer jag mig aldrig vid de där jävla evenemangen? I våras höll jag på att rycka av en kranialnerv i en skalle när jag skulle förevisa den för jag får sån nervositetstremor. Dränk mig gärna i skriftliga tentamina, det rör mig inte i ryggen - men be mig inte prestera i realtid inför publik!)

Jag borde gå och träna (tänkte försöka ta mig dit tre gånger i veckan, av flera anledningar. Dels för att jag vore snyggare med muskler, dels för att ryggen blir gladare och snällare då, och dels för att det retar mig till vansinne när jag liksom bara är "stödmedlem" för 400 spänn i månaden utan att utnyttja faciliteterna. Å andra sidan sprang jag igår morse och jag har faktiskt gymmat två ggr den här veckan - man kan alltid finna förmildrande omständigheter)

Dessutom borde jag verkligen göra nåt för världsfreden, det känner jag på mig.

Insyn

För ett par veckor sedan när Annalisa just gjort en insats med saxen lovade jag Siv och Polly bild på underverket till frilla (vilket det är när han trollat med den) - men eftersom jag så sällan fixar till den så det blir sådär fint som det är tänkt att det ska vara har jag nästan glömt det. Kors i krösamoset - i morse minsann åkte blåsomojängen fram, i brist på vettigare sysselsättning.

Som en bonus för att ni fått vänta så länge får ni dessutom en exklusiv inblick i min näbb - det är få förunnat ska ni veta.
















Jisses - tre inlägg samma dag - det måste vara mitt personbästa.

Sensaciónes

Hittade Santanas "Supernatural" i en dammig skivhög och ibland blir jag så löjligt påverkad av musik. "Love of my life" gör mig gråtfärdig, förtvivlad och sentimental och jag tänker på hur det kunde ha blivit om inte om hade varit. Fast nu var det om, om och dubbelom och då blev det inte så. Jävla om.

(Sen kommer tack och lov "Smooth" några spår senare och då blir livet roligare, det blir så jävla roligt så jag vill gå ut och dansa. Åtminstone dansar jag lite med mig själv, det är väl en bra början? För jag kan ju egentligen inte dansa nåt vidare även om jag har taktsinne, jag kan i all synnerhet inte dansa salsa, jag bara tror det när jag druckit tre glas rött - eller när jag är ensam hemma, som nu, utan att ha druckit rött - bara hög på det faktum att jag bytt dammsugarpåse och på den där gamle hispanjackens gitarrspel. Ha! Kom inte och säg att man har höga krav.)

Funderingar

Har tänkt mycket på den här debattartikeln från DN i veckan sen jag läste den. Igår fick jag ännu mer att fundera på när en snubbe från kardiologen egentligen skulle föreläsa om hjärtsvikt men fick in en och annan tiopoängskommentar angående annat också.

Egentligen har inte artikeln och föreläsarens ord nån direkt koppling till varann ämnesmässigt, men båda har ruskat om mig i min vardagsdvala de senaste dagarna, och jag är väldigt tacksam för det.


Måste fnula lite mer på det han sa innan jag kan nedpränta det, men hur som helst satt det han sa som en smäck och jag blev lite full i både skratt och gråt åt mig själv, och åt alla oss - företrädesvis tjejer- som egentligen är så jävla dugliga men inte tillåter oss själva eller varandra att tycka det. Varför får ingen i en grupp brudar vara bra, bättre, bäst på något, varför måste alla vara lika bra, eller ännu oftare; lika dåliga?

Han var ute på lite farliga marker och uttalade sig i ganska brutala ordalag - jag såg en och annan tjej snörpa surt på munnen och jag kände att jag hade ett val där och då. Om jag tar av mig mina sexistjägarglasögon för en stund och inte tolkar det han sa ur ett självvalt martyrunderläge, kanske rentav adderar en smula humor och självdistans - då kan jag faktiskt applicera det han sa till mitt eget förhållningssätt och dra nytta av det. Tilläggas ska också att han nog talade om människor i allmänhet - men hans exempel råkade beröra en kvinnlig rektor och ett par andra kvinnor som gått i väggar och bränt ut sig i största allmänhet under parollen "jag duger och räcker inte".

Känner hur farligt det är att skriva det här och hur det kan tolkas om man ger sig fan på det - jag är klar över att alla har varsin historia och det som gjort den enes självkänsla låg är inte synonymt med den andres, den stund man bestämt sig för att man är sämst/fulast/dummast har infallit vid olika tidpunkter för alla - men vi är alla utrustade med varsitt val från början. Åtminstone yours truly glömmer det med jämna mellanrum - och inte kan dr Phil påminna mig nu för tiden, för jag tål inte se karl´n längre, hur vettigt det han säger än är emellanåt.

Det enda jag kan uttala mig med tvärsäkerhet om är min egen story, och sett i backspegeln är det inget jag är stolt över - men jag har alltid varit min egen värsta förtryckare! (Fast det är alltid trevligare att skylla på nån annan - det är väl därför man hamnar i den där jävla offerfällan ideligen. Ursäkta att jag svär, men jag blir så arg.)

Uäääh, var kom allt det där seriösa ifrån?

(Här kan ni tänka er en liten reklamfilm, och så återkommer vi med mer vanliga tongångar)

Det sa plopp! och så fick jag ur tummen och begav mig till Ringens fulköpcentrum - ty där har det lilla fantastiska Teknikmagasinet öppnat en minifilial! Stökade lite på både deras och Claes Olssons hemsida och kom fram till att jag inte alls behöver lämna ön idag, det jag sökte fanns på betydligt närmare håll än i Gallerian. (Ryktet om att en tv-stjärna av dr Phil-kaliber tänkte inmundiga frozen yoghurt där idag - var det sant? Isåfall känner jag att jag har missat nåt, men det kanske händer fler gånger?)

Inköpt är således ett stycke pennlampa (inte pannlampa, även om jag skulle tycka det var roligare att ha för ändamålet) att lysa folk i pupiller och trut med, samt fyra laddningsbara batterier med tillhörande laddare så jag kan fota lite mer. Sanslöst vad en sån liten fiskamera kan dra ström, och jag är inte skapt sån att jag kommer ihåg att köpa batterier stup i kvarten. Vill så gärna ha den med i plugget och ta lite kul bilder, nu ska det väl äntligen bli av.

Hämtade dessutom bok nr fyra och fem för terminen, nu är jag uppe i otäcka pengar för litteratur det här läsåret. Jourläkarboken och Akutmedicin blev det nu - hängslen och livrem. Pilebooks har faktiskt riktigt schyssta priser (jfrt utsugarakademibokhandeln) och finns titlarna i lager tar det bara nån dag innan de dimper in. Fraktfritt över 250 spänn, och det är inte svårt att uppnå.

Nu ska jag yrsla ut i solen igen och beskåda nevön när han gungar eller gör nåt annat fantastiskt. Han misshandlar mig fortfarande så fort han kommer åt, men när han ropar "Manga" (stolt var jag en av de första som fick ett namn i hans lilla värld) och kvittrar så fort han ser mig känns det som om det går att stå ut med.

Pomp and circumstance!

Tittatittatitta!!!! Kan själv, kansjälvkansjäääälv! Via länken till Kandibloggen kommer man till platsen där fjällen föll från mina ögon och polletten äntligen trillade ner. (Det där med fjällen från ögonen har jag aldrig begripit. Fiskfjäll? Alper? Och vem var det som hade fjäll i ögonen från början, liksom?)

Har fått eminent guidning förut, av t.ex Polly och Siv , men är man ett hopplöst fall så är man. Det finns ju en knapp som sköter allt åt en för höge farao, hur har jag kunnat missa det?

Mera senare, jag är så tagen av denna upptäckt och glädjefnatt att jag måste gå och badda min egen panna en stund - och skala en påse räkor, samt försöka slå ihop en aioli igen, det har jag inte testat sen det blev vitlökssås av det hela i somras.

Round and round

Ska få vara med på rond nu och tycker det ska bli fantastiskt skoj. Igår skrev jag in min första patient - märks det att jag är absorberad och inte tänker på så mycket annat?

Idag gick jag upp före 5, man fattar liksom inte riktigt hur tidigt det är. Nästa vecka ska jag vara på plats i Uppsala 7.15 nån dag, vilket innebär att jag får gå upp...tja, 3.45 eller så.

Jaja. Man blir ändå bara tjock av att ligga, som vi brukar säga.

Mörker

Jag är bara dötrist och tråkig...och dötrist...och alldeles, alldeles fullständigt boring. Bara skolan nu, tidigt iväg och sent hem och just inget annat snurrar i kolan. Imorgon ska jag skriva in min första patient och på torsdag ska jag "dra patienten på ronden". Jag tror inte det innebär att jag ska släpa patienten efter mig när vi flänger runt hjärtintensivvårdsavdelningen, men man vet ju aldrig? Återkommer förstås med fullständig info i ämnet.

Till helgen. Till helgen ska jag vara ledig. Jopejdi!

Det är så mycket jag borde handla. Jag borde också ta reda på en massa saker, t.ex hur jeansen ska se ut för närvarande (om man bortser från supertajtaochjättesmalanedtill-tricket, för såna har jag sett att popsnörena i klassen har) Polly? Är det lite ut eller lite in eller är det bootcut och kan man fortfarande ha 501:or eller ska man hånskrattas åt då?

Höstdojor/stövlar är ett annat issue, får de se ut hur som helst? Sen som jag är köpte jag ett par cowboyboots i våras, problemet är att de är ganska spetsiga och nu ska man ha...eh....rundare tår, eller? Ska jag ställa dem i malpåse i fem år, eller kan jag använda dem? Vad ska jag köpa för nåt som man de facto kan gå i, men som ändå inte är skogshuggarkängor?

Dääääh, då har vi liksom bara avhandlat nederdelen av kroppen. Orkar inte, känner jag mig själv rätt går jag i samma paltor som förra året. Isch, ibland känner jag att jag skulle vilja vara lite fin, liksom - men jag kan ju inte själv!

På sjukhuset ska vi ju enligt reglementet vara iförd pyjamas under rocken - det har vi fuskat med hittills (alla läkarna går med egna kläder under rocken, vi apar bara efter) men jag kan tänka mig att vi får spö för det vilken dag som helst. Det finns en speciell hygiendoktor på Ackis som ränner runt och kontrollerar sånt, in the name of "sprid inte MRSA" - och det är ju helt rätt tänkt, men det är dåligt med följsamheten.

Vad jag tror jag ville komma fram till med ovanstående stycke var att nu skulle jag faktiskt kunna HA lite roligare kläder på mig på vägen dit och hem - nu när jag inte behöver tänka på att man ska orka sitta i dem hela dagen. Under preklin har man tultat runt i "dagiskläder", tröjor och brallor fullständigt utan passform och med hyfsat bekväma dojor eftersom fötterna har fått lov att bo i dem 12 timmar/dag - nu slafsar jag lyckligt runt i mina scholl dagarna i ända.

Oops, det blev visst en liten text ändå - jag som bara skulle kunggöra hur ofantligt trist jag känner mig.

För det gör jag.

(Javisstja!! Stetoskopet - mitt nya, fina, fantastiska stetoskop - nåt karibienblått fick jag förstås inte, men väl ett svart. Otrolig skillnad på ljud i det, och inte får jag nackspärr längre - jag är en lyckligare människa.)

Ajajaj!

Jodå, träningsvärk var det här. Ryggvärk också, i fredags bestämde sig min knäpprygg för att börja stöka och det har den fortsatt med. Att ha lite ont i den för jämnan har jag så smått vant mig vid, men de här attackerna är vidriga. Allt man gör "framför" kroppen med armarna gör skitont (typ att bära miljoner tallrikar, vilket jag gjorde igår kväll), sitta är snudd på omöjligt, böja sig ner likaså. Stå, gå och ligga ner med benen upp på nåt i 90 graders vinkel är vad som funkar, så i något av ovanstående lägen har jag försökt tillbringa dagen i möjligaste mån. (Detta författas med själva människan stående på knä på golvet nedanför tangentbordet)

Piss och pest, det får bli en Naproxenkur igen vilket innebär att magen kommer att spåra ur vilket i sin tur innebär att det blir till att knapra Losec igen därtill. Tack till päronen för en ganska rapplig kombination gener! (Var för sig utgör/utgjorde de en fantastisk samling av det bästa hos människan vill jag påpeka. Mixen av dessa två praktexemplar, det som blev undertecknad är av mer tvivelaktig kvalitét, på flera plan)

Träningsvärken gillar jag däremot, även om jag går lite cowboylikt och har aningen svårt att räta ut armarna helt idag. Tidigare i eftermiddag skulle Vanja knacka fram mina armreflexer, och vare sig biceps- eller tricepssenan uppskattade evenemanget.

Vi var trötta allihop och när han slog på min tibia (skenbenet, istället för på senan nedanför knäskålen där man får fram den där roliga kickreflexen) så det sa "klonk" började vi skratta hysteriskt, sådär som man gör när man är helt färdig och egentligen inte alls har lust att göra det man trots alls måste hålla på med.

Genant nog garvade vi så till den milda grad att jag - som då låg på rygg med benen upphängda över hans ena arm - de facto pruttade på det mest ohyfsade sätt. Just då var detta det roligaste nån av oss nånsin har varit med om, och vi höll på att dö av andnöd allihop tillslut. (Dr K förstås också närvarande, denna dag desarmerad, d.v.s utan marmeladburkar) Så roligt kan man minsann ha en söndagseftermiddag. Människor kring de 30 gör saker tillsammans! *)

Jobbade igår ja, och det var betydligt bättre drag än förra lördagen. Galopperade runt konstant, och det är bra mycket roligare att vara där när det är på det viset, tiden går och vips har 8.5 h passerat och man får lulla hem med en och annan dricksslant i fickan. Nya ägarkonstellationen har jag inte riktigt figurerat ut än, men de jag har träffat verkar vara okej - vore skönt att kunna vara kvar där för extrajobb, det där med promenadavstånd hem är verkligen sanslöst skönt.

Imorgon får jag nog mitt nya stetoskop - äntligen!!! Säger "nog", för det verkar ha gått troll i det där - först kom de inte alls för nån schabblade, sen fick vi beställa om igen, och nu tycks färgen jag önskade ("karibienblått" - såg grönt ut, tyckte det var snyggt) förstås inte finnas i lager, men det skiter jag i - ro hit med ett svart, nu vill jag bara höra bra och slippa få nackspärr mer.

Dagens höjdpunkt var förstås Rapport ikväll - Polly for president! (Kan inte länka. Kan fortfarande inte länka, so help me God) Hon inte bara skriver superbra och jätteroligt och är himlans trevlig - människan har mage att vara skitsnygg dessutom.


*) Jaja...det kan väl hända att nån av oss är en smula äldre än just 30, men vi drar nåt slags medelvärde och avrundar kraftigt nedåt.

Insikt

Jag måste börja gå ut ibland. Detta slog ner som en blixt i skallen på mig på hemväg från gymet nyss - plötsligt kände jag en längtan efter att gå ut på lokal - något jag skytt som pesten ett tag nu. Nä, inte på tokraggställen som Karlsson - vilket säkert kan vara skitroligt i rätt sällskap, no offence - men det blir nog för mycket på en gång för mig som suttit på isoleringskammaren så länge nu. Bara till en pub eller nåt där man kan röra sig utan att köa varenda meter, glo på lite folk och känna att jag inte är död än.

Antagligen räcker det med några timmar för att jag ska bli nöjd och vilja gå hem (det brukar vara så), men det var ta mig fan uppiggande att ens känna längtan. Nu gäller det bara att se om sin lilla bekantskapskrets och fundera över vem man till äventyrs skulle kunna be om sällskap. Längtar till den dag Kristi Granne orkar hänga på, vi brukade ha sagolikt kul vid en bardisk när det begav sig - men jag förstår att hon i nuläget inte orkar tänka på att ha något som ens liknar hangover med lillhuliganen som vaknar i gryningen och sen inte är still en sekund förrän kvällskvisten.

Återstår Vanja och co - de hänger ju i regel på en helt annan typ av lokal, men går säkert med ut och luftar den här figuren om jag ber lite rart. Undrar hur jag har burit mig åt för att helt plötsligt stå utan polare i min egen situation av mitt eget kön? Å andra sidan, som jag har levt det senaste dryga året är det ett mirakel att någon alls har stått ut, och jag har absolut inte vare sig hunnit, orkat eller ens haft möjlighet att odla nya irl-kontakter. Bot och bättring, men när, var och hur?!

Imorgon och på måndag lär jag ha en fenomenal träningsvärk - häpet såg jag att jag inte varit på gymet sedan i slutet av juni - under sommaren blev kutandet prioriterat eftersom jag hyser en stark kärlek till att vistas utomhus när det går - men ändå, två hela månader har gått sen jag var där. Obegripligt. Kanske bidrog det till den där jag-måste-gå-ut-känslan som infann sig strax därpå - var tar tiden vägen, och hur fan ska man hinna med allt man vill??

Syrebrist

Hela dagen har vi vistats i lokaler utan luft djupt under Akademiska sjukhuset - vi har varit på fyra olika övningsstationer och lärt oss praktiska saker - jättebra och kul - men nedrans dumt att de lägger in allt på samma dag, momenten efter lunch utfördes som i dimma.

Ska lägga mig platt i soffan och begrunda det faktum att jag inte lärt mig att säga "nej" trots min rätt aktningsvärda ålder - imorgon kväll jobbar jag, bläääääääk. Sa ja av bara farten, och säger jag inte nej till nästa helg (som jag redan är tillfrågad om) vet jag inte vilket straff hemskt nog jag ska komma på att utmäta åt mig själv. Har varit helsänkt av nåt virusåbäke hela veckan, igår sprang jag med på jour och idag är jag mör som en välhängd entrecote. (Orkar inte leta efter de där snitsiga tecknen som ska placeras in över nåt o där) Jag är för gammal för att härja på det här viset!

På söndag ska vi öva status och anamnes igen, jag och grabbarna grus (dock inte på kvällen, då ska jag se "rapport" på repeat tills jag svimmar, Polly) Alltså känns det inte som om jag är ledig förrän nästa helg, hajar nån hur mycket självömkan man kan vrida ur det faktumet?

Återkommer, måste duscha nu om jag överhuvudtaget ska klara den stund det tar att laga mat innan jag får välta omkull i soffan.








Detta, mina vänner, är en gigantisk pupill -------->





Åkte hem på det här viset (sista övningen gick ut på att se macula densa och papillen i oftalmoskop och vi fick droppa i nåt) med en normalstor och en tjackpundarsizad pupill, alltså - gjorde mitt bästa för att inte titta gamla hjärtsviktande damer i ögonen och skrämma slag på dem. Roade mig med att tänka på hur akutpersonalen skulle agera om jag av nån anledning skulle få ett slag i huvudet på hemvägen (vilket inte känns helt osannolikt efter vissa små ickelustiga episoder på sistone), bli medvetslös och hamna där - herregud, en tentoriell inklämning, här är det bråttom!

Tristendom

Det gör t.o.m ont att vrida på ögonen under blykepsen och i halsen känns det som om nån hällt en balja lut.

Det var dagens jämran beträffande hälsan.

Dagens kandidatrapport: På dagarna palperar vi varandra i små grupper om tre, och tjejerna som är födda -82 och däromkring har definitivt mer substans i sina b-kupor än vad jag har, vilket understundom gör mig en smula nedslagen. Å andra sidan klappade min eftermiddagspatient mig på kinden när hon gick och sa: "du är så rar, och det är så roligt med unga människor!" Må hon i alla sina dagar vara lyckosam på golfbanan där hon sade sig trivas som bäst - she made my week.

Förstår inte varför vi ska ha en massa administrativ utbildning intjoffad i allt det praktiska just nu, det räcker så bra med det. Igår hela eftermiddagen i datasal (minns de första 20 minutrarna, sen tog syret slut därinne) och imorgon e.m nåt fånigt biblioteksevenemang där vi ska lära oss att söka efter saker i pubmed.

Om en vecka är det praktiskt prov och man ska begå anamnes- och statustagande inför argusögon. Jag vet att jag överlever såna saker (det, om något har den här utbildningen fått mig att inse), men det är en pina att jag tar ut oron så jävla långt i förskott. Snacka om bortkastad energi.

Gnäll, gnöl och tristendom. Gonatt.

Attjo!

Johodå, ögonen rinner, halsen svider och knoppen dunkar. Kandidat Snor är på väg för att förrätta sitt dagliga värv.

Det är vackert ute. I år ser jag det!

Urgh

Har en glasklar sjukdomskänsla i kroppen - det dunkar i huvudet och svider i halsen - finns inga som helst möjligheter att finna tid till att vara sjuk nu. Förhoppningsvis är det bara en stor eftertrötthet av helgens lilla föreställning samt en chokad vecka med nya rutiner innan dess - för säkerhets skull försedd med en dysmenorré jag fick droga bort bäst jag kunde on top.

Tidigare ikväll var dr K och Vanja här för vi skulle öva lite på det där med att lyssna och klämma på varann. Dr K är hyfsat hypokondrisk och det slutade med att han spårade ur fullständigt och vägrade låta sig tas blodtryck på eftersom Vanja och jag förtjust nämnde att pulsationerna av hans bukaorta syntes i huden på magen när han låg ner, han var övertygad om att han har en kraftigt förstorad kroppspulsåder och kommer att dö knall och fall av att den brister inom en snar framtid.

Innan dess lyckades han med konststycket att skvätta svartvinbärsmarmelad över halva mitt vardagsrum (Ljusa textilier och väggar, hurra!) Han skulle bara visa vilka fina godsaker han köpt på nån marknad på Långholmen - ett lock for av (eftersom han förstås haft fingrarna i samtliga syltburkar för att provsmaka utan att skruva åt locken speciellt noggrant igen) och dagens dr K var ett faktum.

Minst en sån episod om dagen utspelas kring denne man, han är en vandrande katastrof men en underbar sådan. Nerknölad i samma kasse som de läckande marmeladburkarna låg en stor bit grönmögelost och jag orkar inte tänka på hur det kommer att lukta ur den där kassen om ett par dagar eftersom han garanterat kommer att glömma den framme i rumstemperatur hemma i sin hall eller så.

Igårkväll jobbade jag, och möjligen berodde det på att det var nåt slags Viktigt Fotbollskval (???) eller så var det nåt annat jippo på stan, för det var hur lugnt och segt som helst. Jag klev av mitt pass i förtid kl. 22 och fick eskort hem av Kristi Grannes plattfotade tunisier som kom till mitt jobb helt opåkallat igår, han tyckte helt enkelt inte jag skulle gå hem på nattkröken själv efter vad som hänt tidigare under dygnet. Blir tårögd nu igen när jag tänker på det, han är ingen man av ord eller åtbörder och det tog lång tid innan jag ens kunde skönja spår av personlighet hos honom, men det bankar ett hjärta av guld därinne, helt klart.


Plugget kom plötsligt lite på distans igen och jag är långt ifrån förberedd inför morgondagens äventyr. Ska redogöra för patienten jag träffade i torsdags och inte fan har jag skrivit ihop vare sig anamnes eller status by the book- får se om nåt blir gjort på tåget, annars får jag väl bara bita ihop och skämmas sen, det må vara hänt.

Kommande vecka ska vi visst lära oss att bl.a palpera per rectum - jag undrar bara hur. Eller - jag vet hur, men....på vem övar man sånt? Det är en skum upplevelse att börja ta i folk i precis varenda vinkel och vrå av kroppen, att be farbror dra ner byxorna för att man ska kunna palpera lite i ljumsken, att lyfta på tants bröst för att kunna lyssna med stetoskopet och försöka känna hjärtspetsen med fingertopparna. Samtidigt älskar jag det faktum att det är ett hantverk också, det är inte bara en massa saker i ett oräkneligt antal böcker som ska in.

Har så mycket mer på hjärtat egentligen - men nu blir det en dos c-vitamin- + vitlökskur och sen ett försök till sömn.

Tillfälligt avbrott

Delar av tillvaron trillade ner i skallen på mig och jag kom alldeles av mig i bloggandet fast jag inget hellre vill. Vägrar tappa lusten till det här, bloggen heter "min plats" och det är alldeles precis vad det är. Min plats.

Min plats att göra, säga, tänka och tycka vad jag vill och om jag så önskar nedteckna mina subjektiva upplevelser av saker och ting - min plats att skriva sanningen så som den ser ut för mig - varken mer eller mindre. Ingen absolut och fundamentalistisk sanning som omfattar alla, ingen behöver vare sig hålla med mig eller säga emot mig, och så länge jag inte utelämnar individer eller gör våld på någon annans uppfattning anser jag mig vara i position att fritt få skriva om min egen värld, såväl yttre som inre.

Mitt liv skall inte inskränkas mer, är det nåt det ska göra så är det att expandera , och fast det hisnar och jag blir kallsvettig ibland får jag inte låta mig skrämmas mer för då blir det ingenting kvar. Ansvaret för det tillhör ingen annan än mig själv, precis som rädslorna också var alldeles mina egna när det begav sig, ingen har tvingat mig till något och alla val har varit mina egna vill jag understryka. Det är dags att titta fram från inunder min sten där jag suttit och ruvat ett tag, inte minst talar mina egna reaktioner om det för mig.

Visst - jag blir fortfarande rädd. Jag blev det nu igen - alldeles iskallt och paralyserande rädd till en början - men varde ljus - inom någon timme blev jag förbannad istället! Uteslutande på mig själv, för det finns ingen annan i denna värld jag kan förändra utom just den lilla skit som är jag - och det är hög tid att vissa delar får en rekorderlig översyn för att sedan förpassas till mörkare vrår istället för att få inskränka mitt synfält en enda dag till.

Medaljens baksida

Ska fatta mig kort, för jag har ont, ont, ont och sov uselt i natt för jag vet inte vilket dygn i ordningen.

Idag blev vi tillsagda att öva, öva och åter öva på att ta status på människor. Auskultera och palpera folk, så många som möjligt. "Flick- och pojkvänner, syskon, barn, föräldrar, hunden och katten" föreslog handledaren. -TJONG! svarade mitt inre och jag kände mig plötsligt så fruktansvärt och påtagligt ensam.

Vem fan ska jag terrorisera med mitt stetoskop och mina ovana fingertoppar? Krukväxterna?

Har tyckt lite synd om mig själv resten av dagen efter det - därför tänker jag gå och lägga mig snarast så den här dagen tar slut - det är inte vare sig konstruktivt eller sympatiskt att självömka i överkant, följdaktligen trivs jag inte så bra i mitt eget inre denna dag som idag är.

Sova. Jag tror det känns bättre imorgon då.