Natti

Två tolvtimmarsnattpass avverkade, har galopperat runt på akuten som en dåre, knökat på huset och det har varit bortåt tolv icke påtittade båda kvällarna när vi börjat kl 20. Obeskrivligt skönt att det är över.

Nu går jag och lägger mig.

Hoppas alla får en fenomenal nyårsafton, själv planerar jag bara soffläge, ska bli underbart.

Gott nytt år!

Zzzzzz.

Tippetippetipptapp

Inget kräk ur denna kropp ännu fast ännu fler insjuknat på avdelningen igår. Måhända är jag muterad?

Nu blir det jobb på andra sidan dygnet i ett par nätter, måtte inte fler avdelningar ha stängt för då blir det inte roligt, platsbrist är det ju liksom även då hela huset är öppet.

Små myrsteg närmare en fast form kring hur jag ska göra EE* tas, fast än är frågetecknen överväldigande nog för att jag skulle bli helt ställd när mailet från administrationen kom, där jag erbjuds sommarvik och man efterfrågar när jag vill börja jobba. Operation och flytt och den stora tröttheten säger en sak, lusten att jobba, fattigdomen och den del som blir smickrad av erbjudandet och vill börja redan den 1:e juni säger något annat.

Oh well. Det reder sig nog. Jobbar med dr Schemaläggare i natt, jag får väl spåna lite med honom.

No Roligt

Jaha, så har vi vinterkräkan på avdelningen då. Patient inskickad från ett boende, av någon annan anledning såklart, först i efterhand kom man sig för med att informera om att man hade sjukan där. Nu är minst två smittade och avdelningen stängd för inkommande till dess 48 h passerat efter sista lösbajs. Utomordentligt otrevligt och inte så lite klantigt, naturligtvis är avdelningen full och vi har bara fem enkelrum.


Utan att ha insjuknat mår jag vansinnigt illa bara av att tänka på det, och gissa om jag har spritat mig idag. (En av syrrorna spritade min näsa, det var förstås omtänksamt men inte direkt behagligt.)


Ulk.



(barfblog.foodsafety.ksu.edu)

Bättre halka kring och ha det glatt än att gå i lera och sörja

Is är ballt, men halt och kallt!

Lucka 23, en julenisse

........om än en ganska motvillig sådan.

Inatt jobbar jag och gruvar mig en del för att det kan bli ganska många som söker för ensamhet snarare än för somatiska problem. Var man gör av dem är ett evigt dilemma, för som doktor på medicinakuten har man få saker att ge som löser de problemen mer än väldigt temporärt. Det är svårt att ta till sig hur verkligheten ser ut för många människor när man går omkring i sin skyddade och blåögda tillvaro och det största bekymret är hur man ska hinna köpa julklappar åt dem man har omkring sig.

Hur som helst, tack för julhälsningar, både i virtuell och fast form, och god jul på er alla!

Tack, samt ett dog´s ass

Då jag vet att ett par av läsarinnorna här plägar tillsända mig julkort (fantastiska sådana) ibland vill jag för säkerhets skull tacka på förhand, även om jag inte fått dem ännu. Adressändring är billigt för studenter sommartid, men såhär års kostar det 500 spänn oavsett längd på beställningen och min fattighetssnåltarm slog till och jag avstod den här perioden.

Oroar mig svårt för hunden som har ont i rumpan och jag fann igår till min förskräckelse nåt slags "hudflik/-kudde" med ett litet sår i närheten precis ovan själva rumpingången, under svansroten. Kan inte påminna mig hur en hundrumpa ska se ut exakt, men jag tror inte det är såhär. Han är gammal och har med råge klivit in i malignitetsåldern och det känns inte alls bra. Har noterat under de här veckorna att han (när han inte är upptagen med att vifta med den) håller svansen nedåt, nästan instoppad mellan benen (utan att vara skraj eller så) på ett sätt jag inte känner igen, men han har tett sig helt välmående och han har skött magen utan problem så jag har inte funderat så hemskt mycket över det. Jag känner inga förstorade körtlar någonstans, och han äter och dricker som vanligt.

Han verkar fortfarande må bra, det var bara en stund igår som han liksom "hukade" och det var då jag tittade efter. Har tvättat (svag klorhexidin idag, tvål och vatten igår) och smort (Silonsalva igår, nåt antiseptiskt jag köpte på apoteket idag) så gott det går, han ömmar i hela regionen (anus + "hudkudde") och nu hoppas jag bara innerligt att det inte är någon fara. Ska försöka nå hans matte som är någonstans i sydostasien så får hon bestämma om vi ska be någon titta på det pronto eller om vi ska avvakta tills hon kommer hem, för han verkar som sagt inte alls påverkad av det. Lite gnälligare än vanligt, men förklaringen till det torde vara att boxerfröken i huset intill höglöper, och hans enda intresse när man går ut är att styra i den riktningen alternativt scanna skogen efter hennes meddelandefläckar och ivrigt annonsera över dem.

Snälla ni hundkunniga out there, säg att man kan ha en kudde under svansen som ligger an mot anus om man är hund, och att den kanske bara är lite inflammerad. Pliz?

(Påminns igen om anledningen till att jag inte vill bli vare sig veterinär eller barnläkare - jag vill kunna förklara att jag inte menar något illa när jag försöker vårda, och jag vill gärna ha svar på frågor kring hur det känns och hur länge det har känts så och om man på något annat sätt känner sig annorlunda än vanligt. Tur att det finns andra som är fena på att klara av att diagnostisera och behandla utan den typen av respons.)

Bras-klapp

Jag jobbar, sen jobbar jag och så jobbar jag lite till, det är i stort sett vad som händer och i stort sett vad jag orkar. Tack och lov trivs jag ypperligt med det jag gör och där jag är och efter förra måndagens incident känns allt annat jättelugnt trots att jag faktiskt har häcken tämligen full med mina nitton-tjugo näsor.

Det rullar på och jag antar att jag lär mig saker, för är det nåt man kan säga om stroke och geriatrik så är det att patienterna har hela spannet av sjukdomar och läkemedel. Den typ av repetition jag får genom att så att säga "få ett ansikte" på en KML eller en polycytemi gör att det fäster i min stackars trötta neuronhög på ett helt annat sätt än det gör när man tvingar in fakta från en bok i panik, åtminstone är det vad jag intalar mig.

Lördag ledig, sen nattjour, sen lite ledig igen. Kroppen har kickat igång efter hormonbehandlingen och jag har ett par mindre roliga dagar framför mig i Citodondimmornas land, men det är inte mycket att göra åt. That too shall pass och i juni ska det åtgärdas.

Jag har världens sötaste lilla mamma en trappa ner, Hundarnas ljuvligaste Hund att pussa i flera veckor till, massor av roliga arbetskompisar kring mig och en examen i sikte - det känns inte som om det är min tur att klaga precis idag.*

* Inga garantier för att jag inte ojar, vojar och puffar imorgon över hur hemskt allting är. Det KAN bli väldigt synd om mig väldigt plötsligt. Jag är ingen maskin, jag är kvinna! (Yrrol, va? Nån som minns mer ordagrant hur hon uttryckte det, Reuterskan?)

På stor fot

.....och så den eviga frågan - vem har störst?

Vitaminendorfin

Bästabästa!

Zoofil

Å puuuh, det är helg och jag är LEDIG, i hela två dagar! Obegripligt, minns inte när det hände senast att det inte var något slags måste på 48 h. Det ska gås i skog med fyrbening, ev. gås på bio med gammal bekant (fast jag tänker inte påminna om det hur kul det än vore i teorin) och kanske julshoppas något till min hulda moder även om vi i stort sett avvecklat det där med klappande eftersom vi båda är fattiga och det bara blir tramsigt att hålla på och ge varann saker.

Polly ville veta vad som var fel i blåbärssoppetasken och det var inget större mankemang där alls, u.a enligt urologen. Den andra farbrorns avklippta kateter befann sig glatt skvalpandes omkring inne i hans blåsa men är nu lyckligen utplockad och han har fått en ny KAD som hittills fått sitta kvar oklippt, man får räkna sina välsignelser.

Veckan har i övrigt inte bjudit på någon större dramatik om man jämför med måndagen, fast jag har tämligen jämnt skägg med mina nitton patienter. Någon dag var det fullständig stiltje och utan utskrivningar, men för det mesta är det tillräckligt med pyssel och papp för att jag ska hållas sysselsatt, det ska gudarna veta.

Mårdaskrället länkade igår till det här spelet, och jag är förstås omedelbar torsk, precis som jag var på bubbelskjutaren. (Ska jag vara riktigt ärlig är jag fortfarande lite bubbeltorsk, åtminstone är det oslagbart att ha när man sitter i telefon en längre stund.)

Nu nedgrävning i soffa innehållande femtio kilo hund, kan inte tänka mig bättre ställe att tillbringa denna afton på.

Tasksam bedömning

Jag undrar jag, vad kirurgerna tror att vi ägnar oss åt på min avdelning just nu.

Igår meddelade en patient att "något är trasigt i tasken" (tror inte jag hört just den synonymen på femton år eller så) och då vi vänligt bad om ett urinprov för att checka tingens tillstånd överlämnade han efter en stund stolt något som först skrämde skiten ur vederbörande syster.

Kissprovet var rödblått och kunde tas för illa blodtillblandat, dock var en säregen doft påtaglig och det visade sig att han blandat kisset med en försvarlig dos Proviva Blåbär. (Nej, det är inte en psykavdelning vi befinner oss på.) Hur som helst ser hans "task" inte så rolig ut så idag fick jag skriva kirurgremiss nummer ett.

Patienten i rummet intill hade inatt fått den lysande idén att låna en sax någonstans och med den hade han helt sonika klippt av sin KAD jäms med...tasken. (En KAD är ungefär en slang som är förankrad inne i urinblåsan medelst en liten ballong man "blåst upp" med koksaltlösning, slangen mynnar i en kisspåse.)

Vi har bara hittat ena delen, alltså den del som befann sig utanför farbrorn, men han tycks helt obesvärad och lämnar ingen mer info, så bara kosmos och förhoppningsvis urologerna vet var den andra, ballongförsedda delen befinner sig. Sålunda skrev jag snoppkirurgremiss nr två och det var NÄSTAN så jag hade lust att plita dit en smiley eller två.

One flew over the cuckoos nest

Att inte ha en psykakut eller psykjour i samma hus eller ens i samma stadsdel är ingen höjdare när man är medicinjour på akuten. Jag pratade mer med psykjouren än min egen bakjour igår (faktum är att jag inte pratade med bakjouren alls enär jag hade så eminenta kollegor på akuten) och det är helt otroligt att folk inte ska ha en psykakut att åka till utan remiss och något slags tidsbokning. Det tar oceaner med tid att rodda runt med de här ärendena och det betyder förstås att någon annan kommer i kläm och tacka fan för att man får vänta länge på akuten. Frustrerande för doktorn och vidrigt för dem som är sjuka, både medicin- och psykpatienter. Vems eminenta idé var det där arrangemanget, månntro?

Annars? Ja, annars har denna min enda lediga dag tillbringats på lång skogspromenad med julennissen som kämpar på och försöker hålla ångan uppe trots sina elva och ett halvt år. Favoritsporten är fortfarande att sacka efter när man går på en smal stig för att därefter ta sats från 200 meters håll och springa allt vad man orkar så att man med en hårsmån undgår att fälla människofiguren som går framför en via ordentlig smäll i knävecken. Han flåsar som en blåsbälg och orkar egentligen inte (man märker det på tvärnitarna och förhalningstaktiken som följer) i längden, men detta ska repeteras oändligt antal gånger under varje lössläppt episod i skogarna och det är bara otroligt hur kär man kan vara i en jycke.

Jag blev så illa tvungen att åka in till Det Stora Köpcentrat sedan, för imorgon är jag medbjuden av ST-doktortjejerna att käka "julbord" på libanesisk krog. Jag har verkligen bara sorgliga paltor att ha på mig och det kändes så himla trist. (Köpte i panik något långt, grått och dyrt till sist. Fråga inte.) Hur som helst, i en av de stora mataffärerna i samma centrum jobbar sedan evinnerliga tider en barndomsbästis och jag har ofta tänkt att det är märkligt att jag aldrig stöter på henne där, faktum är att jag tänkte det senast idag när jag stod där och klämde på gurkorna.

Två minuter senare hörde jag hur någon frågande uttalade mitt namn och där stod hon. Det var så kul att ses och vi blev stående där i säkert en timme, glatt babblande. Märkligt det där, ju äldre jag blir desto mer nostalgisk blir jag, och att då få träffa någon som minns de där äventyren man ägnade sig åt när man var sju, tio och tretton år är verkligen häftigt, någon som vet vem jag var då och som är intresserad av vem jag är nu, någon jag verkligen skulle vilja lära känna igen.

Gone baby, gone

Jag vet att jag tänkte på något igår, något jag ville nedpränta här.

Nu är det borta, jag har sannolikt förlagt det någonstans i apodossystemet. Är övertygad om att det på Säter eller annan liknande instans finns en avdelning fullsmockad med underläkare som brutit ihop, kreverat, exploderat, imploderat, deprimerat, närmast suiciderat över fenomenet apodos. Initierade vet vad jag pratar om, övriga kan bara tacka sin lyckliga stjärna för att ni inte är initierade.

Njet

Någon inspiration tycks inte infinna sig, men jag och julenissen är åtminstone lyckligen installerade i modershuset sedan i lördags och idag har jag jobbat. Kände mig otroligt välkommen åter till avdelningen jag jobbade mest på i somras, det var kramkalas med systrar och överläkare och andra glada återseenden bland övriga arbetskompisar jag råkade på. Det känns fint att få "höra till" igen, det händer inte så ofta nu för tiden.

Möjligen får julenissen rycka in och gästblogga lite om jag fortsätter ha sån här skrivtorka, vi får väl se om han har lust.