Ajm tråmatajzd

Imorgon börjar traumakursen, sitter och glor i det hysteriskt späckade schemat och inser att det är en kurs man borde ha gått innan man släpptes lös på akuten för drygt ett år sedan. (Tack och lov har jag ju av något slags försyn ännu sluppit multitraumana, men några tandhackande stunder som ensam doktor på akutrummet med syrror som stirrar uppfordrande på en och väntar på direktiv har det ju blivit ändå.) Nu blir det övningar och examination (gah) och så ska vi tydligen koniotomera våra äldrekollegor, det blir ju roligt*.


"Palpera membrana cricothyreoidea med vänster pekfinger. Skär genom alla lagren längs pekfingernageln. Offrets andningsrörelser drar in luft genom hålet som tecken på att kniven är inne." (Eh...."offret"!??)

Det jag ser fram emot mest i veckan är att träffa kursare A igen, han ska göra AT i Arvika och vi har gemensam intro med dem och Torsby. Det är obligatoriska (?) middagar varje kväll och det kan möjligen tänkas att jag inte hörs av i detta forum igen förrän det hela är över på torsdag.

Nu ska jag återgå till att försöka repetera lite ATLS och noja över examinationen igen, tänk att det aldrig, aldrig någonsin går över, det där med rampfeber och prestationsångest.

* Det ska vi naturligtvis inte, är det väl bäst jag tillägger. Har på sistone blivit bryskt påmind om att det där med att läsa mellan rader eller förstå att det skribenten känslomässigt utbrister i under ironiska former och under användadet av ibland rent uppdiktade saker för att exemplifiera inte nödvändigtvis ska tolkas bokstavligen, ingalunda är allom givet.



(Bild från http://commons.wikimedia.org)

I shalleth

Jag borde göra, köpa, fixa, dona, tänka och ordna en hel massa saker. Kanske borde jag rentav göra en lista över allt jag borde göra, köpa, fixa, dona tänka och ordna - men inte nu. Skogen ropar.

Okej´rå skogen, Ich komme.

Mute schizotypal AT-turtle

Det var väldigt vad det var svårt att klämma ur sig ord överhuvudtaget för närvarande.

Jag har börjat AT-intro idag och det är bra att man är tillvand en anaerob tillvaro efter åtta år i skolbänken, för idag var det bunkervistelse som gällde igen, under det man glodde på en skärm och försökte lyssna på någon som pratade i åtta timmar.

Vårt lilla gäng verkar hur som helst väldigt trevligt så långt, det blir nog bra det här.

And now to something completely different, nämligen avdelningen magiskt tänkande:
Hur konstigt är det inte att jag skrev det här inlägget snudd på pricken ett år innan min fantastiska spökskriverska, la belissima Pålla, ovetande om detta skriver ett med samma titel åt mig, om än på ett annat språk?

Fler zoroastriska insikter har trillat in på sistone. Jag har så länge jag kan minnas haft två "lyckotal", 13 och 19. Det första kan sannolikt härledas till en i största allmänhet obstinat inställning och vilja att på något sätt bevisa att det alls inte är ett olyckstal, och så fick jag första, älskade hunden en fredag den 13:e, som sagt. Min faiblesse för talet 19 är av okänt ursprung, men det känns macho och trevligt på nåt sätt.

Hur som helst; Strax innan jag blev sjuk i juni flyttade jag in på gatunummer 13. Den 19:e small hjärnan av.

Jag ska nog välja en ny tursiffra.
Sex, kanske. Anfäkta och anamma, det är på tiden att den får lite uppmärksamhet.

Nu får ni ursäkta mig, jag ska gå och rengöra min aura.



Fleedurr. Say no more. (www.honeygardens.com)

My name is Flyt. O Flyt.

Det är ingen period av stort flyt i mitt liv just nu, om man ska låta otacksam och tugga I-landshöns.

Först havererade hjärnan i juni. Tack och lov gick det att starta om det mesta, tydligen, fast jag kan inte säga att den funkar riktigt som förr. När jag gnällde över trötthet förut hade jag ingen aning om hur trött man faktiskt kan bli, komplett med bananas huvudvärk och såväl rotatorisk som nautisk yrsel (vilket emellanåt medför en icke föraktlig dos skräck för återinsjuknande) på kvällarna, sannolikt för att jag spänner mig nåt så infernaliskt på dagtid för att klara jobbskivan trots inskränkt synfält.

Datorn hakade på havereringstrenden i juli nån gång. Den kommer aldrig att gå att starta om, åtminstone inte utan ingrepp jag inte är bekant med. Hade förstås ingen backup, allt är borta. Har förstås inte lyckats lämna in den enär jag inte vet var jag borde göra det och vad som går att rädda. Köpte förstås en ny i panik.

Igår fick mobiltelefonen tokspel och stänger nu av sig efter att ha blinkat järnet en stund efter varje omstart. I den, och endast där, fanns förstås varenda telefonnummer i mitt liv, now they´re gone. Nån som vet om det är nån vits att lämna in en dylik tingest på nåt slags reparation, eller plägar det vara så över hövan dyrt att man lika bra kan köpa en ny på en gång? Köpte den för drygt ett år sedan. Tack och lov hade jag inte kastat gamm-mobilen, så helt utan är jag inte, men i den finns inga nummer kvar. Alls.

Nu ber jag i andanom tjock-teven om ursäkt för att jag haft planer på att byta ut den mot en plattare kollega. (Snälla tjockis, funka en liten stund till! Vi har ju hängt ihop länge nu du och jag, och jag räddade dig faktiskt ur prostitution i hyrhallicken Thorns förnedrande klor en gång i tiden.)

F-kassan har inte sagt varken bu eller bä, och definitivt inte gett mig några pengar. Har ingen aning om hur det funkar eftersom jag aldrig varit sjukskriven förr, men man kan ju stilla undra vad man skulle ha gjort om det inte fanns ett svårt skrumpnat sparkonto att sarga ytterligare för att betala hyror och annat? (Således borde jag inte gnälla om just det, inser jag, för jag klarar mig fint, det var mest ett litet tillägg i den allmänna negativitsyran.)

Oh well, det reder sig säkert. Det också.

Let´s hope bordedom doesn´t kill the cat

Hörni, all you cat people out there - hjälp mig. Lugna mig. Badda mig. Please?

Sedan i fredags är jag kattvakt åt en arbetskompis två innekissar. Dessvärre befinner de sig inte här hos mig, utan i sitt eget hem, och jag går alltså dit för att utfodra och tömma låda. Matten sa att jag inte behöver gå dit varje dag, att de klarar sig utmärkt om jag hoppar över nåt dygn, och det lät ju väldigt okomplicerat alltihop när jag lovade att göra det här.

Nu har jag ont i magen och gråter inombords, och det har jag haft sedan jag var där första gången. Två urvackra kissar rusar emot en, spinner så det dånar, hänger och klänger, vill komma nära, nära. Följer varje steg man tar och åtminstone en av dem får man fösa undan när man ska ut genom ytterdörren igen, för han är desperat och vill bara följa med.

Jag stannade och lekte med dem länge och väl både i förrgår och igår, men idag blev första (och garanterat enda) överhoppardagen eftersom jag inte kom iväg från jobbet förrän efter 18 och jag var hos dem sent igår eftermiddag. De hade massor av torrfoder och vatten och jag rensade lådan då, så rimligen går det ingen nöd på dem rent inkomst- och utgiftsmässigt, men fan vad det går själslig nöd på mig.

Jag ångrar djupt att jag inte insisterade på att få ha dem här istället, då hade de åtminstone haft sällskap delar av dygnet - men så långt tänkte jag aldrig och matte förde det aldrig på tal. Hur jag skulle lyckas transportera hit dem är för mig en gåta (det är en bra bit dit, jag har ännu körförbud och i vilket fall som helst tror jag eventuella transportburar befinner sig i ett fordon som inte är i staden) och jag får bara bita ihop, fortsätta knata dit för att sedan våndas över att gå därifrån i några dagar till.

Fattar ju att folk åker ifrån sina katter både 24 och 48 timmar ibland, men jag är för blödig för att orka tänka på det. Själva fenomenet "innekatt" har alltid känts konstigt i min värld och det känns inte mindre konstigt nu. (Jag vet inte ett skit om katter och det är alltså bara min känsla kring det hela jag beskriver, inte ett debattinlägg om att folk som håller sig med innekatter är dumma. Kanske kissarna tycker livet är en fest varje dag, vad vet jag?)

Nä. En adventskalender med bara kattluckor i för min del, tack.

(Fan också, nu började jag noja för att jag möjligen glömde stänga toalocket. Kan en katt drunkna på det viset? Det låg massor av kablar här och där, tänk om någon av dem tuggar på en sån och blir toast? Gaaaaaaaaah!)

Se goddag då

Allvarlig, lågmäld och introvert, det är ju liksom jag i ett nutshell. Mattelärare? Mattelärare?!


Din personlighetstyp:

Allvarliga och lågmälda. Söker trygghet och ett lugnt liv. Ytterst noggranna, ansvarstagande och pålitliga. God koncentrationsförmåga. Ofta positiva till att upprätthålla existerande traditioner och institutioner. Arbetar hårt och är välorganiserade. Målinriktade. När de väl bestämt sig kommer de nästan alltid att framgångsrikt slutföra sina projekt.

Kärriärer som skulle kunna passa dig:

Företagsledare, operativa chefer, administratörer, kamrerer, banktjänstemän, poliser, detektiver, domare, advokater, läkare, tandläkare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, revisorer, elektriker, matematiklärare, maskiningenjörer, stålarbetare, tekniker.


Detektiv kanske vore nåt, förresten?

(Test hittat hos Mården.)

Synvinkelvolten up and running

Ordningen återställd, nu är jag ensam u.l på avdelningen igen. Denna vecka en tillförordnad ö.l, en kille som är rätt långt kommen i sin kardiologispecialisering. Vi - utgår jag självsäkert ifrån fast jag egentligen bara kan tala för mig själv - har faktiskt väldigt roligt när vi jobbar, även om det är en synnerligen tungrodd avdelning. Det blir en hel del trams, flams och skitprat, och det behöver man när så mycket runtomkring är ledsamt och varannan patient är moribund. (Dessutom saknar jag umgänget med kronjuvelerna svårt, det här är inte en fullvärdig ersättning, men hjälper.)

Idag när vi yrslade runt och rondade våra 22 tänkte jag lite förstrött i samma banor som för något år sedan. Här har jag inte hört något om tennisspel i anamnesen, men det ser trevligt ut ändå. Jag må ha en synfältsdefekt, men vissa saker har jag minsann öga för, det kan ni skriva upp på en lapp.

Fråga inte

(Vänligen notera doabrudarna..och de där platåstövlarna på snubben is killing me softly.)

Just say no

"Jag noterade att du var kvar på jobbet fast klockan hade passerat 16.30 igår. Kom ihåg att du ska vara rädd om dig mer än någonsin nu, och du SKA inte jobba mer än heltid, det är verkligen fullt tillräckligt och gränsfall till vad som är tillrådligt efter det du varit med om" skrev en av gullpluttneurologerna till mig igår i ett mail.

De är verkligen rädda om mig. På riktigt. Det känns jättetryggt och varmt i magen.

Om man bara kunde komma ihåg det där han säger?! Märker ju hur lätt det är att dras med i den allmänna stressen och pressen, och hur den där lilla prestationsneurotikern (eller vad den nu består av) som sitter på ens axel inte lämnar en någon ro. Igår e.m. flyttades en jättedålig patient över från ortopeden till oss, och eftersom det då blir ett klinikbyte måste patienten formellt skrivas in enligt konstens alla regler.

Klockan var 16.30 när patienten anlände, och egentligen skulle jag ju gå hem då - men vad gör jag? Jo, för att vara "snäll" mot medicinjouren (som annars skulle få springa upp och göra inskrivningen senare) och mot den nervösa emottagande sjuksyrran som tiggde och bad mig stanna (hon var så rädd för att ringa mellanjouren som sannerligen har tillräckligt att göra ändå) stannade jag kvar och försökte bena ut illa kopierade medicinlistor och sätta mig in i den digra sjukhistorien för att kunna göra en schysst anteckning. Jag pratade med patientens anhöriga som medföljde, anhöriga som bara inte kunde ta till sig fakta, att denna 92-åriga människa faktiskt var på väg att lämna dem.

Jag blev kvar till 18, och det är i sig inte varken sent eller speciellt mycket övertid, men bara ett exempel på hur svårt det är att bestämma sig för att: "Nej, nu är min arbetsdag slut. Min skalle värker, jag är supertrött och det kommer att ta lång tid (icke beordrad övertid är dessutom synnerligen svår att få pröjs för på bygget) just av den anledningen, jag var riktigt skitsjuk för en och en halv månad sedan, nu går jag hem." (Och så länge man är kvar på avdelningen får man ju ytterligare 100 frågor av de andra syrrorna också, eftersom ingen tycker det är kul att ringa jouren.) Som neuromannen så påpassligt noterat har jag ju inte tagit mig iväg när jag ska de andra dagarna heller, och jag kan oftast verkligen inte skylla på någon annan än mig själv och mitt eviga "jag ska bara...".

Finns det nån kurs i att säga "NEJ" man kan gå, tro?

It´s like ten thousand spoons when all you need is a knife

Först skryter och skrävlar jag om hur sugen på att skriva jag är, och sen producerar jag noll, det är väl illa typiskt.

Idag blev det klart att jag hänger kvar ytterligare två veckor på samma avdelning innan AT drar igång (det var nu jag skulle ha varit ledig om inte om hade varit), och när det får syrrorna att slänga sig om halsen på en och pipa förtjust vid detta besked så rätar man upp sig lite till och tänker att hjärnskadad eller ej, jag gör tydligen någonting rätt. Tocket är fint.

Sex veckor för sent dyker omplaceringsförfrågan om ridgebackkille upp. Orkar inte fördjupa mig så mycket, men släkt med Z är han, två år gammal och det kan väl egentligen inte bli bättre - bortsett från att jag börjar en ny tjänst om två veckor, inte har fått något schema och inte gärna kan inleda med att be om semester nu när jag krånglat och donat för att få börja på medicin istället för på kirurgen. Sen var det visst någon incident som inträffat med honom som aggressiv part i målet som lät mindre trevlig, men det var lite luddigt med omständigheterna kring det hela. Hur som helst skulle det behövas tid, lugn och ro för att det där skulle kunna ros i land på ett fördelaktigt sätt för alla inblandade och för att slippa riskera att behöva flytta på hundkraken ytterligare en gång.

Oh well, vi ska hålla kontakt under hösten, man vet ju aldrig, det var tydligen ingen jättepanik. Med tanke på att jag fortfarande inte vet hur det blir med körkortet och inte har löst alternativ dagmattefråga är det inte bara jobbmässiga bekymmer som står i vägen - jag får väl bara försöka luta mig tillbaka och tro att det löser sig när det är meningen att det ska göra det. Det ska ju som sagt bli bra också, för alla inblandade.

När man talar om trol..., jag menar vertebralisdissektionerna

Mest för mig att ha kvar, för jag tror kanske inte så många fler orkar stånka sig igenom artikeln.

"Det är tidigare känt att skador på halsens kärl kan uppkomma vid så lindriga trauman som halsmanipulation av kiropraktor, ofördelaktiga sovställningar, hosta och snytning."

Ofördelaktiga sovställningar? Genast börjar jag klandra mig själv som i åratal har sovit på mage med huvudet vridet åt vänster. Frågan är nu bara; Törs man vrida det åt höger istället i ett par år, eller ska man på något sätt försöka lära sig att sova i lit-de-paradeläge, kanske rent av iförd halskrage? (Allvarligt talat tror jag inte alls det som hände handlar om min sovställning, jag tror nog mer på det där med hystande av flyttkartonger och släpande av svintung garderob ensam genom lång lägenhet under ganska kraftigt adrenalinrus i vilket man vägrar känna smärta.)

Nu är jag så jämrans trött på att höra mig själv prata om min egen sjukdom och funderar på att helt överge ämnet ett tag, åtminstone i detta forum. Det verkar som om inget annat blir skrivet så länge jag hela tiden tror att jag måste berätta hur jag mår (fast jag är otroligt glad att så många bryr sig om mig, tro inget annat), och det är jag ju inte riktigt klar över själv varje dag i veckan. "Efter omständigheterna väldigt väl" är det jag oftast känner, och det är väl inte illa?

Jag har fortfarande synfältsknas big time, jag är yr och har ont i skallen emellanåt, jag är vettskrämd för att det ska hända igen - men som jag tror jag konstaterat tidigare, jag har nog klarat mig bra. Jag har bestämt mig för att jag har klarat mig utomordentligt bra. (Att bestämma sig för motsatsen vore allt annat än konstruktivt, för att fastslå the bloody obvious.)

Skrivsugen är jag, och jag lär pysa ut både det ena och det andra om måendet också - men det kanske blandas upp av en del rapporter om krankenschwester kisse G:s ömma omsorger om mig, havererade datorer, resor till Rättvik, inflyttningsfester (inte min egen ännu, dock) och annat som faktiskt händer och sker eftersom livet envisas med att rulla vidare, vare sig jag har haft stroke eller ej.

Det är klart jag kommer att älta terapeutiskt och dokumentera när jag känner behov av det, men för min egen skull, för att jag ska sätta igång och skriva lite igen kanske jag måste ge mig själv något slags sjukdomstjatsrestriktioner en tid - vi får väl se.

Uppdat. 21.30: Nu orkar jag verkligen inte se kommissarie Barnabys kärring en enda gång till. Är det bara jag som irriterar mig till döds på människan? DS.

Jomen jamen

På förekommen anledning vill jag härmed bekräfta att det gick finfint att jobba, och till min stora förvåning har vi i år fått vara två underläkare på avdelningen så vi har haft det förhållandevis lugnt. (Så lugnt det nu blir med 21 multisjuka patienter.) Mjukstart alltså, och även om min mer hoppskuttiga sida blir lite trampig och rastlös när jag inte har häcken full varenda sekund så är det nog väldigt bra att det får vara så.

Helgen ägnas åt att blöda ihjäl och åt att vara susig på diverse pain killers. Vi ses på andra sidan, höll jag på att säga. Hoppsan.

(Det är mycket jag vill och ska skriva om, men det har s.a.s inte tagit sig hela vägen från den omstartade hjärnan och ut till tangentbordet än. Ligger i pajplajnen som vi säger. Vi utgörs i detta fall av mig.)