Bonniers Veckotidning nr 50 1925. Omslagsbild av Georg Klinghammer. (Bilderna går att klicka större.)
Jag börjar med BVT nr 50. Nummer 51 - den som just idag firar 100 år - kommer senare i inlägget.
Jag tycker nummer50 är intressant eftersom den är helt tillägnad Göteborg och Göteborgsadeln. Mingelsidorna visar bara göteborgare och även alla porträtt- och brudbilder är från Göteborg. Man kan också läsa om vad som spelas på teatrarna och på konserthuset. En av rubrikerna är t.ex. "Konst och konstnärer i Göteborg under två decennier." I mitt förra inlägg berättade jag om när M/S Gripsholm seglade in i Göteborgs hamn för första gången. Nu följer tidningen upp reportaget.
Fru Ann-Ida Broström, maka till framlidne skeppsredaren Dan Broström har förärats porträttet på helsidan. " I samband med M/S Gripsholms ankomst till Göteborg har fru Broström fått mottaga de sällsyntaste sympatibevis och storartade hyllningar till sin makes minne."
Ett reportage från det Broströmska hemmet upptar fyra helsidor.
Intressant med en väggfontän i entrérummet.
Salongen och matsalen.
Så får vi "En titt in i köket på ett flytande lyxhotell." Köksmästaren heter herr Korn och har en överväldigande meritlista från de finaste restaurangerna i Europa och även "från Kristiania, förlåt Oslo". Senaste tjänstgöringen var på Drottningholm.
I fråga om åtgången av proviant på en tur-och returresa till Amerika säger herr Korn att det går åt 15 000 kg färskt kött, 5000 kg färsk fisk och 30 ton potatis. Man tar också bland annat in 5000 konservburkar, 800 kg. kaffe och 6000 kg. mjöl eftersom allt bröd bakas ombord.
Köksmästaren herr Korn är oklanderligt klädd i vitt och med en penna instucken bakom kockmössan. En imponerande rad oljespisar syns på bilden och de stora behållarna är soppkittlar.
Styckmästaren i slakteriet på den översta bilden (det måste tydligen ha funnits levande djur ombord?) och grönsaksrummet eller den s.k. "potatisskalningen" på den nedre.
Omslagsbilden på den sista sidan behöver tydligen ingen närmare presentation.
Och så kommer jag då till BVT nummer 51 som firar 100 år just idag, den 19 december.
Det är intressant att jag, i denna omfångsrika tidning med sina många annonser, endast hittar tre som anspelar på den kommande högtiden och har något med jul i rubriken. Man kan ju jämföra med dagens veckotidningar som har haft artiklar om julen sedan i november.
Ett förslag om ett julbord till barnen är det enda i matväg som påminner om julen. Det finns inga inslag om julfirande heller utan som vanligt är det teater-och musikrecensioner i långa reportage och många noveller och resebrev. Naturligtvis finns de vanliga frågespalterna om juridik och om lite vad-som-helst med. Just den här frågan tyckte jag var intressant eftersom jag började köpa tidningarna just på grund av omslagsbilderna av mer eller mindre kända konstnärer. Förhoppningsvis går det att läsa om man förstorar upp bilden.
Tora Teje är den mest berömda svenska skådespelerskan det här året. Hon uppträder på Dramatiska Teatern där man ger Bernard Shaws Sankta Johanna.
Reportern Vanja skriver om "den svenska karavanen" som besöker Rom, Florens och Venedig. Största delen handlar om Rom och om hur "karavanen" fick en audiens hos självaste påven Pius Xl. Det är en mycket detaljerad och målande beskrivning. Sen händer det inte så mycket mer än att sällskapet åker till Florens med tåg och bekantar sig med alla sevärdheter.
Slutligen går tågresan till Venedig. Där åker man gondol i höstmörkret och går på upptäcktsfärd i staden. Sammanfattningsvis är Vanja ganska besviken på Venedig. " När det blir en grå dag...blir man plötsligt galen på allt vad kanaler och vatten heter och möglet på husväggarna får ischiasnerven att knorra sig på en frisk och sund människa." För henne var Florens resans höjdpunkt.
Det finns ingen kommentar i artikeln om dessa fascister.
Bonniers Veckotidning nr 46 14 november 1925. Omslag av Viola Wahlstedt Borsi. (Bilderna går att klicka större.)
Bonniers Veckotidning nr 48 28 november 1925. Omslag av Charles Gesmar.
Jag plockar lite av varje från de här tidningarna. Den ovan firar 100-årsjubileum just idag. Som vanligt blir det mest bilder som jag delar med mig av. Alla de litterära texterna och intressanta reportagen har en så kompakt text att det inte går att få in här. Trots att det är 100 år sedan de här tidningarna gick i tryck är texten förvånansvärt lättläst.
Det stora porträttet på helsidan i nr 46 är av prinsessan Astrid som firar sin 20-årsdag. Hon föddes 17 november 1905 och var prins Carls tredje dotter. Året därpå gifte hon sig med kronprins Leopold av Belgien. Hon dog i en bilolycka där kung Leopold själv satt vid ratten. Mer om henne kan man läsa här.
Den stora musikhändelsen i Stockholm i november var uppförandet av Oberon av Carl Maria von Weber på Kungliga Operan. Handlingen bygger på ett bröllop år 804 i Frankrike och är minst sagt snårig. För mig var det intressant eftersom Einar Beyron hade huvudrollen som Oberon. Jag har träffat honom många gånger eftersom han och hans hustru Brita Hertzberg var goda vänner till min pappa och mamma. Här har jag skrivit om honom på min blogg.
Längst ner på sidan syns Isaac Grünewald som gjort scendekorationerna.
Förr var det inte så noga med skorna men "men nu är är det nästan det värsta som kan sägas om henne att hon har fula och gammalmodiga skor." Grova kängor är nu bara tillåtna vid jakt och vid promenader i vinter-och ruskväder. "På två par sådana praktiska don finns det tjugo som bara är graciösa och koketta och variera slejfar och gallerverk, brokad, guld och silver i det oändliga".
Några sidor på mer eller mindre berömda personer finns alltid med. Här har man fångat upp några "På huvudstadens gator och vägar". I mitten ses den förut nämnde Isaac Grünewald hälsa på Eva Nyblom, vem det nu kan vara. Naima Wifstrand, operettsångerska, är ute och går med sin man. Ett porträtt av henne kommer senare i inlägget. Det måste vara ganska kyligt eftersom alla är så väl påpälsade.
Ofta får några dikter av "De nya poeterna" plats i tidningen. Här är det tre dikter av Johannes Edfelt. Här var han bara 21 år här.
Porträttet på helsidan i nr 48 är av Naima Wifstrand. Hon har just gjort succé på Oscarsteatern i en operett som hette Orloff.
Från M/S Gripsholms ankomst till Göteborgs hamn 27 november 1925 finns två helsidor med bilder. Här är en av bildtexterna:
"Med flaggan i topp seglade M/S Gripsholm, Svenska Amerikalinjens stora nya passagerarfartyg, in i Göteborgs hamn, mött redan vid Vinga fyr av livräddningsbåten Wilhelm H. Lundgren och sedan av täta, svarta folkmassor, som trots den gråkalla morgonen troget väntat utefter stränder och kajer för att få vifta och hurra sin välkomsthälsning till detta 'det ståtligaste fartyg som gått på vatten' som en entusiastisk engelsk kollega lär ha uttryckt sig".
Idel prominenta göteborgare var förstås med och Ann-Ida Broström var den första som gick ombord på
fartyget.
Annonsen för Cloetta med Gripsholm får avsluta detta inlägg.
Omslagsbilden skapad av Einar Nerman. (Bilderna går att klicka större.)
Den här fina omslagsbilden till BVT nr 43, som kom ut för exakt 100 år sedan, är skapad av en av mina favoritillustratörer - Einar Nerman.
Tidningen innehåller som vanligt noveller av dåtidens populära författare - bl.a. Frank Heller - en dikt av Jarl Hemmer, hemma-hos reportage från ett hem i Helsingfors där författare samlas, teaterrecensioner, porträttbilder av brudar, mode, kåserier och menyer skapade av Jenny Åkerström. Eftersom texten är så kompakt är den svår att återge och jag får nöja mig med att lägga ut lite bilder med kommentarer. Nedanstående spalt är alltid med.
Elsa Thulin skulle resa till Paris för att träffa vänner men försenades p.g.a. en influensa. För att ändå komma dit i tid beslöt hon sig för att "pröva detta nya himlastormande fortskaffningsmedel" -flygmaskinen.
" Redan dess yttre anblick på nära håll är något helt annat än vad jag tänkt mig" skriver hon vidare. "Vilken imponerande bjässe! Vilka vackra proportioner! Denna jättefågel inger mig ännu så länge bundna gigantiska krafter, som samtidigt injaga skräck och inge förtroende. Vi inbjudas att stiga på och i dörren stannar jag, slagen av en angenäm häpnad. Tvenne rader av bekväma läderfåtöljer skilda av en liten gång! Vid varje fåtölj en nedfällbar glasruta; vid en skruv i fönsterkarmen sitter instucket ett litet paket med bomull för att minska obehaget av larmet från motorerna. Allt är så rent och fint och inbjudande - en slående kontrast till järnvägskupéernas oundvikliga sot och smuts."
Sedan följer en lång och detaljerad skildring av flygresan med mellanlandning vid flygstationen i Hamburg. Hon får lite brandy av en vänlig medresenär när hon blir skräckslagen av några luftgropar och får samtidigt en lugnande gest av piloten. I Amsterdam gör man ytterligare en mellanlandning och byter till ett Farmanplan som ska flyga dem till flyghamnen Le Bourget utanför Paris. Allt har gått bra och Elsa blir en upplevelse rikare.
Har kan man se arkitekten Carl G. Bergsten med fru, upphovsman t.ex. Liljevalchs konsthall i Stockholm, fru Hjördis Tengbom, maka till arkitekten Ivar Tengbom som skapat bl.a. Konserthuset och Handelshögskolan i Stockholm. Längst ner i mitten finns fru Célie Brunius, moderedaktör på BVT.
Ofta finns det en sida med karikatyrer - denna gång av framgångsrika bilföretagare och en inom båtbranschen. Bilismen i Sverige var ju ganska ny på den här tiden - inga svenska bilar framställdes ännu.
Av dessa känner jag bara till Hans Osterman vars kända bilföretag fortfarande fanns kvar i Stockholm när jag var ung. Han var även en framgångsrik tävlingsförare.
Mode finns alltid med i tidningarna - för det mesta från Paris. Här hade man önskat att se modellerna i färg. Men färg är endast förunnat de fyra omslagssidorna.
Min musikkarriär som orgelspelare inleddes redan i andra klassen i småskolan. Jag hade börjats spela piano något år tidigare så jag klarade av att spela fyra psalmer: 176 "Din klara sol går åter upp", 210 "Jag lyfter ögat mot himmelen", 179 "Morgon mellan fjällen" och "Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå" på tramporgeln. Den sistnämnda psalmen finns tyvärr inte med i Den Svenska Psalmboken 1986.
Harmonium eller till vardags tramporgel.
I alla skolor fanns det en sådan här tramporgel i klassrummet. Varje skoldag inleddes med morgonbön. Fröken eller magistern läste något ur bibeln, man bad"Gud som haver" och avslutade med en psalm. Det var då jag kom in i bilden eftersom min fröken inte kunde spela något vidare.
Hon var däremot fena på att rita och måla, något som jag var mycket förtjust i. Hon hette Helga Nilsson och lärde mig ramsor som t.ex. "En man skjuter in skjutsen i skjulet" och "Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten". Hon illustrerade också dessa ramsor på svarta tavlan med färgkritor Jag ser fortfarande bilderna framför mig. Jag har aldrig någonsin stavat fel på de här orden.
Även i tredje och fjärde klass fick jag trampa på orgeln varje morgon och spela psalmer, då med bredare psalmvariation eftersom jag blev bättre och bättre pianospelare vartefter. Mina dåvarande lärare överlät orgeltrampandet till mig med glädje.
Efter klass 4 började jag i ettan på Norra Flickskolan i Norrköping. Där skulle alla flickor samlas varje morgon i aulan och där spelade jag på morgonbönen tillsammans med min musikfröken några dagar i veckan.
En gång i månaden kom det en pastor dit och höll andakt. Jag var lika rädd varje gång han kom eftersom han ofta ville ha psalmen 175 "Den signade dag" . Psalmen hade fyra korsförtecken på den tiden. Melodin, en gammal folkvisa, är ganska krånglig även om den är vacker. Einar Genitz hette han och var pastor i Immanuelskyrkan. Det var tydligen så traumatiskt för mig att jag fortfarande både kommer ihåg psalmen och namnet på pastorn.
Här nedan kan man höra mitt barnbarn Casimir spela psalmen. Den går numera i c-moll om det är någon med perfekt gehör som undrar.
Även när jag flyttade över till Östra Flickskolan fick jag spela på morgonbönen under fem år några dagar i veckan. Jag lärde mig många psalmer under denna tid vilket jag hade stor nytta av när jag gick på kantorskursen i Linköping.
Östra Flickskolan i Norrköping.
Sen hände ingenting på orgelfronten förrän 1986 när jag arbetade som speciallärare på Bergaskolan i Söderköping. Fredagen den 28 februari sköts Sveriges statsminister, Olof Palme, till döds. Det bestämdes att vi skulle ha en minnesgudstjänst i Sankt Laurentii kyrka följande måndag. Men det var ingen kyrkomusiker som kunde spela orgel den dagen eftersom alla var lediga.
Några visste att jag var duktig på att spela piano så jag fick frågan om jag kunde spela på minnesgudstjänsten. När jag gick på lärarhögskolan i Linköping 1974 hade jag tagit några orgellektioner så jag visste ungefär hur orgeln fungerade. Kororgeln i Sankt Laurentii var fantastisk och jag blev helt frälst av den underbara klangen. Det berättade jag för Kent när jag kom hem.
Jag vid orgeln i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping.
På den tiden fanns det en kantorsutbildning på Lärarhögskolan i Linköping under 7 veckor på sommaren. Jag sökte till denna på våren och kom in. Det räckte tyvärr inte med en sommar eftersom jag hade problem med pedalen så jag fick gå på kursen en sommar till. Men då fick jag äntligen min kantorsexamen. Sen har det bara rullat på. Varför vi hastigt och lustigt åkte till Linköping efter en uppskakande händelse i Sankt Laurentii kyrka och köpte min första orgel, har jag berättat om här.
Min första Sonata Gemorgel. Den brukade Casimir springa in till när han kom och hälsade på när han var liten. Kanske bidrog upplevelsen till hans kommande orgelstudier?
När jag precis hade blivit nybliven kantor ringde Nils Ankarstrand, en av mina orgellärare sent en kväll. Han erbjöd mig ett halvtidsvikariat i Sankt Johannes kyrka, som har den största orgeln i Norrköping. Han skulle vikariera som domkyrkoorganist. Jag tackade förstås ja med en viss tvekan. Men jag tänkte att det var väl första och sista erbjudandet som jag skulle få. Mer om dettakan man läsa här.
När det blev en tjänst ledig som kantor i Mogata och Skällviks församlingar på våren sökte jag denna tjänst. Jag arbetade redan som speciallärare i Mogata och det var bara fem minuters cykelväg till skolan hemifrån. Mogataorgeln var ett underbart instrument som jag inte hade några problem med.
Jag tränar vid orgeln i Mogata kyrka 2003.
Orgeln i Skällviks kyrka sombyggdes redan 1762,lärde jag mig så småningom att behärska något så när. Den har en kort oktavi den lägsta oktaven - den stora - vilket innebär att tonerna där inte sitter i ordning. Några fattas också, t.ex. ess.
Jag spelar på Brevikskonfirmationen 2003.
Min vän Nils Ankarstrand skulle spela där på något societetsbröllop jag undrade jag vad han tänkte spela. "Preludium i Ess-dur av Bach", sa han. "Lycka till", svarade jag och berättade att det fattades ett ess i den stora oktaven. "Ja, då får jag väl gå dit och öva en timme innan", blev svaret.
I augusti 2020 fick vi ett kärt och celebert besök som jag har berättat om här. Mirren och diplomorganisten Mathias Kjellgren - Casimirs orgellärare - var och hälsade på oss. Vi gjorde en utflykt till Skällvik där Mathias spelade på den gamla fina Skällviksorgeln. Inga problem för honom med den korta oktaven. Han var van vid detta eftersom många kyrkor i Europa, där han ofta konserterar, har en sådan kort oktav.
En fantastiskt vacker och välljudande orgel från 1762.
Det är mycket som kan gå fel när man spelar på en förrättning eller en gudstjänst. Innan jag blev van kunde jag börja spela innan prästen var klar med hopplockningen av nattvardsgrejorna t.ex. För en del tog det orimligt lång tid. En gång spelade jag fel psalm men det upptäckte jag omedelbart eftersom det blev dödstyst i kyrkan.
Psalmen "Blott en dag" och "Tryggare kan ingen vara" börjar likadant fast tvärtom. Jag började improvisera ett preludium till "Blott en dag"men efter några sekunder kom jag ihåg att det var 248 "Tryggare kan ingen vara" som jag skulle spela. Det blev ett ganska långt preludium eftersom jag var tvungen att ändra det till rätt psalm
En annan gång i Sankt Johannes kyrka tryckte jag på registret för trumpeten då jag spelade en psalmvers med svag registrering. Det var nog en och annan i församlingen som hoppade till. Vid ett annat tillfälle på samma orgel ramlade en tyngd, som skulle hålla fast noterna, nerför alla fyra manualerna.
Jag kämpade med ett problem med pedalen på julottan i Sankt Johannes 2010, som följande videosnutt visar. Skrolla fram drygt 30 sekunder eftersom det inte händer något särskilt i den sekvensen. (Jag brukar klistra upp mina notpapper på kartong för att de inte ska flyga omkring).
Casimir, han som liten pojke sprang till min orgel och satte sig att spela på den så fort han kom innanför dörren, är numera en skicklig organist i dess bredaste betydelse. Själva titeln får han inte förrän han gått på Kungliga Musikhögskolan. Nästa år blir det dags för honom att söka in på organistlinjen. Jag är glad och tacksam över i någon mån ha bidragit till hans intresse för orgeln.
Här nedan kan man höra honom spela en triosonat av Bach. Allein Gott in der Höhe sei Ehr.
I ett tidigare inlägg - Musikminnen del 1 - har jag berättat om vilka melodier som jag älskade och som jag försökte ta ut på pianot. Men mina tidiga musikminnen från barn-och ungdomstiden är också starkt förknippade med Hörsalen i Norrköping - en konsertsal som en gång varit en kyrka.
Bilden har jag fått från Åke Ringqvist. .
När jag växte upp var Hörsalen vit som den ursprungliga kyrkan, numera är den rosa.
Mina föräldrar hade abonnemang på andra raden på läktaren och från det jag var tio år följde jag med på alla konserter där. Konserten började inte förrän klockan 8 på kvällen och slutade ungefär vid 10. Jag minns att jag blev förfärligt sömnig ibland.
Mest spännande var pianokonserterna och i synnerhet om det var kvinnliga solister. Jag försökte alltid gissa vad de skulle ha för färg på klänningen. Min favorit var France Ellegaard och jag glömmer aldrig när jag första gången fick höra Tjajkovskijs pianokonsert med henne. Det var det vackraste jag dittills hade hört i mitt liv.
Flickskolan, som jag började i när jag var 11 år hade varje år en musikuppvisning i Hörsalen. Flickkören, som jag var med i redan från ettan, sjöng alltid flera sånger vid denna tillställning. Det var även många solister - mestadels pianister - som också uppträdde. På den tiden skulle ju varje flicka helst kunna spela piano. Vi var flera stycken som fick spela solo, jag den enda i ettan.
Jag spelade Zigeuner av Stephen Heller - fem stycken som säkert tog minst tio minuter. Eftersom jag spelade allt utantill kunde jag se att det fanns några i publiken som satt och gäspade. I synnerhet när jag spelade den långsammaste satsen. Jag fick i alla fall en recension i Norrköpings Tidningar.
Många av dåtidens stora stjärnor uppträdde på Hörsalen. Viktor Borge var en av dem, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald två andra. Gitarristen Andrés Segovia fick jag en autograf av.
Ett speciellt minne poppade upp häromdagen när jag löste korsord och Sven Bertil Taube som ung var med på en bild.
Min älskade musiklärare, Ruth Öslöf. var också scoutledare. Jag var med i Blåvingarna i ettan och tvåan. Hon var mycket populär och lyckades till och med få ihop en scoutkör som skulle sjung på ett stort scoutjubileum i Stockholm. Det ägde rum på en av teatrarna i Stockholm och jag tror att året var 1948. Vi flickor i scoutkören sjöng "En sommardag i Kangsala" med text av Zacharias Topelius. Det är en underbar melodi men med en väldigt högtidlig text. Efter att vi sjungit uppträdde Sven-Bertil Taube som 14¨åring och sjöng och spelade gitarr.
En stor upplevelse var det också att på väldigt nära håll få se prinsessan Sibylla med sina tre flickor, Margaretha, Birgitta och Desirée. De stod i trappan bara några centimeter från mig. Sibylla hade en grön kappa på sig och döttrarna orangefärgade likadana kappor.
Äldsta dottern Anna med sin man Jörgen och dobberflickan Asta. Kent tog bilderna som går att klicka större.
Anna och Jörgen har varit på en semestertripp till Skåne och på hemvägen till Stockholm passade de på att hälsa på oss i Mogata. Som väl var fläktade det en smula på eftermiddagen så att vi kunde sitta ute och dricka ett glas kallt vitt vin. Saft för mig dock.
Jörgen tar det lugnt efter att ha kört från Karlskrona på morgonen.
Jag och Anna.
Det är sällan som Kent är med på en bild eftersom det (nästan) alltid är han som är fotografen.
Efter att ha suttit uteen stund drog vi oss tillbaka inomhus där det var svalt och skönt eftersom AC:n varit på hela dagen. När Mirren var här senast lagade hon ugnsbakad lax som var sagolikt god. Jag hade också ett paket med laxbitar i frysen som jag tinade och la i folie. Fantastiskt enkelt och gott. På med lite av min favoritkrydda Vegeta, dill, en smörklick och lite citron och sen packa in laxbiten i folien. En laxbit åt var och en. In i ugnen 30 minuter i 200-225 grader.
Till det gjorde vi med förenade krafter en smarrig röra med creme fraiche (vet inte hur man fixar accenter här på datorn), dill, Vegeta, citron, majonnäs och svartpeppar. Färskpotatis till det förstås. Mirrens vita vin, som hon hade över från Lilla Akademiens sommaravslutning kom väl till pass. Vi hade även en box Rosévin som är Annas favoritvin.
Vi satt länge vid matbordet och diskuterade och plötsligt var det någon som undrade vad man skulle göra om man vann 10 miljoner kronor bara så där. Det var många förslag innan jag sa att jag minsann skulle ta hit en fönsterputsfirma eftersom jag inte når upp till alla fönster och blir så trött av att putsa fönster. Jörgen högg omedelbart och erbjöd sig att putsa alla fönster på huset utvändigt nästa morgon.
Efter svaga invändningar från min sida hämtade jag trasor, diskmedel, fönsterskrapa och en tom hink - det enda han behövde - som han kunde använda på morgonen. Vårt hus är ett enplans "U-hus" vars två "flyglar" har väggarna ut mot innergården helt täckta av fönster, som man kanske kan se lite av på översta bilden. Allt som allt 19-20 fönster att putsa.
Bilden tog Kent dagen därpå efter att Jörgen var färdig med alla fönstren. Hinken med vatten saknas förstås.
Kent och jag sov till klockan nio till morgonen därpå och när vi kom upp för att äta frukost var alla fönstren redan klara. Det hade tagit 40 minuter för Jörgen. Dessutom hade han tvättat fönstren inomhus i köket-matrummet också. Inte nog med det - han hade fått fjutt på min fönsterskrapa som jag trodde var död. Jag hade satt fingret på fel ställe på gummiknappen, haha. Vilken lycka!
Jörgen och Anna med Asta, som har bilbältet på sig.
Jag är också med på ett hörn.
Trots att det är långt mellan gångerna vi träffas, känns det som om det var igår. Efter dopet av mitt lilla barnbarnsbarn Theodor i september åker familjen ner till Limoux i Frankrike igen och stannar väl där tills nästa år, antar jag.
.jpg)
