Sommarlovet är slut, höstterminens första skoldag är en torsdag och jag sjukanmäler mig efter en natt med alldeles för lite sömn. Jag somnar snabbt om, vaknar tre timmar senare av att katten jamar efter mat och jag försöker minnas drömmen jag hade. Det dåliga samvetet river under huden eller om det är ångesten, jag slår på Dr Phil på teven och ser en våldsam tonåring bråka med sina föräldrar. Katten lägger sig i mitt knä och börjar kurra, mina andetag mjuknar.

När fredagen kommer stannar jag hemma igen.

Jag är på väg hem från krogen, var tvungen att säga hej då till min vän E efter två öl eftersom jag ska ta sprutan som väntar på mig i kylskåpet. Klockan är bara åtta, det är en sådan där ljummen sensommarkväll man längtar efter i januari. Folk i rörelse, musik i bakgrunden från en fest med öppet fönster någonstans och jag funderar på om jag ska orka cykla till Ribban för ett sent kvällsdopp.

Jag går förbi en mamma som springer efter sitt barn på en cykel, barnet har nog precis lärt sig cykla utan stödhjul och mamman ser nervös ut. Jag vänder mig om för att ta en snabb titt när de har passerat mig, tänker att det finns så mycket jag skulle vilja lära mitt barn, så mycket nytt att se genom någon annans ögon.

Efter att ha tagit sprutan lägger jag mig i soffan, börjar titta på en skräckfilm istället för att cykla till Ribban. Orken rinner ur mig och på magen har det bildats ett nytt litet blåmärke.

Jag har börjat spara till dig i den översta byrålådan. Jag har vikt och lagt svarta katter, rosa delfiner och prickiga leoparder i små högar. Bredvid ligger en mjuk Alfons Åberg, en speldosa från åttiotalet som fortfarande fungerar och den storblommiga mössan jag själv hade som bebis.

Ibland öppnar jag den översta byrålådan bara för att titta på allt som väntar på dig.

Ultraljudet för att undersöka min foklietillväxt ser bra ut, läkaren säger att jag kan gå vidare med hormonsprutorna nu. Jag hämtar för sista gången ut sprutorna på apoteket, tack gode gud för högkostnadsskyddet. Eller vad gud nu har med det hela att göra, om han hade funnits hade jag väl inte behövt spruta in hormoner i min mage tills jag får blåmärken runt naveln.

Sprutorna är annorlunda den här gången, jag måste blanda ner ett pulver i vätskan som sedan ska injiceras i magen. ”För att injicera; greppa ett hudveck och stick in nålen med en snabb rörelse i 90 graders vinkel mot kroppen” står det på bipacksedeln och jag blir osäker på hur en 90 graders vinkel egentligen ser ut. Nålen rakt in i magen, vätskan ut i blodet. Jag hoppas att äggblåsorna ska börja växa i min livmoder, jag hoppas på tredje gången gillt eller kanske rentav ett mirakel. Nu borde väl min kropp veta vad den ska göra?

Sommaren rusar fram, det pratas om värmebölja och rekordgrader. Värmen tycks förvärra min huvudvärk som börjat komma och gå den senaste tiden, jag måste gå med blicken ner i asfalten när huvudet bultar och omvärlden gungar. Mammorna med guppande hästsvansar blir suddiga i kanterna och barnen i vagnarna likaså, deras skratt studsar mot asfalten och träffar mig.

Imorgon ska det bli tjugotre grader redan på morgonen. Mammorna med guppande hästsvansar kommer att sitta vid strandkanten och ha händerna fulla med armpuffar, blöjor och baddräkter. Jag kommer att simma mot havsbottnen och låta allt mitt salta skölja över snäckor och stenar.

IR~oni [-oni´] substantiv ~n ~er • klander el. förlöjligande under skenbart beröm.

eller

När mensen uteblir fastän du verkligen vill se de där blodfläckarna i trosorna eftersom det betyder att du kan påbörja nästa hormonbehandling.

eller

När mensen kommer fastän du verkligen inte vill se de där blodfläckarna i trosorna eftersom det betyder att du inte längre är gravid.