Nu är jag ett år äldre, men jag kan verkligen inte förlika mig med min ålder, trettiofyra låter så mycket så gammalt när jag säger det högt att jag inte riktigt tror på det själv. Några dagar innan min födelsedag upptäcker jag mitt första gråa hårstrå, jag får veta att en två tre ja typ alla! bloggare väntar barn, jag tänker på min förra födelsedag och inser att ingenting har blivit så som jag tänkt under året som gått och inte heller året dessförinnan.

Jag träffar kuratorn varje vecka, hon har lockar som ligger prydligt mot glasögonbågarna och fjärilar hängandes i öronen, jag sitter mitt emot henne och hon frågar en dag har du det uthärdligt? och jag nickar och svarar men det känns som om det är ett stort tomrum här, ett hål som inte går att laga och jag pekar mot min bröstkorg och sedan det gör liksom ont hela hela tiden. Jag visar henne mina allra svartaste klibbigaste tankar, hon visar mig vägar jag kan gå och försöker mota bort mitt självförakt. Men det tar tid, det går så himla långsamt medan allt det andra bara rusar förbi mig.

Vinden känns kallare nu när jag blivit ett år äldre, eller så är det kylan i skarven mellan mitt hjärta och revbenen som spridit sig. Dom pratar om hösten, jag kan ana mörkret i kanterna och jag vill fly tillbaka till Italien eller i alla fall in i dagdrömmarna där jag kan vara vem jag vill (och där vill jag stanna kvar tills någon hittar mig; någon som ser det vackra när jag bara kan se det fula).