mitt hjärta kanske slutar slå men filmen börjar om ändå

23 september, 201423 september, 2014 ~ Jessie ~ 6 kommentarer

Jag snor helt skamlöst en höstlista fån bästa Kajsa.

1. Känner du dig lycklig och glad nu när hösten är här?

Hösten är visserligen min favoritårstid, men lycklig och glad? Not so much. (Ska höja dosen på mina antidepressiva och hoppas på att bli lite gladare och lyckligare då).

2. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst?

Jag gissar på min kjol från Modcloth. När jag inte kör på klänning + kofta + strumpbyxor.

3. Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sen – hur såg ditt liv ut?

Ungefär likadant som nu. Höstvädret var lika fint då, jag hängde mycket med Emelie och Algot om dagarna. Och så var jag i London förra hösten! Vill dit igen.

4. Vad gör du om dagarna egentligen?

Nu gör jag dessvärre inget särskilt om dagarna, eftersom jag väntar på att ett möte ska äga rum med AF och en arbetskonsult. Tanken är att jag ska börja arbetsträna så smått igen, förhoppningsvis inom förskolan.

5. Vad ska du ha för frisyr?

Jag ska nog låta håret växa lite till, men har nyligen färgat det.

6. Vad lyssnar du på för musik?

Just nu blir det mest First Aid Kit och Hello Saferide.

7. Vad läser du?

Jag har precis börjat läsa Pappersstäder. Med tanke på hur mycket jag älskade Förr eller senare exploderar jag så är förväntningarna skyhöga.

8. Senaste tre inkomna sms?

”Tack så jättemycket! Så söt hon är, moster upp i dagen. Kramar”
”Det är nog ok. Kanske mitt i mellanmålet, men om han äter så får du väl bara vänta lite…”
”Absolut! Hör av dej om du kommer på något mer. Kram”

9. Vad var bäst med sommaren?

Att jag var ”ledig” och kunde umgås mycket med vänner och familj. Att det var så fint väder, att jag kunde bada i havet flera gånger. När Doris kom till världen! Min födelsedag som firades i Köpenhamn. Roadtripen till Österlen med bästa vännerna. Att hänga i mina föräldrars trädgård och se syskonbarnen springa genom vattenspridaren, blåsa såpbubblor och försöka fånga citronfjärilar.

ökåpj

10. Vad var sämst med sommaren?

Jag var sjukskriven ett tag och hade mycket ångest från och till.

11. Senast köpta plagg?

Ett leopardmönstrat hårband. Men det gälls kanske inte? Då är det nog en gul kofta från H&M.

12. Ditt bästa skönhetstips inför hösten?

Jag är typ sämst på skönhetstips? Men i somras började jag använda klick för att förhindra lårskav och halleluja, vad glad jag är för att det funkar!

13. Hur ser du på framtiden?

Mörkt ibland, hoppfullt ibland. Det är verkligen upp och ner, det där. Jag försöker att inte vara så hård mot mig själv, tänka att det får ta den tid det tar att må bra igen. Det kommer att bli bra, jag kommer att bli okej. Jag är okej, fastän.

if you send for me you know I’ll come and if you call for me you know I’ll run

19 september, 2014 ~ Jessie ~ Lämna en kommentar

När jag hamnar någonstans mellan vakenhet och sömn hittar jag ibland dig där, i drömmarna. Med en arm runt min midja när vi dansar tätt tätt under skenet av ljusslingorna, till ljudet av våra vänners skratt och mitt hårt bankande hjärta under det vita tyget. Ibland ligger jag med huvudet på din arm, räknar fräknarna på din rygg, får dig att skratta. Ibland klappar du min mage, känner sparkar och rabblar upp namn. Ibland finns det redan en liten person där bredvid oss, som tycker att det bästa som finns är att springa genom höstens färgglada lövhögar, som kanske har dina ögon och mitt sneda leende. Ibland har dina fingrar trasslat ihop sig med mitt hår, din tunga med min, mina tankar med dina. Ibland viskar du kärleksord mot min nacke.

När jag vaknar, när morgonljuset tränger sig på. Då saknar jag dig, den du är där någonstans mellan vakenheten och sömnen. Då ramlar ensamheten över mig på nytt. Då undrar jag om jag någonsin kommer att få träffa dig utanför mina drömmar. Om vi tre någonsin kommer att springa genom färgglada lövhögar, om jag någonsin kan bli kvitt den här sorgen som skaver mot min bröstkorg.

tumblr_mt6lvdPejM1qmed3oo1_500

där under träden bakom stängslet finns en stig för dig, fortsätt

6 september, 20147 september, 2014 ~ Jessie ~ 2 kommentarer

Att vakna efter ännu en natt med upphackad sömn och drömmar som fastnar under huden och fortfarande känna mig trött och för några sekunder undra vilken veckodag det nu är. Att inse att det redan är fredag igen, att veckorna bara ramlar förbi mig, att det fortfarande är så mycket jag borde få ordning på. Att försöka få dagen att gå, försöka ta mig utanför dörren.

Att känna hur längtan och det andra svarta klibbiga river som taggiga rosor mot huden när andra har sitt fredagsmys med trängsel i soffan, högt prat och skratt som får läsken att bubbla ur näsan vid matbordet, andetag mot någon annans nacke. Att sminka mig, ta på mig något annat än mjukisbyxor och gå till Hemköp med lätt hjärtklappning för att handla, för att se om han är där. Att känna hur besvikelsen brer ut sig när han inte är det. Att känna mig patetisk när jag sedan landar i min tysta lägenhet igen och gråta bort sminket.

Att bära min bästa väns sovande bebis i famnen och känna hur lejonvrålet väntar på att få väckas till liv inom mig, att undra om det någonsin kommer bli så. Att sätta upp en Håkan-text på väggen för att inte glömma bort att fortsätta när mörkret kommer och allt gör ont. Att höra min terapeut säga just det; fortsätt. Att ibland undra vad poängen är med att fortsätta, jag får ju ändå ingenting att hända. Men att försöka förstå hur mycket som ligger framför mig. Om jag bara fortsätter. För jag tror när vi går genom tiden att allt det bästa inte hänt än.

the bitter winds are coming in and I´m already missing the summer

2 september, 2014 ~ Jessie ~ 15 kommentarer

Så är september här, löven har börjat skifta färg och luften är krispigare. Jag önskar verkligen att jag hade något nytt som väntade mig nu, istället för bara samma dagar samma tankar. Jag vill börja plugga eller i alla fall gå någon rolig kurs, jag vill ha ork till att jobba, jag vill att min AF-handläggare ska sluta ignorera mig, jag vill inte behöva vänta ytterligare två veckor på en läkartid. Jag vill så mycket, men orkar nästan ingenting. Hur länge ska jag behöva tänka detta ska också passera?

Så kommer det en söndag innan augusti övergår till september då jag någonstans hittar modet, går med fladdrande hjärta i halsgropen till Hemköp. Jag vet vad han heter, jag ställer mig oftast i hans kassa och jag blir knäsvag av hans blick. Så på den där söndagen innan augusti övergår till september väljer jag att se det som ett slags tecken att jag glömt en köpt vara vid hans kassa, går tillbaka för att hämta den och sträcker sedan fram lappen med mitt namn och nummer med hårt bultande hjärta och säger något i stil med omduvillhittapånågotnågongång. Han säger ah lite tveksamt och ler och han ser lite överrumplad ut och allt går så fort och jag skyndar mig iväg och hans blick följer mig och gör mig knäsvag.

Som i en film säger någon och jag är själv förvånad över mitt mod, men glad att jag vågade, jag hade ångrat mig annars. Hjärtklappningen, pirret, nervositeten börjar sedan släppa efter varje dag som går, efter varje sms som inte är från honom. Så övergår augusti till september, jag går med blicken mot marken på Hemköp och väljer någon annans kassa, jag tänker att livet går vidare som vanligt och att det egentligen inte är något att sörja. Men det där lyckliga filmslutet, det gör ont att det aldrig tycks bli mitt.