Image

viewpoint-east.org

Image

Dagens anteckning – 31 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Eftersom det är årets sista dag och tillika årets sista anteckning, så passar det ju bra att uppehålla mig vid konstmusik, då det faktiskt tillhör ett av de mest allmänt förekommande, och möjligen något utnötta, temana som utgör mina anteckningar. Jag tänkte vi kunde stanna kvar hos Georg Friedrich Händel, och dagen till ära ägna oss åt hans “Music for the Royal Fireworks”, eller på svenska “Musik till det kungliga fyrverkeriet”,vfrpn 1749.

Man kan ju lätt hoppa i galen tunna och anta att verket skrevs med anledning av nyårsfirande, men så förhåller det sig inte. Händel fick nämligen på uppdrag av kung Georg II av Storbritannien att skriva ett verk till firandet av att österrikiska tronföljarkriget hade tagit slut. Till festen, som skulle hållas den 27 april 1749, planerades dessutom ett spektakulärt fyrverkerier, som egentligen kanske ansågs vara festens höjdpunkt. Man kan ju tycka att folk borde ha fått nog av smällar och brak efter alla kanoner som krig utgör, men tydligen ansåg kungen att det behövdes ytterligare ännu några smällar innan allt var klart.

Kungen ville också att musiken skulle spraka som ett fyrverkeri, därför hade han tydligen framhållit att han inte ville höra några stråkinstrument i verket. Händel lär inte ha varit särskilt förtjust i idéen att utesluta stråkinstrument, men såg sig nödgad att bifalla kungens önskan. Verket ståtar därför med blott trä- och bleckblåsinstrument samt slagverk, och vi kan därför höra 24 oboer, 12 fagottet, nio naturhorn och lika många naturtrumpeter, samt en faslig massa slagverk som inleder med en pompös fanfar som sedan avlöses av idel crecendon. Med andra ord ett musikaliskt fyrverkeri.

Musiken gjorde, som så ofta med Händels tonsättningar, succé, men desto sämre gick det för fyrverkeriet. Vädret var dåligt och det regnade. Dessutom var det flera tillbud när fyrverkerierna avfyrades. En paviljong brann ner och en kvinna fattade eld efter att fyrverkerier hade hamnat hennes kjolar. En av soldaterna som skötte avfyrningen blev blind och någon förlorade sin hand.

Slutsatsen man kan dra av detta är att det kanske är bättre att hålla sig till musik och hoppa över det där med fyrverkeriet. Det är i alla fall vad jag har tänkt att hålla mig till under kvällen.

Nåväl, med dessa ord önskar jag er alla:

Gott nytt år!
Szczęśliwego nowego roku!
З новим роком!
Laimingų Naujųjų metų!
Happy New Year!

Image


Dagens anteckning – 30 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mörkret syns Wisła krusa sin långa lekamen genom staden. Hon suger girigt åt sig alla ljuspunkter som staden alstrar, låter de spela en stund över hennes krusiga kropp innan de dras ner i hennes mörka, okända inre. Där på botten av Wisła vilar så ljuset fram till våren, då de lär färdas upp genom vattnet för att möta solen. Men våren känns just nu mycket avlägsen, som om den vore en del av en osannolik mytologi. Ovanför Wisła sträcker Wawel upp sina tinnar och torn och blickar majestätiskt ut över staden. Detta vidunderliga samspel, detta illusionsnummer, mellan Wisła och Wawel lär nog aldrig sluta förtrolla mig.

Om jag kunde skriva musik till deras ära skulle det väl bli någon slags vattenmusik, ja, som Georg Friedrich Händels “Wassermusik” från 1717. Det är förövrigt ett stycke jag alltid måste höra på nyårsafton, så det passar ju bra att stanna en stund i Händels sällskap.

“Wassermusik” var, som så ofta på den tiden, en beställning, och i detta fall var det kung Georg I av Storbritannien som hade gett uppdraget till Händel att skriva en ståtlig tonsättning som skulle framföras när kungen färdades på båt i Themsen. Anledningen kan ha varit att kungen under några år i början av 1700-talet arrangerade fester på floden. Händel skrev sålunda ett verk för femtio musiker som skulle färdas i båt under hela festen. Det sägs att musikerna spelade konstant under flera timmar, och även efter att solen hade gått ner och musikerna omöjligt kunde se partituret. Cembalisten fick dessutom stanna kvar på stranden eftersom instrumentet var för stort för båten. Man frågar sig ju hur de hörde varandra, men kanske var det inte så viktigt hur det lät. Det var ju fest!

Det som gör Wassermusik så speciell, förutom att det är prov på festilig och fördömt bra musik, var att Händel hade den goda smaken att lyfta fram de härliga valthornen. På denna tid var det inte vanligt att just valthorn hade en framstående position, men eftersom instrumentet har en så förnäm och ståtlig klang passar det ju bra om man vill ställa sig in hos kungar. Och George I lär också ha älskat Wassermusik, och källor säger att han satte upp stycket flera gånger under sin tid som regent.

Och tänk, nu när jag står här vid Wisłas strand och tittar ut över dess yta och blickar mot Wawels upphöjda och respektingivande fysionomi, tycker jag mig nästan höra hur det kommer en orkester på en båt där borta. Ja, faktum är att jag faktiskt nästan hör hornens vackra toner. Om det nu inte är någon bils signalhorn, vill säga.

Image


Dagens anteckning – 29 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Jag vill ha banosj”, sa jag till servitrisen och pekade på rättens namn i menyn. “Banosj?” utbrast servitrisen. “Det är en maträtt för män med tunga, fysiska arbeten”, fortsatte hon, och tittade menande på min inte helt slanka fysionomi. “Jag förstår”, svarade jag “men jag vill ha banosj ändå”. Servitrisen knyckte lite på huvudet och skrev ner min beställning i sitt block. Händelsen tilldrog sig på den tiden jag fortfarande bodde i Lviv och det skulle tillika vara det första tillfället jag skulle få äta banosj, och jag hade länge sett fram emot att äntligen få prova denna mytomspunna rätt från huzulernas kök som jag hade hört så mycket om. Jag minns ännu den kulinariska eufori som mina smaklökar genomlevde under inmundigandet av min livs första banosj.

Fast nu vet jag inte om banosj är särskilt mytomspunnen, men allt som hade med huzuler att göra var för mig då mycket spännande och mystiskt. Så förhåller det sig förvisso fortfarande, men det är en annan historia så låt oss lämna den därhän. För den som händelsevis inte vet så är huzuler det bergsfolket som lever i den ukrainska delen av Karpaterna. Man vet egentligen inte riktigt varifrån ordet “huzul” kommer, och det finns så många olika teorier att jag inte tänker gå in på dem här, men för att summera ett helt forskningsfält på några rader kan man säga att det finns teorier som menar att det kan ha turkiskt, kaukasiskt, germanskt, rumänskt eller slaviskt ursprung. Alla teorierna låter mycket vederhäftiga i mina öron, så jag vågar inte säga vilken av dem som är riktig. Men något man kan nämna är att namnet “huzul” tidigare inte användes av huzulerna själva, utan det var först för några decennier sedan de började kalla sig för huzuler. Anledningen torde vara att ett av ordets möjliga ursprung kan härledas till ett rumänskt ord för “rövare”, och eftersom huzuler inte är några rövare tyckte de att ordet var förolämpande. Betäckningen blev dock slutligen så pass allmänt rådande att huzulerna helt enkelt fick ge vika.

Banosj är alltså en maträtt som återfinns i deras kök, och huzulerna lär nästan se den som en slags huzulsk nationalrätt. Det finns även de som gör anspråk på att den borde vara upptagen på listan över immateriella kulturarv, likt borsjtj eller de krakowitiska julkrubborna szopki. Men mig veterligen är banosj inte upptagen på en sådan lista. Man tror att huzulerna började tillaga denna rätt någon gång under 1600- eller 1700-talet, sedan majsen hade kommit till trakten genom handelsvägar från Turkiet. Liknande rätter finns i andra kök, men det som ger huzulernas banosj dess specifika karaktär är tillsättningen av osten brynza (бри́ндза), som är en stark färskost, som dessvärre inte är lätt att få tag på bortom Karpaterna.

Det finns flera olika sätt tillreda banosj, så här kommer ett förslag som man inte behöver följa slaviskt. Värm upp fem deciliter smetana uppblandat med lika många deciliter vatten. Tillsätt gärna en buljongtärning eller annan sälta. När detta sjuder lagom mycket rör du ner fem deciliter grovkornigt majsmjöl eller polenta. Se till att röra med en ordentlig visp, för det får inte klumpa ihop sig. Efter fem minuter sådär tillsätter du några matskedar eller en hel deciliter eller mer brynza från Karpaterna och drar grytan från plattan. Till detta kan du servera exempelvis stekt svamp, ostronskivling blir utmärkt. Några av er kanske föredrar stekt fläsk. På bilden syns också polsk surówka. Ett måste, om man frågar mig.

Image


Dagens anteckning – 28 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en glasmonter på Nationalmuseet i Kraków möter jag på en uråldrig och tyvärr stränglös vevlira, bördig från det habsburgska Galizien, alltså trakterna häromkring. Vevliran är ett gammalt instrument då det omnämns första gången på 900-talet och utvecklades därefter vilket ledde till att det blev ett nästan omåttligt populärt instrument under medeltiden. Men efter medeltiden började vevlirans stjärna dala och århundraden därpå var det ett instrument som främst förknippades med fattiga och tiggare. Det svenska namnet “vevlira” härrör dock inte från medeltiden. Tidigare kallades det rätt och slätt för “lira”, men på 1960-talet gav Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, instrument sitt mer passande namn.

I ukrainsk musikhistoria har vevliran, kallad “kolisna lira” (Колісна ліра), spelat en viktig roll. Från 1400-talet och in på 1900-talet fanns “lirnyky”, som de spelmän som spelade vevlira kallades, i nästan varje by. Dessa spelmän var nästan alltid blinda, (liksom sina kanske något mer kända kollegor “kobzar” som spelade på det ukrainska stränginstrument kobza). Lirnyky hade en reportoar som ofta bestod av psalmer, men deras framförande avslutades inte sällan med humoristiska sånger. Bland sångerna fanns också sådana som hyllade de ukrainska kosackerna, vilket inte sågs med blida ögon av de tsarryska myndigheterna, som var livrädda för ukrainska uttryck.

“Lirnyky” förekom även i Belarus från 1600-talet, men det är tydligen mer tveksamt om dessa spelmän någonsin förekom i Polen. Men i polsk kulturhistoria återfinns dock en känd lirnyk, nämligen Wernyhora, som enligt legenden ska han ha förutspått Polsk-Litauiska samväldets fall. Han spelar en viktig roll inte bara i det polska medvetandet utan även i Stanisław Wyspiańskis pjäs “Bröllopet” (“Wesele) från 1901 som jag berättat om tidigare.

Nu vet jag inte om det är en lirnyk som förekommer i den sista sången i Franz Schuberts sångcykel “Winterreise” (från 1827), men i den sången förekommer också en spelman som spelar på vevlira. Sången heter “Der Leiermann” och i den möter sångens hjälte, den kringströvande, vilsne och kärlekskranke unge mannen, en fattig spelman som står utanför en by och spelar på sin vevlira. Vinden viner kallt och spelmannens fingrar är frusna. Men spelmannen sjunger och spelar nästan för döva öron, ty ingen, förutom de ylande hundarna, lyssnar på honom. Den unge mannen frågar sig vem denne underlige, gamle man är. Ska jag slå följe med dig? frågar han sig, och fortsätter: Och när jag sjunger mina sånger, kommer du, gamle spelman, då ackompanjera mig?

“Wunderlicher Alter,
soll ich mit dir geh’n?
Willst zu meinen Liedern
deine Leier dreh’n?”

Etsningen nedan heter “Lirnyk” (1907) och är av den ukrainska konstnärinnan Olena Kul’tjyts’ka (1877-1967).

Image

Image


Dagens anteckning – 27 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Plötsligt har en av de vise männen lyckats med konststycket att fastna i en rosenbuske med sin långa röda mantel av siden. Taggarna har snart tagit ett fast grepp om manteln som den vise mannen, med kronan på sned, förtvivlat drar i. Situationen ser ganska hopplös ut, men så dyker liemannen upp och räddar den vise mannen ur knipan. Den vise mannen kutar vidare med manteln svängande runt sina ben och liemannen hytter triumferande med sin lie.

Ett sådant litet skådespel kan man få bevittna om man är klok nog att följa med på en den årliga julsångsparaden, “Pochód kolędnicy” som arrangören Krakóws museum kallar den, vilken utgår från muséet Rydlówka med stadsmuseet på Rynek główny som mål. I täten för paraden går stjärnbäraren, “gwiazdor” på polska, med en färgglad stjärna som snurrar i den kyliga vinden. Bakom honom syns änglar, björnar, getter, djävular, olika drakar och monster, hästar samt spelmän och sångare.

Det är ett färgsprakande spektakel som går längs med gatorna. Under paradens gång får man sjunga med i alla de underbara och anrika polska julsångerna, så som “A wczora z wieczora”, “Bóg się rodzi”, “Przybieżeli do Betlejem” och många fler. Om man inte kan texterna eller inte lyckas snappa åt sig sånghäftet, kan man ju alltid tralla med ordlöst. Ty det är väldigt svårt att inte ryckas med av den uppsluppna stämningen, så innan du vet ordet av både sjunger och dansar du samt skrattar förtjust när någon drake försöker skrämma dig med sina bjällror och stora gap.

Traditionen att anordna dylika parader med julsånger har gamla anor och kan mycket väl ha, som jag skrev för några dagar sedan, ett förkristet ursprung. Traditionen har dock förändrats genom årens lopp, men kärnan i paraden är sångerna och de olika skådespel som deltagarna spelar upp, där ondskan på ett eller annat sätt skräms bort. I Sverige hade vi faktiskt liknande parader innan vårt moderniserade luciatåg tog över seden att sjunga och tåga. Fram till 1900-talets början handlande det nordiska luciafirandet också ofta om att skrämma bort onda andar, djävulen eller onda häxor och tågen tycks ha varit mer uppsluppna och galna än dagens ganska tillrättalagda luciatåg. Men då som nu handlad väl dessa parader om att skapa en form av gemenskap.

När jag idag så befann där mitt i julsångsparaden, fullkomligt inbegripen med att sjunga, dansa runt så gott jag kunde, skratta så jag kiknade åt de olika monster som skämtsamt skrämde upp oss som vandrade med i paraden, kände jag mig plötsligt helt inkluderad, ja, faktiskt även omfamnad av denna polska tradition, som om jag alltid hade varit en del av denna sedvänja. Tänk ändå vad lite sång och dans kan skapa!

Image

Image

Image

Image

Tre sista bilderna är fångade av Gustav Söderström.


Dagens anteckning – 26 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skymningen, denna annandag jul, färgades himlen plötsligt alldeles röd. Och de krulliga molnens vågiga fysionomier förde mina tankar till tonsättaren och pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) röda hårsvall. Nu tänker jag förvisso ganska ofta på Paderewski, eftersom det var genom en donation från hans testamente som gjorde att den byggnad som hyser min arbetsplats (Collegium Paderevianum) tillkom. Men en dag som denna låter jag mina tankar ledigt ledas vidare tillsammans med Paderewskis hårman. Han var mycket medveten om att hans röda kalufs var unik och han använde den flitigt för att skapa sig ett namn som pianist. När han framträdde lär kvinnorna ha svimmat av hänförelse dock inte enkom på grund av hans hårman utan även för att han var en fenomenal virtuos. Det finns förresten anekdoter om att några av hans beundrare jagade honom med saxar för att få klippa sig en hårlock från hans kalufs.

Paderewski föddes förresten i Kurylivka, som ligger i dagens Ukraina ungefär 14 mil söder om Zjytomyr eller 22 mil öster om Ternopil. Från barnsben var han uppfylld av musiken och familjen förstod tidigt att han nog skulle tänkas kunna välja musiken som bana. Men genom hans liv löpte också kärleken till och kampen för ett självständigt Polen. Orsaken till det går kanske att finna i att hans pappa engagerade sig i januariupproret mot det tsarryska förtrycket år 1863-1864. Detta ledde till att fadern fängslades, och således såddes ett frö till Ignacy Jans passion för Polens självständighet. Under sina turnéer världen över skulle han därför knyta kontakter som ett led i att försöka hjälpa Polen att återfå sin självständighet, och han försatt aldrig en chans att upplysa omvärlden om Polen, dess historia och kultur.

När första världskriget gick mot sitt slut och de tsarryska och habsburgska imperiernas föll öppnades så en möjlighet för Polen att åter uppstå på kartan. Paderewski bodde vid den tidpunkten i USA, men han begav sig snart till sitt forna hemland Polen. Han landsteg i Gdańsk den 25 december 1918 och möttes av jublande folkmassor som ville hylla sin hemvändande hjälte. I samma stund som han landsteg tillkännagav han att han skulle åka till Poznań för att hålla tal till den polska befolkningen i staden. Poznań och stora delar av Storpolen hölls nämligen fortfarande av tyska styrkor.

Resan till Poznań var besvärlig, eftersom tyskarna gjorde allt för att försöka förhindra att Paderewski skulle kunna ta sig till staden, men deras ansträngningar var dock utan framgång. Den 26 december 1918, alltså idag för 107 år sedan, kunde han sålunda hålla ett brandtal till den polska befolkningen i Poznań, där han uppmanade dem att resa sig så att Storpolen skulle kunna bli en del av ett självständigt Polen.

Redan dagen därpå, den 27 december 1918, hade folket formerat ett demonstrationståg, i vilket de marscherade med polska flaggor mot tyskarnas befästningar, och snart var upproret, som skulle leda till att Storpolen befriades, ett faktum.

Ja, en sådan hårman kan man tänka på när man ser upp mot rödskimrande moln i skymningen.

Image

Image


Dagens anteckning – 25 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sista jag trodde skulle förändras var min uppfattning om hur ett julbord ska te sig. Traditioner och sedvänjor är ju det som ofta står fast när allt annat runt omkring varierar. Men den första rätten att förpassas ut från mitt julbord när jag flyttade till Ukraina var, tyvärr, den finska kålrotslådan. Av någon outgrundlig anledning är det omöjligt att uppbringa en endaste liten förskrämd kålrot i Ukraina. Det var således inte mycket annat att göra än att försöka glömma denna utsökta anrättning. Av liknande skäl fick vörtbrödet och julmusten respass från mitt julbord, fast dessa saknade jag däremot inte. Men trots detta stod mitt julbord ganska oförändrat under alla mina år i Lviv, med sina sillar, sillsallad, risgrynsgröt, brunkål, långkål, gravad lax, Janssons frestelse, knäckebröd och så vidare.

Istället för att införa ukrainska julrätter på mitt julbord gjorde jag två uppsättningar av julmat. En med svensk julmat på den svenska julen och en med ukrainsk mat på den ukrainska julen, som fram till 2022 firades tretton dagar efter den svenska.

Inte heller under mina första år i Polen förändrades min uppfattning kring julbord. Jag försökte lägga till karp, men den fick bara stå på bordet en endaste jul. Den som smakat karp förstår nog varför.

Men så 2023 flyttade ukrainarna sitt julfirande till vår kalenders tideräkning, och det gick inte längre att fira den ukrainska julen två veckor efter den svenska. Detta ledde till att det skedde ett paradigmskifte på mitt julbord. Plötsligt dök ukrainsk borsjtj upp, och den fick sällskap av de polska pierogerna “uszka” (vilket betyder “öron”). Snart gjorde även “sill i päls” eller “sjuba” entré, vilket är en sillsallad som egentligen är en sovjetisk uppfinning, men trots den associationen är den mycket god. Nåväl, med “sill i päls” blev faktiskt de svenska sillarna och den svenska sillsalladen entledigade från mitt julbord. Vörtbrödet byttes ju ut för länge sedan och istället dök då det judiska brödet challa upp, som nästan smakar som barkis, eller bergis. Men knäckebrödet beordrades att stanna kvar, vilket det snällt gör. Ibland har knäckebrödeet fått sällskap av det osaltade judiska hårdbrödet maza. En annan judisk rätt som välkomnats in på mitt julbord är latkes, som väl kan liknas vid rårakor, men egentligen är det inte alls en rättvis jämförelse eftersom latkes är latkes och inget annat. Vidare fick surkål, eller surówka som den kallas här i Polen, en central placering på mitt bord, och den hamnade i fint sällskap tillsammans med både brunkål och långkål. Janssons frestelse har också fått stanna, även om den nuförtiden kryddas med sardeller istället för med ansjovis. Eftersom julmust inte finns att tillgå har jag istället fått lära mig att älska ukrainsk “uzvar” eller på polska “kompot”, och faktum är att jag älskar denna dryck mer än jag nog någonsin älskat julmust.

Med andra ord pågår det en slags svensk och centraleuropeisk kärleksaffär på mitt julbord.

Image

Image