Först och främst, tack för alla era gratulationer!

Den där känslan av att vilja ha barn kom ganska plötsligt, och som en överraskning. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle känna det så starkt som jag har gjort den senaste tiden.

Det började med någon slags känsla av meningslöshet. Det kanske låter himla konstigt, men jag började bli otroligt trött på att bara tänka på mig själv hela tiden. Det kändes så meningslöst, som att livet borde gå ut på något större och viktigare än vad jag vill göra. Det här kanske jag kommer att få ångra senare men just då kändes det väldigt starkt. ALLT kändes tråkigt. Jag var trött på att bara tänka på Sofia hela tiden, vad JAG ska göra.

Samtidigt var jag även otroligt trött på att spendera energi på ett arbete där jag inte fick någonting tillbaka. Att hjälpa människor dag ut och dag in och  så sällan se något resultat, att allt jobb inte led till någonting. Att människorna jag försökte hjälpa oftast var så otroligt otacksamma och man liksom inte kom någon vart.  Energin jag gav fick jag aldrig tillbaka. Jag längtar efter att få spendera min tid och kraft på något som betyder något, som är mitt eget.

Vi får väl se vad jag säger om ett år. Då kanske jag kommer kalla mig själv för dum och naiv som tänkte sådana där tankar överhuvudtaget.

Reuben är i alla fall jätteexalterad. He can’t wait! Han har nog längtat ännu längre än vad jag har gjort. Igår hörde jag honom prata med sin faster om hur han tror att barnet kommer att bli blondt. Jag brukar reta Reuben och säga att barnet kommer bli mer svenskt än engelskt, eftersom Reubens mamma är halvsvensk! Tycker ni inte att Reuben ser lite svensk ut på fotot nedan?

Och här har ni mig, längst till vänster i rosa kläder. Snygg soffa va?

Alltså jäklar vad tomt det är här inne.

Men jag har en ursäkt. En jäkligt bra sådan.

Jag är gravid! Och har den senaste tiden mått piss, illa, ångest och nu det senaste: foglossning. SÅ HÄR TIDIGT??

Ja men. Så nu vet vi det! Jag som var super-infertil och allt. Overkligt var ordet.

Och ni som känner mig på facebook – please inget om detta där,  jag vill inte ha massa gratulationer från människor som jag inte har pratat med på 10 år.

Så i juni blir vi tre, om allt går bra. En liten Beanie som vi kallar den.

Igår blev jag bjuden på lunch av finaste Jenny. Det var så gott! Till efterätt blev det lussekatter, te och choklad. Och helt plötsligt hade fem timmar gått….ehh…vad ska man säga, tiden går fort när man har roligt. Och väldigt mycket att prata om!

Jag drömde om de små kattungarna hela natten. Och oroade mig för att de frös och var rädda för mörkret…

Jag är så himla larvig när det kommer till djur. Klarar inte av att de mår dåligt. Så fort det är storm ute tänker jag på alla små kossor, hästar och får som står i hagar utan vind och regnskydd. När djur dör på film blir jag alltid mycket mer upprörd än när människor dör. När folk klagar på idiotiska hundar så tänker jag alltid på idiotiska hundägare. Det är oftast inte hundens fel att den är vild, det är ägaren som inte tar sitt ansvar och uppfostrar hunden.

Jag har visat foton på kissarna för Reuben och nu vill han också åka dit och rädda dem! Oj oj oj, vi är lika löjliga båda två. I helgen är det i alla fall vårat ansvar att mata dem eftersom min vän är bortrest, och nästa vecka ska hon ta in dem till sig eftersom det börjar bli så kallt ute. Om någon i i England kan tänka sig adoptera kattungarna kontakta mig – de förtjänar ett kärleksfullt och varmt hem!

Min vän Belinda har en liten hemlös kattfamilj nedanför sin lägenhet. Mamma och hennes tre ungar bor i bakgården av en fish&chip shop. Jag fick äran att träffa dem idag. De är fortfarande lite rädda för människor men Belinda jobbar hårt på vänja dem då hon hoppas kunna hitta ett hem till kattungarna innan jul. Om jag bodde större och inte hade två katter redan så skulle jag vara otroligt sugen…de är SÅ söta och bara tanken på att dessa små liv lever i en gammal bakgård gör mig lite ledsen. Som tur blir de matade av både ägarna av fish&chip-stället och Belinda. De har skydd för regn och blåst och tycker nog att livet är rätt så bra ändå.

Men man vill ju att de ska bo någonstans där de får en massa av kärlek, eller hur?

Igår mötte jag upp min kompis Ida för en promenad på Hampstead Heath. Det är ett väldigt stort grönområde som ligger i norra London.  Jag känner mig ganska hemma runt omkring Hampstead då jag jobbade där i flera år, samt bodde inte allt långt däifrån.

Under mina första år i England så pluggade jag en treårig undergraduate psykologi vid City University. Under alla dessa år arbetade jag även deltid inom den engelska hemtjänsten på kvällar och helger och de flesta av våra klienter bodde i Hampstead. Det var tungt men jag trivdes ganska bra med det! Jag hade inte så mycket fritid på den här tiden, universitetstudier samt 30 timmars jobb i veckan gav inte mycket tid över. Men joobbet var faktiskt kul. Jag gillade att träffa alla olika människor, det var allt från gamla till handikappade, tanter som jobbat på fabrik under andra världskriget till nobelpristagare! Jag fick under en sommar åka med en av våra klienter till ett buddhistläget i The Lake District och arbetade även i ett hem för två utvecklingstörda ortodoxa unga judinnor. Jag såg hur vissa blev bättre och andra sämre. En dag hittade jag en utav mina favorittanter död och den dagen kommer jag nog aldrig att glömma. Det var även många historier man fick lyssna på under åren, många av de äldre var väldigt pratglada och hade ganska ofta  en hel del intressanta saker att berätta.

När jag går runt kring Hampstead så minns jag dem alla.

I natt drömde jag att frysen var full av små kanelbullar som låg och väntade på att bli uppätna. Detta resulterade i en längtan efter kanelbullar så jag klagade lite till Reuben….

Och vet ni vad? Världens gulligaste man skickade iväg ett sms till en tjej som jobbar på Scandinavian Kitchen och bad henne lägga undan en påse kanelbullar så att han kunde hämta upp dem efter jobbet. Så efter en hård arbetsdag promenixade han från Covent Garden där han arbetar upp till Scandi Kitchen som ligger kanske 30 minuter bort, bara för att hämta upp kanelbullar till mig. Med sig hem hade han också lussebullar och ostbågar. Världens bästa!

I London har juldekorationerna börjat komma upp! Lite tidigt kanske vissa kan tycka men jag tycker det är rätt mysigt nu i mörka november.

Jag var på stan hela dagen igår, började med att luncha på Covent Garden’s foodmarket med Reuben som var som en exalterad tonåring. Stephen Fry hade nämligen varit på hans kontor för ett möte precis innan vi möttes upp, och R är ett stort fan. Jag lyckades också se honom då han lite senare promenerade i rask takt genom Covent Garden.. Om inte Reuben skulle pekat ut honom så skulle jag nog inte ha sett att det var Stephen Fry, han håller nämligen på med hela Movember-grejen och har en stor mustach just nu.

Efter det mötte jag upp Angelika i några timmar, vi drack varm choklad och snackade en massa, promenerade från Covent Garden, genom Soho, upp till Carnaby Street och Regent Street för att se årets juldekorationer. Mitt batteri på telefonen var dåligt som vanligt så jag får visa foton en annan gång!

I kväll har vi biljetter för att se pianisten Lang Lang på Royal Albert Hall men jag är sjuk! Hade feber igår kväll när jag gick och la mig, mår lite bättre  idag och hoppas att jag är tillräckligt pigg för kvällen. Vore ju himla trist att missa, även om det är Reubens favorit och inte min…men bara att få gå på Albert Hall är ju kul i sig. Det blir att överdosera på c-vitaminer idag….

Ha en bra fredag!

Vi har haft en rörmokare här hemma idag för en så kallad gas safety inspection . Här i England använder man ju ofta både gas till spisen, ugnen och uppvärmning av vatten så då måste man ha årliga inspektioner för att se att det inte läcker. Älskar gasspis föresten, något som jag inte gillade när jag först flyttade hit.

Men det var ju inte det jag skulle tala om…

Vi började prata lite, rörmokaren och jag. Och efter lite snack kom vi in på att rörmokarjobbet bara var ett deltidsjobb, då han har ett annat jobb på kvällstid. Nyfiken i en strut som jag är var jag tvungen att fråga vad han sysslade med mer och han berättade att han var musiker och spelar keyboard på musikalen Fantomen på Operan! WOW! Han har gjort det från starten, alltså i 25 år och blev endast rörmokare för att skapa lite balans i vardagen. Så på dagarna får han pillra med tekniska grejer och på kvällarna får han vara kreativ på en West End Show med berömda musikalartister.

Jag berättade genast för Reuben som blev jätteimponerad då han alltid drömt om att bli musiker…och just nu håller han på att övar just Fantomen på Operan sångerna på piano så det var ju ett lustigt sammanträffande. Hur som helst,  det är kul att möta människor som gör olika saker tycker jag…jag har väldigt svårt för att se mig själv göra samma sak dag ut och dag in, gud vad tröttsamt. Kanske två helt olika karriärer är något som skulle passa mig?

Jag är en enorm hit och dit människa. Kan aldrig bestämma mig för någonting!

Nu är det i alla fall bestämt att vi ska till Sverige över julen. Jag har inte firat jul i Sverige sedan 2008, så det var ganska länge sedan. Mest för att jag har varit rädd för att min höstdepression ska bli värre av mörkret. Jag vet, jag är larvig men den sista julen jag var där var precis det som hände och det var så obehagligt att jag helt enkelt har valt att skippa julen sedan dess.

Men man kan ju inte låta det gamla styra sin framtid, eller hur? Dessutom hjälper det såklart att mamma och pappa har världens goaste hundvalp hemma, lilla Skruttan. Nästan ingenting får mig på bättre humör än en glad hund, så det ska nog bli bra ändå! 🙂