alt. titel: Krig och fred
Någonsin undrat hur det fina folket levde i Moskva, St. Petersburg och diverse lantegendomar under det tidiga 1800-talet? Vänd eder med förtroende till Lev Tolstoj som introducerar läsaren till virvlande sociala kretsar där det gäller att hänga med i namnöverflödet.
Ska jag försöka mejsla ut några slags huvudpersoner blir det nog i så fall släkterna Bolkonskij och Rostov samt oäktingen Pjotr “Pierre” Kirillovitj Bezuchov. Att Pjotr dras med en förfranskning av sitt namn har ganska lite att göra med att han växt upp utomlands och ganska mycket med att den ryska societeten inledningsvis hellre pratar franska än ryska. En del av dem har till och med så skraltigt modersmål att de knappt kan instruera sina tjänare och ännu mindre trälarna som…ja, trälar (ordet “jobbar” känns lite för lättsamt i sammanhanget) på deras lantegendomar.
Många beundrar också Napoleon Bonaparte som för tillfället drar fram som en furie i Europa, men än mer beundrar man naturligtvis Tsar Alexander I. Ganska snart i Krig och fred är det alltså dags att dra ut i krig tillsammans med österrikarna, ledda av kejsar Frans II. Tyvärr utmynnar det i slaget vid Austerlitz och därmed nederlag för våra ryssar – Andrei Bolkonskij blir skadad och Nikolai Rostov förlorar sin ungdomliga naivitet vad gäller krigets ära.
Större delen av detta berättas i “Bok 1”. I “Bok 2” får vi följa hur familjerna genomlever åren efter freden i Tilsit 1806. Då finns det av naturliga skäl bättre möjligheter för exempelvis Pierre att fundera över tillvaron i största allmänhet och Natasha Rostov att bli hals över huvud förälskad i första bästa karl som kommer sig för att dansa med henne på de extravaganta baler som hålls. Men 1812 surnar återigen de fransk-ryska relationerna; “Bok 3” och “Bok 4” kommer därmed att handla om hur romanens olika personer upplever och hanterar Napoleons olycksaliga invasion av Ryssland, brännandet av Moskva och den franska härens successiva retirering. Pierre blir krigsfånge, Andrej Bolkonskij blir återigen skadad och familjen Rostov måste fly för sitt liv från Moskva.
Jaha, varför inte ägna en sommarsemester åt dryga tusen sidor Lev Tolstoj-klassiker? Eller, i mitt fall, dryga 60 timmars lyssning. I likhet med Anna Karenina är Krig och fred en ibland märklig skapelse eftersom den nu och då inte alls är en roman, utan istället förfaller i diverse utläggningar kring filosofiska spörsmål eller funderingar över historievetenskapen. Föga förvånande tyckte jag att det senare var betydligt intressantare och Tolstoj har en del klokt att säga när det gäller vem som skriver historien och ur vilket perspektiv man tittar på en människas (säg, Napoleon) handlingar.
Men om just de delarna nu kan kännas lite tradiga är Tolstoj också väldigt bra på att beskriva såväl miljöer som känslor och tankar hos sina romanfigurer. Han uppmärksammar sådant som exempelvis den skriande klasskillnaden i tsarens armé där vanliga soldater ligger och dör i sin egen smuts medan officerare hålls avskilda och privilegierade. Emellertid gör han det som en slags allvetande och allseende Gud, vilket innebär att det kan vara lite svårt att känna sig direkt berörd. Däremot har beskrivningarna inte sällan en sådan inlevelse att det är lätt att få någon slags förståelse för romanpersonerna. Sedan behöver läsaren kanske inte alltid tycka att de beter sig särskilt rimligt, exempelvis när Nikolai inför slaget vid Austerlitz uppfylls av en sådan brinnande kärlek till sin Tsar att han är beredd att offra vad som helst om det bara skulle innebära att Tsaren skulle Se honom. Det skulle till och med vara värt att dö om det bara innebar att Tsaren skulle besöka hans dödsbädd. Lika tanklös är Natasha i sin himlastormande kärlek till casanovan Anatolij Kuragin, där hon är beredd att kasta allt och alla överbord om det bara innebar att hon fick vara med honom.
Jag har inga supertydliga minnen av Tolstojs påföljande roman Anna Karenina, men tror ändå att jag tycker bättre om den. Krig och fred är lite mer traditionell när det gäller själva händelseutvecklingen och alla utläggningar där Pierre och Andrei ska försöka komma underfund med vad som gör livet värt att leva var som sagt ganska trista. Men det är fortfarande ett författarskap som slinker ner oväntat obehindrat och jag tycker verkligen om Tolstojs sätt att förmedla både realism och känslosamhet.
Jag väljer att avsluta med ett citat (från en engelsk version från Project Gutenberg, Projekt Runebergs svenska version hade tyvärr valt att hoppa över den här delen) som gäller Napoleon som som kommer otäckt nära en viss amerikansk president. Kan Tolstoj ha varit synsk eller finns det trots allt historiska omständigheter som kan upprepa sig?
The ignorance of his colleagues, the weakness and insignificance of his opponents, the frankness of his falsehoods, and the dazzling and self-confident limitations of this man raise him to the head of the army. The brilliant qualities of the soldiers of the army sent to Italy, his opponents’ reluctance to fight, and his own childish audacity and self-confidence secure him military fame. Innumerable so-called chances accompany him everywhere. The disfavor into which he falls with the rulers of France turns to his advantage. [—] And the men who commit these crimes, especially their leader, assure themselves that this is admirable, this is glory – it resembles Caesar and Alexander the Great and is therefore good. This ideal of glory and grandeur – which consists not merely in considering nothing wrong that one does but in priding oneself on every crime one commits, ascribing to it an incomprehensible supernatural significance – that ideal, destined to guide this man and his associates… [—] He alone – with his ideal of glory and grandeur developed in Italy and Egypt, his insane self-adulation, his boldness in crime and frankness in lying – he alone could justify what had to be done. Chance, millions of chances, give him power, and all men as if by agreement co-operate to confirm that power. [—] …convincing the mob more forcibly than in any other way that he had the right, since he had the might. [—] …all men […] despite their former horror and detestation of his crimes, now recognize his authority, the title he has given himself, and his ideal of grandeur and glory, which seems excellent and reasonable to them all.
Rörliga bilder och tryckta ord 
