Dungeon Tiles – en dålig idé maskerad som en bra
Ett tag gjorde Wizards of the Coast allting rätt. D&D 3.X var ett lysande rollspel, med några av de bättre regelexpansioner som publicerats (Heroes of Horror, Libris Mortis, etc.), kampanjmaterialet höll absolut högsta klass (Forgotten Realms, Eberron) och figurspelet D&D Miniatures var inte bara ett grymt roligt spel – miniatyrerna var också perfekta rollspelstillbehör.
2006 kom Dungeon Tiles, och sedan vet vi ju hur det gick.
Dungeon Tiles är en av de där produkterna som låter som en bra idé, men som visar sig vara en papperslösning. Vid en första anblick verkar det suveränt med snygg terräng tryckt i färg på kraftig kartong som du kan kombinera helt efter eget huvud och situation. Lägga pussel, liksom! Problemet är just det – att använda Dungeon Tiles är som att lägga pussel, och pussel är tre saker; tråkigt, tidskrävande och frustrerande:
- En låda Dungeon Tiles består av en halv miljard småbitar som du ska försöka hitta snabbt vid rätt tillfälle i äventyret – lycka till. Vän av ordning påpekar ju så klart att man skall förbereda sig genom att sortera bitarna i högar för att snabbt hitta rätt kombination av bitar vid rätt tillfälle. Dock kan du ge dig fan på att en och samma bit kommer att behövas vid flera tillfällen och därmed höra till fler än en hög.
- Om du nu till slut får upp rätt bitar på bordet så vet du ju själv hur spelare är; någon av dina vänner kommer att knuffa till bordet eller dina Dungeon Tiles så att din fina grotta helt plötsligt ser annorlunda ut. Det här kommer inte hända någon enstaka gång, tro mig.
- Pussel är inte särskilt flexibla, inte Dungeon Tiles heller. Jag försökte vid något tillfälle att bygga upp de stridsplatser som beskrevs i ett av Wizards publicerade äventyr och trots att jag hade tre paket med tiles så lyckades jag nog inte få till en enda korrekt avbildning.
Är allting dåligt då? Nästan. Man kan använda de större brickorna i Dungeon Tiles, dvs. de som är 8*10 tum. De är både snygga och tillräckligt stora för att det inte ska bli alltför pilligt. Dock finns det ingenting Dungeon Tiles gör som inte en stridsmatta gör snabbare, smidigare och med större flexibilitet.
Jag har ritat klart rummet rollpersonerna kommer in i innan du hittat ens din första pusselbit.
Tyranid Genestealer
Miniatyrer kan man få lite var som helst i från, en av de mest kända tillverkarna av figurer är Citadel Miniatures som ägs av Games Workshop och tillverkar spelpjäser till bland annat Warhammer Fantasy Battles, Warhammer 40.000 och Lord of the Rings. Jag spelar inte så vansinnigt mycket figurspel, men eftersom 40K-universat är så vansinnigt coolt (vem gillar inte fascistoida, fundamentalistiska superriddare med stora vapen?) så har jag trots allt målat en hel del av Citadels figurer. Att figurerna dessutom håller grymt hög kvalitet gör ju inte saken sämre.
2009 släppte Games Workshop en begränsad utgåva av det taktiska brädspelet/figurspelet Space Hulk (ursprungsspelet kom redan tjugo år tidigare, 1989) och jag lade rabarber på ett exemplar. Space Hulk är ett av de snyggaste spel jag någonsin sett, inte minst för att figurerna är bland de bättre som tillverkats. Jag har däremot aldrig riktigt kommit mig för att måla upp någon av de coola gubbarna som följer med i lådan, även om jag tänkt tanken många gånger. Nåväl, i helgen var det dags att göra ett försök, och resultatet ser ni nedan.
Sedan Wizards produktlinje med målade plastfigurer till D&D haltat under senare år så är det idag svårt att hitta vettiga färdigmålade figurer (Paizo säljer målade minis i samarbete med WizKids men priserna är inte i paritet med figurernas kvalitet). Därför gäller följande;måla mycket och ofta. Lägg inte ned för mycket tid på varje figur, då blir du aldrig klar. Kvantitet är det enda som gäller för den spelledare som vill kunna smycka sitt spelbord. En bättre figurmålare blir man automatiskt med tiden och en halvdant målad figur är alltid bättre än en omålad.
En av de onda tyraniderna från den nyaste utgåvan av Space Hulk.
Om ”proxies” – när och hur?
Som spelledare stöter man rätt ofta på problemet att man saknar en miniatyr föreställande den varelse man behöver gestalta, då finns det lite olika sätt att lösa problemet. Många spelledare använder sig av ”proxies”, dvs. att de helt enkelt tar en annan varelse av ungefär samma storlek som får fungera som ersättning. Vad som dock är viktigt att tänka på vad det gäller proxies är att man bör fundera på vilken miniatyr man använder sig av. Människor är visuella till sin natur, och om du använder en drake för att gestalta en bulette så kommer spelarna, trots dina målande beskrivningar, att tänka ”drake” och inte ”bulette”. Välj alltså en figur som både tematiskt och utseendemässigt liknar det monster du skickar på rollpersonerna – allt annat är hafsigt spelledande.
Om du inte hittar en vettig proxy, använd istället markörer/”tokens” – sådana kan du köpa eller göra själv och de är ovärderliga props. Paizo har släppt en låda med monster tokens som ser schyssta ut, och om du av någon anledning spelar D&D4 så följer det även med tokens till monster vault.
Trots alla dessa fina monstermarkörer finns det inget som går upp mot generella tokens, dvs. de som inte föreställer något specifikt monster. Om än tråkigare än en riktig miniatyr så är en generell token mycket bättre än en dålig proxy, eftersom den inte sabbar spelarnas inlevelse genom att säga emot din beskrivning av monstret. Ett gäng markörer med generiska motiv (typ dödskallar) är ett nästan lika värdefullt verktyg i spelledarens verktygslåda som stridsmattan är.
Och just det, om du behöver en större version av det monster du redan äger en miniatyr av så gör du bara en ny bas för det, se nedan (lock till snusdodsor är huge i speltermer, dvs. 3*3 rutor).
Ett snusdoselock med lite pynt förvandlar en ”large” owlbear till en ”huge”.
Stridsmattan – rollspelarens skiftnyckel
Alla spelledare behöver en stridsmatta. Punkt.
Om än inte lika visuell som mer avancerad terräng så är stridsmattan det viktigaste (och mest klassiska) verktyget i spelledarens arsenal. Det beror i huvudsak på två egenskaper: den är flexibel och den går snabbt att använda. En stridsmatta täcker egentligen alla tänkbara situationer, utom möjligtvis då det finns ett behov av tredimensionell terräng vilket trots allt är ganska sällan. Dessutom går den snabbt att använda – låt den ligga på spelbordet och rita helt enkelt upp de omgivningar spelarnas rollpersoner ställs inför. Tillsätt bara figurer eller monstermarkörer och du är väl förberedd för att spelleda i princip alla tänkbara scenarion.
Den klassiska vinylstridsmattan från Chessex är min absoluta favorit på grund av det tidlösa snittet och den höga kvaliteten. Paizo tillhandahåller ”flip-mats” både av generellt snitt (dungeongolv, gräsmotiv, vanligt rutnät) och mer specifika miljöer (fort, grottor, fartyg, värdshus etc.). Gale Force 9 är ytterligare en tillverkare som även de erbjuder stridsmattor med flertalet olika motiv.
Några tips:
- Se till att du använder rätt typ av pennor för att undvika att förstöra din stridsmatta. Chessex mattor, t.ex, funkar inget vidare med whiteboardpennor.
- Glöm inte att du kan kombinera stridsmattor och andra terrängprops, som t.ex miniatyrmöbler eller dungeonväggar.
- Gör rent stridsmattan efter spelmötet så riskerar du inte att färgen fastnar (tänk på hur gamla whiteboardtavlor ser ut!).
Chessex klassiska, beiga vinylmatta, och några av Paizos ”flip-mats”.
Rätt terräng vid rätt tillfälle
Det finns terrängprops av alla möjliga och omöjliga varianter. En del är fantastiskt påkostade (och dyra), som t.ex. Dwarven Forges terräng, medan andra är av betydligt enklare karaktär, låt oss ta Chessex stridsmattor som exempel. Vad som funkar bäst är inte en smaksak, utan det är helt situationsanpassat. Vanligtvis får man balansera mellan två ytterligheter; hur visuell terrängen är, och hur smidig den är.
Normalt sett kräver väldigt visuell terräng tid att sätta upp, vilket spelledaren måste ta hänsyn till. Självklart vill man ha så häftig terräng som möjligt, men om tiden det tar att förbereda terrängen gör att man tappar tempo i spelandet så spelar det ingen roll hur fantastiska miljöer man erbjuder spelarna – inlevelsen går ändå förlorad.
Vad innebär det här då för dig som spelledare? Tre konkreta tips:
- Börja med att skaffa dig terräng som går snabbt att använda, och inte är för specifik, det är den terrängen du oftast kommer att ha nytta av – en stridsmatta är ovärderlig
- Spara mer visuell terräng till avgörande (eller av annan anledning prioriterade) ögonblick i äventyret, då behåller du ”sense-of-wonder” till där det verkligen får effekt
- Tänk i förväg igenom vilken typ av terräng (snabb/visuell) du skall använda vid vilket tillfälle i äventyret, då får du kontroll över spelets tempo
Paizo flip-mat, Dwarven Forge och Bendy dungeon walls.
Ormberget 
