bipoladd

Från början hette den här bloggen ”Mitt bipolära liv – ups and downs i en manodepressiv vardag”. När jag fyttade hit bloggen för snart ett år sedan var namnet ”Mitt bipolära liv” upptaget. Jag var just då på gång och skulle träffa en psykolog för bedömning av huruvida jag skulle utredas för adhd eller inte.

Detta ledde till att bloggens nya namn fick bli ”bipoladhd”.

Jag trodde aldrig själv på teorin att jag skulle ha adhd, vilket jag fick medhåll i av läkaren. I stället ska jag träffa en psykolog för ett bedömningssamtal och se om vi ev ska gå vidare med någon form av utredning inom aspergerspektrat. Det kan jag tro mer på. Jag har en massa drag åt det hållet, men tror inte det räcker till en aspergerdiagnos.

Hur som helst. ”bipoladhd” känns inte aktuellt längre, när adhd helt och hållet är ute ur bilden. Det kändes inte helt rätt från början heller, eftersom jag själv aldrig trodde på idén, men men.

Nu byter jag namn på bloggen till bipolaspie. En kombo av bipolär och asperger alltså. Asperger, som kallas aspie. bipolaspie.

Välkomna att fortsätta följa mig!

Jag var ju hemma från arbetsträningen i dag (se föregående inlägg). Det var bra, jag behövde det. Har känt mig ledsen hela dagen och har mått bra av att gå runt med min bok i hörlurar och stapla ved. Maken kom dessutom oplanerat hem tidigare och kunde ta middagslagningen, som jag annars räknat med att göra eftersom två barn skulle iväg på en träning.

Parantes om träning.

I flera år har jag känt att jag inte klarat av att låta barnen ha några träningar eller liknande. Jag klarar helt enkelt inte av att ha tider att passa på det viset, att måste skjutsa hit och dit, nu och då. Min man jobbar två kvällar per vecka, så risken är stor att jag blir ensam med skjutsandet.

Nu har jag en tid känt att det kanske skulle kunna funka med någon aktivitet igen. Jag skulle kanske kunna ha det över mig, att skjutsa en gång i veckan. Därför fick det vara ok när två av barnen ville börja med en aktivitet för ett par veckor sedan. Första gången var förra torsdagen. Andra gången var i dag.

I morse kände jag stressen över att jag skulle skjutsa dem kl sex på kvällen…

Slut på parantes.

En kvart efter att vi kom hem från träningen, så knackade det på dörren. Där stod svärfar med särbo och två av barnens kusiner. Häpp!

Jag pallar inte sånt. Eller rättare sagt; jag har väldigt svårt för sånt. Det blir liksom ”fel” på något vis. Jag behöver någon stund på mig att acklimatisera mig… jättefånigt, för jag tycker ju folket är trevligt och så, det har inget med dem att göra, men… det blir fel. Jag hade tänkt mig kvällen annorlunda. Eller dagen eller när de nu dyker upp. Just den här gången var det dock kväll.

Och helt fel kväll!

Jag behövde kvällen att varva ner på. Ladda inför i morgon, då jag hade önskat att jag skulle kunna gå och jobba mina två timmar och sedan kunna ta helg. En annan av sönerna hade dessutom bakat medan brorsorna var på träning, så vi skulle ha haft lite mysigt familjefika, som inte blev av nu. Eller i alla fall inte blev av som det var tänkt, det blev när gästerna hade gått. Vi bjöd dem helt enkelt inte på den nybakta kakan, som doftade i hela huset, utan sparade den tills de hade gått! Fräckt kanske, men så ville bagaren ha det och det både förstår och respekterar jag.

Så nu sitter jag här, stressad. Så dumt! Människa, lugna ner dig! Mig, alltså. Det är ju bara dumt att bli så stressad och få ångest över att älskad släkt kommer och hälsar på. Helt obegripligt!

Suck.

Apropå det ska jag nog ändra namn på bloggen igen, tror jag. Läkaren gick ju på min linje och uteslöt adhd. Däremot ska jag ev utredas för asperger eller drag åt det hållet, så bipolaspie passar bättre än bipoladhd.

Jaha. Arbetsträningen. Den här veckan, som bestått av måndag och onsdag so far, eftersom tisdagen var röd, har gått bra. Dvs måndag och onsdag har gått bra.

I dag (torsdag) är jag hemma.

I går kväll kom den över mig, ångesten. Vet egentligen inte varför. Låg och tänkte på det i går kväll eftersom jag ska till terapeuten i dag. Hon är en form av kbt-terapeut och hela kbt-grejen går ju ut på att tanken styr känslan. Det köper jag till stor del, men ofta bara känner jag. Tycker jag.

Det tycker inte hon.

Jag är övertygad om att när jag säger i dag att jag har ångest, så kommer hon att fråga vad jag tänker då, som gör att jag får ångest. Så det låg jag och tänkte på i går. Jag tycker ju som sagt att jag ”bara känner”…

Det känns som att jag inte hinner vila. Jag hinner inte slappna av. Direkt på morgonen ska jag iväg till arbetsträningen. Jag har tid för 10-15 minuters vila innan jag åker iväg. Kanske, med lite tur. När timmarna där är gjorda, så är dagen i full gång och det ska handlas, och allt annat som ingår i vardagen.

Ingen vila.

Jag kan förstås ta mig vila, och det är jag rätt bra på, men jag känner att det börjar bli för mycket. Trots att det varit helg och ledig tisdag… 😦

Vad tänker jag mer då? Kaos hemma, tänker jag. Jag är SÅ inne på att ha en egen lägenhet! Inte skilja mig från man och familj, men ha en egen lägenhet. En egen frizon där bara jag är ansvarig för hur det ser ut, där jag inte kan bli besviken på att andra inte bidrar på det sätt jag vill.

För nu känns det som att bara jag gör.

Min man har fibromyalgi. Han har haft jätteont i flera veckor nu och orkar inte så mycket. Samtidigt är han dålig på att berätta, så jag vet inte varför han inte gör saker och så går jag och irriterar mig i stället. Han blir disträ och glömmer saker jag sagt. Frågar och frågar om samma grejer, håller inte koll på tider vi har att passa. Galet irriterande!

Jag måste alltså hålla koll på saker också, på ett sätt jag inte behöver annars.

Men framför allt; det ser ut som hejkomochhjälpmig hemma. Ungarna är SKITDÅLIGA på att göra sina ansvarsområden!!! När de gör det, så blir det så fint hemma. En har dammsugning av kök och hall samt att plocka ur ren diskmaskin. En har städa vardagsrummets ytor (bord, byrå osv – inte golv) och soffor. En har badrummet (ta tvätt till tvättstugan, tvätta handfat osv) och den sista har sophanteringen.

När allt detta funkar, så lyfter det ett ton från mina (och min mans) axlar, men det verkar de ju inte fatta! Det spelar ingen roll hur många gånger jag förklarar. Jag har dragit in min sjukdom och berättat att det påverkar mitt mående, att jag kan bli sjuk, deprimerad. Jag försöker göra det utan att lägga ansvaret för mitt mående på dem. Men inte. I början var de otroligt duktiga, men det var länge sedan.

Jag har till och med funderat på att säga till dem att jag funderar på att skaffa en egen lägenhet, men det skulle sänka dem totalt! Jag kan inte orsaka den smärtan hos dem, att de ska tro att deras agerande avgör om jag flyttar hemifrån eller inte.

Åh.

Vad tänker jag mer? Nej, jag kan inte komma på att det är så mycket mer. Jag är ”bara” så ledsen och besviken att varken barn eller make respekterar det jag ber dem om. Ända sedan det blev tal om att jag skulle börja arbetsträna har jag ju berättat för dem, pratat om att då blir det ännu viktigare att vi hjälps åt hemma.

En grej alla av dem är urusel på är att hålla ordning på saker jag gör i ordning. En avlastningsbänk i köket, som snabbt blir fylld med post, reklam och allmänt gytter.. Burkar att ha flingor i, som aldrig fylls på, kartongerna står på golvet. En hylla i hallen där de lägger ifrån sig saker trots att jag gjort hyllan fin och skapat plats för sånt som låg där förut. Städskåpet i hallen, där läggs en massa saker in, som inte hör hemma där plus att det som hör hemma där tas ut och läggs in helt fel, så väldigt snabbt blir det kaos där inne med saker överallt och man vet inte var det är som man ska ha så man får rota och leta och hälften ramlar ur skåpet under tiden.

Jag blir ledsen. Maken är ju dessutom väldigt strukturerad av sig och är så otrolig noga att fjärrkontrollerna ska ligga på bordet, så man slipper leta sig blå bland soffkuddarna, inget får ligga på kökssoffan… fjärrkontrollerna och kläder, det är hans grejer att reta sig över. Men allt annat då?

Disken. Alltidalltidalltid jag som diskar! Alltid.

Ja, allt det här tänker jag på.

Den här veckan har gått riktigt bra!

Jag stannade ju hemma i fredags och mådde sen dåligt fredag, lördag och söndag. Måndagen var fortfarande lite tung, men det gick över förväntan. Tisdag och onsdag gick riktigt bra!

I dag är det torsdag och det var tungt igen, men den här gången sa inte magkänslan att jag borde vara hemma, så som den sa i fredags. I dag sa den mer att jag skulle kunna gå, att jag skulle må sämre av att vara hemma – pga dåligt samvete för att jag borde ha gått…

Så jag gick.

Mitt beslut blev att dagens utmaning fick bestå i att ta mig iväg och stanna i upp till en timme. Alltså komma iväg till arbetsträningen, men tillåta mig själv att gå hem tidigare.

Jag mår bättre av att bestämma såna där saker innan. Då går det lättare och känns mer avslappnat att göra det jag ska göra. När jag väl kom på plats i förmiddags, så gick allt jättebra och jag stannade tiden ut. Jag tror att en del i det var att jag tillåtit mig själv redan i förväg att gå hem tidigt. Det var liksom ok, inget jag skulle behöva stå och vela över i den stund jag skulle känna att det blev för jobbigt.

På samma sätt har jag bestämt att det är ok att jag inte går ut och staplar ved varje dag. Vi fick hem ett stort lass i lördags, som kommer ta ett par veckor att stapla in i vedboden och det ligger förstås över mig. Visst kan veden ligga utanför vedboden ganska länge, men det är ju bättre om den kommer under tak så snart som möjligt och det blir en stress. Så då bestämmer jag att ”i dag känns det som jag har lite mycket över mig, då tar jag ingen ved” och då känns det plötsligt mer ok. När jag bestämmer att det inte kommer att bli gjort kontra att det inte blir gjort för att jag blir så stressad att jag får ångest… det är skillnad.

Nu har jag avbrutit skrivandet av det här inlägget så många gånger att jag tappat bort vad jag försöker säga… slutar skriva här och hoppas att allt inte känns som obegriplig rappakalja…

Jag borde skriva varje dag, för det finns så mycket att säga, men det gör jag ju inte…

Sist jag skrev, så var det att jag hade massa ångest inför att börja arbetsträna. Jag skrev på söndagen och skulle börja på tisdagen. Måndagen blev ännu värre än söndagen. Jag mådde illa av ångest, kände mig snudd på magsjuk. Var skakhänt.

Ja, suck.

Tisdag och onsdag gick bra på arbetsträningen. På onsdagskvällen kom ångesten igen. Inte jättestark, men dock. Torsdagen blev ”stå ut” på arbetsplatsen. Jag stod ut mina två timmar, sen åkte jag hem och la mig i soffan och såg på film. Dagen var jobbig, men det gick och det blir jag stolt över. Men fredagen var körd, då var jag hemma.

Samtidigt är balansgången så svår.

När ska jag stanna hemma? När ska jag pressa lite till och gå iväg?

Arbetsträningen är till för att ta det lugnt. Backa när det behövs. Vila. Ta det i min takt, så det blir hållbart i längden.

Jag vill inte rusa in i detta! Inte kämpa på för att visa mig duktig. Jag vill ta det lugnt, inte pressa mig själv, så jag blir stressad, för då går det inte. Fredag, lördag och i dag har varit kattskit redan, jag vill inte att det är hur det kommer att bli.

Jag är en människa, som går mycket på magkänsla och intuition. I fredags sa min magkänsla att ”jag BORDE vara hemma”. Samtidigt visste jag ju att jag skulle klara av att vara där, på jobbet (det är ju inte ett jobb egentligen, men enklast att använda det ordet). Jag skulle inte må bra, varken då eller efteråt, men jag skulle kunna vara där.

Då bestämde jag mig för att stanna hemma, när det var det magkänslan pockade på.

Något som kändes väldigt bra i tisdags var att min handläggare på arbetsförmedlingen, som var med till arbetsplatsen för att träffa min handledare, bad mig att skriva dagbok över hur det går. Hon menade att man tror att man ska komma ihåg, men det gör man aldrig, så hon vill att jag inför kommande utvärderingar skriver ner hur det funkar att jobba. Men. Det som var så bra var att hon poängterade att jag inte bara ska skriva ner hur det funkar på arbetsplatsen, utan även hur det funkar hemma.

Chefer och kollegor kan ju tycka att allt går jättebra, men hemma kraschar allt.

Det var så skönt att känna att hon har den förståelsen!

När jag kände i morse att jag inte mår bra i dag heller, så blev jag frustrerad. Jag tänkte ändå att fredagen var högst tillfällig, att om jag stannade hemma då, så skulle jag lagas och vara hel igen. Att jag backade i mycket god tid och inte tog slut på mig.

Men både då, i går och i dag har jag varit hysteriskt känslig för krångel. En sån där typisk stressgrej. För det första ångesten förstås, men den har jag ändå inte känt så mycket av tack vare att vi fick hem en himlans massa ved i går, så jag har kluvit och staplat ved till kl åtta både i går och i dag. Men när något krånglat… eller någon försökt prata med mig vid fel tillfälle…

Nej, så här borde jag inte må.

Jag ska gå och lägga mig nu, klockan är tjugo över nio. Lite extra sömn borde borga för en bättre dag i morgon. I morgon ska jag i alla fall gå och jobba, det har jag bestämt mig för.

Nu har det hänt massor!

Som vanligt när jag inte skrivit på ett tag, så har jag haft massor av inlägg i mitt huvud. Oftast när jag inte skriver så frekvent, så beror det på att jag mår bättre och så har det varit nu också, tack och lov.

Men nu är det inte bra.

På skärtorsdagen blev det klart med en arbetsträningsplats till mig. På tisdag börjar jag.

Självklart kommer ångesten som ett brev på posten. Lite försiktigt på långfredagen, sen av och till i stadigt ökande grad. I går förmiddags var den illa, men så åkte jag bort över helgen med bästa, älskade Åsa och det släppte så gott som hela dagen. Även i dag. Den fanns där lite när jag vaknade, men den försvann fort.

Men nu.

Vill bara gråta. Lägga mig i en hörna, som en makaron (kallas väl fosterställning).

Jag är så rädd att bli sjuk!

Hur ska jag orka? Hur ska det gå? Hur ska jag göra för att det ska funka????

Jag måste stå ut, måste gå dit, måste vara positiv, måste, måste, måste…

Hjälp.

Men i antågande plus någon sorts vag förkylning i kroppen ger en mindre bra dag. Vet inte om jag ska tillåta mig att bara sitta i soffan och se på tv på förmiddagen eller om jag ska ta tag i mig och göra något. Typ städa.

På eftermiddagen ska jag och två eller tre av barnen fara runt och göra en massa ärenden, så jag vet ju att jag kommer komma igång då i alla fall. Och förresten! Jag och tonåringen ska ju se en skräckis mitt på dagen, så då blir det soffläge.

Alltså reser jag mig upp nu och gör något.

Basta.

Vilken fot ska jag stå på; vänster, höger, båda, ingen? Jag vet inte.

Vilken känsla ska jag ta fasta på; oron, ångesten, energin, skrattet? Jag vet inte.

Helst skulle jag förstås vilja stå på båda fötterna med skratt och energi, men… det är inte alltid upp till mig att bestämma över mig, förstår ni.

Det här kaoset, med alla känslor samtidigt. Är det det som kallas blandad episod? Jag minns inte. Blandat är ju upp ena dagen, ner nästa. Och upp och ner samtidigt. Nästan lättare med en känsla i taget, även om det då pendlar från dag till dag. Allt på en gång är… en anings förvirrande.

Welcome to the world of bipolarity!