Nu får ni förbereda er på något rörigt inlägg! Jag tillåter tankarna vandra lite fritt!
Jag upplever att föreslaget till kulturkanon (det är väl fortfarande ett förslag eller…?) nästan helt glider undan det faktum att Sverige förlorade sin östra halva vid freden med Ryssland 17 sepember 1809 i Fredrikshamn. En förlust som, med all säkerhet, påverkat svensk kultur ända till våra dagar! Johan Ludvig Runebergs diktsamling Fänrik Ståhls Sägner är ett försök att beskriva kriget som föregick förlusten. Diktsamlingen är vad jag vet det enda försöket att skönlitterärt skildra förlusten. Därför vore det verkligen på sin plats att Fänrik Ståhls sägner ingick i ett svenskt kulturkanon. Jag är övertygad om att den svenska kulturella självbilden förändrades med förlusten av östra rikshalvan. Tror t ex inte att skolbarn som talade finska eller samiska på rasterna skulle, långt in på 50-talet, blivit bestraffade om Sverige varit som det var före 1809. Eller som Herman Lindqvist skrev, i nära 700 år från någon gång från 1100-talet till 1809 var Sverige och Finland samma land. Följaktigt var alla landets invånare svenskar även de som talade finska samiska eller tyska. Sveriges långa historia var i grunden mångkulturell! För att ta ett exempel, efter skiljandet blev stora grupper av finsktalande kvar i det krympta riket. Idag lär det finnas 1,7 miljoner ättlingar till skogsfinnar som flyttade hit sent 1500-tal och tidigt 1600-tal. De behöll språket ända in på 1800-talet. Enligt en studiecirkel i Los. Jag hade förmånen att närvara vid avslutningen av cirkeln i Ljusdals finnmarker! (tyvärr fick jag inte smaka på surmört!)
Nu till ett skolminne! I fjärde eller femte klass på Skönsmons skola hade vi till läxa Gustav Wasas söner. Mamma fick höra om läxan och till min oförställda förvåning började hon berätta om Kung Erik, hertig Johan och den blivande Karl IX. Hon berättade om vilka de varit gifta med bl a att Karin Månsdotter var begravd i Finland. Jag frågade henne hur det kunde komma sig att hon kunde så mycket om svensk historia. Mamma titta medlidsamt på mig och sa ”Har inte er lärare lärt er att Sverige och Finland var ett rike?” Det blev många samtal om den finska delen av det svenska riket. Fick lära mig om bondeuppror t ex Klubbekriget vid tiden när hertig Karl konspirerade mot kung Sigismund. Hon kände till Dackefejden, Engelbrekt och Sture den äldre och Sture den yngre. Givetvis fick också lära mig en hel del om den ryska tiden och de första åren efter befrielsen, men det skulle bära för långt om jag behandlade också det. Som sagt det var verkligen en ögonöppnare när jag insåg att mamma delade historia med alla svenskar! Jag kan väl tillägga att mamma aldrig sa att Finland var ockuperat eller en koloni till Sverige, som jag såg Stefan Lindgren hävda i ett inlägg jag hittade på Facebook idag. Sverige och Finland utgjorde ett rike med gemensamma lagar och förordningar. Det finns en dikt i Fänrik Ståhls sägner, som beskriver det jag säger. Ur dikten Landshövdingen dikten är för lång att citera i sin helhet, men jag nöjer mig med den del som mamma fick kvarsittning för att hon bara rabblat utan att ha kraft och tyngd i orden:
”Har ni förstått min mening, ord för ord,/så skriv!” Han slöt med trotsigt välbehag./Då stod Wibelius vid sitt domarbord,/ och där låg Sveriges lag.
Han sänkte tungt hand uppå dess pärm,/ hans blick, på boken fästad, lyste klar:/ ”Herr general, här ser ni ett beskärm/för dem, ni hotat har.
Här är vår vapenlösa trygghet än,/ vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd;/er härskare har lovat vörda den,/den vädjar till hans stöd.
Diktraderna visar att det fanns en svensk lag, som också gällde den östra landsdelen; Finland. En lag som till stora delar förblev en lag för Storfurstendömet Finland! Mamma kunde fortfarande på 50-talet dikten utantill och då med pondus kunna säga ”Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm.”
En sista utvidgning. Under 500 årsjubileet av Gustav Wasas befrielse upplevde jag ofta en saknad av en beskrivning om vad det var som befriades. Ja, vad var det Gustav Wasa befriade från Danmark? Det kunde lite oftare än vad som gjordes, beskrivits att det var nuvarande Sverige minus Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Jämtland och Härjedalen, men tänka sig Finland! Först vid freden i Brömsebro 1645 tillföll Jämland/Härjedalen och Halland Sverige! Vid freden i Roskilde 1658 tillföll Skåne, Blekinge och Bohuslän Sverige. De här förlusterna var säkert lika betungande för Danmark, som förlusten av Finland var för Sverige! De vunna nya svenska delarna behandlades inte lika välvilligt som Rysslands behandling av Finland. De erövrade danska områden fick utstå en mycket hård försvenskning! Här kan man verkligen tala om ockupation!
Jag vet, det blev långt! Som avslutning vill jag ändå hävda att förlusten av den östra delen av svenska riket borde uppmärksammats bättre än vad som görs i förslaget till kulturkanon. Jag upplever att förlusten av nästan 700-årig samhörighet tydligen inte påverkat dagens Svenska kultur nämnvärt. Det gränsar till historieförfalskning!
Publicerat av Leopold Holtter 
Tankar i natten 
