Ska vi döma av den senaste tidens utspel från olika s-toppar tycks det som att det främst är två saker partiledningen brinner för. För det första verkar man inte vilja ha en rödgrön (S, V, MP) riksdagsmajoritet och en rödgrön regering efter valet. Man samarbetar hellre högerut och vissa hoppas till och med på en S/M-regering. För det andra håller man med Elisabeth Svantesson om att “pengarna är slut”. Får Magdalena och Mikael inflytande kan vi därför räkna med en stram ekonomisk politik, där nivån på det årliga budgetsaldot styr mer än behovet av långsiktiga samhällsviktiga investeringar.

– Skrivet av Kjell Rautio, 2026-03-17 –

De senaste dagarnas utspel av Ardalan Shekarabi och Mikael Damberg handlar om lite olika saker men de går ändå i samma riktning när det gäller slutsatsen: S bör i första hand söka samarbeten och politiska uppgörelser högerut.

När det gäller Ardalans “testballong”, om en framtida S/M- regering, tycker jag han och en del andra inom S börjar analysen i fel ända. För mig börjar progressiv politik alltid med en ordentlig samhällsanalys. Först därefter funderar man över vilka åtgärder, allianser och samarbeten som behövs för att lösa de samhällsproblem man identifierat.

När jag gör denna samhällsanalys ser jag stora behov av investeringar i samhällsviktig verksamhet (välfärd, infrastruktur, försvar, klimatomställning m.m.), växande klassklyftor, söndermarknadiserad välfärd, växande regionala klyftor och hög arbetslöshet. Jag har mycket svårt att se hur S kan få till en politik för att lösa dessa viktiga samhällsproblemen genom att samarbeta högerut (”januariavtalet” är en fingervisning).

Efter decennier av en allt för stram ekonomisk politik och växande ojämlikhet behövs något annat: en genomtänkt och realistisk jämlikhetspolitik som håller ihop landet, vilket knappast blivit mindre viktigt på grund av det osäkra läget i omvärlden.

Att rösta på Socialdemokraterna idag är lite som att ”köpa grisen i säcken”. Man vet aldrig vad man får. Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

Därför borde förstahandsvalet för S vara en rödgrön (S, V, MP) riksdagsmajoritet och en rödgrön regering. Det finns ju enligt vissa opinionsmätningar dessutom ”häng på det”. Men blir det ett valresultat som omöjliggör detta är det naturligt att förhandla med andra partier, utom med fascistiska SD. Då får sakpolitiken avgöra om, med vem och i vilka former man ska samverka. Visst kan även jag i en nödsituation – krig eller allvarlig samhällskris – tänka mig en samlingsregering.

Men där är vi inte idag. Vi har ju dessutom en valrörelse framför oss. Att i detta läge, så som ledande S-politiker gör, lansera olika samarbeten högerut är bara demobiliserande. En S-vän sade lite uppgivet nyligen att det tycks som om S-topparna inte vill ha en rödgrön riksdagsmajoritet. Och uppgivenhet är det sista vi behöver om vi ska lyckas få bort den mest högerextrema svenska regering vi hittills sett i modern tid.

När det gäller Mikael Dambergs senaste utspel går det helt i linje med den budgetdogmatik som Karin Pettersson sammanfattat i titeln till sin senaste bok: “Förbannelsen – hur Sverige fastnade i 90-talet och förlorade framtiden”. Det tycks som att Damberg ser på sitt parti som det finanspolitiska rådets väpnade gren, något även Lars Pålsson Syll kritiserar i ett väl underbyggt och läsvärt blogginlägg.

Eller som Tomas Ramberg nyligen formulerade sig i DN (2026-02-22): “Med tiden har Socialdemokraterna gjort sig till fångar i en allt trängre skattebur – en bur som byggts av de politiska motståndarna – borgerliga partier som ser lägre skatter och billigare stat som frihetsreformer. /…/ De socialdemokratiska välfärdssatsningarna bygger mera på Magdalena Anderssons påstådda kompetens än på ökade skatteintäkter.”

Med Dambergs ekonomiskpolitiska grundsyn kan vi inte förvänta oss några mer ambitiösa socialdemokratiska samhällsinvesteringar eller betydande jämlikhetsreformer. Pengarna är ju, enligt både Mikael Damberg och Elisabeth Svantesson, slut. En “insikt” som de delar och som, logiskt sett, går helt i linje med Ardalans vurm för en S/M-regering efter valet.

Två osminkade brödragrisar. Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

Detta leder mig fram till några slutsatser, när det gäller höstens riksdagsval, som kan sammanfattas i tre punkter:

• Vill du förhindra att fascister får ökat inflytande efter valet bör du inte rösta på något parti till höger om S. SD är Sveriges svar på Trumps galna MAGA-rörelse och måste hållas borta från regeringen.

• Vill du motverka att S, vid en rödgrön riksdagsmajoritet, sluter ett nytt ”januariavtal” med ett eller flera partier till höger eller bildar en S/M-regering bör du rösta på V. Det behövs av allt att döma både ett internt och ett externt vänstertryck på S-ledningen för att förmå dem att driva en offensiv jämlikhetspolitik.

• Endast en rejäl och genomtänkt rödgrön jämlikhetspolitik kan långsiktigt motverka att SD fortsätter att exploatera revorna i välfärdsstaten och bristerna i offentligt samhällsansvar.

Med de orden önskar jag er en fin och lagom solig tisdag. Och glöm inte, var ni än befinner er, att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

Här instruerar jag ”änglahunden” Nelson om att det kloka vägvalet är att gå till vänster. Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

Nyligen intervjuades jag av ETC om lobbyismen med anledning av att en utredning tagit fram ett förslag om ett offentligt lobbyregister. I intervjun valde jag att exemplifiera problemen med utgångspunkt i gruvindustrin. Generellt sett anser jag, liksom många andra, att det förslag utredningen lagt är allt för tandlöst och behöver förändrats ordentligt för att komma åt problemen med hemliga påverkansoperationer.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2026-03-12*

Jag blev nyligen intervjuad av Jenny Lindström på ETC om lobbyismen. Lägger ut den del av intervjun där jag själv figurerar, för dem av er som inte prenumererar på ETC:

”När S-veteranen Kjell Rautio lämnade Socialdemokraterna var det just lobbyismen som blev droppen. Majoriteten på S-kongressen 2025 avslog en motion om att ledande företrädare inte ska jobba åt lobbyföretag som har hemliga kunder.
– Det är ett minimikrav på ett parti som vill förändra samhället i jämlikhetsriktning och göra samhället mer demokratiskt, säger han.

Han tycker att gruvpolitiken är ett område där dolda intressen verkar ha varit inne och påverkat.
– Ebba Busch har kört över Kiruna kommun som inte ville göra en sån här detaljplan för en grafitgruva utanför min hemby Vittangi, säger Kjell Rautio.

Om det funnits ett lobbyregister hade det varit möjligt att se vilka intressen som påverkat gruvorna. Kjell Rautio pekar på att Eva Normark, tidigare socialdemokratisk arbetsmarknadsminister, nu sitter i gruvbolaget Talgas styrelse och dessutom har uppdrag åt pa-bolaget Rud Pedersen.
– Och där sitter även Stefan Löfven och jobbar förmodligen också med industripolitik. Hur aktivt Rud Pedersen har varit i den här processen vet vi inte. Vi kan bara misstänka att de har varit aktiva, säger han.

Tidigare LO-basen Karl Petter Thorvaldsson, är numera lobbyist åt SSAB, och har sagt ”jag älskar gruvor”. Något som Ebba Busch nu använder i debatten.
– Lobbybranschen kläggar fast de politiska partierna i maktstrukturen, säger Kjell Rautio.”

Gruvlobbyismen är bara ett av exemplen. I samma artikel där jag intervjuades uttalar sig även Mats Engström, som skrivit boken ”Skuggspel – om dold påverkan på politiken”, om bristerna i det som nu föreslås. Han är kritisk till att förslaget bara omfattar ”pågående ärenden”: ”Väldigt mycket påverkan handlar om att antingen få upp en fråga på dagordningen eller att hindra den från att komma upp på dagordningen. Och det missar man nu”.

Ett annat problem är att kommunerna, där viktiga beslut om bland annat detaljplaner och välfärdsverksamheterna ligger, inte omfattas av förslaget. Max Andersson, chefredaktör på Klägget, har gjort en rejäl och seriös genomgång av det aktuella förslaget till lobbyregister som tagits fram. Jag rekommenderar alla att läsa denna analys.

Jag har tidigare här på Ett hjärta Rött skrivit om hur Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvkapitalister och om gruvlobbyismen, bland annat inför Magdalena Anderssons senaste besök i Kiruna. Rubriken på blogginlägget var ”Varför är du så tyst om Vittangigruvan, Magdalena?” Hos oss växer de etablerade partierna allt mer ihop med lobbyindustrin. Detta borde vara en central del i arbetarrörelsens maktanalys.

Debatten om förslaget till lobbyregister är viktig. Jag hoppas arbetarrörelsens organisationer engagerar sig ordentligt i frågan. Detta är ju en fråga som ytterst rör förtroendet för demokratin, vilket gör att jag säkerligen får anledning att återkomma i ämnet här på bloggen och i andra sammanhang.

Det sätter jag punkt för denna gång med den sedvanliga påminnelsen om att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den. Hoppas ni får en fin marsdag! ♥️

Vårt land har de senaste decennierna sett stora systemskiften i välfärden, infrastrukturen och annan samhällsviktig verksamhet. Där har de svenska politikerna serverat en ”räkmacka” till kapitalstarka särintressen. Notan har skickats till landets medborgare. Vi är helt enkelt blåsta…

– Skrivet av Kjell Rautio, 2026-03-09 –

El sågs tidigare som en gemensam samhällsnytta. Men när de svenska politikerna, på bred front, vek ner sig för kapitalstarka lobbyister sköts medborgarintresset i bakgrunden. I Dagens Nyheter reder Jonas Fröberg ut hur blåsta vi blev när el-marknaden avreglerades:

”Elnäten är monopolmarknader där tre stora koncerner tjänat mycket pengar som till stor del har gått till ägarna och inte nätutbyggnad. Och det tycks inte finnas något slut på det.”

Jonas Fröberg sammanfattar pedagogiskt bakgrunden och hur det kunde bli så här:

”När basindustrin var färdigutbyggd i början av 1990-talet stagnerade Sveriges elförbrukning. Elnäten slutade byggas ut. Ändå blev just elnäten hett villebråd när elmarknaden avreglerades 1996.

Vadan detta?

Här är en ledtråd på tre ord:

De var monopolmarknader.”

Socialdemokraten Anders Sundström var näringsminister, med ansvar för energifrågor, när avregleringen trädde i kraft. Men det är värt att notera att arbetet och propositionsskrivandet bakom avregleringen påbörjades flera år tidigare. Redan 1992 förbereddes avregleringen av Carl Bildts moderatledda regering, när statligt ägda Vattenfall omvandlades till aktiebolag.

Bildts regering lade också en proposition, om att ”avreglera” el-marknaden, på riksdagens bord (se proposition 1993/94:162). Den lagstiftning som föreslogs hamnade dock i ”byrålådan”, på grund av den borgerliga valförlusten. Men trots visst internt motstånd förde ändå Socialdemokraterna, efter regeringsskiftet, vidare huvuddragen i avregleringen (se proposition 1994/95:222).

De senaste decennierna har alltså de ledande svenska politikerna låtit sig ”charmas” av de näringslivslobbyister, som förde fram en närmast religiös övertro på marknadens allena saliggörande förmåga. För offentlig verksamhet samlades marknadsdogmatiken upp under ledordet ”New Public Management” (NPM).

Runt marknadsfundamentalismen frodas lobbyorganisationer med hemliga finansiärer och näringslivsfinansierade påverkansorganisationer. Mitt i denna ”bransch” finns tankesmedjan Timbro, som ständigt och medvetet blandar ihop vad som är ”pro-market” och ”pro-business”.

Att privata bolag vill utvidga sin marknad är visserligen inte konstigt. Problem uppstår dock när storföretagen, i nära samverkan med naiva politiker, lyckas framställa sitt snäva särintresse så att det i samhällsdebatten blir detsamma som ”allmänintresset”. 

När lobbyindustrin vill trycka på gaspedalen finns det skäl att se upp. Då inträder en typ av politisk fartblindhet som förklarar varför utvärderingar och konsekvensanalyser inte har ansetts vara viktiga.

Men den ”liberalism” de svenska privatiseringsivrarna prånglar ut skulle få liberalismens grundare och förfäder att rotera i sina gravar. Tanken på att samhällsviktig verksamhet bör fredas från marknadsekonomin och den privata vinstdriften är inte enbart ett socialistiskt ”påfund”, utan var även viktig för liberalismens grundare.

År 1848 myntade exempelvis en av liberalismens förgrundsgestalter, John Stuart Mill (1806 – 1873), begreppet ”naturligt monopol”. Han såg vid denna tid hur gasbolagens konkurrens i London ledde till att staden periodvis låg försänkt i mörker och hur det bristande underhålls- och säkerhetsarbetet riskerade många människoliv. Det handlade alltså om en fri konkurrens, som i praktiken blev en ”konkurrens till döds” i dubbel bemärkelse. Gasens explosivitet skördade sina offer.

John Stuart Mill menade att politikerna har en skyldighet gentemot medborgarna att i dessa lägen skydda dem mot marknadens uppenbart destruktiva sidor. Många paralleller kan naturligtvis dras såväl till dagens debatt om vinstuttag ur välfärden, privatiseringarna av annan samhällsviktig verksamhet som exempelvis el-marknaden och vårt ”avreglerade” järnvägssystem, med dess myller av olika utförare och aktörer som i krislägen mest tycks sitta stilla och peka på varandra.

I inget annat jämförbart land har det sedan 90-talet ”avreglerats” och privatiserats i sådan takt som hos oss. Det gäller inte enbart järnvägen, skolan, vården och omsorgen – utan även energisektorn, apoteksmarkanden, bilprovningen osv. Det är grundorsaken till att vi idag lider av allvarliga systemfel på viktiga samhällsområden.

Denna insikt borde den rödgröna oppositionen kunna samlas kring och sedan ta fram en gemensam reformplan, för att åtgärda de uppenbara systemfel som följt i nyliberalismens spår. Detta är knappast något man kan förvänta sig att varken näringslivsstyrda Moderaterna eller lobbyisttäta Centerpartiet är intresserade av. Ska det finnas någon som helst möjlighet att börja nysta i systemfelen krävs en rödgrön (S, V, MP) riksdagsmajoritet. Helst med tydlig vänsterlutning.

Där sätter jag punkt för bloggandet idag och konstaterar att våren ”knackar på vår dörr”. Jag hoppas ni får lagom mycket värmande vårsol på er. Och när ni sitter där och njuter av den annalkande vårvärmen glöm då inte bort att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

I dikten Barn av vår tid skriver poeten och nobelpristagaren Wisława Szymborska om att vi inte kan komma undan politiken. Den har fäste både inom och utanför oss. Oavsett om vi vill det eller inte. Detta blir så tydligt när det gäller könsroller. Inom oss alla utspelas en kamp mellan grundläggande värden och livshållning. Jag har själv upplevt det ”in på bara skinnet”. Man kan säga att mina livserfarenheter har gjort mig till vad jag är idag: en knapsu, feminist och övertygad anti-fascist.

– Skrivet av Kjell Rautio, 2026-03-06 –

När Elon Musk säger att “den fundamentala svagheten i den västerländska civilisationen är empati” handlar det inte bara om samhällssyn, utan också om människosyn. Det privata och personliga blir politiskt. För Musk och andra fascistister handlar om att återuppväcka en mycket gammal förmodern syn på könsroller.

Fascismens syn på manlighet är central för ideologin och bygger på en extrem form av patriarkal och militariserad maskulinitet, ofta kallad hypermaskulinitet. Här finns tydliga likheter med islamismen som fascister, vid sidan om socialister och demokrater, ser som huvudmotståndare. 

Den fascistiska ”nye mannen” ska vara våldsam, disciplinerad, fysiskt stark och villig att offra sitt liv för ledaren och nationen. Denna mansroll ställs i direkt opposition mot vad fascister uppfattar som det moderna, dekadenta och ”feminiserade”.

Det var just denna auktoritära manlighet som de tysk-amerikanska samhällsfilosoferna Erich Fromm (1900–1980)och Hannah Arendt (1906–1975), som båda flydde från 1930-talets Nazi-Tyskland, ständigt varnande oss för. För Fromm och Arendt var frånvaron av empati ett av de första tecknen på att en kultur håller på att utvecklas till barbari. 

Ibland blir fascisternas hypermaskulinitet så skruvad och konspiratorisk att den blir komiskt. Eller rättare sagt tragikomisk. Som när en av de svenska fascisterna, SD-politikern och ordföranden i riksdagens näringsutskott Tobias Andersson, påstod att män som inte äter kött “feminiseras” och röstar vänster. Naturligtvis helt utan rim, reson och vetenskapliga belägg. Men där är vi idag. Igen. Tyvärr.

Det finns något livsfientligt i fascismens mansbild. Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

En del av fascismens attraktionskraft handlar om uråldriga och gamla fördomar. Fascismen har en psykologisk kraft som gör att den attraherar unga osäkra och identitetssökande män. Här tror jag också vi kan hitta en del av förklaringen till varför SD och liknande partier i andra länder i så hög grad är mansdominerade.

Hela mitt liv har jag brottats med den där gamla och unkna mansrollen, som slår fast att en ”riktig man” ska lägga locket på känslorna, inte vara “blödig” eller beroende och inte gråta. Djupt rotade historiska och kulturella mönster som finns inom de flesta av oss.

Naturligtvis är inte detta den enda förklaringen till att män i vårt land, liksom i många andra länder, tycks ha lättare att attraheras av fascismens irrläror. Även andra strukturella, politiska och ekonomiska krafter har naturligtvis betydelse. Men den socialpsykologiska aspekten kan inte tänkas bort.

I Tornedalen finns det ett nedsättande uttryck för “feminina män”: Knapsu. När jag växte upp lärde jag mig att detta var något man skulle akta sig för. Men senare lärde mig livet annat. Jag har skrivit om detta tidigare i en NSD-krönika. Den handlar om sorgen efter mina föräldrar död hösten 1992 och hur svårt pappa hade det efter att mamma dog. Det som hände då var, har jag förstått senare, en vändpunkt i mitt liv.

Fem veckor efter mammas död fick pappa en massiv hjärtinfarkt. Brustet hjärta. Det han kapslat in imploderade. Han hade haft hjärtinfarkter tidigare. Men sorgen efter mammas död blev så tung att bära att hans hjärta inte orkade med en smäll till. Han blev bara 57 år. Jag är övertygad om att pappa hade levt längre om han kunnat prata om sina känslor och bearbeta sorgen efter mammas död. Stor kärlek skapar stor sorg. Då kan ord och tårar ha en läkande kraft. 

Jag har själv kämpat med detta i mitt eget sorgearbete, efter att föräldrarna gick bort. I en tidigare blogg har jag berättat om detta. Först trodde jag inte det fanns en väg ut ur mörkret. Men långsamt, med hjälp av stödjande vänner som fanns runt omkring mig, återvände livsgnistan. Visst är handlingar viktiga. Men ord och tårar är också viktiga. Man kan nog säga att livet och sorgen gjort mig till en knapsu.

Vi formas av vår uppväxt och våra livserfarenheter. Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

Så när någon försöker stämpla män som visar känslor och gråter som svaga väcks något som liknar en helig vrede inom mig. Deras mansbild är inte bara omänsklig, utan ibland också direkt dödlig. Detta är en del av ett genussystem som inte bara skapar kvinnoförtryck, utan även förminskar oss män. 

Det är ingen tillfällighet att två tredjedelar av dem som tar livet av sig själva är män. Det är heller ingen tillfällighet att mansrollen är en viktig förklaring till att män i kris inte söker psykologiskt stöd i tid. Män som kapslar in sina känslor bär en osäkrad mental bomb inom sig, som riskerar att explodera eller implodera när tillvaron skakas om.

Den sorg som jag och min syster drabbades av när båda våra föräldrar gick bort kommer vi nog aldrig över. Man kan så småningom lära sig leva med sorgen. Men det krävs många samtal, kramar, ord och tårar. Idag, när det gått mer än 30 år, finns fortfarande mentala ärr kvar inom mig. 

Med åren har jag insett att den där jobbiga tiden i mitt liv, hur konstigt det än kan låta, också förde något gott med sig. Jag fick en större tillgång till mitt känsloliv, när jag tvingades kasta bort unkna och gamla mansideal och fördomar för att överleva. Det öppnade upp nya vyer och ett annat sundare sätt att leva. Idag kan man nog säga att jag är såväl knapsu, feminist som anti-fascist med stolthet. Livet tar och livet ger…

Med de orden sätter jag punkt för denna gång. Hoppas ni får en fin helg och att vårens solstrålar smeker era ansikten. Nu på söndag är det den internationella kvinnodagen. Glöm då inte att att demokratin byggs inifrån och underifrån. Uppifrån raseras den.

Det är bra att det tycks råda en enighet bland de rödgröna partierna om att stoppa vinstjakten i skolan. Men detta räcker inte. Även i vården och omsorgen görs vi idag till varor på en marknad. Detta är ovärdigt en modern välfärdsstat.

– Skrivet av Kjell Rautio, 2026-03-02–

I morse rapporterade Ekot om hur privata hemtjänstföretag fuskar så att äldre kommer i kläm. Misstänkt fusk inom hemtjänstbranschen har fått 39 av Sveriges kommuner att bryta avtal med privata utförare. De senaste fem åren har över 70 bolag fått sina avtal brutna.

I Gävle jämförde man olika hemtjänstbesök, som ett bolag krävde betalning för, med låset i dörren och kunde då se att vid majoriteten av besöken var ingen personal på plats. Under 2024 hävde kommunen därför två avtal och gjorde polisanmälningar mot bolagen.

På Ekots enkät svarar 15 kommuner att de gjort polisanmälningar mot hemtjänstföretag under de senaste fem åren, men bara en anmälan har hittills resulterat i en fällande dom.

Detta är bara ett av de lokala exemplen. Liknande exempel finns inom både skol- och vårdsektorn. Gång på gång har vi sett hur vinstdriften och marknadstänkandet slagit fel i den välfärd vi är så beroende av. Detta ser naturligtvis väljarna.

I opinionsundersökning efter opinionsundersökning har en kraftig majoritet av svenskarna sagt att de vill se ett stopp på vinstjakten i välfärden. Ändå händer väldigt lite. Starka lobbyintressen har kopplat ett strypgrepp på vår demokrati. Detta urgröper naturligtvis demokratins legitimitet.

Det finns starka skäl för de rödgröna partierna att lyfta denna fråga i valrörelsen. Men då krävs det mer än frasradikal retorik. Det behövs konkreta förslag och politisk handling. Det behövs en gemensam rödgrön reformplan, som efter valet sätter stopp för de galna marknadsexperimenten i välfärden.

Istället för att sträcka ut händerna högerut borde Magdalena Andersson samla de rödgröna (S, V, MP) bakom en kraftfull jämlikhetspolitik, som sätter folkets väl före det privata vinstintresset. I detta viktiga reformarbete kan den rödgröna oppositionen (S, V, MP) knappast räkna med stöd från lobbyimpregnerade partier, som Moderaterna eller Centerpartiet.

Till sist hoppas jag att ni får en riktigt fin fortsättning på veckan. Och glöm aldrig att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

I ett tal på Metallkongressen i början av 1980-talet ringade Olof Palme in vad ett Sverige styrt av högern innebär:

”Det frisläppande av marknadskrafterna, den nedskärning av den offentliga sektorn, den ökning av inkomstklyftorna, den försvagning av de fackliga organisationernas ställning, som de enligt sina programskrifter säger sig företräda, går icke att förena med den svenska modellen, den svenska blandekonomin och välfärdssamhället som vi känner det.”

Så blev det. Tyvärr. Vi fick ett ”nytt Sverige”, som luktar allt mer av gamla klassklyftor och unken social arrogans. Dessutom skedde detta inte helt utan bistånd från den socialdemokrati som kom efter ”Palme-epoken”.

Jag längtar inte nostalgiskt efter en ny Olof Palme. Jag träffade aldrig honom personligen. Men jag längtar efter en rörelse som skapar hopp och framtidstro och ett folkligt tryck, som gör politiker som Olof Palme möjliga.

I valrörelsen 1982 förklarade Olof Palme varför han var demokratisk socialist. Jag lyssnade på detta inlägg i valdebatten uppe i Vittangi tillsammans med några SSU-vänner. Orden gick rakt in i oss. Vi kände oss stolta över att tillhöra samma rörelse som Palme. Den känslan skulle jag gärna vilja uppleva igen…

Hoppas ni får en fin vinterdag, vänner. Ta väl hand er. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den. ♥️☕️🌹

Idag skriver socialdemokraternas finansministerkandidat Mikael Damberg på DN-debatt. Artikeln verkar vara skriven av ”det finanspolitiska rådets väpnade gren”. Stramhetsetik, budgetdisciplin och givakt kring det heliga ramverket predikas.

–Skrivet av Kjell Rautio, 2025-02-26–

Inte ett ord nämns om den växande ojämlikheten eller höga arbetslösheten. Idag har vi alltså ca 500 000 arbetslösa och stora revor i socialförsäkringarna och välfärdsstaten. (S)aknaden av finansminister Anders Borg tycks vara större än saknaden av finansminister Ernst Wigforss…

I vårt land, som ligger i EU:s ”topp tre” när det gäller hög arbetslöshet, tycks det alltså råda konsensus om att ”pengarna är slut”. Sparsamheten synes plötsligt ha blivit arbetsamhetens svåraste fiende…

Som Tomas Ramberg träffsäkert skriver (i DN 2026-02-22): “Med tiden har Socialdemokraterna gjort sig till fångar i en allt trängre skattebur – en bur som byggts av de politiska motståndarna – borgerliga partier som ser lägre skatter och billigare stat som frihetsreformer. /…/ De socialdemokratiska välfärdssatsningarna bygger mera på Magdalena Anderssons påstådda kompetens än på ökade skatteintäkter.”

Intressant också att läsa en socialdemokratisk finansministerkanditat referera till en moderat föregångare utan att nämna dennes stora ”skatteinnovation”, som varit ett av ”verktygen” som upprätthållit den eftersträvade finanspolitiska stramheten de senaste decennierna.

Jag tänker naturligtvis på den allmänna löneavgiften. Alltså den löneskatt som nästa år kommer att stå för över 40 procent av de totala arbetsgivaravgifterna och beräknas dra in dryg 313 miljarder kronor till statskassan.

I 2026 års budget har Elisabet Svantesson ”skapat ett reformutrymme” på ca 25 miljarder, som rullar in i statskassan från en höjning av den allmänna löneavgiften med en procent, från 11,62 till 12,62 procent.

Om detta skriver Mikael Damberg alltså ingenting i sin DN-debattartikel idag. Man kan naturligtvis undra varför. Tidigare här på Ett hjärta Rött har jag försökt förstå vad den tystnaden beror på. Jag har kommit fram till en slutsats, som kan illustreras av en akvarell av hustrun…

Med den ”somriga” bilden avrundar jag denna text och tillönskar er alla en fin vintertorsdag. Och kom ihåg: Demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

Den senaste tiden har vi sett hur högerregeringen inför höstens val skyndat fram förslag för att både tillfredsställa de kapitalstarka näringslivsintressen som finansierar dem och det rasistiska parti man är beroende av. Resultatet är en sammansmältning av Moderaternas nyliberalism och SD:s rasism, vilket skapar en ”reservarmé” av utsatta och skyddslösa människor som pressar ner arbetsvillkor och löner. Ska utvecklingen kunna vändas krävs en facklig och folklig mobilisering, en samlad rödgrön oppositionspolitik och en tydlig reformplan efter valet. Sverige behöver inte bara en ny regering, utan också en fackligt och folkligt förankrad rödgrön jämlikhets- och klimatpolitik.

– Skrivet av Kjell Rautio, 2026-02-25 –

Vi lever i ett land där klassklyftorna snabbt vidgats de senaste decennierna, när den sociala tryggheten för framför allt sjuka och arbetslösa urgröpts av ideologiska skäl. Mest utsatta är de nyanlända. Syftet är uppenbart. Det handlar om att på politisk väg skapa en “reservarmé” av lågbetalda och socialt utsatta människor. Som Daniel Swedin nyligen formulerade det: Det är gigekonomins logik överförd till varenda människa som kommer till svensk arbetsmarknad: otrygghet som affärsidé och lydnad som villkor.” Men det är inte bara socialister, som jag och Swedin, som reagerar på den högerextrema politik som den moderatledda regeringen står för. 

När det gäller det senaste regeringsförslaget om att återkalla permanenta uppehållstillstånd skräder inte remissinstanserna och landets ledande migrationsjurister och experter inom nära liggande områden orden i en debattartikel i SvD: “Sammantaget skulle ett genomförande av förslaget att återkalla permanenta uppehållstillstånd underminera tilliten till rättsordningen som helhet, till en ohyggligt hög kostnad för både stat och enskilda, utan tydlig nytta för någon. Vi menar kort sagt att det är ett dumt förslag. Mer oroväckande än att regeringar ibland överväger att föreslå dumma saker vore emellertid om de, trots remiss­instansernas synpunkter, framhärdar i förslag som är olagliga.”

Det vi ser i vårt land, liksom i USA och andra “västländer” är hur den näringslivsfinansierade högerns ekonomiska nyliberalism förenas med de högerkonservativas rasistiska migrations- och deportationspolitik. Det handlar om att en otyglad kapitalism föder fascism. Högernationalisterna har lyckats exploatera missnöjet med de hårdare livsvillkoren och den sociala utsattheten, som vuxit fram hos breda löntagargrupper. Mellan den växande ojämlikheten och högernationalisternas rasistiska syndabocksteorier har det uppstått en toxisk dynamik, som hotar demokratin.

Detta är dock ingen historiskt ny företeelse. Historien upprepar sig visserligen inte. Men ibland rimmar den, som Mark Twain lär ha sagt. Ska vi kunna försvara demokratin måste vi lära av historien. Långsiktigt krävs, nu liksom tidigare i historien, en anti-kapitalistisk reformpolitik som håller ihop samhället. Precis som när den nordiska socialdemokratin på 1930-talet färgsatte politiken med konkreta jämlikhetsreformer behöver dagens rödgröna opposition “djupborra i samhällsproblemen” och ta fram en reformagenda som gör skillnad i löntagarnas vardag.

Detta kan knappast ske utan ideologiska och politiska konflikter. Ytterst handlar det om det sociologen Walter Korpi kallat för ”den demokratiska klasskampen”. Eller som ekonomihistorikern Elisabeth Lindberg skriver om den välfärdspolitiska historien: ”Varje gång det har varit fråga om en ambitionshöjning har det blivit konflikt. Frågan är återigen huruvida samhällsproblem ska finansieras gemensamt eller individuellt.”

I DN (2026-02-22) beskriver Tomas Ramberg träffsäkert en svensk socialdemokrati som tappat bort just den insikten och därmed sitt historiska uppdrag: “Med tiden har Socialdemokraterna gjort sig till fångar i en allt trängre skattebur – en bur som byggts av de politiska motståndarna – borgerliga partier som ser lägre skatter och billigare stat som frihetsreformer. /…/ De socialdemokratiska välfärdssatsningarna bygger mera på Magdalena Anderssons påstådda kompetens än på ökade skatteintäkter.”

Precis som Ramberg inser även Daniel Suhonen i Aftonbladet att en rödgrön välfärds- och jämlikhetspolitik omöjliggörs när S-ledningen, med Magdalena Andersson och Mikael Damberg i spetsen, springer in i finansminister Elisabeth Svantessons försåtsminerade “pengarna-är slut-fälla”.

Där står arbetarrörelsen idag. Situationen underlättas inte av att högern och S-ledningen de senaste åren ägnat dig åt en destruktiv kapprustning i hårdare tag i kriminal- och migrationspolitiken. Förhoppningsvis kan dock den senaste tidens kritik mot de uppenbart orimliga och omänskliga ”tonårsutvisningarna” få vinden att vända.

Den förre partiordföranden Håkan Juholt är långt ifrån den enda sossen som på senare tid satt ner foten och sagt att ”nu får det vara nog!” (se detta inslag i gårdagens TV4). Socialdemokraterna har inte råd med fler liknande ”trianguleringshaverier”. Det demobiliserar inte bara den egna rörelsen, utan legitimerar också den rådande högernationalistiska agendan.

Vad som behövs nu är inte bara valtaktik och vassare “oneliners” utan framför allt folkbildning och facklig och folklig mobilisering för en tydlig politisk kursomläggning. Detta är dock tyvärr inte något som dagens S-ledning tycks prioritera, åtminstone inte när det gäller den ekonomiska politiken.

Partiet styrs efter den senaste S-kongressen av sin högerflank som tycks vara mer intresserade av att ingå ett nytt “januariavtal” med ett eller flera partier till höger, eller rent av en S/M-koalition, än att samla den rödgröna oppositionen. En strategi som är demobiliserande för de egna valarbetarna och riskerar leda till ännu en valförlust.

I det politiska läge som råder tror jag socialdemokratin behöver en ordentlig knuff i rätt riktning. Det behövs, som jag bedömer det, både ett internt tryck (från Reformisterna och LO-förbunden m.fl) och ett externt tryck (från V och MP). Jag har svårt att se hur detta ska kunna åstadkommas med mindre än att LO-ledningen tar tydliga steg framåt i debatten och hårdare trycker på hela det politiska etablissemanget, inte minst S-ledningen. Det är viktigare att hålla ihop landet än partiet.

Ja, jag tycker faktiskt LO-ordföranden Johan Lindholm borde bli tuffare och inte rygga tillbaka inför risken att banden till dagens S-ledning kan brista. Visst var den fackliga segern på S-kongressen när det gäller karensavdraget viktig. Men det räcker inte. Det finns inget rimligt skäl till varför LO godvilligt ska låta sig reduceras till Mikael Dambergs högersocialdemokratiska alibi.

Efter 46 års medlemskap i Socialdemokraterna är jag numera partilös demokratisk socialist. Men det innebär inte att jag kommer att lägga mig på ”sofflocket”. Denna blogg är ett av uttrycken för detta. Jag har sagt att jag förmodligen kommer att rösta socialdemokratiskt i kommunalvalet här i Täby och möjligen även i regionvalet. Men i riksdagsvalet kan mina råd och slutsatser kort sammanfattas i tre punkter:

• Vill du förhindra att fascister får ökat inflytande efter valet bör du inte rösta på något parti till höger om S. SD är Sveriges svar på Trumps galna MAGA-rörelse och måste hållas borta från regeringen.

• Vill du förhindra att S, vid en rödgrön riksdagsmajoritet, sluter ett nytt ”januariavtal” med ett eller flera partier till höger eller bildar en S/M-regering bör du rösta på V. 

• Endast en rejäl och genomtänkt rödgrön jämlikhetspolitik kan långsiktigt motverka att SD fortsätter att exploatera revorna i välfärdsstaten.

Med de orden avslutar jag bloggandet för denna gång och tillönskar er alla en fin fortsättning på vinterveckan. Och göm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den. 

Akvarell av Ilse-Marie Rautio

Foto: Pontus Lundahl/TT

I helgen ska Magdalena Andersson tydligen besöka Kiruna. En fråga som hon då borde få är varför hon och andra i S-ledningen var så tysta när Ebba Busch och ett utländskt gruvbolag körde över Kiruna kommun och socialdemokraterna i Kiruna när det gäller grafitgruvan i Vittangi. Hittills har inte mycket hörts från S-ledningen för att stötta partivännerna i Kiruna. Jag hoppas inte det har att göra med att många gamla socialdemokratiska dignitärer numera är en del av gruvlobbyn.

– Skrivet av Kjell Rautio, 2026-02-06 –

Jag har skrivit om Ebba Busch koloniala förhållningssätt till folket i norr tidigare, bland annat strax före årsskiftet här på bloggen. I Vittangi, min barndomsby, vill nämligen ett australiensiskt gruvbolag (Talga) öppna en gruva som ligger mitt i byns vattentäktsområde mellan Torneälven och Vittangiälven. 

Kiruna kommun och Kirunas socialdemokrater har sagt ett tydligt NEJ! till att göra en detaljplan för Vittangigruvan på grund av kostnaderna, riskerna och att det stora miljöingreppet genererar mer kommunala utgifter än intäkter. 

På goda grunder befarar Kirunas politiker en ökad belastning på den redan hårt ansträngda kommunala ekonomin. Vi minns alla skriverierna om problemen i kommunens skolor och äldreomsorg. Kiruna är dessutom mitt inne i en “stadsflytt”, som närmast kan kallas en stadsrivning, på grund av LKAB:s gruvbrytning.

Många bygder i norra Sverige riskerar att drabbas av kolonial profitjakt när nya mineralfyndigheter upptäcks. Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

Kiruna kommun har i princip inte någon arbetslöshet och en stor brist på bostäder. Detta innebär att gruvetableringen sannolikt leder till “fly-in-fly-out-jobb”, som genererar skatteintäkter i andra delar av landet eller världen. Det är inte så konstigt att Kirunas socialdemokrater och kommunfullmäktige i Kiruna sagt stopp och belägg till det australiensiska gruvbolagets exploateringsplaner.

Detta har dock inte hindrat Ebba Busch att åsidosätta det kommunala självstyret, plocka bort kommunens planmonopol och istället ge uppdraget till länsstyrelsen i Norrbotten. Då ska vi veta att detta är samma länsstyrelse som just nu är involverad i en härva som rör misstankar om korruption i relation till gruvindustrin. Nyligen avslöjade TV4 att länsstyrelsen i Norrbotten misstänks ha mörkat nästan 200 misstänkta miljöbrott, där de flesta rör just gruv- och stålindustrin. Detta är naturligtvis oroväckande nyheter, som väcker frågor om tystnadskultur, rädsla och korrruption som alltid riskerar att uppstå på orter och i landsdelar där stora bolag är de dominerande arbetsgivarna. 

Oron blir inte mindre när vi vet att de stora gruvbolagen och stålindustrin lyckats värva en stor grupp före detta socialdemokratiska toppolitiker som “ansikten utåt”, lobbyister eller ägare.

När Magdalena Andersson besöker ett ”vintrigt” Kiruna har hon en del frågor som väntar på svar. Foto: Ilse-Marie Rautio.

Tidigare har ju Göran Person varit ordförande i LKAB. Idag kan vi se den tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som affischnamn och ägare i Talga. En annan tidigare arbetsmarknadsminister, Anders Sundström, finns som intressent i Kaunis Iron. Förre LO-ordföranden och näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson jobbar idag som lobbyist åt SSAB, dvs han som myntade slagdängan ”jag älskar gruvor”.

Vi vet att dessa stora bolag, exempelvis LKAB, anlitar olika lobbyföretag. Vi vet också att Eva Nordmark jobbar som lobbyist åt Rud Pedersen, där hon är lobbykollega med förre statsministern Stefan Löfven. Mitt i Rud Pedersens lobbyarbete finns också socialdemokraten Roger Hällhag, som för några år sedan uttalade sig när det gäller Talgas planer på att öppna en gruva i Kiskamavaara som ligger lite norr om grafitfyndigheten utanför Vittangi.

Jag hoppas verkligen inte att s-kopplingarna till gruvlobbyn förklarar varför det varit så tyst från den socialdemokratiska partiledningen om den kamp mot Ebba Busch kolonialism som partivännerna i Kiruna driver.

Hur det blir med den nödvändiga upprustningen av Malmbanan är också en viktig fråga för norra Sverige och landets ekonomi. Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

För man kan ju inte förneka att det varit tyst. Det har inte hörts ett knäpp till stöd för Kiruna-sossarna i frågan om Vittangigruvan. Den rikspolitiker som synts och uppmärksammat problemen är Vänsterpartiets Birger Lahti. Det förtjänar han en eloge för. Från den socialdemokratiska norrbottensbänken i riksdagen har däremot inte mycket hörts. 

Så frågorna tränger sig på: Varför är du så tyst om Vittangigruvan, Magdalena Andersson? Varför är det så tyst, från både den regionala och centrala nivån inom socialdemokratin, om Vittangigruvan?

Med de frågorna sätter jag punkt för bloggandet denna gång och önskar er som orkat läsa så här långt en riktigt fin vinterhelg. Och glöm inte att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den.

Akvarell av Ilse-Marie Rautio.

Nyligen var den svenska ”oneliner-drottningen”, Ebba Busch, ute och pratade om ”svenska värderingar” igen. Hon menade att det är viktigt att vara glasklar med detta, som hon ibland även brukar kalla för ”kristna värderingar”, för ”att hålla packet borta”. Vänsterns svar på denna rasistiska retorik borde vara en konkret jämlikhetspolitik som förbättrar livsvillkoren för folkflertalet.

– Skrivet av Kjell Rautio, 2026-02-04 –

Det är alltså här vi är nu. En ledande effektsökande politiker som medvetet förråar språket och talar om vikten av tydlighet. Fast egentligen handlar det ju inte alls om tydlighet utan om motsatsen. Vi kan även kalla det för identitetspolitik eller signalpolitik.

”Svenska värderingar” är ett gummibegrepp som kan betyda nästan vad som helst. Ett identitetspolitiskt signalord som Busch vill färga med sin högernationalism.

Liksom Donald Trump talar Ebba Busch till våra reptilhjärnor. Vad det handlar om är en exkluderande nationalism som mycket medvetet bygger murar mellan ”vi” och ”dom”. Retoriken känns igen och understöds av SD, vars ungdomsförbund nyligen föreslog att vi bör inrätta en svensk motsvarighet till ICE.

Jag hoppas innerligt att de rödgröna och Magdalena Andersson inte lockas in i SD:s och Ebba Busch ”Trump-fälla”. Politik är för viktigt för att göras till ett populistiskt retorikmästersterskap. Som Björn Afzelius en gång formulerade det: ”Nej, politik är inget mode, ingen ”ball och trendig grej”. För dom flesta är det en livsnödvändighet.”

Utifrån denna insikt borde de rödgröna partierna bygga valrörelsen. Visst är Ebba Busch och Jimmie Åkesson rasister och högerextremister. Men att konstatera detta är inte tillräckligt. Det räcker inte. Bestående samhällsförändring byggs inte enbart på kritik av andra. Man måste också ha ett trovärdigt alternativ med bred folklig förankring.

De rödgrönas fokus bör därför läggas på att identifiera och lösa samhällsproblemen och svara på frågan: Vad är viktigt för att så många som möjligt ska få ett så bra liv som möjligt? Det handlar om att göra en realistisk samhällsanalys och sedan ta fram konkreta reformer som gynnar folkflertalet. LO:s krav på kortare arbetstid är ett steg i rätt riktning som borde följas av fler.

Jag har tidigare föreslagit en rödgrön jämlikhetspakt, som innebär ett löfte om att ojämlikheten ska ha minskat märkbart och mätbart fram till år 2030. Det handlar om att ställa högerns identitetspolitiska snömos i kontrast till en konkret jämlikhetspolitik som märks i människors vardag.

Det är dags att sätta igång med det arbetet nu. För vi vet ju att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den. Med de orden vill jag önska er en god fortsättning på veckan och hoppas att ni trivs i de uppiggande minusgraderna.

Nyligen antog Täby socialdemokratiska arbetarekommun ett särskilt uttalande, riktat till den socialdemokratiska riksdagsgruppen, om den rådande kriminal- och migrationspolitiken. Det handlar om att säga ett tydligt NEJ! till sänkt straffbarhetsålder och JA! till en rimligare och rättssäker migrationspolitik. Jämlikhetstanken, som är kärnan i socialdemokratins ideologi, står inte i motsättning till mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat. Tvärtom. De förstärker och betingar varandra.

*Skrivet av Kjell Rautio, 2026-01-31*

Efter att socialdemokratins egen “järnlady”, Teresa Carvalho, öppnade för att sänka straffbarhetsåldern till 14 år bjöd högerpartierna över och skrek “Vi är hårdare! Vi vill se 13-åringar i fängelserna!”. Detta var föga förvånande. Vad S-ledningen än gör, när det gäller att lansera repressiva förslag, kan vi nog kallt räkna med att högern och SD kommer att bjuda över.

Tyvärr har S-ledningen ängsligt glidit med, utan att ifrågasätta straffretorikens och högerpolitikens sakliga grunder. De har istället satt sig på den borgerliga kälken. Både hastigheten och riktningen på denna ”kälkfärd” har väckt kritiska reaktioner i arbetarrörelsen, bland forskare och dem som dagligen arbetar med frågan.

Tidigare har bland andra landets största S-distrikt (Skåne) varnat för följderna av denna ”kriminalpolitiska kapprustning”. Ekonomihistorikern Tony Johansson har också gjort en saklig och fördjupad analys av vinsten med invandring. Det är som jag ser det ett demokratiskt sundhetstecken att allt fler nu börjar säga ifrån, både inom och utanför socialdemokratin. Det beslut som Täby arbetarekommun fattat är ett uttryck både för integritet och sakligt grundad analys.

Förra året avslutades med att Annette Lyth, lärare vid Försvarshögskolan (på DN-debatt (26/12) sågade retoriken om “barnsoldater” och den kriminalpolitiska kapprustning som pågår mellan S-ledningen och högern: “…ingen som kan något om frågan håller med dem.” Dagen efter blåste Advokatsamfundets nyvalde ordförande Johan Eriksson till strid mot alla i politiken utom Vänsterpartiet, som han anser är det enda partiet som inte låtit sig dras med i den överhettade populistiska retoriken.

Istället för att splittra den rödgröna oppositionen och sätta sig på den borgerliga kälken borde S-ledningen ansluta sig till Vänsterpartiets linje och bjuda den SD-beroende regeringen på sakligt grundat och ideologiskt motstånd. Vad Sverige behöver är inte mer av ängslig och utslätad “nationell borgfred” i centrala och viktiga jämlikhets- och rättighetsfrågor. 

Den våg av rå hämndlystnad och social arrogans som just nu drar genom samhället legitimerar en form av politisk vuxenmobbning, som slår mot de allra mest utsatta människorna. Huvudsaken tycks vara att utkräva hämnd, inte att hållbart och långsiktigt lösa samhällsproblemen. Socialdemokratin behöver helt klart en vassare makt- och samhällsanalys.

Ibland är det bra, som Bengt Göransson brukade säga, med en rejäl ideologisk träta. Det stärker demokratin. Eller som min pappa brukade säga: “Det är bara döda fiskar som flyter medströms.” Ett parti som allt för intensivt längtar efter uppgörelser, innan det presenterat en egen konkret politik, får uppgörelser som bygger på andra partiers politik. Efter “januariavtalet” är det en insikt som är svår att prata bort.

Vad som behövs är ett antal gemensamma och konkreta rödgröna reformförslag, som ställs i tydlig kontrast till den rådande högerpolitiken. Gräsrötter och fackligt aktiva måste känna att det är mödan värt att offra timmar, kvällar och helger för en politik som håller ihop landet. Det måste kännas att det gör ordentlig skillnad när vi går för att rösta. Dessutom ligger ju faktiskt en rödgrön (S, V, MP) riksdagsmajoritet inom räckhåll. Men den kommer inte av sig själv.

Allt fler ser nu det vansinniga i den överhettade kriminalpolitiska  feberdansen. Fler socialdemokratiska arbetarekommuner borde följa Täbysossarnas exempel. S-ledningen har all anledning att lyssna på sina “gräsrötter”, om man ska få igång sin valorganisation. För vi vet ju att demokratin byggs underifrån. Uppifrån raseras den. Med de avslutande orden hoppas jag ni får en riktigt fin helg och ett bra skidföre! ♥️