Socialister brukar protestera mot nedskärningar men i klimatkrisens spår är det många som intar diametralt motsatt åsikt. Jason Hickel har i åtskilliga artiklar och i boken Less is more gett uttryck för hur ”nedväxt” kan rädda världen. Det marxifierade språkbruket kan inte dölja att vi har att göra med ett schematiskt tänkande, där ”Nord” exploaterar ”Syd”, som om kolonialismen fortsatt efter koloniernas formella självständighet. Det finns visserligen en hel del i det att stora länder kan utöva utpressning på mindre, men om Kina räknas in i ”Syd” hamnar man i en principiell ursäkt för allt vad en diktatur kan göra både inom och utom sina gränser.[1]
Hickel blev inbjuden till Fudan University i Shanghai den 18 mars 2025, där han pratade om ”Kina, ojämnt byte och det nuvarande världshistoriska vägskälet” inom ramen för ett tema om ”Socialistiska perspektiv på global styrning i en multipolär värld”. Professor Hickel sa då att världen var kapitalistisk, men att det fanns gränser för hur långt kapitalet kan gå i sina hemländer – imperialism är en nödvändig del av kapitalismen. ”Syd” säljer mer av material och energi till ”Nord” än vad ”Syd” själv använder genom ojämnt byte. Därmed friskriver den brittiske professorn Kinas kommunistparti från ansvar för den klimatpåverkan landet har. Dess utsläpp är tre gånger större än USA:s och utsläpp per capita ligger sedan 2013 högre än de för EU.[2]
Jason Hickel anspelar på Marx för att finna berättigande för sina nedväxtprojekt. Den noggrannaste marxifieringen står dock Kohei Saito för.[3] Låt oss återkomma strax till Saitos Marx, och först fråga oss vad Saito är ute efter. Det kan man bli varse i den parallellt utgivna Slow down.
I själva verket vilar Saito på Hickel. Vi måste då gå in i en världsbild bestående av två världar, Nord (som är den rika världen) och Syd (som är den fattiga). I Nord kan konsumtionen radikalt sänkas genom arbetstidsförkortning och medborgarlön. Medan Syd kan få sin upprättelse om ”ojämnt byte” upphör, den handel som innebär att energi och naturresurser extraheras från Syd för export till Nord.[4]
Något ord om den politiska realismen i förslaget om kortad arbetstid kunde man önska sig. Bland annat det faktum att arbetstiden i praktiken förkortats på två sätt, per dag eller vecka, men också över livstid, pension. I det senare fallet har den förbättrade hälsan bland äldre inneburit ett gott liv utanför ”nödvändighetens sfär” som Marx kallade vanligt arbete. Men när barnafödandet sjunker uppstår problem med att färre ska försörja fler pensionärer. Ska barnafödandet uppmuntras – invandring kan ju inte hjälpa i evighet?
Med tanke på de groteska samhällsformationer som uppstått i de oljerika länderna, och den utpressning de kan utsätta de rika oljeimporterande länder för, blir idén att energiexport skulle vara ”utplundring” minst sagt ensidigt. På 1960- och 1970-talen nationaliserades oljetillgångarna i flera länder i ”Syd” vilket gav shejker och militära ledare en maktposition både internt och internationellt. Arabländerna inom OPEC utnyttjade sin kontroll över oljeutbudet uttryckligen för att straffa Israel 1973. I våra dagar har Ryssland utnyttjat sin export av olja och gas för att pressa importländer till eftergifter. Huruvida exportören eller importören har övertag i handelsrelationerna avgörs av vilken frihet vardera sidan har att välja alternativ, att falla tillbaka på annan exportvara, respektive välja annan importvara eller annan importör för samma importvara. Idén om ”ojämnt byte” utgår från att exportören av råvaror alltid är i underläge. Energiråvaror är alldeles för viktiga för även det rikaste landet för att man kan ta det för givet.
Ur klimat- och hållbarhetssynpunkt missar nedväxtens världsbild något väsentligt, nämligen att vi står inför behovet att snabbt byta ut teknik. Det gäller i första hand de bränsleeldade kraftverk och de förbränningsmotorer som används världen över. De är skapade för fossila bränslen, och de är ineffektiva – cirka 40 procent kommer ut som nyttiggjord energi. Att reducera konsumtionen med exempelvis hälften innebär ju ingen lösning eftersom den andra halvan återstår. Det finns ingen klimatvetenskaplig undersökning som säger att hälften räcker. Biobränslen räcker inte för att ersätta allt fossilt, men kan vara till hjälp i övergången. Kärnkraftverk bygger i princip på samma usla teknik, men kärnbränsle kan inte stoppas in i befintliga fossilkraftverk utan måste byggas nya med särskilda säkerhetskrav.
De förnybara energislagen måste vara den grund som ger en hållbar utveckling, inklusive en utplaning av folkmängd, konsumtion och utvinning av råmaterial ur jordskorpan. Men vatten-, vind, sol- och vågkraft samt jordvärme och bioenergi medför andra miljöproblem som inte helt kan undanröjas. Drömmen om en omställning fri från målkonflikter är just en dröm. Att bygga kraftverk utan bränsle och bilar med elmotorer räcker inte för en omställning, de gamla måste ju fasas ut i samma utsträckning som de nya fasas in. Det är politikens uppgift att samordna ut- och infasning, och då kan man inte komma ifrån att det blir mer av planekonomi jämfört med den ”kreativa förstörelse” som präglar kapitalismen.
Saito viftar bort förnybar energi genom att förknippa den med ”grön tillväxt” och att tillväxt omöjligen kan ge utsläppsminskningar. Det är helt enkelt fel: Om Saito besvärat sig med att ta del av statistiken kunde han ha sett att utsläppen systematiskt sjunkit i absoluta tal i Nord-länder som EU, USA, Japan och Storbritannien, medan de ökat i Syd-länder som Brasilien, Kina, Indien och Turkiet. Det gäller även utsläpp per capita. Nords territoriella utsläpp är mycket större än dess konsumtionsbaserade.[5]
När det gäller den andra boken, om Marx, tekniken och ”nedväxtkommunismen”, blir det väldigt mycket torrsim. Finns det inte skäl att tro att Marx hade hyllat de förnybara energiteknikerna för att de erbjöd ett oändligt flöde av energi? Om materialet som krävs för kraftverk och motor kan återanvändas, så har vi uppnått ett förnybart + cirkulärt samhälle, som tillsammans med utplaning av antalet människor kan bli hållbart i princip i evighet, såvida inte de klimatförändringar som nu satts igång får livet att kliva ut ur den balans som funnits under Holocen. Istället närläser Saito marxistiska tänkare med ett enda syfte – att hitta spår av ”nedväxt” långt innan begreppet uppfanns och därmed operera bort den teknikoptimism som ändå fanns där. Och det är just här det slår fel, för Saito likställer Marx villkorade teknikoptimism med tillväxt, ”produktivism”. Hur jag än bläddrar i Saitos bok hittar jag inga bevis för att detta var Marx inställning, den bara antas.
Inte heller i Marx egna texter kan man finna stöd för oändlig tillväxt som ett mål eller som en oundgänglig del av den önskade framtiden. Inte ens i Kommunistiska manifestets bombastiska beskrivningar av hur bourgeoisien revolutionerar produktivkrafterna går det att plocka fram en underliggande mening om att detta ska fortsätta i kommunisternas framtid. I Kapitalet, första boken, finns ett långt kapitel om ”den så kallade ursprungliga ackumulationen”, som sannerligen inte är beröm åt kapitalistisk utvecklingsmani. Mot slutet finns där något som liknar en skiss av den kommunistiska visionen i och med att kapitalismen på ett motsägelsefullt sätt utvecklar teknik och transporter. Storskaligheten gynnar uppkomsten av samarbete, och ”arbetsmedlen utformas för kollektiv användning”.
Bertell Ollman skrev för länge sedan en artikel om Marx vision om kommunismen.[6] Jag skulle vilja framhålla två saker som återkommer ständigt i Marx texter, nämligen ”samverkan” och ”arbete”. Den storskalighet som uppstår när det ena företaget slår ut eller köper upp det andra lägger grunden för samverkan. Därmed skulle en ny inriktning ske på arbetsmedlen utvecklades, för att passa ”kollektiv användning”.[7]
Arbetet är än mer grundläggande för både analys och vision hos Marx. I fabriken, med sin minutiösa arbetsdelning, stympades arbetet i små repetitiva sysslor. Det blev motsatsen till kreativt arbete, det blev arbete rätt och slätt, något som kunde mätas i arbetstid. Denna upptäckt var mer än bara en förklaring av materiell fattigdom, det var också en hyllning till det fria och kreativa arbetet som utvecklar individens slumrande förmågor. Kommunismen innebar arbetsdelningens upphävande och snart skulle det fria arbetet ta över och därmed skulle identiteten till ett enda yrke försvinna. Människan skulle varken bli jägare, fiskare, herde eller kritiker, utan istället jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten.[8]
Saito vill göra gällande att inte bara ”produktivismen” utan också ”eurocentrismen” skulle opereras bort från Marx, och att Marx var själv på väg mot denna uppfattning efter 1868. Det senare hängde ihop med att Marx blev alltmer intresserad av äldre former av kollektiv egendom. Det är faktiskt inget nytt, det framhölls på 1960-talet redan. Tyvärr har Saito missat Eric Hobsbawms analys av Marx syn på förkapitalistiska samhällen.[9]
Fokus hamnar här på Vera Zasulich brev till Marx 1881. Hon frågade rakt på vad Marx trodde om den ryska bondekommunen, kunde den erbjuda en väg till kommunismen? Två år före sin död tvekade Marx i sitt svar till Zasulich. Han skrev fyra utkast men det blev bara det femte som skickades. Uppenbarligen brottades han med sina egna uppfattningar, och hemligheten bakom denna tveksamhet var helt enkelt en förenklad syn på den historiska utvecklingen.
Brevet från Zasulich fick Marx att djupare studera den ryska bondekommunen, och ganska snart modifiera sin ståndpunkt i så måtto att den västerländska vägen till kommunismen inte nödvändigtvis var den enda. Men han vidhöll att om Ryssland vore isolerat i världen, hade utvecklingen tvunget behövt gå den långa västerländska vägen.
Den ryska miren hade en dual karaktär, skrev Marx i utkasten till svar på Zasulich förfrågan: Gemensam egendom men privat produktion på enskilda lotter. Dess duala karaktär fanns också på andra sätt, såsom förekomsten av rörliga ägodelar som skapar skillnader mellan bönderna, å andra sidan var de ryska bönderna bekanta med det lagarbete som kallades artel, där lagledaren var vald och arbetsresultatet delades lika. Medlemskap i miren var inte byggd på släktskap, vilket Marx betraktade som ett framsteg från de arkaiska formerna av kommunal egendom.[10]
Den revidering Marx gör av sin gamla uppfattning är måttlig och handlar om hur långt det privata storjordbruket kommit. I England hade småbönderna förlorat sina egendomar redan på 1500-talet när kommersiellt fårbete slog ut åkerbruket. Småbruk köptes upp och slogs ihop till storgods. En klass av kommersiellt inriktade storbönder hyrde mark av de adliga jordägarna och kunde välja och vraka bland de egendomslösa för de få arbetstillfällen som fårbetet krävde.[11]
England låg långt före andra länder i denna ”expropriation av lantbefolkningen från gård och grund”. I Sverige genomfördes storskifte, enskifte och laga skifte på initiativ av staten från mitten av 1700-talet för att lägga samman de små tegar som byns åkerfält var uppdelade i. Även om det gick långsamt var processen ändå långt gången när det socialdemokratiska partiet bildades mot slutet av 1800-talet.[12] Men i Ryssland var inte bara omläggningen senarelagd utan också förknippad med inslag av kollektivt arbete i byarna. Och det var just äganderätternas påverkan på villkoren för arbetet som låg i fokus hos Marx. Frihet och mänsklig utveckling stod i motsättning till privat ägande av mark och arbetsmedel, men samtidigt innebar sammanslagningarna av småbruken att samverkan kunde uppstå på ”en högre nivå”. Marx skrev om småproduktionen, både småjordbruket och hantverket, att det var ett produktionssätt som stannat halvvägs:
Detta produktionssätt förutsätter att jorden och de övriga produktionsmedlen är uppdelade mellan många ägare. Sådana produktionsförhållanden utesluter koncentration av produktionsmedlen och därmed också samverkan, de tillåter inte arbetsdelning inom den enskilda arbetsprocessen, samhälleligt herravälde över naturrikedomarna och full utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna. De kan endast bestå så länge samhället och produktionen ännu befinner sig på ett primitivt utvecklingsstadium. Att söka föreviga dem vore, som Pecquer med rätta säger, ’att påbjuda den allmänna medelmåttigheten’.[13]
Det är denna syn som Saito vill operera bort. Han förstår inte att Marx villkorade värdet av äldre former av kollektiv egendom. Saito resonerar som om Marx började försvara alla former av kommunal egendom, och dessutom förknippar Saito dessa kollektiva egendomar med ett ekologiskt jordbruk. Han vill göra gällande att Marx började uppskatta småbrukets repetitiva karaktär, en årscykel av sådd och skörd, som innebar ”en stationär och cirkulär ekonomi utan ekonomisk tillväxt”.[14] Det är ett fantastiskt påstående, eftersom det måste betyda kommunismen redan funnits, och nu gäller det att återvända till den. Vi får en reaktionär marxism!
Det blir följdriktig när Saito väljer att framhålla rörelser som Via Campesina som en grund för en uthållig framtid. Det är ett internationellt nätverk för småbönder, fiskare med flera som vill bygga vidare på traditionella ”agroekologiska” metoder som ger hälsosam mat i harmoni med naturen.[15]
Det är förståeligt att Saito önskar småbonden tillbaka med tanke på erfarenheterna från Sovjet och Kina. Där genomfördes kollektiviseringar av jordbruket på 1930-talet respektive 1950- och 1960-talen. Men det genomfördes extremt snabbt och med syfte att bygga industrier, vilket innebar utsugning, i ordets högst praktiska betydelse av tvångsleveranser och tvångsflyttningar till industrier och städer.[16]
Marx hade beskrivit hur lantbefolkningens drivits från gård och grund under kapitalistisk ledning utdraget över ett par hundra år i England, men i de realkommunistiska staterna gjordes detta på bara några få år och till priset av miljontals döda genom arkebuseringar eller svält. Kollektivjordbruket i Marx vision fick egentligen aldrig någon chans utan reducerades till ett instrument för industrialisering där staten fungerade likt en totalkapitalist när den härmade den engelska expropriation som Marx förbannade. Intrycket att kollektivjordbruk var ett av historiens största misslyckanden förstärktes av de reformer som iscensattes av Deng Xiaoping från 1979. Då lättade trycket på bönderna och det blev tillåtet i folkkommunerna att experimentera med förvaltningsformerna, vilket ofta betydde avtal att arrendera ut jord till enskilda hushåll. Det var då som Kinas spektakulära tillväxt började.
Kan småbruket föda 8–10 miljarder människor? Saito hyllar småbruket på grund av dess ”stationära och cirkulära” karaktär, men i en värld där folkmängden fortfarande stiger är det allt annat än mänskligt. Det är också svårt att förstå hur något stationärt ska kunna minska utsläppen av växthusgaser. Om de tekniker som kräver bränsle ersätts med de som utnyttjar den naturligt flödande energin kan det gå. Om sådana investeringar bara förknippas med oändlig tillväxt blir det ingen omställning.
[1] Jason Hickel (2020) Less is more. How degrowth will save the world. Penguin.
[2] Jason Hickel: ”China, unequal exchange, and the present world -historic juncture”, Progressive International. Se också Mats Bladh (2025) ”Namnkunnig nerväxtförespråkare sopar Kinas ansvar under mattan”, Supermiljöbloggen, 1 augusti; UNEP (2025) Off target. Emissions gap report 2025, s 11.
[3] Kohei Saito (2022) Marx in the anthropocene. Towards the idea of degrowth communism. Cambridge University Press.
[4] Kohei Saito (2024) Slow down. How degrowth communism can save the earth. Weidenfeld & Nicolson, s 12, 211.
[5] Saito (2024), s 34ff; Friedlingstein et al (2025), s 988; FN (2025) Off target, s XVII; Bladh (2021) “Trendbrottet i energianvändningen”, Ekonomisk debatt, nr 4.
[6] Bertell Ollman (1981) “Marx vision av kommunismen – en rekonstruktion”, Tekla nr 11, s 3–45. Ursprungligen i Critique (1977).
[7] Marx (1867/1974) Kapitalet. Första boken. ”Samverkan”, s 280–292, ”Den kapitalistiska ackumulationens historiska tendens”, s 670.
[8] Ollman (1981), s 21.
[9] Eric Hobsbawm (1964) ”Introduction”, i Karl Marx (1857/1964) Pre-capitalist economic formations. Lawrence & Wishart, s 49–52.
[10] Teodor Shanin (1983) Late Marx and the Russian road. Monthly Review Pr, s 98–126.
[11] Marx (1867/1974), s 631ff.
[12] Carl-Johan Gadd (2000), Den agrara revolutionen 1700–1870. Natur och Kultur & LTs förlag, s 273–304.
[13] Marx (1867/1974), s 669.
[14] Saito (2022), s 207.
[15] Saito (2024), s 213, 221; Via Campesina.
[16] Mats Bladh (2011) Ekonomisk historia. Europa, Amerika och Kina under tusen år. Studentlitteratur, s 392ff, 440ff.
Mats Bladh 
