Ett norrländskt kök och kammare bebott av en gammal man dokumenterade jag här. En man med gröna fingrar. Några inventarier påminner om morföräldrarnas kök – den emaljerade vedspisen från Husqvarna, de släta, utanpåliggande köksluckorna av träfiberskivor (fast de jag älskar var målade med björkimitation), vägguret i kammaren, pinnstolar, vaxduk på köksbordet.
Mannen som bodde här är borta nu. Kanske står huset öde. Det är aningens vemodigt att tänka på det.
Många byter ut när de har ett gammalt hus.
De sätter in jordvärme och använder inte vedspisen.
Hela kåken är uppbyggd på detta för att få drag och ventilationssystem och så tar du bort det.
Marsvår. Kryddlanden ”städade” och topdressade med egen kompostjord. Mer finns att lägga ner arbete på. Väderomslag kommer att komma.
En glad hälsning vill jag bringa dig , vår. Jag vill hälsa dig, du livets stora skämtare. ditt humör smittar värre än en gäspning. Din stilla natt berusar med ett vin jag inte smakar, med en doft jag inte känner, med ett ljus som inte aktar nattens gudar.
Idag valde vi att sitta ute och dricka förmiddagskaffe för första gången detta år. Det dracks ut Höganäs-muggar med leverpastejmacka till. Det var soligt både ute och inne…
Dags att Pellerins margarin(frö)låda för att planera årets odlingar i kökslandet. I två år har jag nu kommit igång väldigt sent så nu ska jag ta igen det. Några nya fröpåsar behöver jag köpa men flera fröer sparade jag från förra årets skörd. Det är som alltid spännande att fundera ut och drömma om den närmaste odlingssäsongen.
Som bloggare får jag emellanåt väldigt oväntade frågor. Från Peter fick jag detta mejl:
”Hej Hittade dig på nätet . Vi har en gammal vedspis Skoglund & Olsson No 527. Det saknas Asklåda i den och jag söker med ljus och lykta efter antingen en begagnad eller alternativt en bild samt måtten så jag kan tillverka en. Är det något du kan hjälpa mig med?”
Jomenvisst. Jag har mejlat honom måtten (totallängd 41 cm, bredd 12 cm, höjd 9,5 cm) men bilderna väljer jag att lägga ut här till allmän beskådan. Lådan är enkel och självklar. Den finns i vedspisen i köket nere.
Askan i asklådan töms i en askhink som när den är full och avsvalnad sprids där näring till utomhusväxter behövs.
Vedaska är ett näringsrikt gödselmedel för trädgården, rikt på kalium, kalcium och fosfor, vilket stärker växter och främjar blomning/fruktbildning. Mer kan läsas här t ex.
Ur beskrivningen: En tegelvägg öppnas med ljus. Rutnätet följer fönstrens linjer och breder ut sig i fragment, som om något håller på att växa fram. Ljuset rör sig längs strukturen i skiftande färger, ett mönster i ständig förändring.
*
det finns miljontals liv att leva mellan himmel och jord miljoner solar som snuddar vid drömmarna i kvällningen står alla dörrar öppna
- Jöran Linder
*
Fragments of Reality, Allessandro Lupi.
Ur beskrivningen: Med hjälp av små speglar som rörs av vinden reflekterar Fragments of Reality naturligt och artificiellt ljus utan behov av elektricitet. Drivet enbart av osynliga naturkrafter förändras verket ständigt med ljuset, brisen och betraktarens position – ibland försvinner det, ibland skimrar det i korta glimtar.
*
Det är fint med konst på stan på allmänna platser. Installationerna ”Vinterljus” piggade upp. Här är två konstverk samt en dikt som hör till installationen ”Drömland” som jag dessvärre inte fotograferade.
Det blev rätt många biffar av den vildsvinsfärs vi fick tidigare, de blev middag både förra lördagen och helgens söndag. Resten ligger i frysboxen utöver en vildsvinsstek.
Vildsvinsbiffar med karamelliserad lök, sås med senap och timjan samt krossad kokt potatis med creme fraiche. Så gott!
Vi skrämde bort en galt på ljusa dagen för ett par veckor sen men att se den gladde ingen. Hoppas han också blir färs ;-)
I flera decennier har jag passerat Tunnbrödsbolaget E-M Bröd i Håll alldeles intill E4:an, mellan Ullånger och Gallsäter. Där nedanför har jag passerat med bil otaliga gånger och sett Tunnbrödsbolaget höja sig ovanför.
Ursprungligen var det en skolbyggnad som uppfördes mellan 1904 och 1906. På 1940-talet flyttades skolan och i lokalen började tillverkning av filtskor ”luddor”.
Ett tunnbrödsbageri startades i fastigheten av Edin och Melinder. Bageriet höll igång till 1966 enligt uppgift men så tog Härnö Tunnbröd i Härnösand över och fastigheten är numera ett ödehus med värmländsk ägare.
Vi befinner oss i tunnbrödsbältet, den klimatiska norrlandsgränsen. Norr om gränsen har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder därom. Jag är uppvuxen med hårt bröd, spisbröd, tunn – och flatbröd. Min man är van vid mjuka bröd som rågsiktskakor. Vi är födda på var sida om denna gräns.
Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.
Brödgränsen förklarar också var man haft vindkvarnar och därmed kunde mala mjöl även vintertid, vilket gör att man kan baka mjuka bröd året om. Där man inte hade detta har man en tradition av hårt bröd. Vem älskar inte sådan kunskap!?
Karlavagnen är mycket nära den står alldeles om hörnet, jag undrar, vem som ställt den där. Kanske någon, som känner sig hemma här och som tänker stanna, tills dagen gryr.
Bo Setterlind
Fortfarande kan vi härifrån gårdstunet se stjärnhimlen tydligt vid klart väder och månen i nedan. Men det har blivit svårare och svårare efterhand som nya bostadshus byggs. Att komma nära naturen blir krångligt på grund av ljusnedsmutsning i form av fasadbelysningar, lyktstolpar och alla dessa slingor, nät och solcellslampor från Rusta och Jula. För den som till äventyrs tycker att det räcker med knutlampor blir stjärnhimmel och norrsken endast ett vackert minne på grund av alla de andra elektriska ljuspunkterna.
Vi människor kommer allt längre bort från den natur som människor inte påverkat.
Tänk om man någonstans i sin ägo hade en sådan här vacker och välskött granhäck. Pudrad med snö :-) Den här levande markeringen gränsar mot en mindre grusväg och på andra sidan ligger en kyrkogård. Så fin!
En ny påminnelse om krig fanns i en ask i vindskontoret – en rostfri kökskniv från Erik Frosts knivfabrik i Mora. Vinsten från Luftskyddslotteriet 1944 var ett set om 3 st knivar, en av dem finns kvar här i Universumet.
Men när jag hör benämningen Morakniv tänker jag genast på en arbetskniv med spolformat träskaft i rött och med en slida av brunt pressat läder, en hantverkskniv som min far hade flera av. En av hans Moraknivar använder jag för att kontrollera om trä är ruttet eller inte, t ex i fönsterbågar eller skrapa fram en färgtrappa.
När jag hör orden luftskydd, skyddsrum, flygvapnet, lottakårens spanande ”tornsvalor”, mörkläggningsgardiner, Hesa Fredrik får de mig att tänka på de berättelser jag hört från andra världskriget. Ja spaningstorn för luftskydd fanns i min hemby under hela kalla kriget och Hesa Fredrik (VMA) tutar sin varningssignal än idag vid fara eller för att kontrollera att systemet fungerar.
Frågan är nu om den här knivens ska få komma i bruk eller fortsätta att ligga i sin ask på vinden… Är det någon som vet vilket användningsområde en kniv med just denna form är bäst till?
När vi nådde det gamla timmerhuset dit vi åker nu och då, hade huvudvattenkranen frusit fast i kylan, inte vattenrören utan själva kranen var fastfrusen. Alltså inte vattenläckage men inget vatten kom ur kranarna. Det tog 1,5 dygn innan huvudvattenkranen töade loss med hjälp av elvärme. Under den tiden tog vi vatten ur en mindre medhavd vattendunk så vi fick vatten till det viktigaste: kaffe och mat. För övrigt smälte vi snö på vedspisen.
Det tog tid att få upp i värmen i timmerstommen därför hölls dörrarna till de två största rummen stängda. Köket värmdes snabbast och blev som alltid centralpunkten med sin vedspis/kamin. En gång i tiden var det självklart att leva så, då när hela familjer bodde och sov i köket/stugan under de kalla vintermånaderna. El finns men Halvan vill gärna leva ”off-grid” i möjligaste mån så det blev många vändor till vedboden.
Bilen med förbränningsmotor startade inte när vi behövde den ett par dagar senare. Batteriet var urladdat och gammalt. Ett nytt köptes i stan drygt 5 mil bort. Vi var strandsatta så en hygglig granne hämtade hem det åt oss och 3,5 dagar efter men först skulle det laddas och därefter monteras under motorhuven i -25 gradig kyla. Sen kunde vi ta en sväng till affären 10 km bort. Då var det mest kritiskt med mjölken till kaffet som tagit slut :-)
”Umbäranden” behövs emellanåt för att förstå hur lättsamt det nutida livet oftast är. Och för att förstå något lite hur det var att leva för några decennier sen. Tänk bara att gå ut till ett utedass i mörker och -25 graders kyla. Nyttig erfarenhet…
Och visst tänker en på invånarna i Kiev, ja hela Ukraina.
Asklådan måste tömmas rätt ofta då det eldas dagarna i ända (uppehåll på natten). Till höger stigen i snön till vedboden.
Det var kalla vintrar under andra världskriget. Höga vedtravar på Strandvägen nära Djurgårdsbron 1941. Fotograf: Okänd, Aftonbladet. Bildnummer AB 540, Stockholms stadsmuseum, Sweden.
Följande krönika fastnade i mitt sinne då jag läste den för länge sen:
”När var du och dina barn i skogen senast? Enligt undersökningar har skogsbesöken minskat med en tredjedel på 20 år – och barnens skogsbesök har halverats.
”Vi vågar inte längre släppa ut ungarna” säger professor Lars Kardell på Statens Lantbruksuniversitet. Han har studerat våra skogsvanor under decennier. När han började forska om skog på sextiotalet hade han helt andra förväntningar.
”Jag trodde att det skulle bli rena trafikstockningar i skogen. Ju mer upplysta människor blev desto fler skulle söka sig ut i naturen.”
Men så blev det inte. Ungdomar uppger i undersökningar att de inte vill ut i skogen för att ”den är ofräsch ” eller ”tråkig – man kan ju inte köpa något där!”. Andra är rädda för skogen, deras föräldrar har lärt dem att det finns fågelinfluensa, smittbärande fästingar eller pedofiler i varenda buske.
”Barnen är överbeskyddade. De får inte gå till skolan eller pulkabacken själva och då missar de också att hoppa i snöhögar, jaga varandra svettiga, ta en genväg som är en senväg och lära sig hitta. Att låta dem bygga en koja i skogen existerar inte längre. Man kan ju slå sig!”
I stället sitter barnen inne och spelar dataspel och tittar på tv två, tre timmar varje dag, dricker läsk och får ont i hela kroppen. Man kan undra vad som är farligast.
Det är väl ingen hemlighet att jag numera är lite jävig ämnet, helt skogstokig för att vara ärlig, att jag genom militärträningen lärt mig älska naturen och skogen. Vi är en liten, men växande skara, som älskar att kräla i lera, klättra i träd, brottas i snön och göra situps i en glänta med fågelsång i bakgrunden. Jag skulle så innerligt önska att alla skolbarn också fick köra naturliga träningspass i skogen, att de kunde få lite skrubbsår och blåmärken och komma upp i maxpuls i en vacker skogsbacke.
Men icke. Om de över huvud taget rör på sig ska det vara schemalagda prestationsaktiviteter på konstgräs och med upplysta banor. Och alla ska skjutsas i bil till och från träningen. För att naturen är – ofräsch och farlig! Som vanligt gör barnen som vi vuxna gör. Om vi vuxna aldrig hoppar i vattenpölar och kastar oss baklänges i lövhögar – så kommer barnen heller aldrig att våga göra det. Det räcker med att gå ut och närstudera en myrstack eller lyfta på en mossig sten – så stimulerar man barnens fantasi och upptäcker naturens små mirakel tillsammans.
”Det går utmärkt att leva utan skog. Men man missar lite av livets glädjeämnen. I stället hänger man en pelargon utanför fönstret och stoppar en bofink i en bur, så tycker man att man får naturkänsla”, suckar Lars Kardell.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Så öppna burarna, kliv ner från löpbanden och ge er ut i världens största och bästa träningslokal: Naturen! ”
Så här skrev Hillevi Wahl, kolumnist i Metro i februari 2012.
*
Och hur ser det ut idag? Är naturen farlig? Är naturskog farlig, är den tråkig? Jag läste David Thurfjells bok Granskogsfolk med stor behållning då den gavs ut 2020 och fick ytterligare en syn på skog.
Mitt Universum 
