Inte sällan hör vi påståendet att alla barn skulle ha en mamma och en pappa, att det är dessa två personer som skulle vara förutsättningen för den egna existensen. Det vi vet är att en förutsättning för att ett barn ska bli till är att en kvinnas gener blandas med en mans gener. Det är inte samma sak som att alla barn har en mamma och en pappa. För vissa av oss, kan påståendet väcka en känsla av exkludering. Exkluderingen drabbar såväl barn som föräldrar.
Myten skapas av det heteronormativa samhälle vi lever i. Det finns ett antal aspekter som är nödvändiga att ta i beaktning för att bryta såväl heteronormativitet som falska antaganden. Föreställningen om att alla barn skulle ha en mamma och en pappa hänger ihop med myten om att barn skulle behöva en mamma och en pappa, en myt som Motargument tidigare har knäckt. Så, vad är det då som inte stämmer med föreställningen om att barn skulle ha en mamma och en pappa?
När vi kommer till adopterade barn finns en biologisk mamma och en biologisk pappa. Däremot kan dessa vara okända för såväl barn som förälder/föräldrar. Vetskapen om att det finns, eller har funnits, biologiska föräldrar som inte är kända kan innebära olika känslor om identitet och ursprung för barnet, men också för förälder/föräldrar.
Adoptivföräldrar kan vara en mamma och en pappa, men kan också vara t ex två pappor/mammor eller av en ensamstående mamma eller pappa. När adoptivföräldrar ingår i en icke-heteronormativ relation är det fel, mot såväl barn som förälder/föräldrar, att påstå att barnet har en mamma och en pappa. Det skapar känsla av exkludering för alla inblandade.
Tankesättet ovan kan appliceras även på två mammor som skaffar barn genom insemination eller äggdonation. Dessa sker via gener från en anonym donator, och inte förrän i vuxen ålder (18 år) har barnet rätt att ta reda på vem den anonyme donatorn är. I dessa fall får barnet två mammor. På samma sätt som att det är exkluderande i fallet med adoption är det även exkluderande i fallet med två mammor som skaffar barn via insemination eller äggdonation.
Det finns många som är envisa i föreställningen om att alla barn skulle ha en mamma och en pappa, med argumentet att det rent tekniskt krävs gener från en kvinna och en man för att ett barn ska bli till. Det är en alltför simpel förklaringsmodell, som i sin tur är kontraproduktiv och skapar känsla av exkludering för alla inblandade.
I debatten bör vi göra följande distinktioner:
Genetiska föräldrar – de två som bidrar med 50 % av sina gener till barnet
Juridiska föräldrar – den/de som enligt föräldrabalken är registrerad/e som förälder/föräldrar hos Skatteverket
Sociala föräldrar – den/de som tar ansvar för barnets omvårdnad utan att ha en biologisk relation
Föräldraskap, oavsett om det rör sig om en eller två föräldrar, oaktat kön, definieras av den, eller dem, som tar hand om barnet. Vi ska ha med oss att alla barn har, enligt Barnkonventionen, rätt till familjeliv, oavsett familjestruktur.
Att fortsätta sprida narrativet att vi alla skulle ha en mamma och en pappa kan vara direkt skadligt, med tanke på de allvarliga konsekvenser det kan få för alla berörda. Det kan vara gynnsamt att ha med sig tankarna om att föräldraskap och ursprung inte alltid följer de heteronormativa strukturerna, samt att inte vara rädd för att lyfta dessa i sammanhang där myten har blivit en ”sanning”.
Sverigedemokraterna gör ny reklamkampanj på FB med ännu ett extremt populistiskt utspel om immigranter i Sverige. Denna gång allra särskilt arabiska språket.
Och symptomatiskt beskriver SD själva att de riktar udden i retoriken och kraften i förslaget mot arabisktalande barn.
SD skriver minst ett grovt faktafel i sin text, kanske flera. Det finns rejält med solida forskningsunderlag om nyttan med modersmålsundervisning.
Omfattningen av modersmålsundervisningen kan vi se på att ungefär 7 procent av alla elever i Sverige är berättigade till arabiska som modersmål i svensk grundskola. Totalt sett är ungefär 29 procent av alla elever berättigade till modersmålsundervisning enligt Skolverket. Ungefär 50-51.000 barn i hela landet har lektionerna på arabiska modersmålet enligt ett par olika källor. Vi har en lista med källor nedanför bilden.
I Sverige ska elever lära sig svenska — och engelska — och ett tredje valfritt språk från 6:an — och elever kan få lektioner på sitt modersmål, om de behöver det för sin utveckling och talar sitt modersmål med föräldrarna hemma. Alla elever i nationella minoriteter har rätt till språklektioner på sitt/sina språk.
Skärmdump från SD:s officiella Facebookkonto 260309.
Det finns många exempel på desinformation och lögnpropaganda vad gäller innehållet i Koranen. Ett vanligt modus operandi är att skapa felaktiga citat, kraftigt vinklade översättningar, cherry-picking och att ta religiösa texter ur sitt historiska sammanhang. De falska korancitaten är skapade som politisk propaganda med syfte att misskreditera och demonisera islam och muslimer. Motargument bemöter en propagandabild med påstådda citat från Koranen.
Exempel på desinformation och lögnpropaganda om Koranen.
I skärmdumpen ovan finns en hel del att dissekera.
Flera citat är felöversatta eller påhittade
Flera formuleringar i bilden finns inte i Koranen. Ord som:
“terrorisera otrogna”
“halshugg dem när tillfälle ges”
“bränn dem levande”
förekommer inte i dessa verser i den formen. De är ofta parafraser eller helt påhittade formuleringar.
Exempel på felöversättningar och rena påhitt:
Koranen 8:60 handlar om att förbereda försvar för att avskräcka fiender i krig, inte att terrorisera civila.
Koranen 5:33 handlar om straff för väpnade banditer/krigsbrott i en statlig rättskontext, inte om att attackera vanliga människor.
Verserna tas ur sitt historiska sammanhang
Många av dessa verser handlar om specifika krigssituationer på 600-talet.
Exempel på sådana situationer::
Koranen 2:191 och 9:5 handlar om strider mellan den tidiga muslimska gruppen i Medina och fiender som brutit fredsavtal och attackerat dem.
Samma passager innehåller ofta också uppmaningar som:
att inte angripa först
att sluta strida om fienden slutar
att skydda dem som söker fred
De delarna utelämnas i den bifogade skärmdumpen.
Selektivt urval (cherry-picking)
Bilden listar bara verser om krig men ignorerar andra verser som t ex:
Koranen 5:32 – att döda en oskyldig är som att döda hela mänskligheten.
Koranen 60:8 – muslimer ska vara rättvisa och vänliga mot människor som inte krigar mot dem.
Koranen 2:256 – ingen tvång i religion.
Politiskt budskap
Rubriken “Politiker och det svenska folket. Vad är det ni inte förstår?” visar att bilden är politisk propaganda, inte en seriös religiös analys.
Den försöker skapa intrycket att islam i sig uppmanar till våld mot alla icke-muslimer. Det är däremot inte hur de flesta muslimska teologer eller forskare tolkar texterna.
Här är verserna från bilden jämförda med vad de faktiskt säger i etablerade översättningar (t.ex. Knut Bernström – Koranens budskap och M.A.S. Abdel Haleem – Oxford University Press). I genomgången av verserna förklaras också sammanhanget.
1. Koranen 2:191
Påståendet i bilden: “Dräp otrogna var du hittar dem.”
Versen i sammanhang (2:190–191):
“Kämpa för Guds sak mot dem som för krig mot er, men begå inte övergrepp.” (2:190)
“Och döda dem där ni möter dem och driv bort dem därifrån varifrån de drev bort er…”
Problem i bilden:
Den utelämnar versen innan som förbjuder aggression.
Kontext: krig efter att muslimer drivits från Mecka.
2. Koranen 3:28
Påståendet: “Muslimer får ej ha otrogna vänner.”
Faktisk betydelse:
Versen varnar för politiska allianser med fientliga grupper under krigstid.
Samma kapitel säger också:
“Gud förbjuder er inte att visa godhet och rättvisa mot dem som inte bekämpar er.” (60:8)
3. Koranen 3:85
Påståendet: “Annan religion än Islam är inte tillåten.”
Versen säger:
“Den som söker en annan religion än underkastelse inför Gud kommer inte att få den accepterad.”
Det är en teologisk utsaga, inte en uppmaning till våld eller förbud mot andra religioner.
4. Koranen 5:33
Påståendet: “Lemlästa och korsfäst otrogna.”
Faktisk vers:
Den handlar om straff för väpnat uppror och banditism (krig mot samhället).
I tafsir (t ex Ibn Kathir) kopplas den till banditer som mördade resenärer.
5. Koranen 8:12
Påståendet: “Halshugg dem som inte tror.”
Faktiskt sammanhang:
Versen handlar om Slaget vid Badr (624 e.Kr.), ett militärt slag.
Den beskriver en stridssituation, inte en generell regel för civila.
6. Koranen 8:60
Påståendet: “Muslimer måste terrorisera otrogna.”
Faktisk text:
“Förbered mot dem vad ni kan av styrka… för att avskräcka Guds fiender och era fiender.”
Ordet “terrorisera” är en vinklad översättning av ett ord som betyder avskräcka eller inge fruktan i krig.
7. Koranen 8:65
Påståendet: “Uppmana muslimer att bekämpa otrogna.”
Detta är en militär uppmaning under krig (Badr-perioden), och inte en generell uppmaning mot alla icke-muslimer.
8. Koranen 9:5 (den så kallade “svärdsversen”)
Påståendet: “Döda otrogna varhelst du stöter på dem.”
Men versen börjar efter detta sammanhang:
Den handlar om specifika stammar som brutit fredsavtal.
Och samma passage säger:
“Om någon av avgudadyrkarna söker ditt beskydd, ge honom skydd.” (9:6)
Det utelämnas i bilden.
9. Koranen 9:30
Påståendet: “Bekämpa judar och kristna.”
Versen kritiserar teologiska idéer (t ex att Jesus är Guds son).
Den uppmanar inte till våld.
10. Koranen 9:123
Påståendet: “Strid mot otrogna i din omgivning.”
Faktisk betydelse:
En uppmaning till försvar mot angripande grupper runt Medina.
11. Koranen 22:19
Påståendet: “Bränn dem levande och smält deras hud.”
Det är en beskrivning av straff i helvetet i efterlivet, inte något människor ska göra.
12. Koranen 47:4
Påståendet: “Halshugg dem när tillfälle ges.”
Versen beskriver vad som sker i ett slag och fortsätter:
“Sedan skall ni antingen visa nåd eller ta lösen.”
Alltså regler för krigsfångar.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den bifogade propagandabilden är just propaganda. Citaten är felöversatta, lösryckta ur sitt sammanhang och ibland direkt felaktiga, vilket ger en missvisande bild av vad Koranen säger. Många formuleringar i bilden är förändrade och saknar kontext.
Här är kontrollerbara källor där du kan läsa verserna själv och jämföra med texten i bilden. Källorna delas med fördel upp i tre typer: koranöversättningar, akademiska kommentarer och forskning om kontext.
Koranen själv (översättningar): Det enklaste sättet att kontrollera påståendena är att läsa verserna direkt i etablerade översättningar.
Sverigedemokraterna i EU-parlamentet publicerade en bild där de tycker namnet ”Jihad” inte ska få användas av personer i Sverige.
Vad de inte känner till är att det är ett förekommande namn som föräldrar ger sina barn även i kristna familjer.
Skärmdump från SD i Europaparlamentets officiella Facebookkonto 260301.
Glömde ni alla bort att språket arabiska talas av andra än bara politiska, extremistiska, islamistiska personer? Ordet för ”gud” på arabiska är ”Allah” – även om den troende som säger ´gud´är kristen eller har annan religiös trostillhörighet i arabisktalande länder. Skrevs i katolska biblar på arabiska språket före profeten Muhammeds liv.
Motargument har skrivit och motbevisat sådana myter många gånger förr.
För övrigt så uppger svenska Skatteverket att det är 461 personer som heter Jihad i förnamn som är folkbokförda i Sverige. Efternamnet Jihad har 24 personer idag i landet.
Sverigedemokraternas muslimhat är väldokumenterat. De gör allt i sin makt för att göra livet så svårt som möjligt för invandrare i allmänhet, och muslimer i synnerhet. SD har en tydlig antimuslimsk agenda, som bl a tar sig uttryck i att de kräver inskränkningar på muslimers rättigheter och religionsfrihet. För SD är åtgärden att förbjuda böneutropen nödvändig åtgärd för att kunna fortsätta vara trovärdiga i sina visioner om ett etniskt homogent Sverige.
På SD:s officiella sociala mediekonton läser vi följande:
”Sverigedemokraterna har tidigare föreslagit ett nationellt förbud mot böneutrop, eftersom vi anser att de inte hör hemma i Sverige.
Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 230306.
Motargument har vid ett flertal tillfällen förklarat varför det är olagligt att förbjuda böneutrop så som lagen står skriven. De lagar som strider mot ett förbud mot böneutrop är grundlagen, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.
SD, och andra muslimhatare, anför ofta argumentet att religionsfriheten, dvs en del av grundlagen, skulle innebära ”frihet från religion”. Det är en medveten feltolkning, som enbart grundar sig i en tolkning av själva ordet religionsfrihet.
Via nyare motioner har SD accepterat att de har haft fel angående vad religionsfriheten säger om böneutrop. Därför har partiet på senare tid omformulerat sina motioner för att uppnå sitt mål om att eliminera böneutrop.
SD:s senaste utspel på sociala medier om att de vill förbjuda böneutrop är inget nytt. Däremot minskar inte behovet av att motsäga SD i deras narrativ om islam och muslimer.
Partistyrelsen i Sverigedemokraterna arbetade hårt i många år med att få sina medlemmar att förfina retoriken, putsa ordvalen, undvika rasistiska uttalanden.
Kanske tyglade de inte sina egna för att de ville ändra på något. Det handlade troligen bara om att försöka få färre av sina politiker att bli avslöjade som extremister. Richard Jomshof har skrivit han är orolig över att medlemmar spelar in varandras uttalanden, för att SD vill minska antalet som avslöjas i läckor till massmedia. SD har inte råd med fler skandaler.
SD:s ledning har alltid varit öppna med att de inte skulle byta åsikter. De kommer inte sluta påstå att allt dåligt skulle bero på invandrarna. Deras medlemsutskott som utreder interna personärenden har nöjt sig med ‘varningar’ till högt uppsatta som brutit mot partiets nolltolerans och kommunikationspolicy — emedan andra, måhända bara de oviktigaste, lokalpolitiker fått gå för exakt samma slags övertramp.
Troligtvis var försöket att avgränsa tidsramarna för den så kallade ‘Vitboken’ (tidsperioden före september 2010) också bara ett försök att mörka de egentliga främlingsfientliga åsikterna i SD idag. Deras parti grundades av en grupp välkända antisemiter. SD hade antisemitism som sin enda ideologi under många år. Om en svensk bar en nazi-inspirerad uniform på 1990-talet var denne antisemitisk.
Jimmie Åkesson har senaste tiden försökt tvätta byken med det extremt naiva: ”Jag har aldrig stött på en vanlig svensk som är antisemit.”
Jimmie gick med i ett parti som just samtidigt införde ett uniformsförbud på sina egna möten.
En gissning är att all svartmålning vi ser de riktar mot påstådda antisemitiska invandrare har samma syfte som den organiserade ‘whataboutismen’ mot Socialdemokraterna — som troligen är en toppstyrd instruktion. Den kan eventuellt vara organiserad på internutbildningar för att försöka minimera alla diskussioner om och fortsätta mörka SD:s egentliga politiska ideologi.
Alla propagandaförsöken att ständigt byta samtalsämnet eller polera ordvalen har ännu inte lurat mig, och kommer väl inte lura någon.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Jimmie Åkesson (SD) har skrivit ännu ett av sina långa, självsäkra inlägg på sociala medier. Den här gången handlar det inte främst om invandring, utan om något som är viktigare i en valrörelse: vem som ska få beskriva verkligheten. Det är därför han börjar med att rita upp sin egen karta. Det var “kaos” för tio år sedan, säger han. Sedan har debatten varit “förhållandevis nykter”. Och vilka var det som inte var nyktra? “Extremisterna”, de som “försvarade Sveriges huvudlösa politik”. Språket är inte till för att förklara. Det är till för att stämpla.
Sedan kommer huvudnumret: angreppet på journalistiken. Åkesson påstår att “vänsterliberal media” staplar enskilda fall på varandra i en tävling om “det mest ömmande fallet”. Han beskriver rapportering som teater – “storslagen journalistisk kreativitet” – och tar i så att det knakar när han kallar Sveriges Radios uppgifter “groteska fabulerande” om utvisning av spädbarn. Poängen är enkel: om politiken får konsekvenser som ser vidriga ut i dagsljus, angrip dagsljuset. Gör berättelsen misstänkt. Smeta “vänsterliberal” över den och hoppas att publiken slutar lyssna. För om människor lyssnar, börjar de fråga. Och frågor är farliga.
Åkesson vill att invandringspolitiken ska diskuteras som ett diagram, inte som liv. Han säger det nästan rakt ut: “tuffa reformer” blir inte mindre nödvändiga även om ett “relativt fåtal” hamnar “mellan stolarna”. Det är den putsade formuleringen. Den råa betydelsen är att några kan krossas, bara maskinen får fortsätta rulla. Problemet är inte att han står för en hård linje. Problemet är att han vill ha applåden för hårdheten utan att ta ansvar för vad den gör när den möter verkliga människor och verkliga beslut.
Och så kommer disciplineringen. Han beskriver “sossar och finborgare” som vindflöjlar som “under galgen” tvingats till “retorisk avbön” men egentligen inte förstått någonting. Det är förakt, serverat som analys. De saknar övertygelse, de kommer vända igen, de måste pressas. Därför skriver han: “Moteld har således aldrig varit viktigare.” Och han preciserar vad han menar: “De måste både känna och förstå att den politiska kostnaden … är alltför hög.” Det där är inte ett argument. Det är ett hot i välkammat språk. Inte “övertyga dem”, utan “gör det dyrt för dem”.
Till sist spänner han upp scenen: höstens val blir “ännu ett invandringsval”. Allt ska dras in under samma rubrik, och två slagord ska räcka: stoppa “tvångsblandning” och mota varje försök att “urholka” reformerna. Det är en valmaskin i textform: först skrämsel om att “kaoset” kan återvända, sedan smutskastning av medier som visar konsekvenser, och till sist krav på mobilisering och lydnad.
Det leder till en offentlighet där rättssäkerhet och mänskliga följder ska bort från bordet. Den som visar vad politiken gör ska kallas extrem eller lögnare. Den som vill täppa igen uppenbara glapp ska anklagas för “urholkning”. Och den som tvekar i samarbetet ska “känna kostnaden”. Det är så man flyttar gränsen: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra debatten farlig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.
Varför är det här viktigt?
Det visar SD:s demokratibild i praktiken Ett parti med dokumenterade nazistiska och fascistiska rötter försöker konstruera en ”Alf Svensson-modell” för ett mikroparti på 0,2 procent – men med en avgörande skillnad: MED:s ledamöter ska inte representera sina väljare fritt, utan rösta i enlighet med SD:s gruppledning. Det säger mer om SD:s syn på folkstyre än hundra tal om ”respekt för demokratin”.
Det synliggör blockbygget runt SD Kvartals artikel och efterföljande avslöjanden bekräftar att SD inte nöjer sig med rollen som stort parti bland flera. De försöker bilda ett centrum med mindre partier – som MED – i omloppsbana runt sig. De partierna ska ge fler mandat och bredare legitimitet, men utan egen politisk frihet. Det är klassisk satellitparti-logik, känd från andra auktoritära projekt, nu i svensk kostym.
Det är pedagogiskt begripligt för väljare Många människor bryr sig mindre om ord som ”valteknisk samverkan” och mer om en enkel fråga: ”Vem är det egentligen jag röstar in?” SD–MED-planen ger oss ett konkret fall där vi kan säga:
Här skulle SD-väljare i praktiken rösta in MED, utan att det är tydligt för alla.
Här skulle MED-väljares mandat bindas upp till SD:s linje.
Här används riksdagens mandat och partistöd som bytesvara i en intern affär.
Det finns ett par tydliga uppgifter:
Dokumentera. Fortsätta samla och visa källor: Kvartals avslöjande, Expressens uppgifter om intern kritik, Omnis sammanfattningar, de SD-vänliga sajternas egna texter som bekräftar att planen funnits och mött motstånd.
Förklara. Varje gång SD beskriver sig som ”vanligt konservativt parti” finns ett konkret exempel att lyfta fram:
”Ett vanligt parti försöker inte köpa in mikropartier i riksdagen mot röstlojalitet. Det gjorde ni.”
Använda som case. SD–MED-affären kan bli en referens i andra diskussioner om SD:s maktstrategi, precis som Tidöavtalet blivit en referens för deras regeringssamarbete: – När nästa lilla högerparti dyker upp: ”Minns MED-planen.” – När SD talar om ”respekt för väljarna”: ”Minns röstlojalitets-kravet.” – När SD hävdar att kritikerna ”överdriver”: ”Minns hur långt den här planen hann innan den läckte.”
Planen att ge Medborgerlig Samling en bakdörr in i riksdagen verkar – enligt flera källor inne i SD – vara stoppad i dagsläget. Det är värt att notera. Men det är inte där berättelsen slutar.
Det är avgörande att:
Planen har funnits.
Den har drivits från högsta nivå.
Den har vilat på samma grundidé som genomsyrar SD:s historia: ett etnonationalistiskt maktprojekt som använder de demokratiska institutionerna som verktyg – och som gärna böjer reglerna, eller går runt dem, när det gynnar projektet.
Den här historien visar något långvarigt om SD:s sätt att tänka och agera. Det är också därför jag menar att SD–MED-planen – stoppad eller ej – är precis den typ av fråga som vi ska fortsätta följa, förklara och påminna om, långt efter att rubrikerna tystnat.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det har blivit ett återkommande påstående: att Sverigedemokraternas styrka i sociala medier visar vad ”vanligt folk egentligen tycker”. Att partiet bara säger det andra inte vågar säga. Men den slutsatsen bygger på en missuppfattning – inte om människor, utan om systemen som styr våra flöden.
Sociala medier är inga neutrala torg. De är kommersiella maskiner, byggda för att hålla oss kvar så länge som möjligt. Det som belönas är inte eftertanke eller kunskap, utan reaktion. Ilska. Oro. Förargelse. Sådant som får oss att stanna, dela och kommentera.
Algoritmerna bryr sig inte om vad som är sant, rimligt eller proportionerligt. De bryr sig om vad som fungerar. Ett inlägg som förenklar, spetsar och pekar ut en fiende sprids längre än ett som försöker reda ut samband eller erkänner osäkerhet. Det är därför konflikt alltid går före förklaring i flödet.
Med tiden formar detta också bilden av verkligheten. När hot, kris och förfall ständigt lyfts fram skapas en känsla av att allt är på väg att gå förlorat – även när samhället i många avseenden är mer komplext än så. Algoritmerna förstärker inte bara vissa budskap, utan också ett visst sätt att se på världen.
Det är i den miljön som Sverigedemokraterna har hittat sin form. Partiets kommunikation i sociala medier bygger ofta på starka känslor, tydliga motsättningar och ett återkommande budskap om hot: från invandring, från medier, från politiska motståndare. Det är effektivt. Inte nödvändigtvis för att det är sant – utan för att det passar systemet.
Men synlighet är inte samma sak som stöd. Ett kommentarsfält kan domineras av ett fåtal mycket aktiva röster. Ett viralt klipp säger ingenting om hur majoriteten av svenskarna faktiskt tänker eller röstar. Ändå får det konsekvenser. Samtalet förskjuts. Tonläget höjs. Gränser flyttas.
Demokratisk politik har svårt att konkurrera på de här villkoren. Den kräver ansvar, kompromisser och ett språk som inte alltid låter bra i ett 30-sekundersklipp. När den trängs undan i flödena är det därför inte ett tecken på att den saknar förankring – utan på att spelplanen lutar.
Det verkliga problemet är alltså inte att Sverigedemokraterna är skickliga i sociala medier. Det är att sociala medier allt oftare tas för verkligheten själv.
Flödet är inte folket.
Det är ett system som förstärker det som låter mest.
När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.
En källa i partiet sammanfattar reaktionen med en mening som redan hunnit bli klassisk:
”Det här låter som något man kom på inne på Jimmies kontor med en bag in box.” (Källa: Expressen)
Flera SD-företrädare, som intervjuats anonymt, framhåller två saker:
Planen har funnits. Den handlade om att ge MED:s partiledare Daniel Sonesson en valbar plats på SD:s lista i Stockholms län, och om att MED skulle avstå egna riksdagsvalsedlar och lova röstlojalitet i riksdagen.
Planen uppges nu vara stoppad. En ”central källa med insyn” säger till Expressen att ”dörren är helt stängd för MED:s Daniel Sonesson” och att det är ”helt uteslutet” att han får en plats i riksdagen.
Efter att planerna blivit offentliga har flera tunga SD-företrädare – om än anonymt – markerat mot dem och uppgett att upplägget nu är lagt på is.
Men lika viktigt är vad kritiken inte handlar om. Ingen av de citerade SD-källorna säger att det var fel av princip att försöka köpa in ett annat parti i riksdagen mot röstlojalitet. Invändningarna handlar i stället om kalkylen: att SD inte tjänar tillräckligt på det, att risken är stor och att Sonesson ses som ett politiskt sänke.
Alltså:
Fakta: Planen fanns, var förankrad i toppen och är nu – enligt flera SD-källor – stoppad i sin nuvarande form.
Mönster: Kritiken inom SD rör ”vad vi vinner på det”, inte demokratins spelregler.
Konsekvens: Vi har fått en ovanligt tydlig inblick i hur SD-toppen tänker när de försöker bygga sitt block: riksdagsmandat, partistöd och lojalitet är brickor i ett maktspel, inte heliga demokratiska mandat.
Att den här konkreta konstruktionen med MED har backats från betyder inte att projektet är över. Det betyder att just denna version av planen läckte, fick dåliga interna siffror – och därför får vila tills man hittar en smartare variant.
Medborgerlig Samling fick 12 882 röster i riksdagsvalet 2022t – ungefär vad ett riksdagsparti kan tappa på en dålig vecka i en opinionsmätning. Ändå var SD-ledningen beredd att rita om riksdagen för deras skull.
Det säger något om läget i SD-toppen inför valet 2026. Är SD verkligen så illa skickade att de kände sig tvungna att försöka lägga beslag på knappt 13 000 extra stödröster via ett mikroparti på 0,20 procent? I praktiken handlade planen om att göra MED:s väljare till SD:s stödröstbas – och sno åt sig knappt 13 000 röster från ett parti som inte ens klarar att ta sig över bruset.
Motargument är inte en nyhetssajt. Vi är en plattform som försöker visa mönster i den auktoritära och rasistiska politiken. SD–MED-historien är ett typexempel på något som börjar som ”en nyhet” men egentligen är en pusselbit i ett större projekt.
SD:s försök att lyfta in MED i riksdagen via egna listor – mot röstlojalitet – är inte bara ett misslyckat taktiskt drag. Det är ett ärligt fönster in i hur SD ser på riksdagen, väljarna och makten.
Motargument 
