Ni har nog aldrig hört talas om Anton Nyström (1842-1931); för mig var han tills nyligen bara ett namn. Men han var en lärd och produktiv författare, mest känd för i Sverige introducera August Comtes filosofi, positivismen. Och Comte har ni nog hört talas om för det var han som myntade termen altruism: läran att en människa ska leva, inte för sin egen skull, utan för alla andras skull, att hon inte ska se till sina egna intressen utan till andras intressen, inte eftersträva sin egen välfärd eller välgång utan andras välfärd och välgång. Säkert har ni också sett altruismen avfärdas som en monstruös etik, en kannibalistisk etik, en som predikar självuppoffring. Altruismen betyder förstås inte att alla de andra ska leva för min skull, utan den gäller generellt: alla ska leva för och offra sina egna intressen för alla andras intressen.
Att Anton Nyström tog altruismen på allvar framgår av texten på hans gravsten:
”Kärlek som grund
Leva för andra
Ordning som stöd
Framsteg som mål”
Leva för andra, inte för sig själv … Men något lite måste man bry sig om sig själv; som allra minst måste man äta och dricka så pass mycket att man inte svälter eller törstar ihjäl. Och när folk tar farväl av en brukar de säga ”Ta hand om dig!”, inte ”strunta i dig själv och ta hand om alla andra i stället!” Det är inte altruism de uppmanar dig till utan en liten smula ren själviskhet.
När min tantvän Inger gick ur tiden för ett par år sedan lämnade hon en hel del böcker efter sig. Bland dessa böcker fanns ett verk i fyra tjocka delar av Anton Nyström, Allmän kulturhistoria eller Det mänskliga lifvet i dess utveckling, 2. uppl., Stockholm 1900-1902. Jag plöjde igenom detta verk i hopp om att någonstans finne en utförlig och skarp motivering för att acceptera altruismen som ett ideal; det närmaste jag kom var detta:
Den högre medkänslan, d.v.s. den oegennyttiga tillgifvenheten eller altruismen (af alter = den andre), som är så utmärkande för det sant mänskliga lifvet,, finnes ej såsom grund för den djuriska samhälligheten.
[…]
Altruismen är, såsom sagdt, en förmögenhet, som egentligen taladt är egen för människan, ehuru rudiment finnas hos djuren, och denna egenskap var under mänsklighetens tidigare perioder helt outvecklad och har behöft en mycket lång förberedelse.
[…]
Medkänslan hvilar på ömsesidighet i uppfattningen af andras behof, andras lidanden; en hvar måste kunna känna andras känslor. Denna förmåga utvecklas först genom öfning och vana hos såväl släktet som individen, då de egoistiska böjelserna, som i mänsklighetens urtillstånd uteslutande voro verksamma, mer och mer unertryckas.
Härigenom utvecklas moralen, som väsentligen består i människans uppgående i andra intressen än sina personliga, eller hängifvenhet för likar, för det gemensamma lifvet och i odlandet af den sanna dygden, eller med andra ord de sympatiska instinkternas öfvervikt öfver de egoistiska.
Urmänniskan kände intet härom, hvarför man från denna synpunkt kan säga, att det funnits en förmoralisk period i mänsklighetens lif.
[…]
Först genom det sociala lifvet blir människan verklig människa, och intet kan så isolera människor, som de rent personliga intressena. (D. 1, s. 290f.)
Ja, det var väl klart nog? Altruism likställs helt enkelt med moral. Den som idag vill förespråka någon som helst egoism, som skriver eller kan uppskatta en bok med titeln Själviskhetens dygd, förespråkar helt enkelt en återgång till urmänniskans eller rentav till de oskäliga djurens tillstånd. Dygdens själva essens är att glömma bort sina egna intressen, att vara osjälvisk.
Vad kan Ayn Rand eller någon av hennes anhängare ha att säga emot detta? Kan jag säga att jag minsann också kan känna med andra, eller att det ligger i mitt egenintresse att se lyckliga människor omkring mig?
Och vad är straffet då, om man inte är tillräckligt osjälvisk? Ja, man får leva ensam och isolerad.
Vad har Nyström då mer att säga om egoismen?
På tal om Aristoteles skriver han såhär:
Han sökte ständigt en sant vetenskaplig förklaring af företeelserna, och detta på en tid, då ännu sådana förklaringar voro nyheter. Hos honom förhärskade den induktiva metoden, som ledde honom att inom alla områden samla fakta, innan spekulationer däröfver anställdes. Här framstår grundskillnaden mellan honom och Plato, för hvilken denna metod var främmande.
Med induktion (af inducere = införa), d.v.s. införande eller uppräkning af enskildheter, förstå vi en slutsats från det enskilda till det allmänna; det är genom denna metod, som vi lägga grunden till vårt vetande. Vi ha så t.ex. genom enskilda erfarenheter funnit, att alla vätskor stelna vid vissa värmegrader, och förvandlas till gas vid andra, att årstiderna ständigt återkomma, att egoismen undergräver moralen o.s.v. (D.2, s. 196.)
Ja, metoden är förvisso Aristoteles’, men det sista exemplet är lika förvisso inte hans. Aristoteles hävdade att en god människa först och främst är vän till sig själv. För många herrans år sedan skrev jag en lång, rentav långrandig, utredning av detta under rubriken Anti-egoismen historiska rötter, med belysande citat ur Nikomachiska etiken. Min slutsats:
Aristoteles slutsats med avseende på egoismens berättigande är att det är bra om en bra människa är egoist, men dåligt om en dålig människa är det; den är förträfflig hos en förträfflig människa, men usel hos en usel; den är en dygd hos den dygdige, en odygd hos den odygdige […] Usla människors egoism är och förblir usel..
Jag säger ju inte att all egoism är bra eller att egoismen skulle utgöra moralens grund (och jag har auktoriteterna, Aristoteles och Ayn Rand på min sida här), men jag säger definitivt inte att egoismen undergräver moralen. Så när Nyström säger det, kan han bara ha iakttagit och inducerat utifrån usla människors egoism. Någon god människas egoism eller egenkärlek kan han inte ha iakttagit. Om någonting undergräver moralen kan det inta vara egoismen.
Men tittar man på historien, så vimlar den av exempel just på de uslas egoism. Ta t.ex. de romerska kejsarnas historia, som Nyström utförligt redogör för. Alltsomoftast har en ny kejsare tillträtt, därför att den förre kejsaren mördats. Ingen kan ju gärna hävda att den som mördar drivs av altruism! Eller ens att de skulle mörda utifrån sin förmåga att känna med eller lida med andra människor!
Och goda människor har det funnits alldeles för få under historiens lopp; och även om de funnits har de inte lyft sig till att bli historiska gestalter; bara de usla har kommit till makten. Så några exempel att dra induktiva slutsatser av har man inte kunnat finna.
Men Nyström går ännu längre i sitt fördömande av egoismen. På tal om madame de Maintenon, Ludvig XIV:s mätress, som bl.a. såg till att hugenotterna återigen blev förföljda i Frankrike, skriver han:
Fru de Maintenons lif sprider ett skarpt ljus öfver den satsen, att den kalla egoismen för folks liksom för individers väl och ve är af långt olyckligare betydelse än till och med utpräglade laster.
Ja, där fick vi minsann, alla vi kallt beräknande rationella egoister!
Låt mig citera vad Ayn Rand själv skriver:
Do not confuse altruism with kindness, good will or respect for the rights of others. These are not primaries, but consequences, which, in fact, altruism makes impossible. The irreducible primary of altruism, the basic absolute, is self-sacrifice—which means; self-immolation, self-abnegation, self-denial, self-destruction—which means: the self as a standard of evil, the selfless as a standard of the good.
Det är förstås exakt vad Nyström gör: förväxlar altruismen eller självuppoffringsetiken med snällhet, välvilja eller respekt för andras rättigheter.
Säkert kommer någon att invända att det hela blir en definitionsfråga: om Ayn Rand faktiskt har den rätta definitionen på termen ”altruism”, eller om Anton Nyström har missuppfattat den verkliga innebörden av ”egoism” eller ”själviskhet”. Att ”altruism” bara betyder vanlig mänsklig hygglighet, och att ”egoism” inte betyda annat än just uselhet och mordlystnad.
Men den stora frågan är nog hur många verkligt goda egoister det finns här i världen, och många riktigt usla det finns. Induktionen måste ju börja med ett par, tre stycken enskilda fall.
Eftersom jag inte vill pracka på läsarna mina egna uppfattningar, utan hoppas på att ni genom självständig tankeverksamhet ska komma till samma slutsatser som mina, överlåter jag åt er själva att bedöma detta.
$ $ $
Uppdatering 22 september: Av en ren händelse upptäckte jag ett gammalt worddokument där jag citerar Auguste Comte. Jag minns inte alls när eller varför jag gjorde detta; inte heller vilket verk jag citerar, bara årtalet 1973. Just det året publicerades två av Comtes verk i engelsk översättning: The Catechism of Positive Religion och Systeme of Positive Polity. Alltnog; här kommer citatet:
The individual must subordinate himself to an Existence outside himself in order to find in it the source of his stability. And this condition cannot be effectually realized except under the impulse of propensities prompting him to live for others. The being, whether man or animal, who loves nothing outside himself, and really lives for himself alone, is by that very fact condemned to spend his life in a miserable alternation of ignoble torpor and uncontrolled excitement. Evidently the principal feature of Progress in all living things is that the general consensus which we have seen to be the essential attribute of vitality should become more perfect. It follows that happiness and worth, as well in individuals as in societies, depend on adequate ascendancy of the sympathetic instincts. Thus the expression, Live for Others, is the simplest summary of the whole moral code of Positivism.(Comte1973a, 565–56)
Over and above the several means of repressing personality, the essential condition of purification is the exertion of sympathy, which regulates individual existence by the family relations, and these again by the civic. It follows that, from every point of view, the ultimate systematization of human life must consist above all in the development of altruism.(1973b, 253)
Jag bryr mig inte om att försöka översätta det till svenska; det är hur som helst redan en översättning från franska. Men jag kan ju komma med någon kommentar:
Till att börja med ser ju Comte inte alls altruism som någon sorts självuppoffring; tvärtom säger han att den leder till lycka och är av värde, inte bara för samhället utan också för individen. Vad ska man som Rand anhängare svara på detta? Att Comte inte alls förstod innebörden av termen ”altruism”, fastän det var han själv som introducerade denna term? Nej, det förefaller inte rimligt. Eller att Ayn Rand aldrig läst vad Comte själv skrivit om saken och därför tolkat det som att han menat just självuppoffring? Ja, jag vet inte, och det tjänar inte något till att grubbla över saken eller att försöka utröna vad Ayn Rand läst och inte läst. Det får vi nog inte veta förrän när (och om) det kommer en pålitlig biografi om hennes liv. (Makarna Brandens självbiografier kan knappast kallas pålitliga.) Så jag lämnar frågan obesvarad.
Jag lutar mer och mer åt Ludwig von Mises’ uppfattning: att motsättningen egoism vs altruism är ett falskt alternativ, en falsk dikotomi. Låt oss se vad Mises har att säga (i Socialism, s. 356ff):
The idea of a dualism of motivation assumed by most ethical theorists, when they distinguish between egoistic and altruistic motives of action, cannot […] be maintained. This attempt to contrast egoistic and altruistic action springs from a misconception of the social interdependence of individuals. […] There is no contrast between moral duty and selfish interests. What the individual gives to society to preserve it as society, he gives, not for the sake of aims alien to himself, but in his own interest. The individual […] cannot deny society without denying himself.
That everyone lives and wishes to live primarily for himself does not disturb social life but promotes it, for the higher fulfillment of the individual’s life is possible only in and through society. This is the true meaning of the doctrine that egoism is the basic law of society.
Så egoism, att ta tillvarata sina egna intressen, är samhällets grundläggande lag; men ”altruistiskt” handlande, att bry sig om andra också, står inte i någon motsättning till detta. Men då är vi ändå tillbaka till vad som verkar vara en ren ord- eller definitionsstrid: vad är den verkliga innebörden av de båda begreppen?
$ $ $
När jag länkade till den här bloggposten på Facebook, fick jag frågan vad jag tycker om Auguste Comtes filosofi. och jag svarade att jag inte kan tycka något om den, eftersom jag inte läst honom. Men lite mer vet jag ändå om honom; bl.a. menade han att positivismen skulle ses som en religion, där dyrkan av gud skulle ersättas med dyrkan av mänskligheten. Men då menade han mänskligheten som kollektiv. Ayn Rand kallade sig för människodyrkare, men då menade hon den enskilda människan när hon är som bäst. En människa som är som Howard Roark eller John Galt. eller deras motsvarigheter i verkliga livet, om man kan hitta dem. Ni ser förhoppningsvis att det är en avgrundslik skillnad mellan hennes människodyrkan och Comtes mänsklighetsdyrkan. Det är svårt att dyrka mänskligheten som kollektiv, när man ser hur de bär sig åt och har burit sig åt historien igenom. De människor som verkligen kan hysa vördnad emot har varit undantag. De flesta kan till nöds stå ut med.
Därmed tror jag mig ha sagt allt vad jag har att säga om August Comte.
$ $ $
Uppdatering 13 oktober: Jag läser just nu Ludwig von Mises’ Marxism Unmasked (ursprungligen en serie föreläsningar som hölls 1952; postumt utgiven 2006). Här nämns Comte ett par gånger, bl.a. följande citat:
But now, I, August Comte, have discovered the truth. Therefore, there is no longer any need for freedom of thought or freedom of the press. I want to rule and to organize the whole country. (S. 45.)
Jag undrade först om det här var något Mises hittat på som någon sorts ironi, men när jag kollade på nätet fann jag att detta var ett genuint Comtecitat (tyvärr utan att nämna från vilket verk det var hämtat),
Mise upplyser också att Comte i sin ungdom varit sekreterare åt den kände ”utopiske” socialisten Saint-Simon,
…[who] was a totalitarian who wanted to rule the whole world by world council and, of course, he believed he would be the president of this world council. S. 45.)
Jag lutar efter detta allt mer åt uppfattningen att Comte hör till ”the bad guys” i filosofihistorien. Men, som sagt, jag har inte läst särskilt mycket av honom.
$ $ $
Uppdatering 5 november: Jag hittade det här i en uppsats av Craig Biddle i The Objective Standard:
Secular philosopher Auguste Comte—who coined the term “altruism”—coined it to capture the idea that being moral consists in living for others. (“Alter” is Latin for “other”; “altruism” means “other-ism.”) And he clarified what it means in regard to the principle of rights.
Because “to live for others” is “for all of us a constant duty” and “the definitive formula of human morality,” wrote Comte, it follows that “all honest and sensible men, of whatever party, should agree, by a common consent, to eliminate the doctrine of rights.” Altruism, he pointed out, “cannot tolerate the notion of rights, for such notion rests on individualism.” Thus, on the premise of altruism, rights “are as absurd as they are immoral. . . . The whole notion, then, must be completely put away.” (Citaten är från The Catechism of Positive Religion.)
Så både individualism och idén att vi skulle någon sorts rättigheter är oförenliga med Comtes ”positivism”! Individualism och rättigheter är rentutav omoraliska! Det står nu helt klart att Comte hör hemma bland filosofihistoriens skurkar.
Hemma hos POS 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.