Just nu kämpar jag hårt för att inte tappa tron helt på att jag betyder nåt för mina barn. Det är inte sjukdomen som talar, det är jag.

Det är som att de inte anser att jag är någorlunda viktig att ha i sina liv. I mina barnbarns liv. Jag tänker mig svart på vad det är jag har gjort som gör att det är så. Ärligt talat så förstår jag inte. Jag har trott att vi har haft en bra relation sen de blev tonåringar och vuxna, att vi har stått varandra nära, men jag har haft fel. Har fel. Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner mig helt vilsen.
Att prata med dem är ju det jag behöver göra, men Sonen är ganska nybliven förälder till tvillingar så han har upp över öronen nu. Visserligen pratade vi om vissa saker sist jag var upp, men inte om just den här biten.
Dottern har klart och tydligt sagt/skrivit att hon har så fullt upp med livet så att hon inte orkar ha nån större kontakt.

Det som gör att jag hamnar här är att jag jobbar hela tiden på att hålla kontakten med Fjälltrollet. Jag skriver brev, jag ringer, men ingen respons, ingen återkoppling alls. Inget tack för julklapp eller födelsedagspresent, ingenting.
Jag känner mig inte viktig för Sonen heller. Sist jag var upp till dem var för tre månader sen. Jag ville åka upp igen nu i april, men de har fullt upp så det passar inte. Förutom när jag var upp sist, jag blev kvar längre för att det blev snöstorm, så brukar jag bara stanna över en natt. Jag hjälper till så mycket jag kan, för de ska inte behöva passa upp på mig. Jag gör allt för att underlätta för dem, speciellt nu när de har barnen. Svärdottern brukar säga att jag kan komma upp när jag vill, jag är familj, men tydligen så är det inte så.
Jag brukar fråga om uppdateringar om barnen, men det ligger alltid på mig. Frågar jag inte så får jag inte något.

Jag vet att jag gjorde så mycket fel som förälder när de var barn, men jag har insett det, jag har bett om förlåtelse och har ändrat mig och har gjort det jag har kunnat för att stötta och finnas för dem så mycket jag har kunnat, men det är som att när jag kraschade den här gången och inte orkade finnas för dem på samma sätt så upphörde jag att vara viktig. Speciellt för Dottern. Hon är den största orsaken till att jag hamnar här.

Många gånger så känner jag att jag ger upp, att jag inte orkar försöka och försöka och försöka. Det drar ner mig så oerhört mycket. Jag gör inte det, för jag vill inte vara som mamma. Hon släppte mina barn totalt när de inte ville bli JV. Jag vill inte släppa mina barnbarn, men jag har så svårt att orka ibland.

Jag ska skriva ett brev till Fjälltrollet igen. Jag vet liksom inte vad jag ska skriva, jag har ingen koll alls på vad som händer i hans liv, men jag vill inte släppa. Kanske får jag en respons någon dag.

Det är så mycket mer som smärtar djupt när det gäller Dottern.

Jag jobbar hårt på att inte låta det här drar ner mig för djupt, men det är riktigt tufft just nu.

Jag får inte ens 50% i sjukersättning av den årsinkomst jag hade när jag jobbade. Jag kommer inte att få lägre än jag har nu, men den ligger ca 1.000 kr/ månad under existensminimum. Det blir svårare och svårare för mig att få ekonomin att gå ihop. Visserligen följer ersättningen en schablonhöjning av min SGI varje år, men hyreshöjningarna blir högre än ersättningshöjningen så jag går ändå back. Bostadsbidrag kan jag inte söka förrän jag antingen blir sjukpensionär eller pensionär. Jag tycker det är lite galet när det blir som för mig, att man lever under existensminimum.

Jag vill söka försörjningsstöd, men det som ligger mig i fatet är bilen. Har du bil så måste du sälja den först och använda de pengarna att leva för. Det enda undantaget är om man är i behov av bil pga resa till jobbet eller någon medicinsk orsak och man inte kan resa på annat sätt under de förutsättningarna. Man kan få behålla bilen om den har lågt värde, men det är upp till varje kommuns socialtjänst att besluta den saken.

Min bil är 26 år gammal och har inget större värde. Jag behövde inte sälja den för att få skuldsanering, men det finns stor risk att socialen anser att jag måste göra det. Min kostnad för bilen per månad, inkl. parkering, överstiger inte heller den kostnad som skulle bli att köpa busskort varje månad. Min månadskostnad för bilen är 656 kr (parkering, försäkring, skatt). Jag tankar mycket sällan, var 3 månad kanske. Busskort kostar 720 kr/månad.

Jag planerar att fråga Storebror om jag kan skriva över bilen på honom och betala försäkringen och skatten till honom (självklart), och ha den som lånebil. Då äger jag ingen bil och har därför större chans att få bidrag. Visst, jag skulle kunna chansa att söka stödet ändå, men nekar de till att jag får behålla bilen så måste jag sälja den på allvar. Även om nån i familjen skulle ”köpa” den, så blir det krångligare med allt. Det är bättre att inte äga den innan jag söker.

Soc kan knappast neka mig att låna en bil och betala för en parkeringsplats, tycker jag.

Jag behöver bilen för att kunna ta mig ut till Storebror enklare. Det går inte direkt bussar ut dit, och jag kan inte heller begära att de ska skjutsa mig fram och tillbaka, de bor ett par mil ifrån mig.
Jag vill också kunna resa upp till Sonen i alla fall var 3 månad, så att jag får träffa mina barnbarn, och det är definitivt inte billigare att resa med tåg eller buss dit än med min bil. Den är bensinsnål!

Storebror och Svägerskan har hjälpt mig på mycket så jag känner att det är svårt att fråga om mer hjälp. Det är kanske bättre att fråga Lillebror. Han gör också en del för mig.

Får jag försörjningsstöd så får jag också hjälp med kostnader för tandvård (vilket jag är i skriande behov av!), mediciner, läkarbesök, glasögon. Mediciner och läkarbesök kostar mig 5.250 kr/år, vilket blir ca 438 kr/månad.
Glasögon har jag inte bytt sen 2018, jag har inte gått på nån synkontroll heller sen dess.

Gah!!! Sånt här slår ut mig! Jag är helt mos i skallen…
… och går ner mig mentalt…

.

Well, eftersom jag får sjukersättning grundad på dagpenning, så i slutet på den här månaden så blir det bara för 28 dagar pga februaris 28 dagar. Det blir ca 1.100 kr mindre i snitt än normalt.

Jag får lite över 900 kr i skatteåterbäring, och jag har deklarerat nu, så det kommer alltså i april. Jag vill egentligen kunna använda den till något extra, men den kommer att gå åt till mina vanliga utgifter.

Den blir ca 300 kr mindre för varje år. Förra året fick jag ca 1.200 kr. Året innan ca 1.500. Eftersom jag bara har inkomst från FK så hoppas jag att det inte hamnar på minus till slut.Det är knappast troligt, men…

Det finns alltså något som är en OCD som inte tar sig i fysiska uttryck. Den skapar dock ett tankemönster som beter sig som en fysisk sådan. Det är ett flertal faktorer som skapar det. Det är inte ovanligt att personer med autism har den, men det är även oss utan autism som kan få den.

Det här stämmer så bra in på mig!! Tankarna och känslorna. Faktorerna. Allt är spot on. Det var nästan otäckt att läsa den här artikeln första gången.

https://embrace-autism.com/moral-scrupulosity-ocd/

Lillebror har varit extremt anti Jehovas vittnen pga vår uppväxt. Han har haft ett djupt hat. Lägg märke till ordet HAFT.

Han har länge känt sig väldigt ensam, att han inte har levt utan bara överlevt. I tio års tid så har han inte haft nåt förhållande i mer än några månader. Han är inte i psykisk balans, direkt. Han är skör. Han är mottaglig för något som kan få honom att kunna må psykiskt bättre.

Genom åren så har ett JV sporadiskt hållt kontakten med honom,ända sen brorsan var en väldigt stökig tonåring. Brorsan har, trots sin åsikt, haft ganska stort förtroende för den här mannen. Den senaste tiden har deras kontakt blivit tätare, och det märks alltmer att brorsan lyssnar och tar till sig av vad den här mannen pratar om.

Han säger till mig att han AAAAALDRIG kan tänka sig att bli ett JV, men nu funderar han ändå på att gå på nåt som kallas Åminnelsen. Det är en högtid JV har varje år runt påsken, för att ”fira” att Jesus offrade sig för mänskligheten (vad kyrkan kallar för korsfästning). Hans offer var för att betala för människornas arvsynder, dvs att de ärvde Adam och Evas benägenhet till att synda.
Brorsan har även uttryckt att allt vad JV säger inte är skit. Sen skickade han mig häromdagen ett låt på YT där en kille sjöng om att det är Gud som behövs för att rädda Sverige från allt skit på pågår.

De är på väg att komma åt honom. Jag vet att vår mor också jobbar för det. Hon har förlorat mig, det enda barnet som var ett JV, till den syndiga världen, och nu när brorsan är där han är så blir han ett perfekt offer för det. Ja, jag betraktar det som att han är ett offer för dem. Jag vet hur det funkar.

Nej, allt är inte skit som JV lär ut, det är så med de flesta religioner, men de ÄR en sekt!!! Det finns så mycket skit som försiggår bakom lyckta dörrar, men som har börjat komma fram i ljuset alltmer.

Blir han ett JV så blir jag förtvivlad. Det enda jag kan göra är att påminna honom om vad de är, men väljer han ändå att ansluta sig till dem så kommer jag ändå inte att försvinna ur hans liv. Det är hans rätt att välja vad han vill göra med sitt liv.

Well, vi får se vad den här historien leder till.

Via Insta så hittade jag en pod som går in på djupet av olika saker som har skett här i Sverige.

http://www.talltale.se/motiv

Jag har lyssnat på ”Den stora lögnen”, 4 delar.
Den handlar om en grabb som heter Olof K Gustafsson, och som påstod sig jobba för Escobar- familjen. Han sitter fängslad nu för brott han begick. Jobbade han verkligen för dem, eller ljög han om det?
En Sigge Drabowski djupdyker i vad som egentligen har varit, och tar kontakt med de flesta berörda personer, t.o.m medlemmar i Escobar- familjen.

Nu lyssnar jag på en annan serie i poden. Den handlar om Hörbymordet och saker som finns i samband med det. ”Dödens triangel”, 9 delar.
Alexander Mork och Nils Bergman djupdyker ner i polisens s.k.slaskarkiv. Det är allt sånt som polisen har gjort och inte har gjort i samband med mordet, sånt som inte har tagits med i det officiella om mordet – förhör som gjordes, tips som kom in och mycket mer.
Jag har inte lyssnat klart på den, men redan nu så är det fruktansvärda saker som de hittar, sånt som allmänheten inte känner till.

Jag har svårt för att lyssna på ljudböcker, men av nån anledning så klarar jag av att lyssna på poden.

Skådespelare känd från bl.a Greys anatomi. Han dog i torsdags i sviterna av ASL.

Det går en dokumentär om honom på Netflix. Jag har inte sett den, men det ligger ett klipp på Netflix Insta med hans sista offentliga uttalande. Det var ett tal till hans döttrar. Jag tittade på det igår, och det fick mig att gråta. Det var så vackert och berörde mig så djupt.

Det finns mycket liknande ord som berör mig djupt, men jag brukar ändå kunnat vara avskärmad på nåt sätt och ha svårt att ta till mig, implementera in i mitt liv. Svårt att förklara. Hans ord kunde jag dock inte skärma mig ifrån. De är exakt de ord jag behöver nu, och som jag nu äntligen kan ta till mig.

Jag kan äntligen känna att jag kan följa och göra det han säger till sina döttrar att följa och göra.

Jag hoppas att han på nåt sätt kan få veta hur hans ord påverkar andra på ett sätt som de flesta av oss behöver.

Ah, jag behöver inte köpa en skumvisp. Jag kom på att jag kan använda ballongvispen, och det har funkat perfekt. Skönt, en utgift mindre. Varje krona räknas.

Jag kom på idag att jag har ju ca 350 kr mindre i utgifter i 4 månader eftersom jag bytte mobilleverantör, så jag kan använda dem till att köpa det jag behöver. Jag behöver nya kuddar också. Jag sover mycket sämre med de jag har idag, de är ganska mörbultade nu.

Skumvisp och elvisp till bra priser har jag hittat på Amazon, så det blir inköp nu när jag får ersättningen.

Jag är så glad att Lillebror gav mig en symaskin, för jag kan laga en del saker istället för att köpa nytt. Jag bryr mig inte om det är lagat. Det är iaf ingen annan än jag som vet om det. Det känns bra att kunna ha mindre utgifter när det är möjligt.

Visserligen skulle jag hellre spara de pengarna jag sparar under de här fyra månaderna, men det känns ändå bra att ha möjlighet att kunna köpa lite av det jag behöver och inte kan laga.

Datorns nätverkskort tappar sugen med jämna mellanrum. Tabens batteri dräneras på ett par timmar bara. Mobilens skärm börjar tappa bitar efter att den sprack för några månader sen. Strykjärnets ångfunktion drygar sig (järnet i övrigt funkar i alla perfekt, så det står jag ut med). Skrivaren vill inte skriva ut rätt. Våffeljärnet dog. Elvispen gav upp. Den lilla ”skummamjölk/vispa proteinpulverdryck”- vispen dog igår.

Kaffebryggaren funkar i alla fall perfekt!

Det är iofs inte så kontsigt om prylarna dör eller krånglar. De har alla en bunt år på nacken. Datorn är 13 år gammal. Taben 12 år. Elvispen var 10 år, och var en billig variant som hade svårt att orka med en liten deg. Våffeljärnet säkert 35 år. Strykjärnet är ganska nytt, har bara inte orkat reklamera den i tid. Skumvispen har jag haft i 17 år. Mobilen är 7 år, så skärmen har varit duktig som inte gick sönder förrän förra året.

Jag har fått en annan tab av Storebror. Visserligen lika gammal som min, men den håller laddningen lääääänge, och jag ska i alla fall bara ha den för att streama när jag inte orkar slå igång datorn.

Mobil får jag vänta med ett tag till. Det blir en begagnad sen, jag behöver inte en ny. Elvisp får bli en eventuell investering när jag får skatteåterbäringen (hoppas jag att jag får en i år också), lillvispen kostar inte så mycket så det kan jag nog köpa en ny snart. Våffeljärn behöver jag inte. Datorn funkar hyfsat i övrigt. Skriva ut kan jag göra hos brorsan, om jag behöver.

Det känns bara så surt när det mesta sker under en kort period.