Tre unga kvinnor hade cyklat till det stora ödehuset. Lite spänt uppsluppna och skrattande ställde de cyklarna mot ödehuset. De pratade en stund utanför innan de vågade gå in. Där inne fanns mängder av tomma spritflaskor från 70-80 år tillbaka. Lika gamla konservburkar, köksredskap och grytor i skåpen. Tapeter hängde från väggarna. Gamla herrkängor låg på golven. En knarrande förfallen trappa upp till övervåningen som ingen med sunt förnuft vågade beträda. Där uppe stod två fåtöljer kvar.
Ni som sett skräckfilmer ni vet vad som snart händer de tre unga kvinnorna där inne. Jag tog en bild och gav mig av. Nu är det gamla ödehuset nedbrunnet till grunden.
Min promenad med kameran mitt inne i Borås centrum i går morse kan ge sådan här bild som ser ut att komma från en skogsvandring. Nu är Borås ingen vildmark men med lite tur och rätt vinkel kan det se ut som mannen med ryggsäcken vandrar i skogen. (oredigerad bild)
Mina söner har spelat det mesta av Nintendo sedan barnsben. Vi köpte de olika generationerna av Nintendo som kom ut t.o.m. Nintendo 64. Sonsonen har sedan några månader spelat på ett Nintendo Classic Mini SNES. För mig var det ett elände att spela det tillsammans med honom, med flimret och ryckigheten i den gamla tekniken men i ny förpackning, tröttade både hjärna och ögon.
Sedan någon vecka har han fått ett Nintendo Switch och där kom jag med i bilden också på Mario Kart. För mig var det riktigt bra och kul att spela. Sonsonen märkte väl det också att jag hängde med i en 5½-årings spelande. Jag skojade lite förra lördagen om att på fredag då, ja då skall vi spela hela eftermiddagen så mycket han vill, för detta var ju hur kul som helst. Jag såg hur han gick igång på detta och vi tummade på att vi skulle göra det. Hela veckan har han enligt föräldrarna pratat om denna fredag då farfar och han skulle spela och tävla i Mario Kart. Igår skulle jag och svärdottern hämta honom från förskolan. Vi spelade ett par timmar med små uppehåll, jag tror han blev nöjd och ganska belåten med mitt spel. Sedan kom pappa hem och efter fredagstacosen slog fredagströttheten in på sonsonen. Jag tycker det är så fint att jag och frugan fortfarande kan vara med och ”leka” med sonsonen och hänga med i hans nya intressen och lekar.
I den gamla biografen som sedan många år är fylld av Vinyl och CD stod hon och bläddrade bland vinylerna. Kanske är hon en av dem som alltid har köpt musik på Vinyl eller CD eller en av alla dem som nu har fått upp intresset för vinyler igen.
Vi läser om att många går tillbaka till mer fysisk media inom musik och film. De har plockat fram sina gamla Vinyl- och CD-spelare sedan en tid tillbaka. Nu läser vi att filmer på VHS-band står högt i kurs hos de dedikerade. De som inte ser så långt tillbaka och är något mer moderna ser en ny vår med filmer på DVD och Blu-Ray. Secondhand och loppisar älskar detta då de äntligen får denna avdelning något mindre skrymmande. Kanske är det mest hos de som inte upplevt dessa fysiska medier innan i livet som lockas. Vi med några år i bagaget kanske inte är lika lockande att börja med VHS eller vinylplattor igen. Vi vet nackdelarna med dessa.
Med det sagt så kanske jag skrev om mitt återupplivande av vinylskivor och inköp av en modern vinylspelare. Ett återupplivande som inte lyckades och somnade in för gott efter någon månad. Kanske var det ändå bra på något sätt för nu inser jag att det bara var en romantisering av en tidsperiod i det förflutna. Jag ser bara fördelar med det digitala även om det är mer sårbart.
De är på gång de där männen som samlas i stora skaror vid sjön. De kommer i täta klungor i husbilar och bilar och så slår de sig till ro vid sjön. Här stannar de någon vecka innan de vecklar ihop stativen och packar ned objektiven. Men nu skall de visa sina vackra objektiv, vem har längst, vem har kamouflagefärgat, vem har ljusstarkast detta året. Det mäts och snackas om vem som växt till sig sedan förra året. Vissa har med sig två bara för att locka och pocka på de andra.
Vid denna tid kommer också de flygande besökarna till sjön och de kommer vida omkring. De slår sig ned på andra sidan staketen nere vid sjön för att beskåda männen med de långa objektiven. Det snackas och kraxas från sjön, några kommer nära männen för att hjälpa dem att få en bild eller två.
Men vissa bryr sig inte om de där männen som skall tuppa sig vid den omtalade sjön. De slår sig ned tiotals mil därifrån, vid de små sjöarna, moarna och grusvägarna i kanten till orten som har uppkallats efter dem. Då kan de låta en man som är novis på fåglar också få en bild eller två med sitt lilla objektiv.
Kanske säger vi bilder numera men sa vi inte ofta kort förr och kanske fortfarande i vissa åldrar och delar av landet. Ta ett kort på mig, säger man nog ibland… eller kanske mer troligt – Du får inte ta ett kort på mig, jag har inte fixat till mig!!
Jag har nyligen försökt att ta tag i alla lösa små svartvita kort som låg i en låda, nu sitter alla kort som min far fotat under bl.a. 50-talet i ett album.
Här sitter min fru och bläddrar igenom ett av våra egna fotoalbum 2014.
En del av oss som kommit upp i åldern minns säkert dessa kuvert som våra framkallade kort kom i när vi hämtade ut filmrullen på 24 eller 36 bilder. I tiderna begynnelse var de svartvita papperskort, senare, kanske på 50-talet hade några råd med färgkort.
Dessa här nedan kommer från då jag gick igenom alla diabilder och papperskort svärfar lämnade efter sig 2015. Många gamla militärbilder som var intressant på något sätt. Dessutom fick jag en inblick i alla militärutbildningar och resor utomlands under 40-50-talen som han sällan pratade om.
Dessa lådor med filmrullar som avbildas på kuvertet är från 1948, framsidan nedanför.
Här ovan har fotoaffären Hasselblad Foto skrivit årtalet 1948 vilket fotobutikerna sällan gjorde, ofta står det bara dag och månad då rullen lämnade in.
Ett snyggt kuvert ovan, kanske är det sent 50-tal eller tidigt 60-tal.
Ett kuvert från 50-60-talen, svärfar fotar fortfarande med 120-rullar.
Två bilder från svärmors fotoalbum jag tror mig veta att det är äldre släktingar på motorcyklarna.
… och här ligger en relativt nybliven tonåring.
Detta var min tolkning av temat KORT som Åke har i helgen.
Hon skulle vidare… längre bort än bussen och hennes bussbiljett tog henne och nu stod hon här vid busshållplatsen. Liftade mitt i stan, en packad ryggsäcksväska med långa fransar och en jacka slarvigt nedtryckt. Utsvängda jeans, mode nu och mode jag var i hennes ålder. Varje bil som kom på gatan så lyfte hon sin hand lite osäkert. En blå firmabil bromsade in och öppnade sidorutan, föraren, en kvinna med hår i grå nyans lutade sig över…
En sådan där härlig dag då jag förutsättningslöst promenerade runt i Stockholm med kameran. Jag tog ett par bilder medan jag sakta gick förbi.
Möte med en tidigare fotomodell. Jag mötte henne vid kanten av sjön för 3 år sedan nästan vid samma tid som idag. Kanske hade hon redan då sett sina bättre dagar. Men jag tog några bilder på henne och sedan fortsatte jag min väg runt sjön.
Förra våren gick jag återigen vid vassen och kollade om hon var där, men jag hittade henne inte. Tänkte att det skulle vara kul att ta några fler bilder på henne.
Idag tog jag en tur utmed sjön och gick precis i kanten och där var hon igen. Tog en bild med mobilen och gick vidare.
På eftermiddagen tog jag med mig kameran och sökte upp henne. Hon var med på att jag fotade några fler bilder med kameran. Så…
Sedan var det dags att ge sig av hemåt och här fick hon stanna.
Ett knasigt inlägg, men kul att öva lite med kameran i motljus, låga vinklar, m.m.
Klockan var strax efter 17:00 torsdag den 5 mars och motljuset var svårt för de som skulle ta sig västerut längs Lilla Brogatan.
Jag hade gått länge i stan någon timme tidigare i jakt på nya stadsmotiv men kammat noll. Nu satt jag i bilen och såg solen sakta gå ned bakom mig och motljuset blev allt svårare för bilister och fotgängare.
Då slog det mig… motljus, det var väl det som Åke skall ha som tema denna lördag. Stark och lågt stående sol och mörka skuggor. Kameran som alltid är med plockades fram från golvet och så satt jag där och tog tre bilder på lämpliga fotgängare på väg mot solen. Bilen var nytvättad så bilderna blev bra genom framrutan.
Så en liten bonus som jag tycker passar till temat denna vecka. Solklar lager bryggd för kallprat.
Frugan förra veckan fram till igår efter att ha läst all information om just denna operation: Du måste nog… Jag kommer nog inte… Det kommer att bli tuffa veckor… Du vet den operationen är inte lätt… Jag kommer att få jätteont… jag kommer nog att bli sängliggande många dagar. Smärtan du vet… Jag får inte lyfta ens små saker… all denna medicin, o.s.v.
Jag: Jag förstår det… Jag skall hjälpa dig… inga problem… o.s.v… o.s.v.
Frugan klockan 7 i morse 16 timmar efter operationen, hon kommer in i köket med ett stort leende: MORFIN…! 😄
Hon ler med hela ansiktet, sovit som en stock, ingen smärta, hon går fram till asken… JA! 29 tabletter kvar. Jippie!
En vanlig man 
