Knyckt från Rutan

Regler:

1 – Click http://en.wikipedia.org/wiki/Special:Random The first random wikipedia article you get is the name of your band.

2 – Click http://www.quotationspage.com/random.php3 The last four or five words of the very last quote of the page is the title of your first album.

3 – Click http://www.flickr.com/explore/interesting/7days Third picture, no matter what it is, will be your album cover.

4 – Gör ditt eget skivomslag med hjälp av ett bildbehandlingsprogram.

5 – Publicera det på bloggen.

Jag saknar visserligen sångröst, men på nätet är allting möjligt. Så här har ni mitt första album.

Bikt: Jag tog inte första randomträffen på wikipedia. Det var ett fullständigt omöjligt namn på en polsk by. 36 bokstäver där första var ett L med tvärslå. Som i Łódź. Nej, det är knappast gångbart internationellt.

Så där!

Nu är utbildningen över för idag och jag ger mig själv MVG innan någon annan gör det. Även om risken för det är väldigt liten.

Och nu har DN:s nätupplaga publicerat det som man borde ha gjort redan i morse (se förra inlägget). Här Rutan, har du recensionen på ”Män som hatar kvinnor” och här är Cronemans tv-krönika.

• att jag har ett jobb
• att jag inte behöver gå dit
• att jag ska på utbildning
• att folk tror att jag är bildbar
• att recensenten i DN inte höjde Michael Nyqvist till skyarna för insatsen i Stieg Larssonfilmen
• att Croneman och jag är överens om förlova och förlora. Att en kunglig förlovning inte är minsta plåster för den som förlorat jobbet. Och att hela kungahuset är en jönsig inrättning.

 Sen är jag mindre glad över att DN inte publicerat artiklarna på nätet, så att det går att länka. Och inte är jag glad över att jag blir glad av de sista två skälen. Det luktar lite skadeglädje. Sånt som jag borde motarbeta.

Bloggvärlden är inte oväntat lite, som verkliga livet. Man springer på bloggare lite då och då och följer med i deras liv en stund. Bara för att få annat och andra att intressera sig för. Så har det varit för mig och även för dem som sprungit på mig. Läsare, och då menare jag sådana som kommenterat, har kommit och gått. Och samma här; jag har följt vissa för att sen tappa bort dem

I kväll tänkte jag vara lite nostalgisk och backa till 2006, då bloggvärlden, som jag uppfattade, ännu inte hade övertagits av åsiktsmaskinerna och modebloggarna. Då hängde jag på och prövade mina berättarvingar jag Skrivarcirkeln (se kategorier) utan större succé, mer än att det gav mig insikten att andra gjorde det så mycket bättre. Men vad hände övriga deltagare?

Somliga finns kvar, några har glesat ut sina blogginlägg mer och mer, andra har bytt bloggadress och somliga har lagt ner verksamheten helt av olika orsaker. Mest förvånad blev jag över upptäckten att Mette i Malmö inte längre finns. Sist jag läste hennes blogg var hon väldigt bekymrad över sin pappa och hans hälsa. När jag bläddrade tillbaka kände jag igen inläggen från i höstas.

 

Så är det. Det föds människor hela tiden. Och dör också människor, sorgligt nog. Jag kände inte Mette, men jag röstade på henne, flera gånger, i en novelltävling på nätet. Vad det nu har för värde? Men hon skrev många underhållande och halsbrytande inlägg och det är tråkig att hon inte finns kvar. Speciellt för hennes närmaste.

Det verkar vara dags för DN att göra en Wendela. En ny avdelning, Livsstil, som av ämnesvalen att döma riktar sig i huvudsak till kvinnor.

”Livsstil ska sjuda av aktivitet. Ämnena på sajten ska vara en blandning av hälsa, träning, smink, mode, trender, relationer. Här möter du människor som berör genom vad de gör eller vad de varit med om.”

 Lite väl klämkäck redaktör, som säger sig stormtrivas på kanonredaktionen.

 Nu ska jag forsätta jobba. Med ett statistikprogram. Antagligen!

Maken har en ny arbetskamrat, Micke, en tvåbarnsfar i 40-årsåldern. Han verkar inte ha alla koppar i skåpet eller så är det inte krattat ända fram. Eller så är det en eller flera bokstavskombinationer. 

Ta till exempel när Maken berättades om oss och hur vi träffades.

— Jo, vi träffades tidigt, när vi gick i samma skola. Så man kan säga att vi är High School Sweet Hearts. 

Då brukar de flesta tycke att det är lite gulligt och uttrycka sig positivt. Inte icke sa Micke. Han la sig till med ett beklagande tonläge och sa istället

— Då har du inte fått kn*lla många. 

Och så kan man också se på saken.

Idag var jag med på ett möte med Stora Banken och det kändes lite konstigt. Vi har ingen uttalad dress code och det märks. På mig. Att banken har det märks också. Men på dem.

Så där satt alla med den ena kostymen/dräkten mörkare än den andra. Utom jag, dagens aparta färgklick.

En slätkammad man orerade i över en timme, på någon konstig svenska, om hur compliant vi alla måste vara inför EU:s PSD-krav.

Och det var jag tills ögonen höll på att falla ihop.

Redan. Så jag börjar dagen lite lätt med en fylleriövning från Kulturbloggen apropå förlovningar.

1. Har du varit förlovad?
Nej, aldrig. Har inte förstått vitsen. Vi gifte oss på direkten. Förr fanns det en mening med det hela, när man förlovade sig i betydelsen engaged to be married. Alltså att man hade för avsikt att gifta sig, när alla praktikaliteter var ordnade.

Nu är ofta sambopar förlovade i evigheter och har inte för avsikt att gifta sig överhuvudtaget. Eller så förlovar man sig lite hit och dit utan några som helst utfästelser eller gemensamma framtidsplaner.

2. Vilket är ditt mest romantiska minne?
En promenad på Djurgården sommaren 1968, när vi var så där trevande för att vi inte visste vad den andra hade för känslor och tankar.

3. Vilken är den mest romantiska filmen eller boken?
Film: Sömnlös i Seattle. Utan minsta tvekan.  Romatiska böcker har jag lite svårare för.

4. Vad betyder romantik för dig?
Inte så mycket. Jag är inte den typen av människa och skulle förmodligen skratta sönder minsta försök från Maken sida. Så hjärtlös är jag.

Ta den där romatiska promenaden på Djurgården till exempel. Året efter fick vi för oss att vi skulle göra om den. Svärma lite en ljum sommarkväll. Det sket sig totalt och vi blev osams så till den milda grad att jag slängde min ena träskon mot sällskapet. Så romatiska stunder ska komma spontant och oplanerade.

Jag är inte skapt för rea. Inte ens bokrea. Det är helt enkelt alltför många människor på en och samma plats på samma gång. Men jag hann slita åt mig några barnböcker och Vår Kokbok innan jag la benen på ryggen därifrån.

Så nu har jag uppgraderat från upplaga 22 till 24. Den stora vinsten är ett fräschare exemplar. Innehållet verkar vara ganska likartat. In med cashew, chèvre, coleslaw och tacos. Ut med endivesallad. Havreflarn och knäckflarn har förvandlats till flarn –havre och flarn –knäck. Vaktel, duva och beckasin är fortfarande kvar.

Tvåan ringde när jag var på väg hem:
– Vet du att kokboken finns på vår Konsum till samma pris?

Det kunde man ge väl sig på. En massa onödiga steg i snömodden.

Det var inte alls bra besked. Nej det var riktigt , riktigt dåligt, för att inte säga värdelöst worst case scenario för Svågern. Alltså en hjärntumör av värsta sorten, klassificerad till kategori 4. Aggressivaste varianten och prognosen skrämmande med en överlevnad på 6-12 månader.

Cellgiftsbehandling från imorgon och sen en tysklandstur till en läkare, som även har utbildning alternativmedicin.

Och det är lika bra att pröva alla möjligheter eftersom det inte verkar finnas någon tid att förlora.

Fettisdag och Bokreastart på en och samma dag. Det är grejer det!

Jobbet bjöd på semla, men eftersom kaffebröd inte är min specialitet ringde jag Maken, åttondelstonsmannen, för att höra om jag skulle ta hem den till honom. Han var skeptisk. Så nu vet jag inte vad jag ska göra med fettisdagsbullen. Speciellt som kylskåpet är trasigt.

Hon som har hand om lokaliteterna, trodde att det var transformatorn som pajat. Det ställde jag mig skeptisk till och hällde ut min ruttna mjölk. Som blivit dålig, trots UHT-behandling.

Åhléns hade öppet tidigt imorse för Bokrean, men jag orkade inte gå in utan satsar på Akademibokhandeln på hemvägen. Jag är glad att de öppnat en butik i Skrapan och tänkte sno åt mig en billig Vår Kokbok. Min egen är en väldigt gammal upplaga.

Sen tänker jag botanisera bland barnböckerna. Enligt deras broschyr fanns det en del som skulle passa.

Annat
Statistiken i WordPress skiljer sig från den i blogg.se. I stora delar är den utförligare. Här kan man se vilka länkar som läsarna klickat på och det var intressant. Väldigt få klickar på länkarna jag hänvisar till i inläggen.

Jag har undrat varför många bloggare citerar långa stycken i sina inlägg, trots att de länkar till originaltexten. Nu förstår jag varför. Och jag som trodde att alla var som jag. Jag klickar vilt på andras länkar.

Nu kanske jag avslöjar hur korkad jag är men jag fattar inte statistikuppgifter från SCB i ämnet partnerskap.

”Under förra året registrerade 503 kvinnor och 311 män partnerskap. …
Avregistrerade sitt partnerskap gjorde 86 kvinnor och 95 män.”

Hur kommer det sig att det finns udda tal? Kan man vara fler eller färre än två?

---

Uppdaterad
Förklaringen hittad jag på en annan sida

”Antalet personer som ingått partnerskap kan vara udda eftersom statistiken endast avser personer folkbokförda i Sverige.”

Nu ska vi inte blanda ihop korten; stress är inte detsamma som att jäkta eller att ha mycket att göra.

Om jag nu ska nappa Ebba vs Linda om vem som borde vara mest stressad, så borde jag ha fått första pris. Inte nu men för 30 år sedan. Då hade jag tre barn, eget företag och pluggade. Snacka om fulltecknad agenda!

Men jag var inte stressad för det. Det ligger inte för mig. Det som gör mig stressad är helt andra saker. Saker som kan sammanfattas i ordet ORO. Sånt sätter press på mig och förpestar tillvaron.

Sportlov med snö på marken. Det var inte igår för oss i Stockholm! Nej, det var flera år sedan. Roligt för de små lediga liven, men jobbigt för andra. Mig till exempel, som fick ta vinterkängorna för första gången i år och ändå halkade jag runt på delvis oplogade och osandade trottoarer.

Lovet märks på flera sätt. Det är väldigt tyst på jobbet. Så tyst att jag har radion på och får bl a veta vad man ska göra med ett barn som inte vill bajsa på dagis. Ingen ringer och ingen mejlar. Bara den lilla automatiska vakthunden hör av sig. Han som håller koll på att allt funkar som det ska i bakomliggande system.

Men jag är Herre på Täppan; chefen har åkt till Trysil och kollegan Åke har stuckit till Thailand. De som jag är satt att chefa över, sköter sig själva. Och jag får tvinga mig till arbete. Statistik tar emot. Nästan mer än att deklarera.

Jag är i Afghanistan. Det har jag varit större delen av dagen och nu är jag på upploppet. Flyga drake är en riktig sidvändare och jag har cirkus 50 sidor kvar.

Häromdagen kunde jag säga

– När Trean levde, så brukade …

utan att det högg i hjärtat. Och då högg det till ännu värre än vanligt.

När kan man låta barn ta bussen på egen hand?
Nu menar jag inte hur som helst. Men vi bor vid Zinkensdamm och två av barnbarnen bor i Sofia. Mellan oss, nästan från port till port, trafikerar busslinje 66 och resan tar 12 minuter. Inga byten där emellan.

Kan man sätta en 7-åring på bussen och säga till chauffören ”Det här är Noa och han ska till Bondegatan, där hans mamma väntar på honom”, ha telefonkontakt med Svärdottern och få bekräftat att han kommit fram?

För 50 år sedan åkte jag själv till farmor på Gärdet. Med spårvagn och fick byta vid Hornsplan, som vi sa om Hornstull på den tiden. Utan att varken mamma eller farmor lämnade och hämtade. Jag skulle bara ringa hem och tala om när jag var framme.

Men det är andra tider nu och jag vill inte riskera att utnämnas till Världens Sämsta Farmor. Så jag lät farfar göra Noa sällskap till Sofia igår kväll.

Vad det verkligen något att bli upprörd över? Det där nya huset bakom Stadshuset? Inte förstör det så mycket av utsikten?

Nu fick jag inte till bilden bättre än så här, men det är själva intrycket av husen kring Riddarfjärden som känns så annorlunda. Ännu större skillnad är det när dagsljuset är borta och nybyggnationen är upplyst.