Benny Lindholm från organisationen ”Liberala studenter” har funnit orsaken till att ungdomar utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden. Det är fackets fel!

Han menar att ”diskriminerande” turordningsregler, för höga ingångslöner och komplicerade avtalsregler som skapar grunden för ungdomars utnyttjande.

Jag vet inte på vilken planet som Benny är född. Det är som om han tror att det är fackföreningarna som stiftar lagarna på arbetsmarknaden. Det är som om han tror att det är facket ensamt som bestämmer vilka ingångslöner vi har i Sverige. Det är som om han tror att det är facket som ensamt bestämmer vilka bestämmelser som ska finnas i kollektivavtalen.

I bästa fall kan man tro att den ärade representanten för Liberala Studenter är okunnig eller naiv om hur arbetsmarknaden fungerar. Men sanningen är väl bara den att han upprepar borgerliga teser på samma sätt som vissa testuggande vänsterrörelser under tidigt 70-tal. Det är lika världsfrånvänt och långt från sanningen som då.

Andra som skrivit: Alliansfritt Sverige, Kaj Raving, Leines Blogg

Nytt från Industribloggare: Leines Blogg, Marios Blogg, Marios Blogg, Kaj Raving, Kaj Raving

Arbetsgivare får sänkta ”arbetsgivaravgifter” när man anställer ungdomar som är upp till 25 års ålder. Siffror som Ekot redovisar tyder på att detta kan vara en väldigt dyr reform för staten som gett ringa resultat på nivån av ungdomsarbetslösheten. Den kända stora hamburgerkedjan Mc Donalds beräknas ersättas med 400.000 kr för varje heltidsjobb.

Per Skedinger som arbetar med en utvärdering av denna reform menar att:

Det finns empirisk forskning på hur sådana här mer generella subventioner har fungerat. Det mesta av den forskningen har pekat på att antalet anställda inte har påverkats särskilt mycket men att lönerna har ökat, på lite längre sikt. De här erfarenheterna är ganska nedslående.

Det verkar som om det enda som denna reform har inneburit är att föra över skattebetalarnas pengar till vinstmedel i det privata näringslivet. Det är kanske det som Tomas Tobé (M) menar med att:

Det är alltid så att sänkta arbetsgivaravgifter är kostsamma reformer. Men man ska se det som en del i att vi också vill ha ett bättre företagsklimat.

I Sverige har förpostfäktningarna inför höstens avtalsförhandlingar inom industrin tagit fart. Det fackliga artilleriet fick ny ammunition med LO:s årliga redovisning av VD-lönerna. Årets statistik visar att en genomsnittlig inkomst för en VD i de 100 största börsföretagen motsvarar 34 genomsnittliga industriarbetarlöner. Skillnaderna mellan de högsta cheferna och industriarbetarna har ökat under lång tid.

Arbetsgivarna argumenterar för att ska man anställa den bästa chefen måste man vara beredd att betala. Det finns heller ingen koppling mellan en rimlig lön för en VD och en industriarbetare. De fackliga organisationerna menar tvärtom att det finns en tydlig koppling mellan dessa grupper. De fackliga organisationerna har omfattat principen om att förhandla fram löner som inte hotar industrins konkurrenssituation. Då sticker det i ögonen när vissa nyckelgrupper beviljas betydligt högre ersättningar än vad övriga kan komma i närheten av.

Situationen i Sverige är dock inte särskilt unik. I USA är skillnaderna betydligt större. I en artikel i det senaste numret av LO-tidningen så läste jag en artikel (i papperstidningen) som visar på dessa skillnader. 2009 hade en direktör en lön som motsvarade 263 industriarbetarlöner. Detta var, i och för sig, en minskning från 2000 då lönen motsvarade 524 löner. Trenden är trots det stigande. Den genomsnittliga VD-lönen (2009) motsvarar 55 miljoner kronor.

Enligt de amerikanska forskarna finns ett antal faktorer bakom de ökande skillnaderna mellan de högsta cheferna och övrigas löner. Enligt Josh Bivens, Economic Policy Instutute, är det:

• Värdet av minimilönen har gröpts ur eftersom den inte hållit takt med inflationen.
• Globaliseringen har inneburit att ”vanliga” jobb utsatts för lönekonkurrens medan högutbildade har skyddats.
• Avregleringarna av finansmarknaderna har inneburit att lönerna i den branschen har skenat iväg.

Andra framhåller att avindustrialiseringen har lett till att många välbetalda industrijobb har försvunnit. Sociologen G William Domhoff framhåller att:

Undergrävandet av fackföreningsrörelsen har bidragit till att pressa ned arbetarnas löner. Den förändrade inkomstfördelningen kan förklaras av en maktförskjutning mellan arbetare och ägare, där ägarna tar åt sig allt mer.

De växande inkomstskillnaderna i USA är inte någon politisk fråga. Skattepolitiken i USA har snarare förvärrat än minskat skillnaderna. Statsvetaren Nathan Kelly säger att inkomstutvecklingen har fått den ekonomiska eliten att bli mer politiskt aktiv. Detta har gjort politikerna mer lyhörda för dessa gruppers intressen. Han menar att:

Politikerna har förändrat sitt sätt att tala om inkomstskillnader och den nya retoriken är mer i linje med den ekonomiska elitens intressen. Dessa nya signaler till väljarna har fått grupper som förlorar på utvecklingen att röra sig åt höger.

Det går onekligen att känna igen mycket av detta i det som sker i dagens Sverige. Löntagarnas andel av företagens resultat minskat. Alltmer hamnar i aktieägares och högre chefers fickor. Vi har en skattepolitik i Sverige som framför allt gynnar de med de högsta inkomsterna. Inkomstskillnaderna ökar påtagligt i vårt land.

Det enda de fackliga organisationerna kan göra är ju att verka för att löner och annat som gynnar de anställda får ta en större andel av företagens resultat. De ökande skillnaderna i samhället är ju en fråga om värderingar och ett politiskt intresse. De traditionella fackliga värderingarna har fått stå tillbaka lång tid. Politiken har allt mer kommit att handla om kortsiktiga individuella intressen. Politik har förfallit till att bli en tävling mellan vilka som kan sänka skatten mest för vilken grupp.

Bidrag för vissa grupper har blivit något ont medans skatteavdrag (bidrag) har blivit något gott för andra grupper.

Nytt från Industribloggare: Leines Blogg

Enligt ett pressmeddelande från Arbetsförmedlingen anger man att nyttan med jobbcoacher är ”oklar”. Myndigheten ser ingen skillnad mellan arbetsförmedlingens egna insatser och de som görs av externa coacher. I pressmeddelandet anges att …

Arbetssökande som har haft jobbcoachning har fått praktikplatser i något större omfattning, men i något mindre omfattning ett arbete jämfört med arbetssökande som inte har haft jobbcoachning.

I media anges dessa bristande resultat som ett fiasko. Jag måste medge att jag är snar att hålla med om detta. Dessa resultat borde få statsmakterna att se över det uppdrag som coacherna har. Eftersom staten skickar över ganska mycket skattemedel borde det vara rimligt att få se resultat. Jag hoppas ju att riksdagen genomfört reformen i ett syfte att hjälpa arbetslösa och inte bara för att föra över skattemedel till privata entreprenörers vinstlystnad?

Länkar: dn.se, Rapport, di.se, SvD, TCO-tidningen, LO-tidningen

Andra som skrivit: Alliansfritt Sverige, Kaj Raving

Nytt från Industribloggare: Ann-Sofie Wågström, Leines Blogg, Kaj Raving, Carola Andersson