På landet utanför Sandhem i Mullsjö kommun ligger ett säreget museum, där den nordiska folktron får liv. I en gammal gårdsbyggnad har oknyttet flyttat in och besökaren måste vara beredd att möta både spöken och skrymt. Trollen kikar fram ur vrårna, näcken spelar förförisk musik och älvorna dansar likt skira dimmor i det dunkla ljuset. Här kan man träda in i sägnernas värld och bekanta sig med de väsen som en gång var en del av människornas vardag.
Modern betraktar fundersamt en bortbyting som placerats i vaggan.
I Sägnernas hus åskådliggörs folktrons föreställningar med hjälp av charmfulla (men för den yngre publiken kanske lite skrämmande) modeller och bilder. Besökaren får blicka in i stugan där maran precis smugit fram till den sovandes säng, mylingen reser sig ur golvet på sin mors bröllop och undrande föräldrar betraktar trollungen som lagts i deras vagga. Det är lätt att förstå hur hotfull tillvaron måste ha tett sig när sägnernas väsen en gång var verkliga och oförhappandes kunde dyka upp i människornas värld. Men samtidigt var de nog till nytta och kunde kanske rädda liv. Den snälla men bistra gårdstomten såg till att gårdens djur behandlades väl och vetskapen om den lömska bäckahästen gjorde att barnen inte gick nära farliga vattendrag. I många fall var folktrons figurer illistiga och lömska, men de hade en värdefull funktion att fylla.
Den gamla hustomten var gråklädd och trivdes bäst i stallet.
En utflykt till Sägnernas hus kan vara nog så spännande i sig, men det kan vara en fördel att planera in besöket i samband med något av de arrangemang som erbjuds under året. Inte minst finns möjlighet att uppleva riddarspel, konserter, danskvällar, påskfirande och julmarknad. Ägarna bjuder på inlevelsefulla guidningar och berättar gärna om personliga minnen och händelser från gården, där folktrons föreställningar ibland tycks ha besannats. Här kan alla familjens medlemmar, oavsett ålder, få med sig både nya kunskaper och fina upplevelser.
Mer information finns att läsa på museets hemsida.
Bäckahästen kunde tänja ut sin rygg för att många barn skulle få plats, innan den dök ner i djupet av en damm.
Arilds kapell på den skånska västkusten är ett bevarat medeltida kustkapell. Det uppfördes omkring år 1400 och har därefter genomgått flera ombyggnationer. Ursprungligen restes det som helgedom åt de fiskare som tillfälligt vistades vid kusten under höstens sillfiske, men enligt lokala sägner ska kapellets historia sträcka sig ännu längre tillbaka och vara förknippad med mordet på en pojke.
Enligt sägnerna bodde i forna tider en gosse vid namn Arvid (senare Arild) i Stubbarp vid den skånska kusten med sin mor. Moderns namn anges i olika versioner av sägnen vara fru Helena, Ellen, Inger eller Ingrid och hon kom från en förmögen familj. Efter att Arvids far dött gifte hon om sig med en herreman vid namn David. Den nye maken var dock svartsjuk och missunnsam och önskade sin styvsons undergång. I hemlighet började han smida planer på att göra sig av med Arvid.
När Arvid hade vuxit till sig och började bli en ung man lät herr David bygga ett skepp och förmanade styvsonen att ge sig ut i världen för att vinna framgång och ära. I själva verket hade han emellertid gett skepparen order om att fylla skeppet med kol och sätta det i brand. Väl ute på havet såg skepparen till att Arvid blev så drucken att han föll i sömn, varpå planen sattes i verket. Arvid vaknade upp i det brinnande skeppet och slängde sig i vattnet, men han klarade inte att ta sig till land, utan drunknade i havet.
Nu bar det sig inte bättre än att vågorna förde Arvids kropp till stranden och där påträffades han av sin styvfar. Styvfadern drog guldringarna av Arvids fingrar och lämnade sedan kroppen i vattenbrynet. När Arvids mor fick se ringarna på makens hand började hon ana oråd och sökte av stranden. Till slut hittade hon kroppen vid en sten nära familjens hem.
Full av sorg bad Arvids mor några vänner i grannskapet om hjälp att bära sonens kropp till Brunnby kyrka för gravsättning, men under vägen blev kroppen plötsligt så tung att bärarna inte kunde komma vidare. Modern lät då begrava Arvid där liktåget stannade och såg till att ett kapell uppfördes på platsen.
Efter att Arvid dog hände förunderliga ting. En källa ska ha uppstått där han flöt iland och stenen som han hittades vid ska ha fått avtryck av hans kropp. Berättelserna om honom gjorde att han började betraktas som helig och utan att ha helgonförklarats blev han föremål för pilgrimsvandringar och offer. Vattnet i hans källa ansågs vara undergörande och många sökte sig dit för att dricka eller offra mynt. 1475 vann han formellt erkännande av katolska kyrkan genom att påven Sixtus IV utfärdade ett avlatsbrev för dem som besökte Sankt Arilds kapell på Sankt Mikaels dag och Jungfru Marie födelsedag.
Den helige Arvid/Arild har blivit omsjungen i nordiska ballader och legenden om honom finns nedtecknad i flera versioner. Den äldsta nedteckningen är Herman Chrytræus återgivning från 1598. Berättelsen skrevs även ned av sockenprästen Madtz Mogensen i Brunnby på 1600-talet. Den mest detaljrika skildringen av legenden är en gammal folkvisa i en bok om Kullabygden av Peter Sundius från 1754. Där har den namnet ”En wisa om Herr Arved af hwilken Arvedsleje i Brunby Sockn har fått sitt namn”.
Vissa varianter av sägnen låter berätta att Arvid ska ha haft ett syskon, antingen en syster vid namn Tora eller en bror vid namn Tore. Även syskonet ska ha förolyckats vid skeppsbranden och därefter gett namn åt fiskeläget Torekov. När Carl von Linné 1749 företog sin skånska resa nedtecknade han i sin dagbok:
En gammal saga är att en Stjuf-fader, som haft twänne Stjuf-barn Arill och Tora, satt dem bägge på ett skepp med stenkol och sändt dem til sjös med befallning til Skepparen, at itända kolen och rädda sig sjelf, hwarigenom skeppet kom i låga. Men barnen som kastade sig i sjön skulle blifwit wräkte til Lands, hwarefter Allmogen har ännu en gammal wisa.
Än idag kan den som besöker Arild se flera spår av den påstådda händelsen. Vid vattenbrynet i Svensmalen nära Arilds hamn finns stenen som sägs bära avtryck av Arvids kropp och nog finns märken i stenen som liknar både huvud och bål. I klippan där Arvid drev iland finns en hålighet, kanske en jättegryta, som fylls av regnvatten och sägs vara Arvids källa. Och så finns förstås Arilds kapell, som hans mor ska ha rest till hans minne. Inne i kapellet förvaras en bit av en särk som ska ha tillhört Arvid, dock illa medfaren av tid och omild behandling. Den som i förväg kontaktar kyrkvaktmästaren och avtalar en tid kan få se särken och kanske höra lite mer om legenderna kopplade till platsen.
Frågor och svar om Sankt Arilds särk
Mejl till Brunnby församling 2024-02-05:
Hej,
Jag har en fråga om Arilds kapell: Jag har hört talas om en gammal sägen om Sankt Arild, som sägs vara begravd på den plats där kapellet står. Någonstans läste jag att en bit av Sankt Arilds särk förvaras inne i kapellet. Finns verkligen ett sådant plagg? Om det finns, är det i sådana fall möjligt för besökare att få se det?
Ja, på sätt och vis finns det ett sådant plagg. Enligt vad jag har hört sägas var det någon inspirerad person som försökte tvätta tygbiten i en tvättmaskin, för många, många år sedan. Så det vi har i kapellet är vad man lyckades skrapa ur tvättmaskinen. Det är en medelstor bit med ludd, och om man tittar väldigt noga kan man se spår av trådar.
Den finns i kapellet. Och besökare är välkomna att se den.
Om Ni önskar få tillträde till kapellet bokar Ni en tid med mig. Jag kan vanligtvis vardagar mellan 08.00-15.00. I övrigt är kapellet öppet för besökare i juli och någon vecka in i augusti, 09.00 – 20.00.
Bild: ”Resignation” av Carl Wilhelmson (1866-1928).
Nedanstående text har hämtats ut boken Svenska allmogens lifi folktro, folksed och folkdiktning av Tobias Norlind. Boken gavs ut 1912, men skildrar arbete, seder och traditioner hos den svenska allmogen under framför allt 1700- och 1800-talet. Här berättas hur en människa togs om hand under livets sista tid.
I rummet, där en person höll på att dö, borde fullständig tystnad råda. Vägguret skulle man helst stanna. Den döendes strumpeband skulle aftagas, allt hopfäst lösas eller uppsprättas. Den döende skulle ej ligga på kudde stoppad med hönsfjäder. Under hvarje vinge hade en höna en ”orosfjäder”, och hade en sådan händelsevis kommit in i en kudde, blef det orosfylld dödsbädd. För att förkorta dödskampen borde man sätta ett brinnande ljus i hans hand eller lägga en karbas, ris e. d. under hans rygg, ifall man trodde han hade ondt samvete. Hade någon svårt för att dö, borde en synål brytas öfver hans hufvud, ty orsaken till det långa dödsarbetet kunde vara, att han sytt på sig en söndagsmorgon. Man kunde också smörja hans fötter med ister, om man trodde att orsaken berodde på, att han smort sina skor söndagsmorgnar. Tog man jord från kyrkogården och lade på den döde, förkortade man dödsarbetet.
Under medeltiden hade man med klockringning tillkännagifvit, att en människa låg på sitt yttersta. Sedan personen då skriftat sig och fått nattvarden, smorde man honom med tre slags oljor för att ge honom ”vägabref” på sista färden. När lifvet höll på att flykta, lades händerna samman i en bedjande ställning och i dem sattes, liksom i den nydöptes späda hand ett brinnande ljus, sinnebilden af den brinnande lampa, med hvilken själen skulle gå den himmelske brudgummen till mötes, och ögonlocken drogos ner öfver de bristande ögonen. När allt var slut, utsträcktes liket på golfvet för att svepas och klädas. Därefter lades det i kistan. När bud kom till kyrkan om dödsfallet ringdes där för den flyktade själen.
Dvärgarna Brokk och Eitre smider på Tors hammare. I förgrunden ses ringen Draupner, skeppet Skidbladner, galten Gyllenborste och spjutet Gungner. Bild av E. Boyd Smithi boken In the Days of Giants: A Book of Norse Tales av Abbie Farwell Brown (1902)
Draupner (Dröpner, ungefär ”dryparen” eller ”den som droppar”) är en förunderlig ring i den nordiska mytologin. Ringen är tillverkad av rent guld och var nionde natt droppar åtta nya ringar ner från den, precis likadana som originalet.
Ringen blir till efter att Loke spelat Tors hustru Siv ett spratt genom att klippa av hennes hår. Ställd inför Tors vrede blir Loke tvungen att vända sig till de skickliga smederna Brokk och Eitre (Sindre) för att be dem smida nytt hår åt Siv. Samtidigt får han dem genom vadslagning att tillverka en rad magiska föremål åt gudarna, inklusive ringen.
När Brokk och Eitre är klara med sitt arbete får Oden Draupner som gåva. Vid Balders död placerar Oden ringen på Balders bröst och låter den följa med honom på likbålet, men Balder låter senare Hermod föra ringen tillbaka till de levandes värld.
Draupner omnämns även i berättelsen om Frejs frieri till Gerd. På uppdrag av Frej reser Skirner till Gerd för att be om hennes hand. Hon visar sig vara svår att övertala och han försöker locka henne genom att erbjuda Draupner som kärleksgåva. Gerd låter sig dock inte imponeras och avvisar anbudet.
–
Tryckta källor:
Baeksted, Anders (1990), Nordiska gudar och hjältar, Forum
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi? Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
I Sala silvergruva bröts mineral i åtminstone ett halvt årtusende. Den ädlaste metallen som utvunnits är silver, vilket gett gruvan dess namn, men även zink och bly var viktiga produkter. Verksamheten lades ner 1962, men i området finns idag ett 50-tal bevarade byggnader från gruvdriftens tid. Dessutom finns möjlighet att göra besök i de gamla schakten och gångarna inne i berget.
Gruvans äldsta historia förirrar sig långt tillbaka i forna sägner. Enligt en skröna hittades malmfyndigheterna när Lars Ingevaldsson från Bråsta by lät sina kor beta på berget och upptäckte att de kom hem med silverglittrande horn. Det finns spår som tyder på att silverproduktionen i Sala kom i gång redan på 1200-talet och på 1400-talet vet vi att organiserad gruvdrift tagit form.
Gruvan kom sedan att ha tre storhetstider, då malmbrytningen var särskilt betydelsefull för riket: början av 1500-talet, mitten av 1600-talet och slutet av 1800-talet. 1538-48 uppgick silvertillverkningen vid gruvan till ca fyratusen kilo rent silver per år och Gustav Vasa kallade den för ”Svea Rikes Skattkammare”. 1650 påbörjades Drottning Christinas schakt, där mycket stora fyndigheter gjordes. Schaktet var i slutet av 1600-talet världens djupaste och är fortfarande världens största tillmakade gruvschakt. Från 1800-talets mitt och framåt blev gruvdriften sedan en del av Sveriges framväxande industrialisering och Sala silvergruva gick över till privata ägare. Den sista aktiva delen av gruvan, Bronäsgruvan, stängdes 1962. Sala silvergruva var då över 300 meter djup och hade en sammanlagd längd av orter och gruvhål på över 20 km.
Drottning Christinas schakt är det djupaste gruvschaktet i världen som skapats genom tillmakning.
Idag bevaras gruvan som ett kultur- och industriminne. Mycket finns att förundras över, inte minst vad gäller gruvarbetarnas livsvillkor. Hela familjer var sysselsatta på platsen: män arbetade nere i orterna, medan kvinnor och barn utförde kringsysslor på gruvområdet. Det var inte ovanligt att en gruvarbetare tillbringade 10-12 timmar per dag under jord. Små hästar firades ner i gruvan i selar och fick bo i stall inne i berget.
En av Sala silvergruvas mer imponerande anordningar var det komplicerade system som försåg gruvan och hyttan med vattenkraft före ång- och elkraftens genombrott. Det omfattande vattensystemet började byggas på 1500-talet och konstruerades av tyska experter. Över 20 dammar anslöts till kanaler vars vattenflöde fick driva pumpar, hissanordningar och vattenhjul. Rester av vattensystemet går än idag att se runt om i Sala och det kan på många sätt betraktas som ett större konststycke än gruvbrytningen i sig.
1988 tog Sala kommun över skötseln av gruvan och sedan dess har en omfattande musei- och visningsverksamhet tagit form. Området är idag ett omtyckt besöksmål, där många lämningar vittnar om platsens historia. I områdets södra del finns spår av den tidigaste gruvbrytningen, inte minst resterna av 1500-talets gruvby och den igenrasade gruvan Herr Stens botten. Från senare sekler finns tjänstebostäder och gruvlavar kvar. Den norra delen utgörs av Aspentorps naturreservat, där gruvhålen visar malmbrytningens ingrepp i landskapet. Under jord gömmer sig långa gruvorter och väldiga bergrum. Via trappor kan besökare utforska gruvan på egen hand eller med guide. Ett tips är att ta med varma kläder — temperaturen i gruvan är ofta fem-sex grader. Rejäla kängor behövs i de våta gångarna och en egen ficklampa är bra att ha.
–
Tryckta källor:
Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa
Nedanstående saga har nedtecknats i lite olika versioner i flera sagosamlingar, inte minst Sagor från Småland. Svenska sagor och sägner III (1939). Den finns även med i Per Gustavssons sagosamling Skära och skäppa: Sagor om ting (2003).
Det var en gång en smålänning som brukade köra till Skåne för att sälja sina varor. Med sig hade han alltid en skära och med den skar han gräs och säd till sin häst både här och där utan att först fråga om lov.
En gång, när smålänningen var i full färd med att skära gräs på en äng, dök en skåning plötsligt upp. Smålänningen blev överrumplad och fick så bråttom att ge sig av att han glömde sin skära i gräset.
När skåningen kom närmare och fick se skäran ligga i gräset blev han uppskrämd och undrade vad det var. Aldrig tidigare hade han sett något liknande och han tänkte att det nog måste vara ett odjur. Dessutom kunde han ju se att odjuret hade betat av gräset på ängen runtomkring. Förfärad rusade han därifrån och sökte upp byns ålderman för att berätta om det fruktansvärda odjuret som slukade ängens gräs.
Åldermannen blev oroad av vad han fick höra och samlade byborna till stämma. För säkerhets skull såg han till att mötet hölls på behörigt avstånd från ängen. Han frågade de församlade bönderna om någon visste vad det var för odjur som dykt upp i trakten. Samtliga ruskade på huvudet utom en, som hade färdats vida omkring i världen och hört talas om både det ena och det andra.
— Jag har hört talas om ett farligt djur som kallas krokodil, sade han. Jag tror att det måste vara en sådan.
Eftersom mannen i fråga var berest och visste mycket som de andra aldrig hört talas om, trodde de övriga på honom. De började genast diskutera hur man skulle kunna göra sig av med besten. Till slut klev en stark och djärv man fram och lovade att han skulle skaffa undan odjuret, om han bara fick femtio riksdaler i ersättning.
Förslaget bifölls. Mannen utrustade sig med en lång stake och gav sig av till ängen med de övriga i följe. Där vadade han ut i gräset mot den plats där vidundret skulle ligga och lura. Långsamt gick han närmre och när han fick se något ligga i gräset lyfte han staken och slog till allt vad han orkade. Skäran for högt upp i luften och mannen blev så rädd att han böjde på nacken och inte vågade se efter vad som hände. Det bar sig inte bättre än att skäran vände och föll rakt ner över honom, så att huvudet skiljdes från kroppen.
De övriga bönderna blev förskräckta och började fly åt alla håll. Sedan låste de in sig och vågade knappt lämna sina hus, eftersom de hade ett så farligt vidunder smygande inpå knutarna. För att rädda sig lät de sända bud runt bland grannbyarna och lovade att den som kunde driva bort krokodilen skulle få precis vad han önskade sig.
När smålänningen var på väg hem efter att ha sålt sina varor fick han höra talas om vad som hänt i byn. Han begav sig dit och lovade att han skulle se till att odjuret gav sig av, så att det aldrig mer skulle kunna orsaka någon skada.
— Hur mycket får jag för mitt arbete? frågade han åldermannen.
— För min del ger jag halva min egendom, svarade åldermannen. Och jag är säker på att övriga bybor ger lika mycket, bara de får leva i lugn och ro.
Smålänningen sa att han var nöjd med anbudet och gav sig av för att slåss mot krokodilen. Med sig tog han en lång stång och en spade. Han närmade sig skäran mycket försiktigt, för att skåningarna skulle se vilket farligt uppdrag han hade åtagit sig. Sedan grävde han upp marken runt grästuvan där skäran låg och vände sedan på tuvan, så att skäran hamnade under jord. Därefter behövde ingen någonsin se det hemska odjuret igen.
Skåningarna tackade den modige smålänningen och var mycket nöjda och glada över hans insats. Men allra nöjdast var förstås smålänningen, som efter den dagen kunde leva som en förmögen man. Att han hade råd att skaffa sig en ny skära, det kan du lita på!
Sune Jonsson (1930-2009) är en av Sveriges mest unika dokumentärfotografer. Från 1950-talet och framåt skildrade han oförtrutet landsbygdens människor och miljöer, framför allt i Västerbotten. Nu visas ett urval av hans fotografier på Västerbottens museum (Umeå) i utställningen I hästen fanns själ och frändskap.
En stor del av Sune Jonssons verk fångar relationerna mellan människor och gårdsdjur och det är dessa som står i fokus på den aktuella utställningen. Fotografierna är osminkade ögonblicksbilder ur en vardag full av arbete, där djuren var nödvändiga för gårdens försörjning och skötsel. Samtidigt ses en tillgivenhet mellan djur och människa; bilderna skildrar ömsesidigt beroende, ömhet och kärlek. Hästen får vinterskor, korna kvällsmjölkas och hunden spanar ut genom fönstret medan husse dricker sitt kaffe. Liv flätats samman och bildar en gemensamhet.
Det kanske vackraste i Sune Jonssons fotografier är de ordlösa dialogerna. Samspelet mellan människorna och deras fyrbenta livskamrater växer fram inför betraktaren i all sin förunderlighet. Genom den svartvita bildvärlden levereras glimtar från en tid då mycket av det som är givet idag knappt gick att föreställa sig, men tillvaron ändå hade glädjeämnen och mening. Som kulturhistoriska dokument är fotografierna både åskådliga och tankeväckande.
Utställningen I hästen fanns själ och frändskap visas fram till 31 december 2024. Mer information hittar du på museets hemsida.
Hunningestenen i Fornsalen på Gotlands museum.Foto: privat.
De gotländska bildstenarna är en unik del av vårt kulturarv. De ristades under järnåldern och restes vid gravfält, färdvägar, broar och andra betydelsefulla platser för att förmedla sina budskap till förbipasserande. De flesta var bemålade med bjärta färger, som för länge sedan försvunnit. En ovanligt välbevarad och vackert ristad sten är Hunningestenen från Klinte socken, som tycks berätta en sammanhängande historia.
Hunningestenen är en av fyra bildstenar som påträffats vid samma gård, inte långt från Gotlands västkust. Stenen hittades vid jordbruksarbete 1860 och har daterats till 700- eller 800-talet.
Runt stenens kant löper en bård med ett flätmönster. Ytan innanför är uppdelad i flera fält, där olika scener avbildas. Överst ses en stridsscen, där män med dragna svärd möter varandra. Kanske skildras en så kallad holmgång, som ingick i den forntida rättsskipningen. Vi ser också en person som bär en ring i sin hand, vilket brukar tolkas som ett tecken på ära. En man rider ut mot stenens högra kant, där han möts av en kvinna som sträcker fram ett dryckeshorn. Detta så kallade välkomstmotiv är vanligt på bildstenar och visar sannolikt en valkyria som välkomnar en fallen krigare till Valhall— men det skulle också kunna vara en hustru som välkomnar segraren hem.
I fältet under stridsscenen avbildas ett vikingatida långskepp med sju personer ombord. I aktern ses en styråra och längs relingen en sköldborg. Skeppet far fram på stormiga vågor och ska kanske tolkas som en framställning av den fallnes färd till dödsriket, i likhet med de forntida gravar som byggts i skeppsformation. Ett framträdande inslag som även ses på andra bildstenar är det rutmönstrade seglet. Tack vare bildstenarna har nutida forskare kunnat lära mycket om hur vikingaskeppen var konstruerade och bildernas rutmönster har lett till slutsatsen att seglen förmodligen flätades samman av flera tygstycken.
Rekonstruerat vikingasegel på Historiska museet i Stockholm. Bland annat tack vare bildstenarna har arkeologerna kunnat förstå hur de tillverkades.Foto: privat.
Under havets vågor ses en bild med en inhägnad, där en man ligger fallen bland ormar. Många vill mena att bilden skildrar den mytologiske hjälten Gunnar, som ingår i den välspridda sagan om Sigurd Fafnesbane. I sagan berättas att Gunnar slängs i en ormgrop som straff för att han vägrar avslöja var en skatt finns gömd. Från höger i bild sträcker en kvinna in en hand i ormgropen. Är det kanske Gunnars syster Gudrun, som kommer för att ge honom en harpa att avleda ormarna med?
Överst i bild ses en man liggande i en ormgrop, där en kvinna tycks sträcka sig in. Nedanför vandrar en kvinna iväg med en orm i handen. Nere i högra hörnet skymtar en del av en inhägnad som försvaras av två bågskyttar. Foto: privat.
Berättelsen om Gunnar i ormgropen var omtyckt och avbildas på många konstföremål från sen järnålder och medeltid. Fortsättningen på bildserien gör dock att man kan undra om Hunningestenen i själva verket skildrar en annan, nu bortglömd saga. Längre ner ser vi nämligen hur en kvinna vandrar iväg med en orm i handen. Är det möjligen samma kvinna som nyss sträckte in sin hand i ormgropen? Strax intill visar bilderna ett inhägnat gårdstun, där en ko eller oxe står tjudrad framför en rad byggnader. Två män med pilbågar i händerna försvarar gården mot en angripare utanför. Angriparen har också en båge i handen, men den är märkligt tjock och slingrig i formen — är det ormen kvinnan har hämtat, som nu har förtrollats till ett vapen? Illustrerar bilderna en saga med ett hämndmotiv?
Varför Hunningestenen restes kan vi inte säkert veta, men mycket talar för att den är ett äreminne över en man som dött hjältedöden i strid. Med sin bildrikedom och sina många detaljer är stenen en magnifik representant för bildstenarnas konstfärdighet. Bildfälten gör att den nästan liknar en serietidning, där handlingen skildras steg för steg. Idag kan vi inte fullt ut förstå vad stenristaren ville uttrycka, men frågan är om bildstenarna ändå inte har mer att säga oss idag än vad de förmedlade till dåtidens människor — de ger oss en inblick i allt från järnålderns dräktmode och skeppskonstruktion till myter, gudavärld och föreställningar om livet efter detta. Bildstenarna är nu historiska källor som hjälper oss att förstå våra förfäders livsvillkor och tankar.
Hunningestenen finns idag i tryggt förvar i Fornsalen i Visby, som är en del av Gotlands Museum. Där finns många bildstenar att beskåda, men Hunningetstenens rika dekorationer sticker ut och lockar många besökare att stanna till och fundera över innehållet. Hästen i stenens översta fält ingår i museets logotyp och har gjorts till symbol för bildstenarnas säregna bildvärld.
–
Tryckta källor:
Cornell, Jan (red. 1998), Den svenska historien I, Bonniers
Erikson, Bo G; Löfman, Carl O (1985), Sagan om Sverige, Natur och Kultur
Att ana ugglor i mossen är detsamma som att känna att något lurt är på gång eller att en fara hotar. I Sverige finns uttrycket omnämnt sedan tidigt 1800-tal.
Att ugglor skulle stå för något farligt kan tyckas märkligt och förmodligen är uttrycket en misstolkning av danskans ”der er ulve i mosen”. Ulve (ulvar, vargar) uttalades dialektalt ”uller”, vilket låg nära ett dialektalt ord för ugglor, ”uler”. Med tiden skedde en sammanblandning, så att folk började tala om ugglor i mossen. Kanske skedde övergången när vargen försvann i Danmark. I den nya formen fördes talesättet sedan in i svenskan.
Ibland hävdas att uttrycket fann grogrund i folktron genom att mördade barn (mylingar) ansågs förvandlas till mossugglor om de begravdes i skogen. Några belägg för att denna föreställning funnits i svensk folktro finns emellertid inte och påståendet är sannolikt en skröna.
–
Tryckta källor:
Holm, Pelle (1976), Bevingade ord, Albert Bonniers förlag
Holm, Pelle (1973), Ordspråk och talesätt, Albert Bonniers förlag
Kulturminnet 
