Nedanstående saga har hämtats ur Läsebok för folkskolan, utgiven 1901.
En gång blefvo människokroppens lemmar ledsna vid att tjäna hvarandra och föresatte sig att ej mer göra det. Fötterna sade till de öfriga lemmarna ”Hvarför skola vi ensamma bära er? Skaffen er fötter själfva, om I viljen gå!” Händerna sade: ”Hvarför skola vi ensamma arbeta för andra? Skaffen er händer själfva, om I behöfven sådana!” Munnen brummade: ”Jag är väl en stor narr, om jag alltjämt bereder mat åt magen, för att han skall få smälta den efter sin bekvämlighet; han må själf skaffa sig en mun, om han behöfver någon.” Ögonen funno det likaledes ganska besynnerligt, att de ensamma skulle hålla vakt för hela kroppen och se för dess räkning. På samma sätt talade äfven de öfriga lemmarna, och den ena uppsade den andra sin tjänst. Men hvad hände? När fötterna icke mera ville gå, händerna icke arbeta, munnen icke äta, ögonen icke se, så började kroppen att aftyna i alla sina lemmar och småningom dö bort. Då insågo lemmarna, att de hade handlat oförståndigt, och kommo öfverens att icke mer göra så. Nu tjänade åter den ena lemmen den andra, och alla blefvo friska och starka som förut.
Kroppkakor, dillkött, skomakarlåda, raggmunk… Den svenska husmanskosten är full av härliga matklassiker som de flesta gillar. Många av rätterna har stark lokal förankring och förknippas med särskilda matminnen. Det går inte att neka till att husmanskosten har en speciell plats i det svenska kulturarvet — och nu bjuds vi in att fira Husmanskostens dag för första gången.
Initiativtagare till att lansera den speciella dagen är stjärnkocken Pontus Frithiof. ”Det är på tiden att maten som skapat vårt samhälle får den uppmärksamhet den förtjänar”, förklarar han i en intervju i DN. Tillsammans med White guide och Gastronomiska Akademin utsåg han i december förra året 26 februari till husmanskostens högtidsdag. Nu är förhoppningen att hem, restauranger, matsalar och livsmedelsbutiker ska uppmärksamma den klassiska svenska maten och bidra till att synliggöra svensk mattradition.
Exakt vilka rätter som ingår i begreppet husmanskost är inte definierat. Många skulle kanske hävda att den berömde restaurangmannen Tore Wretmans bok Svensk husmanskost utgör referens, men som annan kultur är husmanskosten stadd i ständig förändring och nya rätter börjar betraktas som klassiker. Typiska husmansrätter med lång tradition är ärtsoppa, stekt strömming, skånsk äggakaka och fläsklägg med rotmos, medan västerbottenpaj och korv stroganoff kan ses som nyare inslag. Det finns alltså gott om valmöjligheter för den som vill fira dagen med en husmansrätt.
Att lysa upp en kall och mörk vintermånad med en festdag då vi njuter av färgsprakande och smakrika rätter ur det svenska matarvet är förstås en utmärkt idé. Det är inte bara upplyftande och gott, det kan dessutom hjälpa oss att upprätthålla kunskapen och intresset för den svenska husmanskosten. Låt oss hoppas att Husmanskostens dag blir ett stående inslag i Sveriges temakalender, då vi njuter av och hyllar svensk mattradition.
Människor som inte är integrerade behöver få hjälp med att förstå att den svenska individualismen skiljer sig markant från ett kollektivistiskt samhälle. Att i Sverige är flickor och pojkar lika mycket värda. Vad innebär det i praktiken? Det måste förklaras. Det fungerar inte att skicka en broschyr. Budskapet måste anpassas till vad mottagaren kan ta till sig.
Och så måste man våga prata om att skaffa färre barn. Vad händer om du bor trångt och skaffar 10 barn? Får dessa barn samma förutsättningar till bra liv? Som förälder har du ett tungt ansvar.
Man måste sluta skylla allt på fattigdom och narkotika. Alla fattiga blir inte kriminella. Och det är inte bara narkotikahandel som leder till mord, det är mycket heder, machokultur och hämndmotiv.
– Chefsåklagare Lise Tamm
En intervju med Tamm, där ovanstående citat ingår, finns att läsa i sin helhet här.
Drömmer du om ett eget fyrtorn, ett barockslott från 1600-talet eller ett gammalt rymdobservatorium? Nu kan drömmen bli sann. Inte mindre än ett trettiotal objekt ligger ute till försäljning hos Statens fastighetsverk och många av dem är riktiga rariteter.
Statens fastighetsverk förvaltar omkring 2000 kulturhistoriskt värdefulla byggnader runt om i Sverige. Men underhållskostnaderna är stora och nu behöver de krympas. Delar av fastighetsbeståndet kommer därför att avyttras och det är inte vilka byggnader som helst vi pratar om. Vad sägs exempelvis om Mälsåkers slott på Selaön i Mälaren, Umeå cellfängelse, Stockholms observatorium eller Igelbäckens masugn utanför Askersund?
Mälsåkers slott räknas som ett av Sveriges vackraste barockslott. Foto: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet, CC BY 2.5 https://creativecommons.org/licenses/by/2.5, via Wikimedia Commons
Många av de byggnadsverk som ska säljas bär med sig mycket historia. Till dem hör inte minst Brunneby kyrka i Motala, en medeltidskyrka byggd av heliga Birgittas morfar. Tynnelsö slott, som varit hem åt både biskopar och kungligheter, förtjänar också att omnämnas. Hade jag själv haft möjlighet att bli spekulant, så hade jag satsat på den sagolika kyrkan i Araslöv, vars väggar är smyckade med målningar av Vittskövlegruppen.
Vid försäljningen har statliga myndigheter och kommuner förtur, men om köpare saknas i dessa led kan privatpersoner komma i fråga. Har man bara tillräckliga medel har man således möjlighet att bli stolt ägare till en historisk fastighet. Men de framtida ägarna kommer inte att få göra vad de vill med sina byggnader — de tillhör vårt gemensamma kulturarv och får inte hanteras hur som helst. Köparna kommer bli tvungna att följa strikta skyddsföreskrifter, som gör att det historiska värdet bevaras.
Låt oss hoppas att byggnadsverken hittar sina rätta förvaltare, så att de hålls i gott skick och kanske till och med tillgängliggörs för allmänheten.
En kyrkstöt med en kyrkstöt. Fotografi från 1860-talet. Mer information om bilden hittar du här.
Ordet ”kyrkstöt” kunde i det gamla bondesamhället beteckna både stången som användes till att väcka sovande i kyrkan och personen som utförde uppgiften. Nedan berättas om traditionen i en text som hämtats ur etnologen Tobias Norlinds bok Svenska allmogens lif i folksed, folktro och folkdiktning, utgiven 1912.
Till ordningens upprätthållande i kyrkan hade man stöten (spögubben). Vanligen var det en afskedad soldat, som fick denna syssla. Hans aflöning bestod till största delen af frivilliga gåfvor vid de största högtiderna. Dräkten var lång grå kapprock med fällkrage af svart tyg samt ståndkrage och armslag af rödt tyg. Han skulle se efter, att ingen sof, samt öfvervaka, att ingen pratade för högt. Han hade en lång käpp ofta med träboll i spetsen, hvarmed han stötte den ”brottslige” i hufvudet. ”Under förberedelsen till predikan, innan Fader vår och texten lästes från predikstolen, kom kyrkovaktaren med sin långa spanskrörskäpp och gick i sakta mak lilla mansgången nedåt och vände till stora gången uppåt och genomögnade hvar bänk. Om han såg någon sofva, så stötte han med sin käpp i golfvet; förslog detta icke, så räckte han fram densamma och stötte till. Men ofta hade den sofvande en god granne, som varnade dessförinnan. Detta bruk upphörde första åren af 20-talet” (Stolt). Att stötens syssla ej var så lätt, intygas af ett protokoll från Västerhaninge, Söderm., af 1721, där det heter: ”Därest stöten intet ser bättre upp med de sofvande, så skall han sättas af sin tjänst.”
Äldre kyrkliga föremål visas upp i en vrå av Rydaholms kyrka. I hörnet står en gammal kyrkstöt. Foto: privat
Nedan listas några utvalda äldre ordspråk om krig och fred.De flesta är ovanliga i vårt nutida språkbruk, men kanske finns några som är värda att plocka upp och använda.
Tycker du att något ordspråk fattas? Skriv gärna och berätta! Kontaktformulär hittar duhär.
I krig tiga lagarna.
Krig röjer väg för pest och hungersnöd.
Krig skonar varken grå hår eller nyfödda barn.
För krig ska det finnas två.
När klockorna ringa för krig, gör satan helvetet bredare.
Visste kungen vad ett nederlag kostar, förklarade han aldrig krig.
Det är lätt att börja ett krig, men svårt att sluta det.
Den som älskar kriget får omsider alla till fiender.
Krig är en djävul som äter guld och skiter kiselstenar.
Ett svärd slipar det andra.
Hungern är ett skarpt svärd.
Livet är allas krig mot alla.
Kriget skapar tjuvar och freden hänger dem.
Krig föres för fredens skull.
I krig lider alla nederlag, även segraren.
Mången blir slagen med eget svärd.
Bajonetten är ett dåligt argument.
I krig och kärlek är allt tillåtet.
Bågen för högt spänd är snart brusten.
Förutsedda pilar kan man undvika.
Mycken strid, ringa byte.
Fältherren vinner icke ensam slaget.
Guds rike är fred.
Fred när, ofred tär.
Fred föder, ofred öder.
Fred förvärvar, ofred fördärvar.
Hård fred är nytt krig.
Den som vill njuta fred får inte bryta fred.
Freden bygger byar, kriget bränner dem.
Den fred vill, skall till örlig rusta.
Den som i fred vill leva bör tiga.
Ingen har fred längre än grannen vill.
Så går det i krig.
Det är fred i hemmet när mannen är döv och kvinnan blind.
Den som vill mäkla fred får ofta två fiender.
Fred gödslar åkern väl.
Ofta springer stort kiv ur liten träta.
Kamp mellan bröder är kamp mellan djävlar.
–
Tryckta källor:
Holm, Pelle (1980), Ett ord i rättan tid, Bonniers
Holm, Pelle (1973), Ordspråk och talesätt, Bonniers
Ström, Fredrik (1926), Svenskarna i sina ordspråk jämte sjutusen svenska ordspråk, Albert Bonniers förlag
Olof Rudbeck pekar ut Sverige som civilisationens vagga.Bilden är hämtad ur hans verk Atlantica.
Tänk om Adam och Eva talade svenska, runorna var det äldsta alfabetet i världen och all klassisk litteratur hade svenskt ursprung.Så var det, på fullt allvar, enligt den historieskrivning som på 1600-talet sammanställdes av vetenskapsmannen och Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck. Idag kan vi le åt hans historiska tolkningar, men det går inte att förneka att han inom andra fält gjorde banbrytande vetenskapliga upptäckter. Hans kartläggning av lymfsystemet gav honom internationell ryktbarhet och han gjorde revolutionerande insatser inom så vitt skilda områden som botanik och astronomi. Det är inte enkelt att försöka förstå och skildra Olof Rudbeck — en man som var både universalgeni och galenpanna.
Barndom och studietid
Olof Rudbeck föddes år 1630 i Västerås och växte upp som nionde barnet av elva till biskop Johannes Rudbeckius d.ä. och dennes hustru Magdalena Hising. Fadern var vid hans födelse 49 och modern 28. Biskopen ska ha haft en utpräglad organisatorisk läggning och det rådde en sträng ordning i hemmet. Fadern hade också, sitt religiösa ämbete till trots, ett vetenskapligt intresse, som verkar ha överförts på sonen. Sin utbildning fick Olof Rudbeck vid den gymnasieskola som fadern låtit grunda i hemstaden. Han utmärkte sig som en god student och började tidigt rikta in sig mot naturvetenskap.
1648 gick Rudbeck vidare till högre studier i Uppsala. Under studietiden var han inneboende hos justitieborgmästaren Thomas Lohrman och senare dennes änka Margareta. Dottern i huset, Vendela, blev 1655 Rudbecks hustru. Tillsammans fick de sju barn, varav fyra nådde vuxen ålder.
I Uppsala valde Rudbeck medicin till sitt huvudämne och började snart fördjupa sig inom anatomi. Han gjorde egna dissektioner av djur, främst katter och hundar, vilket ledde till att han redan som 20-åring upptäckte de lymfatiska kärlen. Detta brukar ses som den första betydande medicinska upptäckten i Sverige och gav Rudbeck världsrykte. Dessutom utvecklade han och tillgängliggjorde den brittiske läkaren William Harveys teorier om blodcirkulationen. 22 maj 1652 disputerade han med avhandlingen De circulatione sanguinis (”om blodomloppet”). Året därpå gav han ut Nova exercitatio anatomica exhibens ductus hepaticos aquosos et vasa glandularum serosa (”Ny anatomisk framställning, visande hepatiska ledningar och körtlarnas lymfkärl”), där han publicerade teorier om lymfkärlsystemet baserat på drygt 400 dissektioner av djur. Publikationen ledde till en tvist med dansken Thomas Bartholin, som redan en månad tidigare hade offentliggjort i stort sett samma rön. Det var också Bartholin som införde beteckningen ”lymfa”. Rudbeck avgick dock med äran av att vara upptäckare.
Rudbecks arbete gjorde att drottning Kristina fick upp ögonen för honom och han anmodades att delge sin forskning på Uppsala slott i april 1652. Rudbeck genomförde vid detta tillfälle en dissektion av en hund, där han demonstrerade lymfkärlen för drottningen och flera av rikets främsta män. Drottningen blev förtjust och lovade att understödja fortsatta studier i utlandet. Året därpå reste Rudbeck med stöd från drottningen och Axel Oxenstierna till universitetet i Leiden, Holland. Där kom hans intressen emellertid att ta en ny vändning: istället för att fortsätta på den medicinska banan började han fördjupa sig i botanik. Dessutom utvecklade han ett mekaniskt intresse genom att ta del av den industriverksamhet som då blomstrade i landet.
Vid universitetet
Året därpå kom Rudbeck tillbaka till Uppsala och universitetet. Med sig hade han en stor samling frön, plantor, modeller och ritningar. Med stort engagemang började han anlägga stadens första botaniska trädgård och påbörjade en omfattande katalogisering av växter. Under flera år utkom nya kataloger och Rudbeck var så stolt över sin anläggning att han kallade trädgården för sin ”förstfödde son”. Han fick stöd av universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie, som utverkade att trädgården fick ett årligt statligt stöd.
1655 blev Rudbeck adjunkt i medicin och 1660 tilldelades han, vid 30 års ålder, den ena av två professurer på den medicinska fakulteten. På den posten blev han kvar till 1692, då han efterträddes av sin son Olof Rudbeck den yngre. Tidvis var han också universitetets rektor. Som sådan införde han en rigorös kontroll av professorernas arbete och återupprättade det subventionerade kosthållet för fattiga studenter. Hans ambition var att anpassa universitetet till samhällets och statens behov och ställa forskningen till allmännyttans tjänst. Själv undervisade han inom så vitt skilda områden som anatomi, kemi, fysik, matematik, astronomi, byggnadskonst och pyroteknik och han lär ha varit en mycket underhållande föreläsare. Av sin samtid har han beskrivits som kvicktänkt, humoristisk och ärlig.
Byggnadsverk och andra verksamheter
Rudbeck satte också igång en omfattande byggverksamhet på universitetet. Mest omtalad är den anatomiska teater som han 1662-63 lät uppföra i universitetsbyggnaden Gustavianum. Under ett kupolformat tak inrättade han en sal för dissektioner av människokroppen, där åskådarna kunde blicka ner från upphöjda ståplatser. Han var själv både arkitekt och byggmästare och salen ansågs när den stod färdig vara Europas främsta av sitt slag.
Bland övriga byggnadsverk som Rudbeck medverkat till kan nämnas en finurligt konstruerad bro över Fyrisån och det stenhus han själv bebodde nära Stora torget. Han arbetade även med reparation av Uppsala slott och anläggning av slottsträdgården. Dessutom såg han till att genomföra diverse förbättringar av stadens sanitära förhållanden och kommunikationer: han anlade vattenledningar, stenlade gator, effektiviserade postgången och ordnade båtförbindelser med Stockholm. Ett av hans mer udda projekt handlade om att konstruera om domkyrkoorgeln. Ofta stod han själv för ritningar, modeller och praktiska arrangemang för projekten och fungerade därmed som både ingenjör och arkitekt. Hade han utvecklat dessa sidor av sin begåvning hade han sannolikt kunnat vinna plats som ett av Europas främsta mekaniska snillen.
Den anatomiska teatern vid Uppsala universitet tillkom under ledning av Olof Rudbeck.Foto: privat
Men Rudbecks engagemang stannade inte där. Med liv och lust kastade han sig in i olika ämnesområden, ofta med framgång. 1664, när världens blickar vändes mot himlavalvet för att skåda en komet, skrev han raskt en avhandling om fenomenet och fick den införd i dåtidens främsta astronomiska verk, Theatrum Cometicum. När skeppsgården i Stockholm brann upp på 1670-talet och flottans kompasser förstördes förfärdigade han på kort tid 50 nya. 1668 fick han i uppdrag att undersöka och utpricka alla från Stockholm utgående farleder inåt Mälaren, vilket han också gjorde. Tjugo år senare lät han på kunglig befallning verkställa mätningar och upprätta kartor för anläggning av en kanal mellan Hjälmaren och Göteborg. Av detta blev dock intet —Göta kanal anlades först senare med en annan sträckning.
Hans många verksamheter gjorde att regeringen 1665 förordnade honom till ”commissarius i landsculturen” med uppdrag att sprida kunskap om Sveriges naturalster och deras användning. Rudbeck tog uppgiften på största allvar. För att lösa de praktiska kraven uppförde han ett manufakturhus vid Uppsala kvarnfall, där ett vattenhjul drev ett tjugotal olika maskiner, inte minst en papperskvarn, en kopparhammare och en stampkvarn. Där lät han inrätta en yrkesskola för ritare, instrumentmakare, bergsmän, lantmätare och ingenjörer. Däremot fick han inte gehör för sitt äskande att upprätta ett tekniskt läroverk i Uppsala.
Det förtjänar även att nämnas att Rudbeck var musikalisk och bidrog stort till sin tids musikliv. Redan i ungdomen började han utveckla denna sida av sig själv och kanske tog han lektioner under vistelsen i Nederländerna. Han trakterade flera musikinstrument och sjöng gärna. Vid officiella högtider uppträdde han ofta som sångare och blev beryktad för sin röststyrka. Han komponerade musik till både Magnus Gabriel De la Gardies och Axel Oxenstiernas begravningar och ska ha bidragit med ett stycke till Karl XII:s kröning. Vid 67 års ålder använde han sin ännu kraftfulla basstämma till att sjunga sig igenom hela 1695 års psalmbok för att att pröva melodierna och se att versmåtten höll innan den gick i tryck.
Atlantican
Under den senare delen av sitt liv var historia Rudbecks främsta intresse och han ägnade allt mer tid åt fornforskning. Resultatet blev en mycket patriotisk historieskrivning där han beskrev det forna Sveriges storhet. Sedan han överlämnat sin professur till sonen Olof Rubeck den yngre lade han ner betydande ansträngningar på att sammanställa fyrbandsverket Atland eller manheim, populärt kallad ”Atlantican”. Första delen utkom 1679 och redan i titeln anges inriktningen: Atland eller Manheim, dädan Jafets avkomne — ut till hela världen, henne att styra, utgångne äro. Rudbeck utropade Sverige till världens centrum, varifrån alla större folkslag hade utvandrat och alla betydelsefulla idétraditioner uppstått.
Kärnpunkten i Rudbecks teorier är att den sjunkna ön Atlantis, där man enligt Platon redan för tusentals år sedan kunde konstruera enastående byggnadsverk, inte är något uppdiktat land, utan Sverige. Platon beskriver helt enkelt göternas gamla rike! Sverige ska ha grundats av Noas son Jafet kort efter att arken strandat på berget Ararat och alla konungar över hela världen har sedan sprungit från en svensk ättelinje. Här låg hyperboréernas sälla land och hesperidernas trädgårdar. Dessutom har den antika kulturens gudar utvandrat från en forntida borg i Uppsala. Göterna har således inte bara erövrat världen, hävdar Rudbeck, utan också gett upphov till antikens religion. Den grekiska och romerska kulturen har enligt hans tolkningar svenska rötter — de gamla grekerna har bara tagit med sig alla kunskaper när de gav sig av från svenskt område. Sverige är enligt Rudbeck ursprunget till nästan allt storslaget den mänskliga historien kan uppvisa och således civilisationens vagga.
Som grund för sina påståenden förde Rudbeck fram en hisnande bevisföring. Han rannsakade stora delar av den antika litteraturen och tyckte sig finna belägg för Nordens världshistoriska betydelse. I Bibeln, de isländska sagorna och olika medeltida skrifter hittade han ledtrådar som styrkte hans teser. Utländska namn och orter blev svenska genom likheter i uttal. Herkules kommer av här-kalle, Troja av tröja (alltså harnesk), Baal är en förvrängning av Balder och Donau är en å som dånar. Genom astronomiska beräkningar och mätningar av svartmyllans djup kunde han tidsbestämma fornfynd och kom fram till att Sverige måste vara den mänskliga kulturens urhem. Utifrån en analys av gamla runstavar blev runorna världens äldsta alfabet. Gamla sägner och sagor kunde förklaras utifrån fornnordiska förhållanden.
När Rudbeck sammanställde sitt fantasifulla verk var han inte opåverkad av tidens trender. Han levde under stormaktstiden, där idétraditionen syftade till att försöka etablera Sveriges glans i världshistorien. När Atlantican skrevs var de göticistiska tankegångarna redan välspridda, men hos Rudbeck fick de en rejäl påspädning och nådde sin kulmen. Han blev en av göticismens främsta förkämpar och var den som drev teorierna det längst. Med sitt verk ville han stärka Sveriges självkänsla och påvisa den roll fäderneslandet spelat i den internationella kulturutvecklingen.
Rudbecks påståenden väckte uppseende över hela den lärda världen. Många såg Atlantican som ett mästerverk och hälsade hans arbete med bifall och understöd, varibland Magnus Gabriel De la Gardie och Karl XII. Andra höjde på ögonbrynen och Rudbeck fick många kritiker redan under sin livstid. Rudbeck själv var stingslig inför kritiken och försökte stävja all tendens till opposition inom universitetsvärlden. Trots uppenbara överdrifter och misstolkningar levde hans tankegångar kvar och Atlantican var obligatorisk läsning för historiestudenter under lång tid.
Omslaget till första delen av Rudbecks Atlantica. Lägg märke till hur Rudbeck själv stavade sitt namn.
Campus Elysii och livets sista tid
Parallellt med Atlantican arbetade Rudbeck med sitt andra stora projekt, Campus Elysii (Elyseiska fältet). Målet var att avbilda och katalogisera alla kända växter i ett botaniskt planschverk.
Upprinnelsen till projektet var att den tysk-danske botanikern Joachim Bursers herbarium med 3000 pressade växter hade tagits som krigsbyte på Själland 1658. 1666 skänktes verket till Uppsala universitet och Rudbeck beslöt att låta det ligga till grund för ett eget arbete. Tanken var att naturtrogna avbildningar och noggrann klassificering av de olika växtarterna skulle göra slut på den nomenklatoriska oreda som rådde inom botaniken. Med hjälp av ett flertal tecknare, bland dem sonen Olof och döttrarna Vendela och Johanna, skred han till verket. Formsnidare skar sedan ut figurerna i formar av päronträ för tryckning.
Två delar av Campus Elysii med totalt 1181 växter hann publiceras innan katastrofen slog till. I maj 1702 utbröt den stadsbrand som lade nästan hela Uppsala i aska. I branden förstördes även domkyrkan, där Rudbeck hade förvarat viktiga delar av sin produktion. Arbetet med Campus Elysii hade då pågått i mer än 20 år och enligt Rudbeck själv blev mer än 7000 träformar lågornas rov. I domkyrkan fanns dessutom hela den kvarvarande upplagan av Atlantica, inklusive den outgivna fjärde delen. Även Rudbecks egen gård — inklusive hans många ritningar, modeller och samlingar — brann upp. Därmed försvann en betydande del av hans samlade livsverk.
Rudbeck ska ha utåt ha mött denna personliga tragedi med ett stoiskt sinnelag och kommenterat den med Bibelcitatet: ”Herren gav och Herren tog, välsignat vare hans namn evinnerligt”. Redan någon vecka senare var han i färd med att reparera både privata bostäder och universitetsbyggnader och snart hade han utarbetat en plan för stadens återuppbyggnad. Men förlusten innebar ett hårt slag och krafterna var slut. I september insjuknade han i oklar sjukdom och avled kort därefter. Han begravdes i Uppsala domkyrka. På hans gravsten skrevs (förmodligen utifrån hans egna instruktioner): Imortalem Atlantica, mortalem hic cippus testatur, (”Atlantica visade att han var odödlig, att han var dödlig visar denna sten”).
Eftermäle
Rudbecks eftermäle avspeglar hans många vidlyftiga verksamheter och hans vildvuxna blandning av engagemang. Mest blivit känd har han blivit för Atlantican och själv förefaller han ha sett den som sin främsta merit. Med en mer vetenskaplig historieforskning kom hans teorier emellertid att avfärdas och idag är verket främst intressant som ett exempel på sin tids nationella strömningar. Det riskerar dock att ge en skev och orättvis bild av Rudbeck som vetenskapsman, en bild som överskuggar betydelsefulla insatser och får övriga delar av hans livsgärning att blekna.
I modern tid har Atlantican beskrivits som ett ”verk av snille och vanvett” eller ett ”kaos av dårskap och snille” Snillet i dessa formuleringar bör inte förglömmas. Ingen utan omfattande kunskaper hade kunnat skriva det han skrev. Rudbeck gjorde sig också odödlig inom den medicinska vetenskapen som lymfsystemets upptäckare och hans insatser inom andra forskningsfält var betydande. Här ingår hans förtjänster som botanist. På flera sätt var Rudbeck Carl von Linnés föregångare och delade dennes ambition om att bringa klarhet i naturens mångfald. De 130 stockar med graverade växtbilder som överlevde stadsbranden kom senare i Linnés ägo, liksom tolv handskrivna volymer med växtavbildningar, vilka Linné själv lovordade. De byggnader och anläggningar som Rudbeck lät konstruera under sin livstid vittnar om ett högt arkitektoniskt, tekniskt och mekaniskt kunnande. Att behärska så många olika områden på så hög nivå är en bragd i sig. När man tar det i beaktande tecknar sig bilden av en snillrik naturvetenskapsman och en multibegåvning av sällan skådat slag.
Samtidigt var Rudbeck en av Uppsala universitets mest betydande personligheter. Under ett halvsekel dominerade han det akademiska livet bar outtröttligt den självpåtagna rollen som universitetets ständige förbättrare. Hans grundläggande universitetsidéer blev vägledande under det kommande seklet och delar av hans byggnationer för universitetets verksamheter finns kvar än idag. Likaså satte han prägel på stadsbilden i Uppsala, då hans plan för återuppbyggnad av efter stadsbranden till stora delar följdes.
Rudbecks vetenskapliga profil kan tyckas märklig. Hans noggranna och föredömligt strukturerade studier av lymfkärlen står i bjärt kontrast mot de utsvävande och långsökta spekulationerna i Atlantican. Hur den strikta och logiska medicinska professorn kunde tillåta sig att gå så långt utanför rimlighetens gräns i sitt historiska verk är en fråga som ännu diskuteras. Rudbeck måste sägas ha haft en motsägelsefull personlighet. Var han en framstående vetenskapsman eller vildhjärna och riksmytoman? Svaret måste nog bli både ock. Man skulle kunna sammanfatta hans livsgärning genom att säga att han var stormaktstidens märkligaste forskarprofil och kanske vår störste patriot någonsin.
–
Tryckta källor:
Land nr 6, 2023
Lindqvist, Herman (1996), Historien om Sverige: När Sverige blev stormakt, Norstedts
Lindqvist, Herman (1992), Historien om Sverige. Från islossning till kungarike, Norstedts
Ohlmarks, Åke & Baehrendtz, Nils Erik (1993), Svensk kulturhistoria: Svenska krönikan, Forum
Gerd möter Frej i lunden Barre. I bakgrunden vakar Skirner. AI-genererad bild.
Den nordiska mytologin berättar att jätten Gymer och jättinnan Aurboda fick en dotter tillsammans och gav henne namnet Gerd. Hon ska ha varit mycket vacker, vilket blev hennes öde. När guden Frej fick syn på henne blev han nämligen så häftigt förälskad att han inte kunde tänka på något annat och han bestämde sig för att inget fick stå i vägen för ett bröllop dem emellan.
Eddadikten Skírnismál låter oss veta att Frejs och Gerds gemensamma historia började när Frej en dag slog sig ner på Odens tron Lidskjalf för att blicka ut över världen. Borta i Jotunheim, jättarnas rike uppe i norr, fick han syn på den fagra Gerd, varpå han fylldes av sådan åtrå att han varken kunde äta eller sova. Den djupt rotade fiendskapen mellan jättar och gudar kunde inte dämpa hans känslor och till slut lät han skicka sin tjänare Skirner till Jotunheim för att fria. För att klara det farofyllda uppdraget fick Skirner låna hästen Blodighove att rida på. Dessutom fick han med sig Frejs magiska svärd, som svingade sig självt och stred på egen hand så snart det dragits ur slidan.
Efter en strapatsrik färd kom Skirner fram och framförde sitt ärende till Gerd. Hon visade dock inget intresse och avslog anbudet. Skirner lockade med dyrbara guldäpplen, men det hjälpte föga. Han erbjöd henne då den magiska guldringen Draupner, men den unga jättinnan lät sig inte imponeras och svarade bryskt att hon redan hade tillräckligt med rikedomar. När Skirner märkte att mutor inte bet övergick han till hotelser. Om Gerd inte gjorde som han sa skulle han hugga huvudet av både henne och hennes far med sitt svärd, hävdade han, men Gerd veknade inte. Skirner tog då till sitt värsta hot och förklarade att han kunde uttala en förbannelse som skulle tvinga Gerd att leva ett kärlekslöst liv i armod tillsammans med den usle jätten Rimgrimne. Hon skulle få bo under en trädrot vid dödsriket Hels grindar, ligga sömnlös av trånad om nätterna och aldrig få någon ädlare dryck att dricka än getpiss! Ställd inför denna eländiga levnadslott gav Gerd med sig och lovade att möta Frej i Lunden Barre nio nätter senare för att fira bröllop.
Så blev Gerd Frejs hustru och enligt Ynglingasagan fick de tillsammans sonen Fjölner. Om äktenskapet slutligen blev lyckligt låter mytologin oss inte veta.
–
Tryckta källor:
Hultkrantz, Åke (1991), Vem är vem i nordisk mytologi? Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld, Rabén och Sjögren
Lönnroth, Lars (2016), Den poetiska Eddan, Atlantis
I Nusnäs lever hantverket kopplat till dalahästtillverkningen fortfarande kvar. Här ses hästar i en butik.Foto: privat
Avbildningar av hästar i olika former har förekommit i Sverige sedan forntiden — de ses på allt från bronsåldersristningar till vävda textilier från vikingatiden. Det främsta uttrycket för hästens plats i folkkonsten uppstod emellertid på 1600-talet, när människor i byarna runt Mora började använda överblivna träbitar till att tälja trähästar. Så föddes den älskade dalahästen, som levt kvar under århundraden och blivit en symbol för Sverige.
Varför dalmasar och -kullor började tillverka hästar vet vi inte. Ofta anges att traditionen uppstod bland områdets skogsarbetare, som täljde trähästar i sina timmerkojor om kvällarna. Det kan också ha varit ett sätt att ta vara på spillvirke från traktens möbelsnickeri. Till en början gjordes hästarna som leksaker åt barnen, men produktionen kom successivt att bli allt mer konstfärdig och vackert täljda trähästar började följa med handelsresande på deras försäljningsresor.
Med tiden gavs hästarna färg och på 1830-talet utvecklades en speciell dekorationsteknik, så kallad krusning, med mönster som inspirerats av det traditionella kurbitsmåleriet. Den vanligaste grundfärgen var rött, med grimma och sadeldon i vitt och blått. Ljusgrå hästar med blått fläckmönster förekom också. De dekorerade trähästarna blev en åtråvärd handelsvara och började tillverkas i hemmen som inkomstkälla. Det var ett enkelt hantverk, som gick att utföra lite varstans när man fick en stund över: i skogen, i kolmilan eller på fäbodvallen. Några släkter blev så skickliga att de vann rykte som dalahästsnidare och -krusare.
Dalahästar av olika ålder och modell går att se på Dalarnas museum i Falun.Foto: privat
Länge förknippades dalahästen med just Dalarna, men 1939 fick den internationellt genombrott. En 2,8 meter hög dalahäst prydde då ingången till den svenska paviljongen vid världsutställningen i New York, där den gjorde succé. Dalahästen har därefter betraktats som nationalsymbol för hela Sverige.
Det är framför allt fyra byar i Mora kommun som blivits kända för sin dalahästtillverkning: Vattnäs, Bergkarlås, Risa och Nusnäs. Idag betraktas Nusnäs som dalahästens urhem och många turister lockas dit för att besöka fabrikerna och se hur dalahästarna blir till. Produktionen sker delvis på plats, men tillsågade hästar körs också ut till slöjdare och målare, som traditionsenligt arbetar i hemmet. Hästarna täljs och målas fortfarande för hand enligt gammal sed. På Dalarnas museum finns världens största samling av dalahästar, där deras utseende genom seklerna går att följa. Världens största dalahäst finns förstås också i Dalarna: den står uppställd i Avesta och sträcker sig hela 13 meter upp i luften. Någon trähäst är det dock inte frågan om, utan en skapelse av stål och betong.
Världens största dalahäst står där riksväg 68 och 70 möts i Avesta. Totalvikten är hela 66,7 ton.Bild: Wikimedia commons.
Dalahästens popularitet har nu sträckt sig över flera hundra år och visar inga tecken till att vara i avtagande. Den målade trähästen är den vanligaste souveniren som utländska turister köper med sig hem från sin Sverigeresa och försäljningen uppgår till tiotals miljoner kronor årligen. Hästarna har också blivit eftertraktade samlarobjekt, som i ovanliga fall kan betinga sexsiffriga belopp. Undersökningar har visat att nästan 200 000 svenskar samlar på dalahästar. Allt talar för att dalahästen kommer fortsätta vara ett levande kulturarv och finnas kvar som symbol för både Sverige och svensk allmogekonst.
–
Tryckta källor:
Ottosson, Mats; Ottosson, Åsa (2008), Upplev Sverige. En guide till upplevelser i hela landet, Bonnier Fakta
Thaning, Olof (red. 1982), Sverigeboken, Det Bästa
Bakbordet är fullbelamrat i femtiotalsköket.Foto: privat
I en lantlig miljö i Skallmeja, några kilometer utanför Skara i Västergötland, finns ett märkligt museum. Det kallas ”lantbruksmuseum”, men namnet är egentligen missvisande, för det är ett museum om, tja, allt. Visst finns gamla jordbruksredskap och -maskiner, men också vardagsföremål med vitt skilda användningsområden från olika tider.
Ägaren, den pensionerade bonden Mats Nilsson, är inte den som kastar saker i onödan. Det draget delade han med sin far och farfar, som levde på gården före honom. Under flera decennier växte mängden sparade föremål och någon gång på 1990-talet började Mats hänga upp saker på väggarna i maskinhallen. Sedan letade sig föremålen ut på golvet, så att maskinerna fick inhysas hos grannen. Ryktet om bondens häpnadsväckande samling spred sig och allt fler sökte sig till gården för att titta eller skänka — ett museum hade uppstått. Slutligen fylldes även det gamla svinhuset och andra ekonomibyggnader av allt möjligt och omöjligt. Idag finns runt 80 000 föremål i Mats egenhändigt komponerade utställningar.
Hyllorna i den gamla lanthandeln är fyllda av gamla förpackningar, vissa med innehållet kvar, andra inte.Foto: privat
Mats Nilsson är noga med att betona att han inte är någon samlare. Istället kallar han sig ”bevarare”. Han går aldrig på auktioner eller loppisar, men sparar på det han har och renoverar sådant som förfallit. Framför allt tycker han om att bevara sådant som andra slänger, vilket blivit till museets stora styrka. Det som förut var skräp har idag ett nostalgiskt värde. Här kan man som besökare göra tankeutflykter till en svunnen tid vid åsynen av barndomens tablettaskar, rengöringsmedlet från mormors städskåp eller fotbollsskorna som alla i pojklaget hade på 1960-talet.
Klassiska unica-boxar finns förstås i museets samlingar.Foto: privat
På museet råder både ordning och oordning. Vissa föremål är uppsorterade och ihopsamlade, som de handvirkade grytlapparna som hänger på rad i ett 25 meter långt snöre eller de hundratals bärkassar från olika butiker som täcker taket i en av hallarna. Annat ligger utspritt och återkommer på flera ställen utan synbart system. Kaffekvarnar dyker upp lite här och var, liksom ransoneringskort, slipstenar och dockvagnar. En sak är dock säker: här kan alla hitta något att fascineras av. Vare sig du är intresserad av kasserade mobiltelefoner, mjölkpaket från 1900-talet eller hemmagjorda råttfällor kan du få ditt lystmäte.
Den ålderdomliga skolinredningen har museiägaren fått till skänks – annars hade den körts till tippen.Foto: privat
Museets kanske finaste delar är de där hela miljöer visas. I det som en gång var svinhus finns nu en komplett trerummare med inredning från 40- och 50-talet, där väggarna dekoreras av tidstypiska tapeter och borden pryds av sparade veckotidningar. Längst in ligger en gammal handelsbod med mycket välfyllda hyllor. I den intilliggande ladan möts besökarna av ett klassrum från den gamla folkskolans tid, komplett med läseböcker, skolplanscher och en vattenautomat.
Tidningar med särskilt värdefulla nyheter har sparats i museet.Foto: privat
Museet är en levande miljö och fylls ständigt på med nya föremål. Samlingarna innehåller nu alla tänkbara mojänger och apparater, vissa riktigt fiffiga, andra kanske av tveksam nytta. Vad sägs om rakbladsslipare, slipspress, knappknäppare och koklippare? Det finns också föremål som museiägaren själv inte vet vad de använts till och han tar gärna hjälp av besökare för att försöka lösa gåtan. Annat minner om särskilda händelser, som specialglasögon för att titta på solförmörkelsen 1954 eller tidningar och tidningsurklipp om särskilda tilldragelser, både på global och lokal nivå. Hit kan man säkert komma många gånger och ändå upptäcka något nytt.
I den gamla maskinhallen, där museet en gång tog avstamp, finns idag bord där besökarna kan fika omgivna av kuriösa ting.Foto: privat
Lantbruksmuseet hålls öppet efter överenskommelse under perioden 1/6 – 30/9. Föreningar, organisationer och andra grupper är välkomna att boka tid.
Kulturminnet 
